Nazister, finns dom? (Ja, om du slutar blunda)

Nästa lördag kommer Göteborg att hemsökas av den största nazistmarschen sedan andra världskriget. Vi vet inte ännu vad det betyder, ”den största”, det är bara så nazisterna själva beskriver det. Det kanske blir som vanligt, att det visar sig bara vara några hundra förvirrade själar. Eller så blir det uppåt tusen, eller fler.

I vilket fall: vad är det som händer?

Som jag har skrivit tidigare växte jag upp på 60- och 70-talet med det evigt ekande budskapet att nazismen aldrig skulle komma tillbaka. Den var krossad i och med Nürnbergprocessen och de övriga Nürnbergrättegångarna, där många nazister avrättades ganska brutalt. Vi som var för unga för att själva ha sett nazisterna hade förstås ändå kristallklart för oss vilka monster de varit. Alla skurkar i alla filmer var nazister, vi fick höra om Hitler och Förintelsen till leda i skolan, vi hade läst Anne Franks dagbok. Det enda vi inte kunde fatta var hur Hitler hade fått så många tyskar att bli nazister, och varför inte de andra tyskarna hade sagt ifrån. Var de hypnotiserade? Skräckslagna? Förgiftade? Blinda och döva? Fega? Varför tittade de bort, varför pratade de om annat?

Nazister i Stockholm, tidigt 30-tal. Bildkälla: Aftonbladet Retro

Och varför tittade svenskarna bort, när nazisterna marscherade och åkte tåg genom Sverige?
Inget av detta kunde våra lärare eller föräldrar riktigt svara på.

Men nu var de i alla fall krossade, de där mordiska asen! För alltid!

Jag kunde inte sluta grubbla på det ändå. Hur kunde vanliga, rekordeliga människor fyllas av så mycket hat mot andra att de började se dem som skadedjur? Hur kunde deras humanism liksom skrumpna?

Och var det verkligen säkert att det aldrig kunde hända igen? Kan man tvinga bort en så stark känsla som deras hat från jordens yta? Finns det ett vaccin som är så verksamt att hatet försvinner helt, och aldrig kommer tillbaka?

Idag är nazismen tillbaka. Det som inte kunde hända hände ändå. Vi lyckades inte utrota deras hat, trots blodiga avrättningar, trots alla filmer och böcker.

Första gången jag såg de nya svenska nassarna var på Medborgarplatsen, sommaren 2010. Då var det en handfull personer, men ganska mesiga överlag, kunde inte skrämma en bebis ens. När jag tog upp det med andra var det många som skrattade, fnös och avfärdade dem som en samling pellejönsar. Människor man lugnt kunde bortse från.

I söndags marscherade ett 50-tal nassar längs Kungsportsavenyn. De filmade själva hela det vidriga spektaklet. Här är två utdrag ur deras film (som finns här men som jag inte rekommenderar någon att ödsla mer värdefull tid på), ett klipp på 2 och ett på 2,5 minuter som visar två olika konfrontationer med åskådare och med polisen, som verkligen inte visar sig från den hårdföra och aggressiva sida många fotbollssupportrar och vänsterdemonstranter fått se tidigare.

Så. Nu är det dags att sluta titta bort. Inte för att dessa 50 (eller 100 eller 1000 eller hur många de nu är) skrumpna personerna själva kommer att starta ett nazistparti som lyckas hypnotisera alla svenskar att titta bort och välja andra samtalsämnen när de påbörjar sin etniska rensning och mördar, fängslar och deporterar alla oliktänkande. Det är de inte tillräckligt förslagna för. Utan för att de representerar och är en del av en mycket större rörelse som är de främlingsfientliga.

Det spelar ingen roll vad de kallar sig själva eller vad vi kallar dem: sverigevänner, sverigedemokrater, nazister, fascister, rasister, invandringsskeptiker, nationella, identitära, alt-right, ultrahöger, ultravänster eller något annat. De är alla främlingsfientliga.

De tror att människor från andra kulturer och andra religioner på något sätt utgör ett hot och inte kan leva samman med människor från deras egen kultur eller religion. De är inte intresserade av solidaritet och rättvisa, de vill inte lösa problem på ett sätt som gynnar alla. För dem är ”vi” och ”de andra” det viktigaste, och det är ”vi” som är värda mest och måste prioriteras framför ”de andra”.

Självklart är det på en lång skala. I ena änden finns de som ”bara är tveksamma” till att integration kan fungera i praktiken, att kulturella skillnader går att överbrygga eller kan vara ett icke-problem. Sen kommer de som är rädda för ”multikulturalism” och batikhäxor, som känner sig överkörda och förfördelade och hellre skyller på invandrare än vågar ta den politiska striden för rättvisa villkor. Som tröstas av sagor om ett fornstort Sverige där alla var blonda och ingen någonsin våldtog någon annan. I andra, bortersta änden finns de allra mest skrumpna, de som på allvar tror att ”den vita rasen” är hotad.

Nazisterna är de främlingsfientligas mördarhundar. De är som pitbulls: våldsamma och skrämmande, men vet inte hur man tar sig in i riksdagen. SD är de främlingsfientligas advokater, de slipsklädda väloljade charmtrollen som vet hur man hypnotiserar ett folk. Hur man berättar sagor för att trösta de rädda. Hur man får människor att rikta sitt hat neråt, mot de svagare, istället för uppåt, för att det är så mycket lättare att sparka på de som redan ligger.

Och alla som fortfarande blundar och tiger är de främlingsfientligas nyttiga idioter. De är EXAKT som de tyskar som inte sa ifrån och lät Hitler få makten. Exakt.

Det är inte ens 80 år sedan tyskarna lät det hända. Vi läser samma böcker som de gjorde, äter samma mat, klär oss ungefär som de, använder mycket av samma teknik, uttrycker våra känslor på liknande sätt. Våra kroppar och hjärnor är precis som tyskarnas var 1939. Men vi har något som de inte hade: minnet av nazismen i Tyskland för två generationer sedan.

Jag tror inte att det går att krossa främlingsfientligheten. Inte med våld, inte med förbud, inte ens med uppfostran. Jag ska skriva mer snart om varför. Men det går att bekämpa den, att hålla den stången. Det krävs många åtgärder för det, på många olika fronter. Förbud kan vara en del av det arbetet, upplysning en annan, våld en nödlösning ( i självförsvar). Men framförallt är det ett förändringsarbete. Vi måste dra upp roten till det onda, annars kommer det bara att växa vidare under jorden. Vi måste bygga ett samhälle och en samvaro där alla får sina grundläggande behov tillgodosedda. Både av mat, beskydd och närhet. Där behovet av att skapa ”vi och dom” inte är lika starkt som behovet av ”jag och vi”. Låter det svårt? Som fan. Omöjligt? Absolut inte. Till att börja med måste vi sluta att blunda, och tiga.

Läs mer:

Spara

Rapport från Medborgarplatsen

Vi var på Medborgarplatsen i lördags, för att visa vårt stöd till de unga män och kvinnor som riskerar att utvisas till ett av de mest krigshärjade länderna i världen. Jag har varit där flera gånger, bara suttit på trappan en stund och pratat med folk. Varje gång har jag slagits av vilken lugn och civiliserad demonstration det har varit. Ungdomar har kommit fram och pratat vänligt med mig, på flytande eller bruten svenska, de har lekt med mitt barnbarn, bjudit på fika och varit allmänt trevliga. Folk har rört sig lugnt, promenerat omkring, sjungit, lyssnat på musik, pratat och skrattat. Detta trots att de riskerar fruktansvärda umbäranden, i värsta fall döden, om de blir utvisade. Trots att många av dem redan har haft mer skräck och elände i sina liv än jag ens kan föreställa mig. Trots att det nu är tredje veckan de sitter på Medborgarhusets hårda trappa, trots att många av dem sover där på nätterna för att de inte har något annat boende i Stockholm, i regn och rusk och med främlingsfientliga som kommer och skriker och spottar på dem. Så olikt bilden av demonstrationen som många ”Sverige-vänner” vill sprida, av våld och kriminalitet och farlighet. Det är klart att det finns några kriminellt belastade på trappan, men det finns det överallt. En samkörning mellan brottsregistret och gästerna på Gröne Jägaren valfri kväll skulle förmodligen vara betydligt mer skrämmande.

I lördags hade många kommit till Medis för att visa de främlingsfientliga vad som verkligen behövs i Sverige: mod, solidaritet, respekt. Vi var ombedda av arrangören till sittdemonstrationen, Ung i Sverige, att bilda kedja mellan trappan och övriga Medborgarplatsen, och att följa deras anvisningar.

Anledningen till att vi skulle stå just där var att det pågick en flera timmar lång uppvisning av Hammarby Handbolls juniorer mitt på torget, samtidigt som en grupp på knappt hundra ”motdemonstranter” hade samlats på andra sidan handbollsplanen. Deras grupp bestod förutom vanliga svenska främlingsrädda, inte-rasist-men-typer, SD-anhängare etc, även av ”nationella” och andra våldstyper. Så det fanns en viss oro för att både handbollsbarnen och de utvisningshotade skulle råka illa ut. När vi kom dit såg vi dock att rassarna var väldigt få, kanske 70-80 personer, och de solidariska så många fler. Som det väl alltid egentligen är, fast det inte alltid syns så tydligt.

Det var ändå en skrämmande grupp människor. Dels för att många av dem verkade så fulla av hat. De hade skrivit på sitt Facebookevent  att det skulle vara en tyst demonstration, ett fika. Ändå var det många av dem som skanderade rasistiska tillmälen, hot om våldtäkt, ”inga afghaner på våra gator”, ”ut med packet”. Det fanns säkert de som bara ville visa sin avsky och rädsla genom att sitta tysta, men för de flesta verkade hatet ta över.

Jag kanske inte borde grubbla så mycket över hatarna, men jag gör det. Jag tror att det finns många nivåer av både förnuft, hat och rädsla representerade hos de främlingsrädda, och jag tror att det är viktigt att förstå det och ha den utgångspunkten när man konfronterar dem. För att så effektivt som möjligt eliminera både deras rädsla och deras inverkan på samhället.

Det är både lärorikt och oerhört deppigt att prata med dem och att läsa vad de skriver. Helt klart är att de minst uppjagade, minst rädda och hatiska, mest klarsynta och logiska är i stark minoritet (men de finns och ska inte glömmas bort, för de är de mest mottagliga för sakliga argument och fakta). De flesta av dem är djupt, djupt oroade, på ett sätt som knappt går att förstå. ”Nu står afghanerna och skriker ‘kärlek åt alla’, det här är så fruktansvärt, vart är världen på väg” skriver till exempel en kvinna. Och oron tar sig uttryck i frustration och ilska, som blir ännu större för att ingen vettig människa vill lyssna. Inte ens de egna kan alltid förstå varför man måste skrika ”horor” och ”ut med packet” några meter från barn som har uppvisning i handboll.

”Vi är i krig”

”snart dags att ta till våld”. Obs tonfallet som pendlar mellan gulliga hjärtan och vänsterpisshoror.

”hjärta med kors över”

Samarbete kan vara svårt, det vet alla.

Många såg också ut att vara ledsna, arga, olyckliga och slitna. Det sägs att de i stor utsträckning lever i utanförskap, verkligt eller upplevt. Det är lätt att tro när man ser dem. Och vad är det för samhälle vi har, som får folk att känna sig så oviktiga, så osedda och obrukbara? Det är inte det minsta konstigt, tycker jag, att så många av dem väljer att tro på fascisterna som pekar ut de ännu svagare som problemet. Det är för smärtsamt, för svårt och för skrämmande att rikta blicken uppåt, mot de verkliga utsugarna, de som med flit splittrar vårt samhälle, som bygger sin rikedom på andras möda.

Sverjevännernas enda skylt, ganska talande ändå

Det är förstås bara en förklaring, ingen ursäkt. Och det är inte bara såna som ser skruttiga ut utanpå som står där och hatar. Det är också unga, muskulösa män som förmodligen är lika trånga i sin syn på omvärlden som de är breda över axlarna: ”nationalister”, ”identitära”, människor som ser ut och låter som vore de med i Nordisk Ungdom eller Nordiska Motståndsrörelsen. Flackande blick, malande käkar. De ser exakt likadana ut som de jag såg på Medis första gången för sju år sedan, nynazister som marscherade in på torget med sina grönvita flaggor, helt utan rim och reson, med den enda önskan om att inge rädsla.

Vid ett tillfälle gick fyra fjuniga män, man skulle kunna kalla dem skäggbarn, in i vår stöddemonstration och ställde sig mitt ibland oss. Mycket bredbenta och med händerna på ryggen, för att skrämmas och visa att de minsann vågade, får man förmoda. Vad de kanske inte hade räknat med var att ett tiotal småtjejer, unga kvinnor och gamla tanter skulle ställa sig runt dem, väldigt nära, lika bredbenta och ropa ”Kärlek! Kärlek! Kärlek! Kärlek!”. Killarna flinade nervöst, tittade på varandra och visste inte vad de skulle göra. Efter någon minut kom fyra ännu biffigare män, med liknande frisyrer men med sladdar dinglande ur öronen (civilpoliser). De behövde bara peta på killarna så backade de ut ur kvinnocirkeln.

Hade tyvärr inte sinnesnärvaro att ta bra bilder vid detta tillfälle, så att det hade blivit ännu tydligare hur bredbent och nära alla kvinnor ställde sig dessa kultingar. Ni får föreställa er.

I valet mellan att visa upp dessa nervöst flinande, svettiga människor i all sin glans eller att pixla bort dem helt för att inte ge dem ett uns mer uppmärksamhet än nödvändigt valde jag nån slags mesig mellanväg.

Vi kunde inte stanna mer än ett par timmar pga sjukt barn som ville att vi skulle komma hem. Men det kändes bra att ha varit en del av den stora majoriteten solidariska där. För att det blir allt viktigare att vi agerar. Jag kan inte gå på alla demonstrationer eller aktioner, jag har fortfarande väldigt lite energi sen operationen för ett år sen. Men jag kan inte sitta hemma hela tiden heller. Ibland, just nu, är det extra viktigt att visa att de allra flesta inte känner att Sverige håller på att gå sönder på grund av de som flyr hit från krig.