En trygg och naken hamn

För ett tag sen, när det var som varmast, cyklade dottern och jag ut till Saltsjöbaden och checkade in på friluftsbadet. Vi har varit där många gånger, min svärmor bor i Fisksätra och jag har badat där typ varje sommar sen 83 när jag låg och guppade som en kork med Max i magen. Det är ett helt okej bad, gammalt och träigt med sandstrand och hopptorn och fik och allt sånt. Men det bästa med Saltisbadet är damavdelningen. Nakenbadet.

saltisbadet-0724-05c

Jag har skrivit förut om min barndoms somrar på Käringön, nakenbaden där och bilderna i min mammas fotoalbum. Jag ska inte börja yra igen om hur mycket skönare det är att bada näck än med kläderna på: det är inte det som är grejen med damavdelningen på Saltis. Det är känslan av en fristad, ett safe haven.

När man öppnar dörrarna till dambadet en het dag mitt i juli blir man nästan överväldigad av alla nakna kroppar. Det är tanter, damer och flickor på varenda kvadratmeter. Mest tanter, medelåldern är hög, men det är ofta tjejgäng, mammor och döttrar och ja kvinnor i alla åldrar där. De flesta är nakna, några halvnakna, några i bikini eller baddräkt. Tjocka, smala, släta, skrynkliga. För att komma till sin favoritplats måste man kliva över många nakna ben och rumpor. För här ligger kvinnorna helt ohämmat utfläkta. Avslappnade, på rygg eller mage eller i små stolar. Loja som katter. Somliga sitter och skrevar och ser till att få sol även på de mest skuggade kroppsdelarna.

Och jag tycker att det är fantastiskt. Den känslan av absolut trygghet, med sin kropp som den är och med att bara vara här och nu, hittar jag alltmer sällan i min kvinnovärld. Inte ens båtarna som saktar ner utanför dambadet, inte ens kanotisterna som bara råkar paddla förbi, inte ens gubbarna som har simmat vilse och inte kan hitta tillbaka till herrbadet igen förrän de har sett sig omkring flera gånger, inget kan rubba friden på dambadet. Vi är många, vi är nakna, vi är inte rädda för någonting.

 

 

Hundra dar av pratsamhet

Igår antog jag alltså utmaningen på Bisonblogg om att skriva 100 blogginlägg i rad. Jag och jättemånga andra ska på så sätt försöka komma tillbaka till det dagliga bloggandet. Så här är reglerna:

  • #Blogg100 startar onsdagen den 23 januari 2013
  • Varje dag, 100 dagar i rad, måste minst ett nytt inlägg publiceras på din egen blogg.
  • Tagga varje inlägg med taggen #blogg100
  • Det finns inga krav på hur långt inlägget ska vara. (Ett inbäddat youtubeklipp är också ett inlägg).

Så fort jag hade tryckt på anmälningsknappen ångrade jag mig, men då var det ju så dags. Somliga straffar Gud meddetsamma.

Det är förstås inte omöjligt. Med tanke på att jag har 112 påbörjade blogginlägg i Utkast-mappen till exempel. Å andra sidan är säkert de flesta helt hopplösa eftersom jag inte längre kommer ihåg vad jag menade med rubriker som ”En dum, två snälla”, ”Maskhål” eller ”Mördade den som väckte honom”.

Men okej, man kan inte mer än försöka och det blir säkert kort, ogenomtänkt, tråkigt och alldeles alldeles underbart ibland.

Idag är det fortfarande uppvärmning känner jag. Jag stretchar lite och lägger upp den här gamla gamla godingen så länge:

Gretas TV-programshow med Anders och Putte ger: Det var en gammal, gammal gumma, som hade en gammal, gammal … ja en sån där

Ses i morgon!

Det ena och det andra

Sommardagarna virvlar förbi som svettiga dervischer, jag går upp tidigt varje morgon och jobbar, röjer ur min mammas kartonger, städar i och ur lägenheter, sätter upp tavlor, fyller i papper, ringer samtal och gör listor på allt jag ska hinna denna sista vecka innan semestern. Ingen tid för roligheter alls. Men så här dags på dygnet gör jag en liten tidsbubbla åt mig och läser en eller två bloggar, kastar ett getöga på Facebook, tummenuppar och kommenterar lite här och var innan det är dags för tandborsten och sängen.

Nyss läste jag de senaste kommentarerna på Lottens dialogpost, och kom ihåg (ytterligare) ett samtal som gjorde stort intryck på mig. Det var mycket kärnfullt, eller pregnant skulle man kunna säga.

Samtalet utspelade sig mellan två äldre damer som satt mitt emot mig på tunnelbanan och betraktade mig med stort missnöje. Detta var 1983, jag var 20 år (fast såg ut som 15) och väntade mitt första barn. Jag var i cirka åttonde månaden och hade slitna jeans med ett stort hål på knäet.

Damerna stirrade på revan i mina jeans, sen på magen och sen på revan igen. Sen sa den ena damen, lite lagom högt så där:
– Kan man det ena, så borde man kunna det andra.
Så nickade de åt detta och stirrade sen ut genom fönstret.

Jag hade gärna velat höra om de verkligen menade ”ha sex” och ”sy”, och hur dessa i så fall hängde ihop, men jag skulle av på nästa station så jag hann inte fråga, och fick aldrig veta.