Olycklig och ensam son

En mamma till en ledsen sjuttonårig kille (som vi kallar Emil) skriver så här:

”Jag behöver råd om min son Emil. Han är så olycklig. Delvis för att det tagit slut med flickvännen som han varit ihop med konstant i ett och ett halvt år, men mest för att han känner sej så ensam. Han har ett antal kompisar/bekanta, killar och några tjejer som figurerar då och då, men han tycker alltid det är han som får ta kontakt och ofta blir han sittande hemma framför tv:n fast han inte vill det. Ibland planeras nåt längre fram och han är jätteglad, men så har den han planerat med fått annat att göra, då blir han så besviken. Han tycker inte han har något liv.
Till sin personlighet är han ganska blyg. Tar inte för sig i stora sammmanhang. I skolan har han taskigt självförtroende för allt teoretiskt, men är otroligt estetisk och praktiskt händig. Han är den där snälla killen som alltid hjälper till lite i skymundan. Han har lättare med tjejkompisar än killar.
Igår ringde nån som lät vuxen på hans telefon. De hade ett långt samtal på hans rum, jag anade oråd och hörde hur han berättade att han bodde i en småstad, gick på gymnasiet, slappade just nu, brukade köpa märken av nån kille, nåt mummel om pengar och om hur det såg ut i samhället … det var det jag hörde genom dörren. Han blånekade till att berätta vem han pratat med, sa att det var en kompis. Till slut tittade jag på numret och ringde upp det, varvid han slängde igen ytterdörren och stack.
En artig kille svarde med sitt namn men när jag sa att jag var Emils mamma och var orolig och ville veta vem killen var och vad de pratat om, blev han som en mussla. Han tyckte att jag skulle ta det med min son istället, och jag röt att om min son håller på med nåt olagligt så berättar han inte det för sin mamma. ”Det här är inte olagligt – han ville bara köpa några märken med nationalsocialistiska symboler”. (Jag måste erkänna att det beredde mig ett visst nöje att få berätta för den där killen vad jag tyckte om främlingsfientliga yttringar)
Under tiden hade Emil stuckit hemifrån. Vägrade svara i sin telefon. Till slut kom ett sms, där han förklarade att han inte ville leva längre. Åtskilliga sms senare fick jag veta var han var för att kunna hämta upp honom och vi beslöt att ta en biltur. Då förklarade han hur eländigt ensamt hans liv kändes, så desperat var han nu att han tom tog kontakt med sverigedemokraterna. Han tycker att han kämpar och tar kontakt och inte får nåt tillbaka. Hans syskon (20 och 15) är sociala under, med kompisar omkring sig hela tiden. Men Emil har sällan kompisar hemma, ibland gör de saker ihop ute. Ibland är han med oss, i brist på bättre. Jag har sett att han lider, men vad ska man göra?”

Hej Emils mamma. Det är verkligen hemskt när ens barn lider, nästan outhärdligt. Man ska ju dessutom helst inte visa hur ledsen man blir, för det hjälper inte, man måste vara stark och lugn. Det riktigt svåra kan vara att känna tillit – men det måste man försöka, både för sig egen skull och barnets. Tonåringar har en fantastisk förmåga att läka och gå vidare. Men de behöver höra att man litar på den förmågan, att man är säker på att barnet kommer att hitta en väg framåt – naturligtvis med all den hjälp han eller hon behöver.

En annan viktig sak (som jag tycker är svår!) är att försöka skilja på vad som är deras problem, och inte blanda ihop dem med sina egna. Inte så lätt alla gånger.

Det är ju ändå väldigt naturligt att man deppar i den där åldern. Det är en så otroligt stor förändring, en svår tid för många. Man ser världen, sig själv och sin familj med helt nya ögon. Man jämför sig, känner sig kanske inte alls som en del av den omgivning man alltid haft. Man måste ta ställning till en massa man aldrig tänkt på tidigare. Värdera sig själv och andra. Försöka formulera vem man är. Lära sig att acceptera och tycka om den man är.

Om man mitt i det där måste bryta upp ur ett förhållande är det ju inte konstigt om man känner sig ensam i världen.

Många tonåringar, precis som många vuxna, har en tendens att se allt i becksvart under de deppiga perioderna, trots att man kanske är en positiv person när man mår bra. Så det handlar mycket om omständigheter. De allra flesta unga hittar ju sin plats i livet till slut, även om det kanske tar lång tid. Under tiden kan man bara hjälpa genom att lyssna och kanske peppa ibland.

Det är bra att du frågar honom, så att han själv får berätta hur han mår och vad han behöver. Om du vill kan du fråga om han vill prata med en psykolog. Jag kan verkligen rekommendera de som arbetar på Ericastiftelsen i Stockholm. De talar inte om vad man ska göra utan hjälper en att hitta sina egna resurser. De fungerar som bollplank, och det tror jag är det mest värdefulla i längden.

Så mitt svar är att man kanske måste räkna med en del lidande, och stötta så gott man kan under den tiden. Framförallt prata med barnet. Man kan vara tydlig med att man bryr sig, även om man inte vill verka orolig. Man kan säga att man vill höra hur ungen mår, om det finns något man kan göra just idag. Erbjuda sig att göra en kopp te, fråga om hon/han vill ta en promenad eller gå på bio. Om man går den där promenaden kan man prata om annat, sånt som är roligt, men också vara tydlig med att man gärna lyssnar om det är något jobbigt som ungen behöver få ur sig.

En bra sak tror jag är att säga att många, nästan alla, går igenom svåra perioder, att det kanske är nödvändigt för att man ska utvecklas som människa. Som själens växtvärk. Att det går över till slut.

Jag vet inte om du liknar honom eller dina andra barn mest – ibland blir man mer nojig över de barn som är som man själv var. Men man kan ju hämta tröst ur det också. Jag fick inte mina riktigt bra vänner förrän jag var över 25 och hade egna barn. Ibland är livet orättvist, men turen kommer alltid till slut. Det gäller bara att stå ut tills dess.

Sen är det klart att man ska vara vaksam på om det verkar handla om klinisk depression och självmordstankar. Men jag tror att det är bra om man inte är för rädd, för det är ändå så sällsynt jämfört med hur många som ”bara” deppar.

Typiskt det där med sverigedemokraterna. De fiskar verkligen bland de mest sårbara. Jäkla typer!

Hoppas att det blir bättre – det blir det säkert, men jag vet hur tungt det kan vara under tiden. En av mina bästa vänner var så orolig över sin son under flera års tid – ibland kunde hon inte sova på nätterna av oro för att han skulle hoppa ut genom ett fönster. Jag oroade mig förstås också. Det var ganska onödigt visade det sig några år senare, han hade aldrig haft några såna planer. Han tyckte visserligen att livet var skit men hade inga tankar på att avsluta det. Istället hade han fantiserat om att ta livet av en massa folk och ta över världen – också det helt normalt, påstår våra manliga vuxna bekanta! Nu är han hur som helst en glad och förträfflig ung man.

Läs vad andra skriver om , , , , ,

Om ilska och sorg – Tonårsrummet i P1

Lyssna på Tonårsrummet i P1 idag, klockan 11.03 (repris 23.07 ikväll, och på julafton klockan 18.30).

Föräldrarna - Tonårsrummet - Elias Foto: Micke Grönberg/SRIdag är jag ledsen”

– Ibland vill jag ta fram ett svärd och hugga mig igenom allt otäckt här i världen.

Det säger Elias Lindmark i en självutlämnande och dagbok om när livet känns mörkt och dystert. En dagbok om häftiga humörsvängningar och om att ha föräldrar som inte förstår sig på. Men också om hur bra livet kan vara. Ibland.

Tonårsrummet handlar om när livet går mycket upp och ner. Möt två föräldrar som varit igenom mängder av bråk, uppgörelser och starka konfrontationer med sina tonårsdöttrar.
– Jag har lärt mig att låta bli att vara så påstridig. Ibland måste man bara släppa, säger Anette Bartels, som blivit klokare efter en kurs i tonårsföräldraskap.

Medverkande: Anette Bartels, mamma till 16-åriga Cecilia och Eva, mamma till 15-åriga Emelie.

Lite ledsen eller tungt deppig

Att bli tonåring kan vara ett uppvaknande till en hårdare och kallare värld än den man trott sig leva i som barn. Kraven från omvärlden blir tuffare. Föräldrarna är inte allt man hoppats de skulle vara. Framtiden är osäker och till råga på allt ser man fel ut och ingen älskar en. Att man blir ledsen då och då är inte så konstigt. Det går i perioder. Efter ett par veckor blir man piggare och lever som vanligt.

”Måste man alltid utgå från att det är något fel när ungdomar blir deppiga? Måste det vara så bråttom att peppa upp dem igen”, säger Robban, pappa till en 16-åring. ”Inte så att man vill att ens barn ska ha det jobbigt i onödan, men det finns faktiskt en annan sida av myntet. Continue reading

Ryck upp dig ungjävel

Nästan varje dag får vi höra att svenska ungdomar mår dåligt. Flickor skär sig, pojkar super, köerna till barnpsykiatrin verkar oändliga, barn äter antidepressiva medel, barn begår självmord. Som förälder är det lätt att bli orolig när tonåringen verkar helt under isen – och det kan hända alla sorters föräldrar. Vad ska man göra? Och vad beror det på?

Expressens Linda Skugge skrev en ganska annorlunda krönika om det här i förra veckan. Rubriken var Ni är bortskämda pubbeungar. I krönikan skriver Skugge att det visst finns tonåringar som behöver hjälp: de som har problem med missbruk, misshandel, mobbning, sexuella övergrepp eller psykisk sjukdom inom familjen. Alla andra medelklassungar behöver bara skärpa till sig och sluta drömma – ”det är drömmarna som ger er ångest.”, skriver Skugge:

Varför skulle ni må så mycket sämre i dag? Vill ni spola tillbaka tiden? Då dog folk innan de var 40, deras barn dog av sjukdomar, ingen fick äta sig mätt, väldigt få fick gå i skolan. (…)

Jag vill inte höra ett ord till om er ”ångest”. Jag har lyssnat i tio år på ungas så kallade ångest och nu kan jag sammanfatta allt jag har hört: ni är bara bortskämda latmaskar med orealistiska drömmar.

Sov åtta timmar per natt, ät bra, gå till skolan och plugga och håll sedan käften.
Eller flytta till Afrika eller ni kan ju bo i Pakistan i tältlägren nu i den iskalla vintern.

Skugge har ett par viktiga poänger. Om man inte sköter om sin kropp så riskerar även själen att ta stryk. Vi gör inte våra barn en tjänst med att falla i småbitar över deras ångest eller genom att elda under deras tvivel på världen. Och slutligen är det viktigt att vi försöker härda dem inför livets realiteter.

Samtidigt skjuter hon kraftigt förbi målet. Tiden mellan barndom och vuxenhet har alltid varit ett uppvaknande i vår kultur – först till ett kompakt mörker, sedan gradvis till en ljusare syn på livet, en långsamt gryende insikt om vad världen faktiskt är och kan vara. Vi hade ångest på sextiotalet också, och vad jag förstår av litteraturen är det ett gammalt fenomen. Troligen fyller tonåringarnas överkänslighet en funktion, fast vi kanske inte har något bra sätt att ta hand om den i vårt samhälle.

Dessutom är hennes råd helt värdelösa, både när det gäller unga som mår dåligt och deras föräldrar. Kommer man hem och hittar en unge på fönsterblecket, eller med skärsår i armarna, då vill man inte säga ”Men för fan ryck upp dig! Du har det ju mycket bättre än barnen i Pakistan.”

Däremot skulle man som förälder i det läget vara hjälpt av någon som sa: ”Det här är normalt och går över, oroa dig inte för mycket”. Då skulle man kanske inte ryckas med lika hårt av barnets ångest, och på så sätt även ge barnet lite perspektiv. Idag råder snarare motsatsen. Som förälder får man höra att alla signaler om självmord, inklusive självskador, ska tas på djupaste allvar. Hur ska man veta vad som stämmer? När ska man dalta, när ska man vara brysk? Det är inte så enkelt att veta.

Skugge skriver att ungarna måste få en realistisk bild av livet. Problemet är kanske att det vi säger och det barnen ser är två helt skilda saker.
Vi säger: Jobba hårt, var glad för det du har och gnäll inte så blir allting bra.
Vi gör: Spelar på lotto, tittar på tv, dricker och klagar på allt och alla.

Min personliga tro är att man inte kan skälla eller trasha människor till att sluta må dåligt. Det gör ont att inse vissa saker och den smärtan ska inte viftas bort eller dämpas med mediciner. Det som behövs är inspiration. Andra som ger en plats att lyfta, som visar att det går att komma igenom mörkret, till och med hitta ljuset.

Drömmen om ett bättre liv behöver inte vara en dröm om att bli känd, miljonär eller någons stora kärlek. Det kan vara drömmar om en bättre värld för alla. De sortens drömmar ska vi absolut inte kväva – utan dem hade vi fortfarande levt i en värld där folk dog innan de var 40, deras barn dog av sjukdomar, ingen fick äta sig mätt, och väldigt få fick gå i skolan.

Andra bloggar om: , ,