Manchester

1993 detonerade en IRA-bomb i den lilla staden Warrington, drygt två mil från Manchester. Två barn dog, många skadades. Men Warrington-borna startade Tim Parry Johnathan Ball Foundation for Peace. 2010 var jag där för jobbets räkning och blev tagen av okuvligheten i deras fredsarbete. Vi åkte till Manchester efteråt och träffade en kvinna vars pappa dödats av IRA. Hon letade upp sin pappas mördare många år efteråt, och lyckades faktiskt förändra deras sätt att tänka. Det var stort.
Efteråt åkte jag till Belfast och träffade en person på Europa Hotel, världens mest bombade hotell.

Det tänkte jag på när jag läste Katrine Marçals reportage från Manchester idag. Mycket starkt och läsvärt.

Omvandla rädslan till kraft

De vill att vi ska bli rädda, får vi höra. Men varför? Inte bara för att visa sig starkare, eller av hat mot ”det vi står för”. Utan för att de vet vad rädslan leder till. Rädslan skalar av lagren av civilisation, gör oss till morrande bestar. Rädslan gör oss självupptagna, får oss att springa på de svagares ryggar. Rädslan får oss att känna oss sårbara och därför blir vi rasande istället, för att avvärja hotet, och vi vänder raseriet mot de som är mer utsatta än vi. Vi blir som mobbare: anfaller innan vi blir anfallna. Rädslan orsakar splittring, vänder individer och grupper mot varandra. Rädslan ger de som har makten mer makt, rätten till mer våld. Rädslan driver oss rakt in i kaos, och där inne i mörkrets hjärta står terroristerna och säger ”vad var det vi sa, det finns ingen jämlikhet, ingen rättvisa, den måste vi skipa själva, med våld”.

courageous-cat2
Så vad vi än gör, låt oss inte visa vår rädsla! Vi kanske känner den, men den ska inte få styra våra liv i fel riktning. När den kommer, gå i motsatt riktning. Gå ut och hjälp folk som behöver det. Jobba för solidaritet. Läs böcker. Skaffa nånting du verkligen behöver, men utan att köpa det. Hjälp någon annan att få det de verkligen behöver. Prata med folk, säg vad du tänker, lyssna och låt andra prata. Organisera, mobilisera, samla kraft. Meditera. Bli stark. Gör andra starka. Ta styrkan i rädslan och omvandla den till ren energi, låt den jobba för det goda och solidariska.

 

 

Spara

Spara

Efter Paris, 13 november

NU är ett bra tillfälle om något att titta upp över täckets kant. Hur ser världen ut idag?
NU är en bra tid att diskutera med vänner, arbetskamrater, familj. Varför finns terror?
NU är i grevens tid att fråga sig: Kan jag göra något för att förhindra nästa terrordåd?

Om vi alla tar oss tid att tänka. Först torkar vi tårarna. Sen tänker vi så svalt vi kan på hur världen ser ut idag, hur terror kan vara ett alternativ för somliga, vad vi själva kan göra för att hjälpa trygghet och fred.

solidaritet gatukonst

Foto: Streetart Utopia, artist okänd

Terrorism är inte normalt mänskligt beteende utan ett symptom på att det är något fel, med både enskilda människor men också med samhället i stort” skriver forskaren vid Försvagshögskolan Robert Egnell. ”Vi bör tackla den dåliga samhällsstyrning, fattigdom, ekonomiska orättvisor och den bristande jämställdhet som är några av orsakerna till att hatet fått fotfäste runtom i världen.

Egnells uttalande går på tvären mot hur många tänker idag. ”Islam!” ”Ondska!” ”Ett hat mot demokrati!” ”Ett hat mot kärlek, vin kvinnor och sång!” är några av de förklaringar som erbjudits sedan igår.

Men jag tror att det är att förenkla. Kanske för att slippa tänka på hur komplicerad världen är, hur komplicerade människor är. Kanske för att slippa tänka på hur sårbar världen är, hur farligt det är att styra den fel. Hur sårbara människorna är. Hur sårbar jag själv är!

För jag tror att det hjälper att tänka på hur jag själv är. Vad jag vill, vad jag önskar mig, vad jag älskar. Vin, kvinnor, sång, kärlek till exempel. Demokrati, frihet, rättvisa, jämlikhet.
Men om alla andra får ha det utom jag? Det gillar jag inte. Då ska andra inte ha det heller.

Ondska har jag inte inom mig. Däremot skulle någon som torterade mig tillräckligt länge säkert kunna mana fram ett raseri inom mig, ett hat, en vilja till ondska.

Vi föds med förmågan till medmänsklighet, kärlek, broderskap, systerskap och respekt. Det är en gnista vi har inom oss och med rätt näring kan den bli en stark glöd och en flamma. Men om vi blir trampade på, utnyttjade och orättvist behandlade slocknar gnistan och ersätts med bitterhet och hat. Det är sant för mig och för dig. För alla människor.

Ja, det finns människor vars religion förbjuder vin, kvinnor och sång. Människor som ser med misstänksamhet på glädje, dans, mångkultur, kyssar, bibliotek och så vidare. Men det i sig är inte tillräcklig anledning att döda otrogna. När religionen, eller någon annan stark övertygelse eller politik, får understöd av orättvisa: det är då terrorn uppstår.

Den terror som IS utför handlar till viss del om religion, till viss del om fascism men framförallt om HÄMND, och om RÄTTVISA. För det är ju inte för att vi i Europa har så himla härligt DNA som vi står för ”frihet, jämlikhet, broderskap” och ”allt som är värt att leva för”. Utan vi har MÖJLIGHET att stå för det, som alla skulle vilja ha, för att vi är rika.

Och vi är rika för att vi har härskat, söndrat och sugit ut. Våra regeringar har skott sig på andra länders fattigdom och konflikter. Våra regeringar har ägnat alltför lite tid och pengar åt att utrota fattigdom, fördelar resurser, främja rättvisa. Det är ett faktum, inget vi behöver skämmas för som individer men något vi behöver ta tag i. NU är ett bra tillfälle. Vi måste kunna se, utan att skygga, att vi i terroristernas ögon står för allt som är orättvist, korrumperat, förljuget, snyltigt och falskt. Vi är kapitalet, synden, föruttnelsen. Vi behöver inte ta på oss det personligen men vi behöver börja ta ansvar för tillståndet i världen. Arbeta för solidaritet, utan att förtröttas. Erkänna, åtminstone för oss själva, att vi måste dela med oss. För om vi inte gör det – om vi fortsätter att peka och skrika ”Islam!” ”Ondska!” ”Ett hat mot demokrati!” – kommer vi att utsättas igen, och igen, för hämnd och hat och terror.

The history of terrorist organizations suggests that they do not select terrorism for its political effectiveness. Individual terrorists tend to be motivated more by a desire for social solidarity with other members of their organization than by political platforms or strategic objectives, which are often murky and undefined.

Självklart sörjer vi Paris nu. Je suis Paris. Mais je suis aussi Beirut, Lahore, Jerusalem, Mumbai, Jalalabad, Fotokol, Sana’a, Aceh. Je suis en människa. En del av mänskligheten. Med ansvar för mig själv, och för mänskligheten.

Vi är inte bara Charlie

”Det måste bli ett slut på det här, en gång för alla” sa en svensk politiker i en tv-soffa för en vecka sedan sedan. Hon syftade på terrorattacken mot Charlie Hebdo i Paris, där tolv människor dödades, och på terror i största allmänhet. Soffpanelen hade just tittat på folkmassor med skyltar där pennor symboliserade motstånd, och sagt att det var viktigt att försvara yttrandefriheten genom att publicera Charlie Hebdos karikatyrer om och om igen, överallt.

Men är det verkligen så vi får slut på terrorattacker, en gång för alla? Genom att rita fler karikatyrbilder? Kalla oss Charlie? Demonstrera för … vad? Och mot vem? Hur långt är vi faktiskt villiga att gå för att få ett slut på det här, en gång för alla?

Det har gått en vecka sedan terrordådet. Nu, när den första vågen av adrenalin har lagt sig, börjar fler infallsvinklar bli synliga. Jag läser, läser och grubblar. Det här blir en lång text, i slutet kommer det förslag på ännu mer läsning.

De första dagarna ropade alla ”Je suis Charlie”! Men andra säger: jag är inte Charlie. Och med det menar de inte att yttrandefrihet är fel, eller att någon ska riskera att dö eller ens skadas för att de uttrycker en åsikt. Utan att: det är inte så enkelt.

pic.twitter.com/b9dzTulbRS

”I’m marching but I’m conscious of the confusion and hypocrisy of the situation.” pic.twitter.com/b9dzTulbRS / @FrancoisF24

Dels för att syftet med Charlie Hebdos teckningar kunde uppfattas olika. Som hån mot de redan utsatta till exempel. Kanske helt oavsiktligt – det är inte alltid lätt att se sin egen position, sina egna privilegier. De flesta män uppfattar sig inte som nedlåtande mot kvinnor, de flesta vita européer uppfattar sig inte som nedlåtande mot bruna, de flesta feminister skulle aldrig medvetet trampa på någon svagare, och så vidare. Men alla vet ändå vem det är som alltid får sista ordet, på det stora hela. Om vi ska få ett slut kanske vi måste låta de mest utsatta ha tolkningsföreträde, för omväxlings skull. Och bara lyssna.

Att kritisera Charlie Hebdos teckningar är inte heller på något sätt en kritik, eller ett hot, mot yttrandefriheten. Voltaire sa aldrig att man måste hålla med varenda kotte, vad de än säger. Citatet (som inte ens är hans) går tvärtom ut på motsatsen. ”Hej Charlie, jag hatar dina teckningar och tycker att de är rasistiska, misogyna, perversa och fula. Och jag vill gärna ha ett snack med dig om skillnaden mellan att sparka uppåt och neråt. Men jag är villig att ta en kula för din rätt att ge ut din tidning. Jag är absolut inte Charlie, jag är bara för yttrandefriheten.”

Ett annat skäl att inte lägga så stor vikt vid ”I am Charlie” är att attacken mot Charlie Hebdo kanske hade väldigt lite med Charlie Hebdo att göra egentligen. Jag läser att det kanske inte främst handlade om några karikatyrteckningar, utan att både bröderna Kouachi och tecknarna bara var brickor i ett mycket större spel. Att händelsen var iscensatt utförd av al-Qaida för att skapa ännu mera obefogat hat mot muslimer i allmänhet, ännu mer splittring i den franska befolkningen, ännu mer obefogat förtryck mot muslimer, och därmed värva krigare till sitt religiösa krig. Eller kanske för att visa musklerna i konkurrensen med ISIS/DAESH. [Igår, medan jag skrev detta, kom nyheter om att al-Qaida tagit på sig attacken.]

”Men jaja! Det spelar ingen roll varför terrorister mördar”, tycker många, ”de är onda och det enda som kan göra slut på det här, en gång för alla, är hårdare tag!”

Men exakt hur de där hårdare tagen ska se ut, vem de ska riktas mot och vad ondska egentligen är, det har de sällan svar på.

Och jag tror att man måste förstå hur saker och ting fungerar för att kunna förändra dem.

Så hur ser det ut i en terrorists hjärna? Hur kan man försvara eller ens förklara att man tar oskyldiga människors liv? Det har jag velat veta sen jag var liten, när jag första gången hörde talas om Baader-Meinhof och Brigate Rosse. Jag läste i intervjuer att morden på oskyldiga var ett sätt att få den påstått demokratiska staten att tappa masken och visa sitt fascistiska, verkliga ansikte. De styrande skulle göra allt för att skydda sig själva, sina slavar och sina tillgångar – till och med med risk för själva slavarnas liv. Och när slavarna fick se detta, hur vanliga människor trakasserades, hur de fattiga och svaga drabbades först i ett samhälle som krigar mot terrorn, då skulle de byta sida och själva börja kriga mot staten.

Kort sagt: man vill väcka människorna till sanningen, och man vill göra det genom att starta ett krig. Så man puttar några svaga personer framför sig, och hänger på dem bombbälten, eller sätter dem i en flygplanscockpit, eller utrustar dem med AK-47:or. Eller så drogar man sig med droger och raseri och startar kriget själv. (Såvitt jag förstår är det många mördare som drogar sig för att kunna mörda, vilket i mina ögon är bevis för att man inte kan vara både psykiskt frisk och kallblodig mördare /terrorist/krigsherre. Jag har aldrig fattat varför man psykundersöker såna som Breivik, eller varför man ens kan anses vara frisk om man skjuter ihjäl människor. Vad betyder frisk då?)

Men. Vad jag vill komma fram till här är att alla har en sanning. Alla, från snälla små gummor till avskyvärda män som offrar andras liv.
Det är ingen ursäkt för att börja kriga. Men jag letar inte efter ursäkter. Jag letar efter förklaringar, jag vill se in i folks hjärnor. Jag vill förstå var det går fel. Hur man måste göra för att faktiskt få ett slut på det här.

Grejen med ens egen sanning är att man tror att den är sann, på riktigt. Nästan alla har fått sin sanning med sig sen de var väldigt små. De har ärvt den från sina föräldrar, och deras kultur har förstärkt den. Deras hierarkiska system har förstärkt den. De tror att de har rätt, och att de andra har fel. De tror att deras statsskick, deras kultur är bättre än andras. Att deras tro är mer sann än andras. Att deras sätt att uppföra sig mot andra är det bästa, mest kultiverade. Och de har det nästan alltid svårt, eller omöjligt, att se att deras sanning bara är ett hittepå. En ideologi. Ett tankesystem, av många olika. Inte SANN, som i ”instiftad av högre makter” eller ”perfekt beräknad av världens största datamaskin”. Den råkar bara vara det tankesystem som råder på just den fläck av världen där du växte upp. Det är en ren slump att du tror på demokrati, eller Jesus, eller Allah, eller kommunism. Det finns inget sätt att bevisa att det är sant. Eller rätt. Eller bättre än något annat, för någon annan än just dig.

Och häri ligger knutjävelen. För om jag vill ha rätt, och känna mig trygg med att min sanning är den sannaste, då kan ju inte du ha rätt samtidigt. Jag kan inte respektera din sanning, fullt ut, om jag inte samtidigt kan gå med på att min sanning kanske bara är just – min. Mitt hittepå.

En av världens mest omhuldade sanningar är att pengar är det viktigaste av allting. Och för att vidmakthålla den uppfattningen måste vi generellt värdera människor utefter hur mycket pengar de har. Om de har exakt lika mycket pengar som vi själva måste vi räkna in deras övriga kapital, som till exempel utbildning, bakgrund, hudfärg, religion och så vidare; allt på en skala som de rikaste har fastslagit. För att skapa ett ”jag” och ”du”, ett ”vi” och ”de”. Ett utanförskap som aldrig går att komma undan.

En kompis till mig skrev så här nyligen:

Det är ju där rasismen kommer in, att även om du är född i Sverige, talar svenska etc. så finns det många som aldrig kommer att acceptera dig som ”svensk”. Pojkar, eller män snarare, som gått på universitetet och sedan ansöker om 270 jobb och sedan aldrig kallas till intervju. Som också ser sina universitetsutbildade föräldrar gå arbetslösa eller städa. (Det är för övrigt en förödmjukelse som män har så mycket svårare att stå ut med än kvinnor.) Jag har en bekant som är egypter-amerikan, men växte upp i England och gick på Cambridge. Det enda som gav honom tillträde till sociala cirklar var just att han hade mycket pengar, men han kunde aldrig, a l d r i g, bli accepterad ”på riktigt”. Det tror jag skapar sånt ursinne inuti sådana män, för murarna är osynliga, men de finns där hela tiden. Dessutom antar ”alla” att de VILL ta sig över den där muren, och att deras högsta dröm ÄR att bli accepterade – och det finns inget bra sätt för dem att visa att de inte vill, eller att de väljer något annat.

Alltså.
Det är inte så enkelt. Det är inte enkelt alls. Det kommer aldrig att bli enkelt.

Men jag är ändå hoppfull. Jag tror ändå att det finns lösningar, vägar att gå som leder bort från terrorismen.

Det första vi måste göra är att dra upp mössan av hat och hämndlystnad över ögonen så att vi kan se klart. Har vi ingen sån mössa så har vi säkert en annan keps, av självgodhet och blind, privilegierad etnocentrism. Av med dem!

Sen måste vi betrakta oss själva, och ta en lång, varm och inkännande blick på vem vi är. Är vi vita? Är vi rika? Är vi Charlie? Vad kan vi göra för att hjälpa varandra? Vad är vårt ansvar?

Jag tror att mitt och ditt ansvar är exakt detsamma: att visa varandra respekt. Och att vårt mål måste vara att varenda bebis som föds i den här världen, nu, och nu, och nu, och alltid, har precis samma chans att vara tillräckligt mätt, varm och älskad varje dag. För att varje människa är du, och jag, och vårt gemensamma ansvar, och från och med nu kan vi aldrig mer behandla andra människor respektlöst. Precis så enkelt är det, och så svårt.

Därför är det en bra början att säga: Jag är Charlie. Men om jag vill få ett slut på det här måste jag också säga: Jag är inte bara Charlie. Jag är du. Jag är vi. Jag är alla. Jag är Cherif, jag är bin Laden, jag är George Bush, jag är påven. Du också! Nu kör vi!

 

”Suricates, Namibia-2” by Sara&Joachim&MebeLicensed under CC BY-SA 2.0 via Wikimedia Commons  (för att det alltid är rätt att ha en bild på surikater)

 

Kloka och/eller tänkvärda texter från denna sorgliga vecka:

I address myself now to all the racists, Islamophobes, and anti-Semites:
One must not confuse extremists with Muslims. Madness has neither color nor religion. I want to make another point: stop painting everybody with the same brush, stop burning mosques or synagogues. You are attacking people. It won’t bring back our dead, and it won’t appease our families.

Madness has neither color nor religion (Malek Merabet, bror till den mördade polisen Ahmed Merabet, håller ett kort tal över sin bror)

Jag vet att det anses vara dålig smak att poängtera att vita kroppar anses mer värda att begråta än bruna, men det är en viktig del av problemet.
Vad kan man dra för slutsats av att det nyligen släpptes en senatsrapport om CIA:s systematiska användande av tortyr på muslimska offer och att den enda straffats för detta är visselblåsaren bakom avslöjandet?
Hur ska man förstå att vår statsminister åkte till Frankrike för att delta i sorgen men inte har haft tid att hälsa på i Libyen, landet som med hjälp av svenska JAS-plan bombades till demokrati så att libyerna idag lever i ett kaos som får Paris den 7 januari att framstå som ett paradis av lugn?
Jag har också fått lära mig att det kallas radikalisering när en muslim når slutsatsen att väst driver på krig och stöttar despotiska regimer i den muslimska världen.
Men om ingen tar risken att stämplas som radikaliserad kan ingen heller ställa den allra viktigaste frågan som är hur länge tror vi att vi kan skicka illegala krig, drönare, dödspatruller och bombplan till övriga världen utan att något våld ska tillstöta hos oss.

Frågan ”varför” saknas i terrordiskussionen (Kitimbwa Sabuni, SVT Opinion 13 januari 2015)

”We must all try to be Charlie, not just today but every day,” the New Yorker pontificates. What the hell does that mean? In real life, solidarity takes many forms, almost all of them hard. This kind of low-cost, risk-free, E-Z solidarity is only possible in a social-media age, where you can strike a pose and somebody sees it on their timeline for 15 seconds and then they move on and it’s forgotten except for the feeling of accomplishment it gave you. Solidarity is hard because it isn’t about imaginary identifications, it’s about struggling across the canyon of not being someone else: it’s about recognizing, for instance, that somebody died because they were different from you, in what they did or believed or were or wore, not because they were the same. If people who are feeling concrete loss or abstract shock or indignation take comfort in proclaiming a oneness that seems to fill the void, then it serves an emotional end. But these Cartesian credos on Facebook and Twitter — I am Charlie, therefore I am — shouldn’t be mistaken for political acts.

Oddly, this peer pressure seems to gear up exclusively where Islam’s involved. When a racist bombed a chapter of a US civil rights organization this week, the media didn’t insist I give to the NAACP in solidarity. When a rabid Islamophobic rightist killed 77 Norwegians in 2011, most of them at a political party’s youth camp, I didn’t notice many #IAmNorway hashtags, or impassioned calls to join the Norwegian Labor Party. But Islam is there for us, it unites us against Islam. Only cowards or traitors turn down membership in the Charlie club.The demand to join, endorse, agree is all about crowding us into a herd where no one is permitted to cavil or condemn: an indifferent mob, where differing from one another is Thoughtcrime, while indifference to the pain of others beyond the pale is compulsory.

Last year a former Charlie Hebdo writer, accusing the editors of indulging racism, warned that ”The conviction of being a superior being, empowered to look down on ordinary mortals from on high, is the surest way to sabotage your own intellectual defenses.”

We lose our ability to imagine political solutions when we stop thinking critically, when we let emotional identifications sweep us into factitious substitutes for solidarity and action. We lose our ability to respond to atrocity when we start seeing people not as individuals, but as symbols. Changing avatars on social media is a pathetic distraction from changing realities in society. To combat violence you must look unflinchingly at the concrete inequities and practices that breed it. You won’t stop it with acts of self-styled courage on your computer screen that neither risk nor alter anything. To protect expression that’s endangered you have to engage with the substance of what was said, not deny it. That means attempting dialogue with those who peacefully condemn or disagree, not trying to shame them into silence. Nothing is quick, nothing is easy. No solidarity is secure. I support free speech. I oppose all censors. I abhor the killings. I mourn the dead. I am not Charlie.

Why I am not Charlie (Scott Long, A Paper Bird 9 januari 2015)

Within the French culture war, Charlie Hebdo stands solidly with the privileged majority and against the under-privileged minorities.

So if Charlie Hebdo’s cartoons expressed or indulged racist ideas, and if its satire ”punched down” in ways that were more regrettable than admirable, then why does it feel so uncomfortable to criticize the magazine?
It’s partly because, whatever the magazine’s misdeeds, they are so utterly incomparable to the horrific crimes of the terrorists who attacked it that it can feel like a betrayal to even mention them in the same sentence.
But it’s also because, with this attack, Charlie Hebdo really has come to symbolize something much larger than the satire embedded with its cartoons: a resolve to maintain freedom of speech even in the face of mortal threats. While free speech is not at the risk of being snuffed out in Western countries over these sorts of attacks, it is an abstract value that is constantly under siege in the world and requires constant defense. The cartoons have become a symbol of that fight.
”Unforgivable acts of slaughter imbue merely rude acts of publication with a glittering nobility,” Matthew Yglesias wrote last week. ”To blaspheme the Prophet transforms the publication of these cartoons from a pointless act to a courageous and even necessary one.”
And yet, raising these cartoons to something much grander does have victims. As is so often the case, those victims are society’s weakest and most vulnerable, in this case the Muslim and non-white subjects of Charlie Hebdo’s belittling ridicule.

What everyone gets wrong about Charlie Hebdo and racism (Max Fischer, Vox 9–12 januari 2015)

The apparent logic of the mosque attacks badly misunderstands the initial Charlie Hebdo attack: if it was carried out by al-Qaeda-linked extremists, as one of the shooters reportedly claimed, then this is a group that has made fellow Muslims its primary victims.
Further, such attacks play directly into al-Qaeda’s own logic and agenda, treating the act of few fringe extremists as representative of the non-extremist whole, and fomenting the idea of existential conflict between non-Muslims and Muslims where none actually exists.
It’s important to understand, though, that these attacks and the sentiment behind them did not come from nowhere. French attitudes toward Islam are, to say the least, complex — something evidenced at every stage of this story.
The growth of France’s Muslim population — estimates suggest that about 10 percent of the population is Muslim — has led to deep concern about what that means for France’s secular traditions. (While France is predominately Catholic, most French Catholics don’t practice their religion.) The government banned head scarves and other religious symbols from public schools in 2004. In 2014, they banned concealing one’s face in public — a ban widely seen as targeting burqas and niqabs and suggesting that devout Muslim women were unwelcome in public life.
The role of Islam in France is important for understanding the culture war in which the magazine’s satire is entrenched, and its implications for a sense that France can be unwelcoming or intolerant of Muslims. In a very different way, it’s also important for understanding the attacks on French mosques. This is not to say that Charlie Hebdo and the mosque attackers share the same beliefs or motivations — there is every evidence that they do not — but rather that they exist in the same complicated melange of French identity politics.

Why are French mosques being attacked? (Max Fischer/Libby Nelson, Vox 9 januari 2015)

Nobody should have been killed over those cartoons.
Fuck those cartoons.

In the Wake of Charlie Hebdo, Free Speech Does Not Mean Freedom From Criticism (Jacob Canfield, The Hooded Utilitarian 7 januari 2015)

Listen. Whoever you are, don’t defend or justify acts of murder and terror. That’s not what being a Muslim is about. It’s about calling out oppression, be it in the form of slavery, controlled speech, or abuse. Remember that oppression can also come in the form having your rights taken away.

Stand up for what’s right. Not the hurtful, insulting cartoons, not for bloody vendettas either. Stand up for reason. Stand up for clean, honest debate. Stand up for moderation. Stand up for mutual respect of others’ beliefs and faiths. Stand up against oppression of all kinds. Even when the oppressor is one of our own. Most of all, stand up for what you believe in.
I am standing up for humanity and for the Allah who has been nothing less than beneficent and merciful.

For God’s Sake – an open letter to a Muslim terrorist (Part broken, Part whole, 8 januari 2015)

Al-Qaeda wants to mentally colonize French Muslims, but faces a wall of disinterest. But if it can get non-Muslim French to be beastly to ethnic Muslims on the grounds that they are Muslims, it can start creating a common political identity around grievance against discrimination.

Sharpening Contradictions: Why al-Qaeda attacked Satirists in Paris (Juan Cole, Informed Comment 7 januari 2015)

What Muslims Really Believe About Cartoons Of Muhammad (Jack Jenkins, ThinkProgress 7 januari 2015)

Having grown up as part of a Muslim family in several Muslim-majority countries, I’ve been hearing discussions about an Islamic reformation for as long as I can remember. Ultimately, I came to believe that the first step to any kind of substantive reformation is to seriously reconsider the concept of scriptural inerrancy.

An Open Letter to Moderate Muslims (Ali A. Rizvi, Huffington Post, 10 juni 2014)

I will not stand for this magazine, I will not celebrate the privilege of “free speech” to be a disguise for hate. I am a black woman who understands how frustrated one can be as whites continue to use laws as an excuse to be abusive to who we are whether it be religion, skin color, or sexual orientation. I know France is scared, I know people are hurting. But I cannot be this newspaper’s ally. I am an ally for the people of France, I am an ally to the victims and their families but I will not stand in solidarity for this hateful newspaper.

JE NE SUIS PAS CHARLIE (Avant Blargh, 7 januari 2015)

France Arrests a Comedian For His Facebook Comments, Showing the Sham of the West’s “Free Speech” Celebration (Glenn Greenwald, The Intercept 14 januari 2015)

The Nazi publication Der Sturmer, edited by Julius Streicher, was notorious for its obscene anti-Semitic caricatures.
Imagine if a pair of Jewish brothers, distraught at the death and destruction that had befallen the Jewish people, barged into the newspaper’s offices and murdered members of its staff.
Would we hold up as martyrs and heroes those who chose to mock the deeply held beliefs of a suffering and despised people; to degrade, demean, insult and humiliate Jews in their hour of trial, when the world they had known was disintegrating around them?
Imagine if a million Berliners turned out to mourn the political pornographers.
Would we applaud this display of solidarity?
Streicher was sentenced to death in the Nuremberg Trial.
It is not reported that many in the enlightened West shed tears.

I am Der Sturmer? (Norman G. Finkelstein, 13 januari 2015)

They call this “courage” and they think it is the defining difference between them and the killers – and not just the killers but anyone who thinks there are limits to what can be said or printed. But they too have their limits. They just don’t know it.
When people don’t know their own minds — but think they do — they are liable to be swept away by self-righteous moral passion; which is just what we don’t need as the storm clouds gather on the European horizon.

The moral hysteria of Je suis charlie (Brian Klug, Mondoweiss 11 januari 2015)

The Paris Mystery: Were the Shooters Part of a Global Terrorist Conspiracy? (Jeremy Scahill, The Intercept 12 januari 2015)

The University of Illinois fired a professor who taught the Roman Catholic view on homosexuality. The University of Kansas suspended a professor for writing a harsh tweet against the N.R.A. Vanderbilt University derecognized a Christian group that insisted that it be led by Christians.
Americans may laud Charlie Hebdo for being brave enough to publish cartoons ridiculing the Prophet Muhammad, but, if Ayaan Hirsi Ali is invited to campus, there are often calls to deny her a podium.
So this might be a teachable moment. As we are mortified by the slaughter of those writers and editors in Paris, it’s a good time to come up with a less hypocritical approach to our own controversial figures, provocateurs and satirists.

I Am Not Charlie Hebdo (David Brooks, New York Times 8 januari 2015)

The first point is that French President Francois Hollande declared this a “terrorist” attack very early on. Now, we don’t need to know any concrete details to understand the purpose of this. “Terrorism” is not a scientific term; it is inherently normative.
The uses of “terrorism” in such contexts are by now well understood. I suggested apropos the Woolwich killing that it functions as a narrative device, setting up a less-than-handful of people as a civilizational threat evoking stoic defense (of “British values,” “la république,” “the West,” etc). It justifies repressive and securitarian responses that tend to target Muslims as such, responses which in the United Kingdom chiefly come under the rubric of the government’s Prevent strategy.

On Charlie Hebdo (Richard Seymour, Jacobinmag 7 januari 2015)

Pseudo-satire uses irony and humor much like true satire does, but with crucial differences that drastically alter the effect of consuming it. Most of the unfounded fears people have about satire, and the fact that young people seem to prefer it to mainstream, traditional methods of consuming news, are actually fears of pseudo-satire and the cynicism and intolerance it breeds. That’s what Charlie Hebdo, frankly, often does.

Je Ne Suis Pas Exactement Charlie – Why I condemn the killings in Paris—but don’t endorse the mockery of Islam (Remy M. Maisel, Politico.com 9 january, 2015)

Jag tänker inte publicera Muhammed-karikatyrer. Jag tänker också avhålla mig från att dra judiska vitsar och dra bögskämt. För om jag inte är trogen denna övertygelse har våldet, ofriheten och förtrycket vunnit.
Min yttrandefrihet är den jag väljer själv.

(Carina Rydberg, Aftonbladet 13 januari 2015)

Offer, drabbade, överlevare, människor

När jag kom hem från en konferens Paris i september hade jag så många tankar och intryck i huvudet att jag knappt visste var jag skulle ta vägen. Jag sorterar dem fortfarande, men jag måste ju börja nånstans, så jag börjar med att berätta om några av människorna jag mötte där. OBS! Det här kommer att handla om människor som har överlevt ohyggliga situationer. Läs inte vidare om du tycker att sånt är mer sorgligt än intressant.

Den sjunde internationella konferens för drabbade av terrorism avslutades i Paris den 17 september. Jag var där i tre dagar och lyssnade på överlevande, sörjande, skadade, politiker, poliser, militärer, psykologer, forskare och journalister som samtalade om hur det är att drabbas av terrorism och hur hur man kan gå vidare efteråt. Det var också mycket tal om terrorism och hur terrorismen ska stoppas, och, eftersom vi var i Frankrike och huvudarrangören var en fransk organisation, hur det franska sättet att göra och se på allting är det bästa. Inte för att de ville skryta, men.*

Det var tre otroligt tankfulla och lite oroande dagar. Det finns så många frågor att ställa om offer och om terrorism men det är mycket svårt att ställa dem i ett sammanhang där nio av tio har förlorat en dotter, en son, en man, en mamma, en arm eller sin lust att leva på grund av att någon annan har slängt en bomb. Jag vill absolut återkomma till de frågorna, men först vill jag berätta om vilka otroliga människor jag träffade och pratade med i Paris.

Soad Begdouri Elkhammal från Marocko förlorade sin man och sin son i ett attentat i Casablanca 2003. Nu åker hon runt i skolor i fattiga områden och berättar om sitt öde, för att unga människor ska förstå hur terror drabbar oskyldiga.

Suzy Abitbol, vars man har varit fånge hos den colombianska FARC-gerillan i tretton år, och som varje år får nya bilder av honom där han står kedjad vid ett träd. Hennes femtonåriga dotter Viviana var också med och berättade för publiken hur det var att bara känna sin pappa från såna bilder.

Aneta Gadieva som var en av gisslan under det fruktansvärda gisslandramat i Beslan 2004, där 155 barn och nästan 200 vuxna dog efter att ha hållits i total skräck, terror och vattenbrist i tre dagar. Hon var en av de som släpptes, men hon fick bara ta med sig ett av sina barn.

Zakia Bonnet, vars man och sjuttonåriga son sköts framför hennes ögon på deras pilgrimsfärd till Mecka 2007. Sonen levde i fjorton timmar men hon fick ingen hjälp av någon, varken den saudiska eller den franska regeringen lyfte ett finger, inte ens läkarna på det saudiska sjukhuset dit hon kört sonen i bil, trots att kvinnor inte får köra bil i Saudiarabien. Till slut dog han i hennes armar.

Xavier Capdevielle, som kom hem en vårdag 1977 och upptäckte att hans pappa sprängts i småbitar av den argentinska juntan.

Camilla Carr, som hölls fången i fjorton månader, och våldtogs, av tjetjenska separatister. Hon var en av de få som inte ville kalla sig för ett offer. Hon hade tagit ett aktiv beslut att inte vara ett offer, sa hon.

Det var många, många fler, men jag får återkomma till dem.

Camilla Carr berättade att hon varit med på Formers-konferensen i Dublin 2011, en konferens som jag hörde talas om för första gången i juli och som jag verkligen önskar att jag hade kunnat vara med på. Det var Jared Cohen, en fd anställd rådgivare i Vita Huset och numera chef på Google Ideas, som tog initiativ till den. Han tänkte att man måste förstå terrorister för att kunna hejda dem (och märk väl att förstå inte alls behöver vara samma sak som att förlåta) och tog därför det modiga beslutet att bjuda in en mängd för detta gängledare, nazister, maffiamedlemmar, jihadister och andra terrorister för att tanka dem på information. Som om inte det var nog bjöd han även in några representanter för de drabbade.

Camilla sa att konferensen hade varit superintressant, men att de drabbade inte hade fått någon riktig plats. ”Det var väl för svårt att hantera på ett bra sätt”, trodde hon, ”och han är så ung också” om Cohen. Jag tycker iallafall att det är ett av de mest fantastiska och modiga handlingar jag har hört talas om, snudd på i klass med Lysistrate och Gandhi, och jag tänker skriva till Cohen och be att få bidra till nästa konferens om det finns nånting alls jag kan göra.

* Obs att detta inte på något vis är unikt för fransmän. Alla tror att deras land är bäst i världen på vad-det-nu-är.

När tiden är ute

Tänker på döden igen. På västerlandets syn på döden som ett straff, som något man kan vara mer eller mindre värd.

Idag tänker jag på en man som jag träffade i somras på konferensen Response Protocols in Emergencies ‘The Voice of Victims’ i London. Han berättade för mig och min kollega att han hade stått i tunnelbanevagnen som sprängdes mellan stationerna Russell Square och King’s Cross den sjunde juli 2005. ”Nitton personer dog i den vagnen”, sa han. ”Men du överlevde!” svarade min kollega. ”Bara på grund av de nitton som stod framför mig och som dog”, svarade han omedelbart. ”Deras kroppar skyddade mig”.

Det är inte alls ovanligt att överlevare känner skuld för de som dog. Den här mannen förknippar för alltid sitt öde med de nitton som dog framför honom. Det är som om han måste bära runt på dem, i hela resten av sitt liv.

Liknande tankar väcks när man läser om äventyrare som orsakar andras död, som de två män som gick vilse i de svenska fjällen och larmade fjällräddningen. Helikoptern råkade in i ett oväder och kraschade in i en bergssida, tre personer dog. ”Hur lever man med en sån sak?” sa min dotter. Hur står de ut, alla de som ofrivilligt orsakar någon annans död?

Men om man lever i en annan kultur, med en annan syn på döden, som något oundvikligt, ödesbestämt, då behöver man inte känna den där skulden. De som dog i helikoptern skulle dö helt enkelt, deras tid var ute. De nitton som dog i Kings Cross-vagnen likadant. När din tid kommer så kommer den, oavsett om du har varit en dålig eller bra människa.

När jag jobbade på Rådet för stöd och samordning efter flodvågskatastrofen 2004–2006 gjorde vi en intervju med en thailändsk buddhistisk munk. Det var många som undrade om thailändarna kände mindre sorg än svenskarna, och vi ville fråga om det.

”Självklart känner vi lika mycket sorg när vi förlorar någon vi älskar”, svarade munken. ”Men vi frågar oss inte varför det hände. Vi tror att det är karma, något du bär med dig från tidigare liv, inget du kan rå för i det här livet men det bestämmer ditt öde. Många svenskar som har förlorat någon vill veta varför, och det verkar vara smärtsamt att inte finna svaret.”

 

Spara

Spara

Spara

Bilder på efterlysta

När jag växte upp (60- och 70-talet) var det otänkbart att svenska medier skulle publicera bilder eller namn på ännu inte dömda brottslingar. Vi fick lära oss att man inte var skyldig förrän dom hade förkunnats. Man sa oss att det var för att skydda en person som kunde vara gripen av misstag, för att skydda den gripnes familj, för att det bara var snaskigt och av inget större värde att offentliggöra bilder på misstänkta.

Första gången jag minns att jag såg en ”fantombild” och bilder på en misstänkt, ännu inte gripen, var efter Palmemordet 1986. Det förekom säkert innan men som sagt, det är mitt första minne. En ful och suddig bild av Christer Petterson. Jag minns inte hur man argumenterade för att publicera bilden som måste ha varit mot de pressetiska reglerna även då, men det var väl paragrafen om allmänintresse, eller så var man rädd att han skulle skjuta någon mer. Det var (också vitt jag minns) oerhört sällsynt i Sverige då med kallblodiga mord på öppen gata, så man visste inte vad mördaren kunde ta sig till.

Fantombilden fick 7-8 000 tips att strömma in till polisen. Tyvärr vet man fortfarande inte vem det var som mördade Palme. Däremot var det många som blev misstänkliggjorda. Samma sak hände efter mordet på Anna Lindh, då minst en person felaktigt pekades ut efter bildpublicering av flera trovärdiga källor. Den så kallade ”33-åringen” hängdes ut i alla tidningar och fick sitt privatliv uppfläkt, till ingen som helst nytta. Flera tipsade om honom, svor på att han var samma man som på bilderna från NK:s övervakningskameror, än som tipsade om den verklige mördaren, Mijalovic.

Tunnelbanerånaren är ett kräk, det finns det nog ingen som säger emot. (I mina ögon är han också en djupt störd och avstängd person, troligen nerdrogad och en varningssignal om hur kallt vårt samhälle är på väg att bli.) Alla vill att han ska åka fast. Alla vill att han ska straffas hårt, för det han gjorde är så omänskligt. Det hade varit så lätt att säga till spärrvakten och på så sätt förhindra att en annan människa skulle skadas svårt, men han gjorde inte det. Och vi hatar honom för det, för vi vill inte att människor ska vara så omänskliga. Vi vill att människor ska bry sig om varandra, skydda varandra, ta hand om varandra. Vårt samhälle, hela vår existens bygger på det.

Så varför skulle man inte lägga ut bilderna från tunnelbanans övervakningskameror på den här mannen? Just nu sitter en man gripen för rånet, och enligt vissa källor inom  polisen är det tack vare tipsen som kom in sen man publicerat bilderna som man kunnat hitta honom. I det här fallet verkar alltså publiceringarna (polisens och/eller medias) ha hjälpt (om det inte visar sig att fel man är gripen).

Pressombudsmannen tycker trots det att publiceringarna i media var fel, och jag håller med. Jag har alltid varit emot att man publicerar bilder på misstänkta innan de gripits, oavsett vilka de är. Det kan finnas vissa undantag, jag ska återkomma till det, men argumenten för att man ska låta bli väger i de allra flesta fall mycket tyngre.

För det första: Oskyldiga kan råka illa ut, särskilt när det finns en uppretad mobb därute. När någon har begått ett särskilt avskyvärt brott blir det lynchstämning, och det är väldigt lätt att ryckas med i såna känslor. Man skickar vidare bilder på Facebook, skriver på upprop och så vidare. Folk vill spela hjältar och stoppar någon på gatan för att de tycker att han liknar den misstänkte, tar bilder med sin mobilkamera, generar personen inför hans bekanta. Om personen i fråga blir rädd och börjar springa kan det sluta väldigt illa.
Det kan räcka med att vara lite lik personen på den suddiga bilden för att någon ska bli antastad. Uppjagade människor har ofta sämre omdöme. Många svenskar har också svårt att skilja personer med en annan genetisk bakgrund, till exempel asiater, från varandra. Polisen är också oroliga för att oskyldiga ska komma till skada: kolla från 13:35 i gårdagens Rapport på SVT Play.

För det andra: svensk lag säger att man är oskyldig tills man är dömd. Det beror inte på någon särskild svensk ridderlighet. Det beror på att man inte vill sätta oskyldiga människor i fängelse. Sånt händer, och det är alltid lika fruktansvärt för den oskyldigt anklagade, pinsamt för rättsväsendet och dyrt för skattebetalarna. Föreställ dig själv att du blev anklagad för mord, pedofili eller förskingring, kanske av någon hämndlysten före detta partner eller anställd. Skulle du vilja ha din bild i tidningarna då?

För det tredje: Det är inte enkelt att avgöra när man ska publicera bilder eller inte, och om man ska pixla eller inte. Här förklarar Folkbladets chefredaktör varför man pixlat en sexförbrytare men avpixlat tunnelbanerånaren. Jag tycker inte att det ska vara så godtyckligt, och jag tycker absolut inte att ”allmänintresset” ska vara en del av beslutet. En chefredaktör vill sälja lösnummer, alltså kommer hen att tycka att allmänintresset är stort.

Det kan som sagt finnas tillfällen när även jag skulle välja att publicera. Om en person är oerhört farlig för allmänheten och man är helt säker på vem det är, till exempel. Om man har prövat många andra utvägar.

Allmänintresset tycker jag som sagt är en väldigt dålig ursäkt. Jag tycker inte att det har funnits någon anledning att publicera bilder på Breivik, Ausonius, Mangs eller andra terrorister, galningar eller seriemördare INNAN de dömts. Om man absolut måste identifiera räcker det med generella beskrivningar som kön och ungefärlig ålder. Eventuellt också nationalitet, om man som i Breiviks fall ville undvika att rasister skulle börja lyncha invandrare.

Ibland kanske det kan vara berättigat att publicera bilder på någon som blivit gripen men inte dömd, men i stort sett aldrig på någon som ännu inte ens är gripen, med anledning av risken för lynchmobbar och självutnämnda poliser som tar fel på person.

Här berättar Expressens chefredaktör hur de tänkte när de la ut bilden. Han är uppenbart medveten om att kvällstidningarna kan ställa till problem, och säger:

”I fallet med gärningsmannen i t-banan, han som rånar och later folk ligga kvar på spåret, har flera redaktioner alltså ansett att det var ett uppenbart allmänintresse att publicera en bild där han kunde kännas igen. Detta för att allmänheten skulle varnas och polisen få in tips.
Om detta var rätt eller fel av mig och ansvariga utgivare kan ingen veta. I går kväll greps en misstänkt, kanske tack vare bilderna i tv och tidningar, och om det var rätt person och ingen mer hann komma till skada så bistod kanske journalistiken denna gång rättsskiparna. Men, och det måste man komma ihåg, det är inte journalistikens egentliga uppgift.
Om vår rapportering ökar möjligheterna att lagföra personer som utgör en fara för medborgarna, är det förstås positivt. Men journalistens uppdrag är inte att jaga rånare i tunnelbanan, det är att berätta – och PO har rätt i att det ibland inte går att överblicka konsekvenserna.
Om någon tv-tittare eller tidningsläsare i går pekade ut fel granne som “rånare”, då har våra bildpubliceringar snarast ställt till det för utredarna. Och än värre hade det varit om någon hämndlysten allmänhet gett sig på en oskyldig person som råkade vara lik mannen i media. Och så vidare.
Det är många överväganden att göra, och de senare riskerna är orsaken till att Expressen och andra redaktioner så sällan identifierar misstänkta eller dömda. Vi gör undantag ibland, när vi anser det vara relevant, men vi är försiktiga.”

Jag vet att det är många, jättemånga, som tycker att polisen självklart ska efterlysa med bilder och att Efterlyst är ett bra program som hjälper till att göra samhället säkrare. Jag är inte så säker på det. Det kan vara tvärtom. Jag tror att polisen redan har det mesta de behöver från övervakningskameror, vanliga vittnesmål och de tips som alltid kommer in, Efterlyst eller ej. Att publicera bilder är en slippery slope, en hal och lerig nerförsbacke. Börjar man visa ansikten vill nog många ha mer, oftare, tydligare bilder.

De pressetiska reglerna och den svenska lagen är skrivna så att upprörda känslor inte ska spela alltför stor roll. För du och jag är ju förnuftiga människor, men när någon vi bryr oss om blir skadad så tappar vi en del av förnuftet. Och står vi tillsammans med hundratals andra arga människor finns det risk att det försvinner helt. Ingen av oss är heligare än så.

För att göra samhället säkrare behöver vi börja luta oss mindre mot polisen och göra mer själva. Vi behöver ta bättre hand om varandra och inte bli mer som tunnelbanerånaren. Vi behöver vara ute mer, hålla mer koll på varandra. Vi behöver dricka och droga oss mindre. Vi måste fundera på om vi ska låta våra vänner supa sig halvt medvetslösa. Vi behöver göra varandra sällskap hem, prata med varandra på tunnelbanan, vara bra vuxna föredömen för allas ungar och göra vad vi kan för den som har det mycket sämre än vi själva. Vi kan vara modiga på riktigt, när vi är ute på stan, och lägga oss i när vi ser att nånting går på tok. Vi kan fundera i några minuter innan vi delar upphetsade meddelanden på Facebook.

Alla kan inte göra allt för att rädda världen, men de flesta kan göra nånting bättre än att sitta och skräna anonymt på Flashback.

Döden är inte det värsta straffet

Jag jobbade hemifrån idag och hade Breivik-rättegången på i bakgrunden hela dagen. I morgon är det hans försvarstal men då är jag på jobbet, så jag missar det. Lika bra kanske, jag skulle ändå bara vrida mig som en mask på en krok, av sorg och ilska och frustration.

Taggen #breivik på Twitter vittnade också om starka känslor. Många önskar att han skulle dö. Många som säger sig vara mot dödsstraffet i vanliga fall tycker att det ändå vore det enda riktiga i Breiviks fall. ”Han har förverkat sin rätt att leva” stod det, och ”Inget annat straff är hårt nog”. Men det stämmer ju inte. Det hårdaste straffet vore att få tillbringa resten av sitt liv med att försöka gottgöra föräldrarna till de 69 döda barnen. Med alla medel: hårt arbete, pengar, med all sin tid och hela sin uppmärksamhet. Gå från dörr till dörr som en tiggare. Tvingas be dem om ursäkt, försöka förklara, tvingas utstå deras sorg och vrede. Kanske – i bästa fall – tvingas inse hela vidden av det fruktansvärda han gjort. Den insikten tror jag är det värsta straffet någon som mördat någonsin kan få, och jag tror att det är därför som mördare alltid stänger av och rationaliserar på olika sätt. En del flyr till och med in i psykos. Många ser nog döden som en befrielse från en livstid av ångest.

En vän föreslog att man skulle införa dödsstraff igen i Sverige, men reservera det för extremt svåra brott så att det i praktiken bara skulle drabba massmördarterrorister som Breivik. Men att ta livet av någon för att den har tagit livet av någon annan kan aldrig vara rätt. Det kallas hämnd och föder bara mera hämnd, precis som våld föder mera våld. Att låta staten avrätta Breivik vore att gå emot allt som de mördade barnen trodde på.

Jag säger det igen: Vi kan inte förhindra fler mord eller massmord genom att straffa, hota eller skrämma de sjuka människor som mördar. Vi kan bara förhindra dem genom att skapa ett samhälle där människor inte behöver odla sitt hat, sin skräck och sitt utanförskap. Det kräver att vi gör uppoffringar. Det kommer att ta tid. Men det finns faktiskt inget viktigare.

Är det modigt att ropa slagord? – forts

Fortsättning från tidigare.

Jag skrev att jag tyckte att det var viktigt att visa motstånd. Det finns de som inte håller med, som menar att man måste tiga ihjäl rasister, nazister och andra odemokrater. Vi hade en lång och viktig diskussion om det hemma efter protestmarschen.

Jag tänker så här: För det första kan man inte tiga ihjäl problem. Det har aldrig fungerat, kommer aldrig att fungera. Å andra sidan kan man inte heller slå, skrämma eller hota ihjäl problem heller. Det finns inte ett enda bevis på att det fungerar. Ju mer man marginaliserar människor, ju mer man demoniserar människor, ju större tryck man utövar på grupper, desto hårdare sluter de sig samman. Desto hårdare blir de. Mer bittra, mer övertygade om sin sak.

Det enda sättet som faktiskt fungerar är att möta människor med respekt. Lyssna på dem. Diskutera med dem. Det är det svåraste sättet, det som ställer störst krav på oss. Mycket svårare än att låta adrenalinet flöda. Oändligt mycket svårare än att titta åt andra hållet och tiga.

Jag var på konferens i Paris i somras, med människor som fallit offer för terrorism. Antingen hade de själva eller deras nära anhöriga blivit drabbade på något sätt: kidnappade, misshandlade, våldtagna eller dödade. Av alla dessa människor var det bara en av de jag pratade med som trodde på respektfull konfrontation. Hon var också den enda som inte såg sig själv bara som ett offer. Alla andra hade bara en lösning på problemet med terrorism: terrorisera dem tillbaka. Krig mot kriget, våld mot våldet, hat mot hatet.

Den här kvinnan hade varit på en annan konferens i Dublin tidigare i år. Där hade arrangörerna bjudit in både offer och förövare, nästan bara förövare. Fast nu var de ex-förövare. Före detta nazister, före detta terrorister, före detta maffiamedlemmar, för detta gängledare. (Jag ska berätta mer om den konferensen en annan gång.) Arrangörerna trodde nämligen att det bara finns ett sätt att stoppa terror: genom att förstå hur den fungerar. När slår tanken om terror rot i en terrorists huvud? Var kommer den ifrån? Varför stannar den kvar? Var går gränsen mellan någon som bara tänker tankarna, och någon som utför själva dådet? Hur blir man en Breivik?

Och för att förstå det måste man fråga, respektfullt. vara beredd att lyssna, försöka förstå. Våga argumentera, våga ta ställning, vara tydlig, visa på alternativ. Detta var gemensamt för alla ex-våldsverkare på konferensen i Dublin: de hade mött respektfullt motstånd. Våld hade inte förändrat dem, inte heller förakt. Bara någon som hade förmått förändra deras sätt att tänka, genom att först lyssna.

Därför är jag inte särskilt stolt över mig själv för att jag stod på Riddarholmen och skrek slagord. Vissa tycker att det var modigt, men det var inte så väldigt modigt faktiskt. Jag hade läst de främlingsfientligas manifest innan – jag tycker att du ska läsa det också, det kan tyckas ynkligt och motsägelsefullt men det är viktigt att förstå vad de är rädda för och varför. Bara då kan man ta en diskussion, förklara missförstånd, visa på samband, vidga vyerna. Ännu svårare är att ge dem rätt på vissa punkter. Men även det måste man, för att kunna gå vidare. Vårt demokratiska samhälle är inte perfekt, långt därifrån. Det måste vi erkänna för att kunna laga det som är trasigt, inte bara lappa över.

Diskussionen vi hade i går kväll rörde också motdemonstranterna. Åsa Linderborg skriver i Aftonbladet att det bara var vänsterfolk som gick igår, så var det ju alltså inte. Men visst var de flesta vänster och många extremvänster. Det finns många inom den gruppen som är lika rädda som de främlingsfientliga, lika övertygade om att våld och hot är det enda som hjälper. Ett tag när vi gick i demonstrationståget kände jag det som om vi var omgivna av stora arga vakthundar. Man är glad att man har dem, men man vill inte försöka klappa dem. Och de är mer en del av problemet än av lösningen.

Jag tror att vi väljer att tiga eller skrika slagord för att det är de två lättaste utvägarna. Vi följer minsta motståndets lag, gömmer oss eller låter adrenalinet pumpa. Vad vi borde göra är att ta debatten, varje dag. Slå upp alla dörrar och fönster, bjuda in, gå in, lysa upp. Läsa, försöka förstå. Våga oss in i deras mörka hjärnor, lysa med ficklampa, fråga, lyssna, svara, stå på oss. Det borde vi göra varje dag. Det är jobbigt. Det är skrämmande. Det tar tid och energi.

Om vi inte gör det låter vi små Breivikar och Abdulwahaber växa upp i sitt ensamma mörker. I tron att de enda som svarar – dårarna på Flashback och liknande forum – är de som är i majoritet, de som vet hur det ligger till.

Vi måste var och en ta vårt ansvar. Vi måste var och en läsa manifesten, kanske inte alla 1500 sidor med svammel men vi måste ha en uppfattning. Vi har inte tid att inte orka. Vi har inte tid att titta på tv-såpor sju dagar i veckan. Vi behöver inte vara rädda för galna och rädda tankar. Vi måste låta de galna och rädda tala, med eller utan knätofsar. En äldre man sa argt till mig igår att det skandal att Salempersonerna skulle tillåtas demonstrera utanför Slottet. Tvärtom, tycker jag. Låt dem tala där alla hör, där alla kan vara med i debatten. Det bästa skulle vara om kungen hade mod att gå ut på sin balkong och lyssna, och svara. Skolorna måste lägga mycket mera tid på diskussion och debatt om vad som är rätt och fel. Journalisterna har ett enormt stort ansvar. Alla journalister borde ägna all sin tid åt att belysa, förklara och sammanfatta.

Det borde stå en liten talarlåda i varje gathörn. Det vore en början på vägen till riktig demokrati.

Polisskolan 19: en utflykt till kroppsbitarnas land

Obs! Om du är den känsliga typen som stänger av när det är obduktionsscener på tv, hur mycket blänk de än riktar mot de onämnbara delarna, bör du inte läsa det här. (Jag är en sån typ, men bara när det är på tv. Verkligheten är betydligt mer uthärdlig.)

Ett av mina uppdrag på MSB är att utveckla SINDRA, ett samarbete mellan många olika myndigheter för att ge stöd och information till drabbade och anhöriga vid en katastrof (väldigt förenklat sammanfattat).

Ett sätt som britterna använder för att hjälpa sina medborgare är att skicka hem en så kallad Family Liaison Officer till varje familj som drabbats av mord, naturkatastrofer eller dödliga trafikolyckor. De är poliser och utreder brott, men de hjälper också familjen och försöker tillgodose deras behov av stöd och information. Den här veckan har jag och en kollega varit i London och gått en kurs för poliser som vill bli Family Liaison Officers.


Det har varit en otroligt intensiv vecka. Min hjärna surrar av idéer och frågor och bilder av väldigt döda människor. När jag hade en ledig eftermiddag igår satte jag mig på en solig kyrktrappa med en vän och pratade om döden i två timmar. Det kan kanske verka galet med tanke på hur mycket ond bråd död vi matades med hela veckan, men jag tycker att döden är väldigt intressant och blir inte alls deppig av att prata om den.

(Jag blir förstås inte glad heller, fullt så rubbad är jag inte. Jag tror bara att vi pratar på tok för lite om den. Vi borde göra det mycket oftare, för att lära oss att hantera den bättre. Typ fem minuter före frukost varje dag. ”Kan du skicka äggröran älskling?” ”Javisst kära du. Vad tror du händer när man dör?” Nåt sånt.)

Hur som helst. Sedan i måndags har jag lärt mig bland annat

  • att man bör börja bistå en drabbad familj inom 24 timmar
  • att man besvarar den drabbade familjens frågor ärligt, tydligt och fullständigt, utifrån de fakta man har just då
  • att man inte kan skydda varken barn eller vuxna mot smärta genom att ljuga, använda förskönande uttryck eller hindra dem från att ta farväl av sina döda, även om kroppen är sargad och trasig
  • hur man bedömer riskerna innan man går hem till en drabbad familj
  • hur man samlar information för att hitta en försvunnen person eller för att klara upp ett brott
  • hur man gör ett signalement
  • hur man hittar ledtrådar på en död person, i ett hem, på en brottsplats och på en olycksplats
  • hur snabbt och mycket kroppen förändras efter döden, och hur det kan orsaka förvirring
  • varför bålen och könsdelarna ofta är de mest oskadda delarna på människor som dött i våldsamma olyckor (för att de har krupit ihop i skyddsställning)
  • vad rättsläkarna gör med alla kroppsdelar som är för små för att sy fast igen (de riktigt små bitarna sköljs ut i avloppet, resten stoppas tillbaka in i kroppen ganska huller om buller innan den sys ihop)


… och en massa annat. Jag har bara snuddat vid en massa saker förstås, men det har varit superintressant och roligt och sorgligt. Vi har sett på jag vet inte hur många intervjuer med folk som har förlorat sina nära och kära i olyckor, mord, tsunamis, terrorattacker och så vidare. Tårarna har flödat.

Sverige har inte riktigt samma system som britterna. Det finns andra som stöder drabbade och anhöriga, men vi har inte det här samlade stödet som gör att man har en enda kontaktperson, eller en mycket liten grupp med kontaktpersoner, som hjälper en med alla andra nödvändiga kontakter.

När det absolut värsta som kan hända har hänt, när ens värld rasar sönder i småbitar, när man inte kan tänka klart och inte ens kommer ihåg att äta och inte vågar sova, då behövs det någon eller några som kan ringa nödvändiga samtal, fylla i formulär, veta svaren på en massa frågor, veta hur myndigheterna arbetar, förklara rutinerna. Det behövs förstås vänner också, och kollegor, och släktingar och kanske samtalsgrupper och kontakt med andra drabbade. Men just för myndighetskontakter, information och problemlösning tror jag att vi har väldigt mycket att lära av Family Liaison-systemet.

Hur gör man nya terrorister?

Terrordåden, jakten på terroristerna och dödsskjutningen av den oskyldige elektrikern väcker många frågor i mitt huvud. Till att börja med: Vad är terrorism?

The term ‘terrorism’ is controversial and has many definitions, none of which are universally accepted” skriver Wikipedia. Problemet är ju att det beror på vem man frågar. Ingen kallar sig själv för terrorist – det är en benämning man ger den andre, fienden.

Och vad får terroristerna att spränga sig själva och andra? Jag har läst så många förklaringar och alla verkar rätt förenklade. Man skriver att de hatar frihet, att de är onda, iskalla, vill ta över världen. Man säger att det beror på deras religion, att de älskar döden mer än livet.

Men kommer man någon vart med att resonera så? Finns det verkligen såna människor? Vad är det som säger att inte de själva anser sig älska friheten och livet, kanske ännu högre än fienden? Det är troligare att de, precis som alla vi andra, anser sig veta vad som är sant och rätt och är beredda att slåss för det.

Vi borde ligga lågt med att utmåla terroristerna som onda eller goda, ropa ut alla våra tankar om vad det är som driver dem. Det enda vi åstadkommer är att göra dem ännu mer främmande för oss. Mer omöjliga att förstå sig på, komma till tals med. Lättare att skjuta ner, som äckliga insekter.

Ser man det historiskt så har det aldrig lyckats för de ”goda” att utrota ”de onda”, särskilt inte genom att förakta dem. Det enda man åstadkommer är tränga in dem i hörn, göra dem ännu mer beslutsamma och fanatiska, stärka deras känsla av utanförskap och maktlöshet. Vilket får dem att beväpna sig mer och döda ännu fler oskyldiga för att visa att de inte ger upp.

En annan diskussion är vilken sida vi svenskar ska stå på. Hur långt ska vi sträcka oss för att hjälpa Bush i hans krig mot terrorismen? Många anser att vi fortfarande är relativt trygga mot terrordåd för att vi inte skickade några svenska soldater till Irak. Men att vi utsatte oss för en risk när vi lät USA hämta de två terrormisstänkta egyptierna för att förhöras med hjälp av tortyr. Andra menar att vi är naiva som tror oss skyddade, att vi borde ta i med hårdhandskarna mot misstänkta individer redan i skolan och att vi självklart ska applådera militanta insatser mot militanta grupper.

Jag menar att vi inte ska acceptera några krigiska lösningar. Jag önskar att Göran Persson skulle ställa sig upp och deklarera klart och tydligt att Sverige inte tänker stödja vare sig USA, England eller terroristerna. Vår väg måste vara icke-våld, annars bidrar vi bara till ett upptrappat krig som ingen någonsin kan vinna, som kantas av oskyldigas lik på båda sidor.

Dessutom kan vi inte ställa upp på ännu mer övervakning. Det kommer inte att lösa problemet, och som historikern Anders Björnsson påpekar är det övervakning som är det verkliga hotet mot det öppna samhället, inte terrorismen. Ju mer vi övervakar, desto mer påverkar det vanliga och oskyldiga människors liv. En hundraprocentig trygghet mot terrordåd är bara möjlig om alla låter sig övervakas överallt. Och det är faktiskt både otänkbart och omöjligt.

Dessutom dödas tusenfalt fler människor varje dag av svält, aids, bilolyckor, naturkatastrofer, knark och cancer. Vi har inte råd att lägga pengarna på att bekämpa död genom sprängning i den utsträckning som skulle krävas för att uppnå ett supersäkert samhälle.

Det här kanske låter som om jag tyckte att vi bara ska vända andra kinden till, eller att det inte spelar någon roll om folk blir sprängda i småbitar. Det tycker jag inte. Tvärtom. Men jag är rädd (och helt säker på) att vi bara förvärrar situationen genom att sätta hårt mot hårt. I värsta fall är det precis vad terroristerna vill: att människor ska bli misstänksamma och aggressiva mot varandra, att maktens män ska visa sig vara hårdföra fascister under ytan, att polisen ska skjuta oskyldiga och rycka på axlarna.

Det är klart att vi ska leta efter, och straffa, människor som bryter mot lagen genom att spränga folk. Precis som vi gör med rattfyllerister, seriemördare eller andra skurkar. Men vi får inte tappa huvudet. Vi måste alltid leta efter fredliga lösningar, rättvisa lösningar. Vi måste visa att vi vill uppnå fred. Om jag vore Tony Blair eller George Bush skulle jag dra tillbaka mina trupper från Irak. Om jag vore polischef Ian Blair skulle jag mana mina poliser att vara dubbelt så noga och lugna som vanligt.

Just nu hör jag polischefen på radio: han ber om ursäkt för att Londonpolisen sköt ihjäl en helt oskyldig man. En brasiliansk elektriker vid namn Jean Charles de Menezes som verkade misstänkt för att han hade en varm jacka fast det var varmt ute, och som sprang från polisen. (Poliserna var civilklädda och hade vapen – hur skulle de Menezes veta att de var poliser och inte skurkar?) Ändå kommer polisen att fortsätta skjuta för att döda, säger Ian Blair. Hur tänker han då?

Jag har läst kommentarer på flera bloggar, där folk skriver att det var synd om elektrikerns familj men att man inte kan undvika att oskyldiga offras i kampen mot terrorismen. Om vi resonerar så, hur skiljer vi oss då från terroristerna som anser att det kan vara nödvändigt att oskyldiga offras i kampen mot oss?

Nu vet jag inte om de Menezes hade barn – men om han hade det, hur kommer de barnen att se på polisen, på myndigheter, när de växer upp? I värsta fall har Ian Blair fött nya små terrorister.

Spara