Vår kvinna i Norrping

Var på utflykt idag, till Norrköping för att träffa en gammal bekant och höra hennes minnen av min mamma. Hon heter Britt Reuterwall-Hörnstedt, föddes 1933 i Stockholm och började jobba som 21-åring på Åhlen & Åkerlund. Där träffade hon min mamma – de jobbade båda på Jultidningsförlaget – och när min mamma sen blev chefredaktör på Kamratposten så kom Britt också dit och utgjorde, tillsammans med Lull och layouten, hela KP-redaktionen fram till 1963.

Lull och Britt i KP-tagen

Sen tröttnade Britt på Stockholm och åkte till Norrköping och drev en bensinmack samt motell Smörblomman i några år. Förutom det har hon bland annat utbildat sig i matlagning på Le Cordon Bleu i Paris, åkt till Sydamerika för att lära sig spanska, lärt sig plåta mat i New York, jobbat med RFSU, drivit kvinnoläger, rest i hela världen och så vidare.

Mitt första minne av Britt är från 1967, när jag var fem år och min mamma och jag hälsade på på Smörblomman. Det var fest, sommar, alla var glada och Britt klev upp på ett bord och började sjunga Bésame Mucho. Hon hade en vit klänning med gula prickar och hela min värld förändrades i ett slag. Jag insåg att vuxna kunde vara något helt annat än det jag kände till, något oförutsägbart och spännande. Jag kan fortfarande höra hennes hesa, sensuella röst, lite som Cesaria Evorias (lyssna här!).

Häromåret blev Britt uttagen att vara en av de sju damerna i Carmina Burana på Folkoperan. Hade jag vetat det så hade jag förstås gått, men jag har tur för föreställningen har nypremiär i höst. Då ska jag förstås gå.

Britt i orange

När vi kom ut från hennes lägenhet hade två timmar gått i ett nafs och vi blinkade mot ljuset som man gör efter att ha suttit i en biosalong och sett en spännande film och jag tänkte att jag vill väldigt gärna vara lika levande, vaken och rolig som Britt när jag blir åtti bast. Här är hon intervjuad med fler detaljer om sitt intressanta liv (och kärleksliv).

Heja Britt, helt enkelt!

Råmeå, varför är du Råmeå

Var och såg Romeo och Julia häromkvällen. Den var så där. Mycket fäktning med skrammel och blänkande eggar, det var bra. Men själva skådespeleriet drunknade i dramatik.

– Har ej din roll spelats precis så där (fast bättre) av Jonas Karlsson, Mercutio?
– Är ej du lite väl inspirerad av Hugh Laurie, Paris?

skulle man kunna säga med vilda blinkningar till Shakespeare, och om man förutom att blinka vilt även skuttade omkring som ett skadskjutet rådjur, tvärnitade, skuttade igen, ramlade ihop, darrade som ett asplöv och talade i staccato så skulle man smälta in som en smörklick in en varm stekpanna på Dramatens stora scen i John Cairds uppsättning av R&J. Det var faktiskt bara munken som spelade så att man glömde att det var teater, och Gunnel Fred de få stunder hon var på scen.

Såklart måste man fortsätta att spela Romeo och Julia, fast den redan har satts upp en miljon gånger, så länge det finns folk som inte har sett den (eller ens sett Shakespeare (eller ens teater)). Men om jag skulle sätta upp den så skulle jag inte fokusera så mycket på den tonåriga, överspända kärlekshistorien. Jag tror att Shakespeare hade den som bakgrund när han skrev pjäsen, till den verkligt tragiska historien som handlar om hämnd, och hämndens dödliga logik. Jag skulle göra den som en veronesisk Korpen flyger med sens moralen: Den som hämnas drabbas till slut själv. Alltid, ofrånkomligen. Utan undantag. Karma. Punkt. Slut.

Lördag, soffhörn, sinnesförvirring

Lördag. Har parkerat mig i soffan med en hög böcker och tidningar, bärbara datorn, tekopp och knäckemacka. Mannen knattrar i köket. De andra sover. Solen som lyste upp mitt hörn nyss och gjorde skärmen till en spegel har dragit vidare och skiner nu på de snöskottande männen på taket utanför. Tänker ligga här hela dagen och läsa, skriva och prata med folk som kommer förbi. Det känns bra.

Dottern och jag var på Sinnescirkus igår, en föreställning med mentalisten Henrik Fexueus. Vi var inbjudna som bloggare och var uppmanade att infinna oss klockan 17 prick. Väl där visade det sig att föreställningen inte började förrän 19, och inte var slut förrän 22. Irriterande tyckte vi, men när föreställningen var slut 22:08 stod vi upp och applåderade så att händerna sved och ångrade inte en minut av kvällen.
”Så jag lika starstruck ut som du när jag fick min bok signerad” frågade dottern efteråt. ”Förmodligen” mumlade jag, ”men sschh nu, jag försöker komma ihåg vad han sa till den där tjejen som fick hålla i boken i slutscenen.”
Ja ni fattar att det var helt lysande. Jag säger det igen om ni inte fattade: det var lysande. Har legat halva natten och försökt komma på hur han gjorde själva tricket. Inget trolleri, bara manipulation.

Vad mer? SAMÖ-övningen gick bra. Vi satte hård press på myndigheterna. Somliga klarade sig bra, andra mindre bra. Streetfotokursen var rolig men dyr. Har recenserat här, vet inte om det är läsbart för folk utanför Facebook. Här är min favoritbild från kurshelgen:

early skaters (sign of spring)

och här fler bilder.

Nu ska jag återgå till bokhögen! Ajöss på en stund!

I Stormens öga

Jag beställde biljetter till Shakespeares ”Stormen”för flera månader sen, så fort jag såg annonsen i DN. Sen glömde jag förstås att hämta ut dem, och ringde bedrövad till Dramatens biljettkassa för att höra om det skulle finnas någon enstaka skruttbiljett kvar på längst bakersta raden. Till min stora glädje fanns det platser kvar, fina platser och billigare än vanligt! ”Vad är haken” frågade jag, och biljettdamen förklarade att platserna var på scen. ”Men det är ingen fara”, betygade hon, ”man är precis som vanlig publik. En gång blir man uppbjuden till dans, men det är bara att tacka nej om man inte vill dansa”.

stormen scen 04

Det var roligt att sitta på scenen, bra utsikt och spännande att sitta bland de skådespelare som också spelade publik. Föreställningen var jättebra, skönt traditionell utan några som helst anspelningar på nutida problem (förutom att Örjan Rambergs Prospero hade vissa likheter med Ingmar Bergman). Den galne och mordiske Caliban spelades så ömsint av Jonas Karlsson så att man bara ville pussa honom och klappa på hans nitar och tatueringar.

dans med ariel

Och rätt som det var blev dottern uppbjuden till dans med Ariel och Miranda!

Bah humbug!

När barnen var små lästa jag Dickens ”En Julsaga” för dem varje jul, som en adventskalender med ett avsnitt varje dag. När vi upptäckte att den spelades på en engelsk teater i stan ville vi genast se den, och det blev nästan som en jultradition. Vi gick tre år i rad, sen slutade den spelas.

Men nu är den tillbaka i Stockholm igen, och igår gick jag och äldsta dottern och såg den. Och den var lika rolig och härlig som förr! Nu är det nog försent att få biljetter eftersom den spelas för sista gången ikväll, men vi kommer att fortsätta att se den varje jul och vi rekommenderar alla andra att göra det också.
Charles Dickens skrev A Christmas Carol 1843, men berättelsen är helt tidlös. Snål gammal gubbe inser att det är roligare att vara snäll (kanske inte så sannolikt men ändå upplyftande). ”Alla som är griniga borde se den här”, tyckte dottern. ”Och alla som vill komma i julstämning”.


Delar av den engelsk- och skönsjungande ensemblen på Maximteatern

Läs vad andra skriver om , , , , ,

Ljuvliga pärlfiskare och lama applåder

Igår kväll gick sonen och jag på Folkoperan och såg Pärlfiskarna. Vilken föreställning! Jag grät så att halsduken blev helt blöt. När fan blir gammal blir hon religiös, och när jag blir gammal älskar jag tydligen opera. Märkligt, och härligt.

Det finns massor att säga om föreställningen: att regissören Mira Bartov är fantastisk, att scenografin, kostymerna och ljussättningen var vacker och snillrik. Orkestern var mycket bra, och skådespelarna lysande med få undantag. Vi saknade ett libretto och undrade varför programbladet var helt missvisande i både bild och text, men annars hade vi inga invändningar. Bizets drama är en sann tragedi, och det är våldsamt och renande att få uppleva den på parkettens andra rad.

På Folkoperans hemsida kan man lyssna på Pärlfiskarduetten på svenska (med Jeremy Carpenter som Zurga och Ulric Björklund som Nadir).

Här är den superkända superversionen med Jussi Björling och Robert Merrill, på Spotify.

Publiken var entusiastisk, det hördes både i pausen och i foajen efteråt. Men varför applåderar folk så lite nuförtiden? Trots att det var många bravorop och flera som stod upp i bänkarna så blev det bara EN inklappning. Detta är en spaning: de senaste fem åren har stockholmarna tappat applådorken. Till och med på Vildanden som var helt galet bra blev det bara två inklappningar. Jag menar: tänk på Birgit Nilsson som blev inropad 72 gånger efter en föreställning som Elektra 1975! Eller Placido Domingo som fick 80 minuters stående ovationer efter att ha spelat Verdis Othello 1991. ÅTTIO minuter! Visst, det kanske inte är lika enkelt att hålla applådåskorna rullande på lilla Folkoperan eller Stadsteatern, som på La Scala eller andra stora scener runtom i världen. Men EN inropning? Kunde vi inte ha klarat tre iallafall?

Sonens teori är att det bara är orkeslösa pensionärer som går på teatern nu för tiden. Men publiken igår såg stark och ungdomlig ut tyckte jag. Det måste vara svensk blygsel – dumt är det iallafall.

Läs vad andra skriver om , , ,

Länk

Dag 18: Varieté Royale

Igår var vi på Vasateatern och såg Varieté Royale. Det är flera år sen jag såg Johan Welltons show sist och jag har längtat ända sen dess! men han har sin hemmascen i Gävle och är inte här så ofta. Men det var värt varenda dag av längtan. Vi skrattade så vi höll på att trilla av stolarna, vi vågade knappt andas, vi skrek högt, sjöng och vred oss som maskar. Härmed utnämner jag Varieté Royale till årets bästa föreställning, men också årets kick, glädjefnatt och kärleksmöte!

London calling

Uppdaterat: Femte dagens morgon i London; jag hade tänkt rapportera efter varje dag men har slocknat som en lågenergilampa i hotellets mjuka duntäcken varje kväll, utmattad efter promenaderna, sevärdheterna, tubtransporterna och den allmänna Londonstorheten. Men nu ska ni få höra:

Första dagen kom vi fram redan nio lokal tid till Heathrow, köpte våra Travelcards för tunnelbanan och fick sen stå och hänga i tio minuter utanför spärrarna för att klockan skulle bli halv tio så att korten skulle börja gälla.

En minut kvar!


Hotellet
var en trevlig överraskning: billigt (för att vara hotell, 80 pund natten för ett twin room) men ändå bra! Jag kan verkligen rekommendera det. Rummen är stora för att vara i London (man kan stänga dörren utan att behöva ställa ut skorna först), sängarna är sköna och har stora duniga extrakuddar, frukosten är helt okej, personalen är supervänlig och det är fri, bra wifi överallt i huset. Samt ligger det busnära u-stationerna Bayswater och Queensway. Och två minuter från världens kanske skönaste park, Kensington/Hyde Park.

Så när vi hade packat upp studsade vi genast ut i den. Där fanns ekorrar, svanar, kråkor och helt överraskande två knallgröna papegojor. Och en liten herre som vandrade omkring bland träden.

xxx
Förvånande grön papegoja :: Vandrande gråsvart farbror


Sen gick vi på teater och såg The Mousetrap. Det var första gången för Julia, andra för mig och 23277:nde för skådespelarna. (Ja, de måste vara jättegamla!) Innan föreställningen är helt slut får man lova att inte avslöja för någon vem som var mördaren. Men ni är ju mina vänner så ni kan säkert bevara hemligheten: det var överste Senap som gjorde det, med en stångkorv i skafferiet.

Om varje föreställning får i genomsnitt tre minuters applåder, hur lång skulle den sammanlagda applåden bli? Och hur många blåsor skulle man få i händerna?


Andra dagen sov vi länge och gick sedan till Harrods och köpte hundra burkar te och dreglade över allt galet godis och fnös åt juvelerna.

xxx
Anna i teparadiset :: Gröna gelepäron och annat sofistikerat snask


Efter en hälsosam lunch på glass, mackor och nötter åkte vi till Madame Tussauds vaxkabinett och spenderade några timmar där med att ta jätteroliga bilder på oss själva tillsammans med Tom Cruise, Richard Branson, Shakespeare, drottning Victoria och många andra som också var där. Bilderna med Julia på är roligast men dem får jag inte visa.

xxx
Drottning Victoria är inte en av mina favoriter, och inte lyssnar hon när man försöker förklara heller.


Tredje dagen hann vi springa runt ett varv inne i Westminster Abbey (där alla vandrar runt med små telefoner och stirrar i taket, men det är i själva verket radiomanicker med Jeremy Irons inuti som talar om för en att man ska titta i taket, och vad det är man då ser) innan vi skulle träffa Modesty Blaise-gänget. Det var ju en av de två anledningarna till resan, att gå en promenad i Modesty och Willies fotspår; se alla gränder där de smugit på juveltjuvar, alla eleganta restauranger där de ätit lunch med spionchefer och alla parker där sadistiska knarkslavmördare de brottat ner i ett buskage och oskadliggjort, för alltid.

xxx
Modesty Blaise-listmedlemmarna, förklädda till vanliga turister :: Guiden Kim berättar hemlisar utanför Ministry of Defence


Fantastiskt nog hade vi en äkta, certifierad Londonguide med oss, som inte bara hade läst alla MB-böcker utan dessutom kunde berätta massor av andra intressanta saker om alla platser vi såg. Visste ni till exempel att MI6 söker nya rekryter på sin webbplats, att det blev stor oro bland herrarna på Ian Flemings herrklubb när man 1973 fattade beslutet att låta kvinnor äta lunch där och att det fanns två VIP-skyddsrum i källaren på Ritz Hotel under kriget: ett för snarkande VIP-gäster och ett för ickesnarkande?

xxx
Londonpojkar


Dessutom fick vi veta en bakväg till 10 Downing Street – framsidan är sedan snart 20 år avstängd från allmänheten med höga kravallstaket och många poliser. Men på baksidan stod bara en jättesnäll polis som log stort när vi bad att få ta en bild på honom och Julia.

Efter fyra timmars promenad ramlade vi in på en pub där två farbröder som var Peter O’Donnells svärson och goda vän bjöd på öl och där jag åt Sunday roast lamb och Yorkshire pudding, som visade sig vara ganska likt pannkaka. Sen gick vi vidare till Europas största bokhandel Waterstone’s och sen på jättebio och såg Brideshead Revisited, som var hyfsad.

Fjärde dagen åkte vi till Science Museum, som man aldrig hinner vara tillräckligt på, vi fick tillochmed hoppa över lunchen.

xxx
Notera hur het min hjärna är!!! :: Maskin för tillverkning av After Eight


Sedan tubade vi hem för att byta om till tjusiga kläder och sen vidare till Brown’s för att dricka te. Te på Brown’s är nånting alldeles galet. För det första är det dyrt. Men hör här vad man får för sina surt förvärvade slantar:

Afternoon tea is legendary at Brown’s. Ever since James Brown established his hotel for ‘genteel’ folk over 170 years ago and Agatha Christie enjoyed it whilst writing ‘At Bertram’s Hotel’ here, afternoon tea in The English Tea Room has become a British institution.

Relax to the sounds from the Baby Grand Piano and indulge in Brown’s award-winning Traditional Afternoon Tea which consists of a choice of 17 teas, including Brown’s own blend, along with succulent finger sandwiches, an assortment of delicate pastries, fruit and plain scones with clotted cream and strawberry jam, as well as a choice of freshly baked cakes from the trolley.

För det andra blir man tjock som ett troll av att dricka te på Brown’s. Kanske inte av själva teet, men av alla de ovan nämnda gurksnittar, ostsnittar, scones med kluttad grädde och sylt, makaroner (kaksorten), maränger, chokladtårtor, fruktkakor och annat som rullas in på silvervagnar och guldbrickor i en diskret men aldrig sinande ström. Om man bara råkar höja ett ögonbryn kommer de farande med mera kakor. Och kanske lite mer te? Champagne? Kluttad grädde?

xxx
Man har inte druckit te förrän man har druckit det i fåtöljen där Agatha Christie sörplade det under antecknandet av sina deckare på Browns. Tyvärr, så är det bara.


Man måste liksom göra det en gång i livet (eller två, tre eller fyra, beroende på hur många tegalna barn man har).

Idag åker vi hem igen, men först ska vi promenera på South Bank och köpa lite souvenirer. London är alltid trevligare än man minns det, och den här gången var det dessutom varmt och soligt alla fem dagarna. Vi har gått utan jacka varenda dag! Så vi är glada fast trötta i fötterna!

Slut på London-rapporten!

Apropå vad som är sant i livet

Ibland är teater bara bäst. Det är inte alltid man orkar masa sig dit, och så är det ganska dyrt. Men ibland finns det ingen ursäkt för att låta bli, och det är till exempel när Stadsteatern spelar Vildanden av Henrik Ibsen. (Det finns ingen ursäkt för att inte ha sett en Ibsenpjäs heller, förrän man är så gammal som jag. Pinsamt är vad det är!)

Så här såg det ut på biljettfronten när jag tittade nyss:

Tor 2008-05-22 19.00 Stora scenen Ett fåtal platser kvar
Fre 2008-05-23 19.00 Stora scenen Platser kvar
Sön 2008-05-25 19.00 Stora scenen Platser kvar
Ons 2008-05-28 18.00 Stora scenen Platser kvar
Lör 2008-05-31 18.00 Stora scenen Platser kvar
Tis 2008-06-03 19.00 Stora scenen Platser kvar
Lör 2008-06-07 18.00 Stora scenen Platser kvar
Tis 2008-10-21 18.00 Stora scenen Platser kvar
Ons 2008-10-22 19.00 Stora scenen Platser kvar

Skynda nu och boka direkt. Obs! Ta med stor näsduk. Var beredd på heta diskussioner i pusen om hur sanningen bäst ska serveras. (Glöm inte att boka pausfika i förväg, annars går hela pausen åt till att stå i snigelkö.) Johan Rabaeus är fantastisk. Ingwar Hirdwall är fantastisk. Josefine Ljungman är helt overkligt bra. Alla skådespelarna är trovärdiga, och ingen pratar eller springer konstigt. Det känns inte alls som teater – det känns som att råka gå förbi en öppen dörr in till nåns liv och inte kunna slita sig ur fläcken.