Offer, drabbade, överlevare, människor

När jag kom hem från en konferens Paris i september hade jag så många tankar och intryck i huvudet att jag knappt visste var jag skulle ta vägen. Jag sorterar dem fortfarande, men jag måste ju börja nånstans, så jag börjar med att berätta om några av människorna jag mötte där. OBS! Det här kommer att handla om människor som har överlevt ohyggliga situationer. Läs inte vidare om du tycker att sånt är mer sorgligt än intressant.

Den sjunde internationella konferens för drabbade av terrorism avslutades i Paris den 17 september. Jag var där i tre dagar och lyssnade på överlevande, sörjande, skadade, politiker, poliser, militärer, psykologer, forskare och journalister som samtalade om hur det är att drabbas av terrorism och hur hur man kan gå vidare efteråt. Det var också mycket tal om terrorism och hur terrorismen ska stoppas, och, eftersom vi var i Frankrike och huvudarrangören var en fransk organisation, hur det franska sättet att göra och se på allting är det bästa. Inte för att de ville skryta, men.*

Det var tre otroligt tankfulla och lite oroande dagar. Det finns så många frågor att ställa om offer och om terrorism men det är mycket svårt att ställa dem i ett sammanhang där nio av tio har förlorat en dotter, en son, en man, en mamma, en arm eller sin lust att leva på grund av att någon annan har slängt en bomb. Jag vill absolut återkomma till de frågorna, men först vill jag berätta om vilka otroliga människor jag träffade och pratade med i Paris.

Soad Begdouri Elkhammal från Marocko förlorade sin man och sin son i ett attentat i Casablanca 2003. Nu åker hon runt i skolor i fattiga områden och berättar om sitt öde, för att unga människor ska förstå hur terror drabbar oskyldiga.

Suzy Abitbol, vars man har varit fånge hos den colombianska FARC-gerillan i tretton år, och som varje år får nya bilder av honom där han står kedjad vid ett träd. Hennes femtonåriga dotter Viviana var också med och berättade för publiken hur det var att bara känna sin pappa från såna bilder.

Aneta Gadieva som var en av gisslan under det fruktansvärda gisslandramat i Beslan 2004, där 155 barn och nästan 200 vuxna dog efter att ha hållits i total skräck, terror och vattenbrist i tre dagar. Hon var en av de som släpptes, men hon fick bara ta med sig ett av sina barn.

Zakia Bonnet, vars man och sjuttonåriga son sköts framför hennes ögon på deras pilgrimsfärd till Mecka 2007. Sonen levde i fjorton timmar men hon fick ingen hjälp av någon, varken den saudiska eller den franska regeringen lyfte ett finger, inte ens läkarna på det saudiska sjukhuset dit hon kört sonen i bil, trots att kvinnor inte får köra bil i Saudiarabien. Till slut dog han i hennes armar.

Xavier Capdevielle, som kom hem en vårdag 1977 och upptäckte att hans pappa sprängts i småbitar av den argentinska juntan.

Camilla Carr, som hölls fången i fjorton månader, och våldtogs, av tjetjenska separatister. Hon var en av de få som inte ville kalla sig för ett offer. Hon hade tagit ett aktiv beslut att inte vara ett offer, sa hon.

Det var många, många fler, men jag får återkomma till dem.

Camilla Carr berättade att hon varit med på Formers-konferensen i Dublin 2011, en konferens som jag hörde talas om för första gången i juli och som jag verkligen önskar att jag hade kunnat vara med på. Det var Jared Cohen, en fd anställd rådgivare i Vita Huset och numera chef på Google Ideas, som tog initiativ till den. Han tänkte att man måste förstå terrorister för att kunna hejda dem (och märk väl att förstå inte alls behöver vara samma sak som att förlåta) och tog därför det modiga beslutet att bjuda in en mängd för detta gängledare, nazister, maffiamedlemmar, jihadister och andra terrorister för att tanka dem på information. Som om inte det var nog bjöd han även in några representanter för de drabbade.

Camilla sa att konferensen hade varit superintressant, men att de drabbade inte hade fått någon riktig plats. ”Det var väl för svårt att hantera på ett bra sätt”, trodde hon, ”och han är så ung också” om Cohen. Jag tycker iallafall att det är ett av de mest fantastiska och modiga handlingar jag har hört talas om, snudd på i klass med Lysistrate och Gandhi, och jag tänker skriva till Cohen och be att få bidra till nästa konferens om det finns nånting alls jag kan göra.

* Obs att detta inte på något vis är unikt för fransmän. Alla tror att deras land är bäst i världen på vad-det-nu-är.

Polisskolan 19: en utflykt till kroppsbitarnas land

Obs! Om du är den känsliga typen som stänger av när det är obduktionsscener på tv, hur mycket blänk de än riktar mot de onämnbara delarna, bör du inte läsa det här. (Jag är en sån typ, men bara när det är på tv. Verkligheten är betydligt mer uthärdlig.)

Ett av mina uppdrag på MSB är att utveckla SINDRA, ett samarbete mellan många olika myndigheter för att ge stöd och information till drabbade och anhöriga vid en katastrof (väldigt förenklat sammanfattat).

Ett sätt som britterna använder för att hjälpa sina medborgare är att skicka hem en så kallad Family Liaison Officer till varje familj som drabbats av mord, naturkatastrofer eller dödliga trafikolyckor. De är poliser och utreder brott, men de hjälper också familjen och försöker tillgodose deras behov av stöd och information. Den här veckan har jag och en kollega varit i London och gått en kurs för poliser som vill bli Family Liaison Officers.


Det har varit en otroligt intensiv vecka. Min hjärna surrar av idéer och frågor och bilder av väldigt döda människor. När jag hade en ledig eftermiddag igår satte jag mig på en solig kyrktrappa med en vän och pratade om döden i två timmar. Det kan kanske verka galet med tanke på hur mycket ond bråd död vi matades med hela veckan, men jag tycker att döden är väldigt intressant och blir inte alls deppig av att prata om den.

(Jag blir förstås inte glad heller, fullt så rubbad är jag inte. Jag tror bara att vi pratar på tok för lite om den. Vi borde göra det mycket oftare, för att lära oss att hantera den bättre. Typ fem minuter före frukost varje dag. ”Kan du skicka äggröran älskling?” ”Javisst kära du. Vad tror du händer när man dör?” Nåt sånt.)

Hur som helst. Sedan i måndags har jag lärt mig bland annat

  • att man bör börja bistå en drabbad familj inom 24 timmar
  • att man besvarar den drabbade familjens frågor ärligt, tydligt och fullständigt, utifrån de fakta man har just då
  • att man inte kan skydda varken barn eller vuxna mot smärta genom att ljuga, använda förskönande uttryck eller hindra dem från att ta farväl av sina döda, även om kroppen är sargad och trasig
  • hur man bedömer riskerna innan man går hem till en drabbad familj
  • hur man samlar information för att hitta en försvunnen person eller för att klara upp ett brott
  • hur man gör ett signalement
  • hur man hittar ledtrådar på en död person, i ett hem, på en brottsplats och på en olycksplats
  • hur snabbt och mycket kroppen förändras efter döden, och hur det kan orsaka förvirring
  • varför bålen och könsdelarna ofta är de mest oskadda delarna på människor som dött i våldsamma olyckor (för att de har krupit ihop i skyddsställning)
  • vad rättsläkarna gör med alla kroppsdelar som är för små för att sy fast igen (de riktigt små bitarna sköljs ut i avloppet, resten stoppas tillbaka in i kroppen ganska huller om buller innan den sys ihop)


… och en massa annat. Jag har bara snuddat vid en massa saker förstås, men det har varit superintressant och roligt och sorgligt. Vi har sett på jag vet inte hur många intervjuer med folk som har förlorat sina nära och kära i olyckor, mord, tsunamis, terrorattacker och så vidare. Tårarna har flödat.

Sverige har inte riktigt samma system som britterna. Det finns andra som stöder drabbade och anhöriga, men vi har inte det här samlade stödet som gör att man har en enda kontaktperson, eller en mycket liten grupp med kontaktpersoner, som hjälper en med alla andra nödvändiga kontakter.

När det absolut värsta som kan hända har hänt, när ens värld rasar sönder i småbitar, när man inte kan tänka klart och inte ens kommer ihåg att äta och inte vågar sova, då behövs det någon eller några som kan ringa nödvändiga samtal, fylla i formulär, veta svaren på en massa frågor, veta hur myndigheterna arbetar, förklara rutinerna. Det behövs förstås vänner också, och kollegor, och släktingar och kanske samtalsgrupper och kontakt med andra drabbade. Men just för myndighetskontakter, information och problemlösning tror jag att vi har väldigt mycket att lära av Family Liaison-systemet.