Rapport från Medborgarplatsen

Vi var på Medborgarplatsen i lördags, för att visa vårt stöd till de unga män och kvinnor som riskerar att utvisas till ett av de mest krigshärjade länderna i världen. Jag har varit där flera gånger, bara suttit på trappan en stund och pratat med folk. Varje gång har jag slagits av vilken lugn och civiliserad demonstration det har varit. Ungdomar har kommit fram och pratat vänligt med mig, på flytande eller bruten svenska, de har lekt med mitt barnbarn, bjudit på fika och varit allmänt trevliga. Folk har rört sig lugnt, promenerat omkring, sjungit, lyssnat på musik, pratat och skrattat. Detta trots att de riskerar fruktansvärda umbäranden, i värsta fall döden, om de blir utvisade. Trots att många av dem redan har haft mer skräck och elände i sina liv än jag ens kan föreställa mig. Trots att det nu är tredje veckan de sitter på Medborgarhusets hårda trappa, trots att många av dem sover där på nätterna för att de inte har något annat boende i Stockholm, i regn och rusk och med främlingsfientliga som kommer och skriker och spottar på dem. Så olikt bilden av demonstrationen som många ”Sverige-vänner” vill sprida, av våld och kriminalitet och farlighet. Det är klart att det finns några kriminellt belastade på trappan, men det finns det överallt. En samkörning mellan brottsregistret och gästerna på Gröne Jägaren valfri kväll skulle förmodligen vara betydligt mer skrämmande.

I lördags hade många kommit till Medis för att visa de främlingsfientliga vad som verkligen behövs i Sverige: mod, solidaritet, respekt. Vi var ombedda av arrangören till sittdemonstrationen, Ung i Sverige, att bilda kedja mellan trappan och övriga Medborgarplatsen, och att följa deras anvisningar.

Anledningen till att vi skulle stå just där var att det pågick en flera timmar lång uppvisning av Hammarby Handbolls juniorer mitt på torget, samtidigt som en grupp på knappt hundra ”motdemonstranter” hade samlats på andra sidan handbollsplanen. Deras grupp bestod förutom vanliga svenska främlingsrädda, inte-rasist-men-typer, SD-anhängare etc, även av ”nationella” och andra våldstyper. Så det fanns en viss oro för att både handbollsbarnen och de utvisningshotade skulle råka illa ut. När vi kom dit såg vi dock att rassarna var väldigt få, kanske 70-80 personer, och de solidariska så många fler. Som det väl alltid egentligen är, fast det inte alltid syns så tydligt.

Det var ändå en skrämmande grupp människor. Dels för att många av dem verkade så fulla av hat. De hade skrivit på sitt Facebookevent  att det skulle vara en tyst demonstration, ett fika. Ändå var det många av dem som skanderade rasistiska tillmälen, hot om våldtäkt, ”inga afghaner på våra gator”, ”ut med packet”. Det fanns säkert de som bara ville visa sin avsky och rädsla genom att sitta tysta, men för de flesta verkade hatet ta över.

Jag kanske inte borde grubbla så mycket över hatarna, men jag gör det. Jag tror att det finns många nivåer av både förnuft, hat och rädsla representerade hos de främlingsrädda, och jag tror att det är viktigt att förstå det och ha den utgångspunkten när man konfronterar dem. För att så effektivt som möjligt eliminera både deras rädsla och deras inverkan på samhället.

Det är både lärorikt och oerhört deppigt att prata med dem och att läsa vad de skriver. Helt klart är att de minst uppjagade, minst rädda och hatiska, mest klarsynta och logiska är i stark minoritet (men de finns och ska inte glömmas bort, för de är de mest mottagliga för sakliga argument och fakta). De flesta av dem är djupt, djupt oroade, på ett sätt som knappt går att förstå. ”Nu står afghanerna och skriker ‘kärlek åt alla’, det här är så fruktansvärt, vart är världen på väg” skriver till exempel en kvinna. Och oron tar sig uttryck i frustration och ilska, som blir ännu större för att ingen vettig människa vill lyssna. Inte ens de egna kan alltid förstå varför man måste skrika ”horor” och ”ut med packet” några meter från barn som har uppvisning i handboll.

”Vi är i krig”

”snart dags att ta till våld”. Obs tonfallet som pendlar mellan gulliga hjärtan och vänsterpisshoror.

”hjärta med kors över”

Samarbete kan vara svårt, det vet alla.

Många såg också ut att vara ledsna, arga, olyckliga och slitna. Det sägs att de i stor utsträckning lever i utanförskap, verkligt eller upplevt. Det är lätt att tro när man ser dem. Och vad är det för samhälle vi har, som får folk att känna sig så oviktiga, så osedda och obrukbara? Det är inte det minsta konstigt, tycker jag, att så många av dem väljer att tro på fascisterna som pekar ut de ännu svagare som problemet. Det är för smärtsamt, för svårt och för skrämmande att rikta blicken uppåt, mot de verkliga utsugarna, de som med flit splittrar vårt samhälle, som bygger sin rikedom på andras möda.

Sverjevännernas enda skylt, ganska talande ändå

Det är förstås bara en förklaring, ingen ursäkt. Och det är inte bara såna som ser skruttiga ut utanpå som står där och hatar. Det är också unga, muskulösa män som förmodligen är lika trånga i sin syn på omvärlden som de är breda över axlarna: ”nationalister”, ”identitära”, människor som ser ut och låter som vore de med i Nordisk Ungdom eller Nordiska Motståndsrörelsen. Flackande blick, malande käkar. De ser exakt likadana ut som de jag såg på Medis första gången för sju år sedan, nynazister som marscherade in på torget med sina grönvita flaggor, helt utan rim och reson, med den enda önskan om att inge rädsla.

Vid ett tillfälle gick fyra fjuniga män, man skulle kunna kalla dem skäggbarn, in i vår stöddemonstration och ställde sig mitt ibland oss. Mycket bredbenta och med händerna på ryggen, för att skrämmas och visa att de minsann vågade, får man förmoda. Vad de kanske inte hade räknat med var att ett tiotal småtjejer, unga kvinnor och gamla tanter skulle ställa sig runt dem, väldigt nära, lika bredbenta och ropa ”Kärlek! Kärlek! Kärlek! Kärlek!”. Killarna flinade nervöst, tittade på varandra och visste inte vad de skulle göra. Efter någon minut kom fyra ännu biffigare män, med liknande frisyrer men med sladdar dinglande ur öronen (civilpoliser). De behövde bara peta på killarna så backade de ut ur kvinnocirkeln.

Hade tyvärr inte sinnesnärvaro att ta bra bilder vid detta tillfälle, så att det hade blivit ännu tydligare hur bredbent och nära alla kvinnor ställde sig dessa kultingar. Ni får föreställa er.

I valet mellan att visa upp dessa nervöst flinande, svettiga människor i all sin glans eller att pixla bort dem helt för att inte ge dem ett uns mer uppmärksamhet än nödvändigt valde jag nån slags mesig mellanväg.

Vi kunde inte stanna mer än ett par timmar pga sjukt barn som ville att vi skulle komma hem. Men det kändes bra att ha varit en del av den stora majoriteten solidariska där. För att det blir allt viktigare att vi agerar. Jag kan inte gå på alla demonstrationer eller aktioner, jag har fortfarande väldigt lite energi sen operationen för ett år sen. Men jag kan inte sitta hemma hela tiden heller. Ibland, just nu, är det extra viktigt att visa att de allra flesta inte känner att Sverige håller på att gå sönder på grund av de som flyr hit från krig.

Fosterlandskärlek

Vad är fosterlandskärlek?
Vad är ett fosterland?

Vad betyder det att älska Sverige?
Att vara en Sverige-vän?
Att vara svensk?
Att ha en svensk nationalitet?

Frågor som jag tycker att det är viktigt att bena ut, i dessa tider.

svenska flaggan wp del 1200.svg

Jag är svensk. På många sätt. Till exempel har jag ett svenskt pass. Svenska är mitt modersmål (egentligen spanska också för att en spanjorska tog hand om mig när jag var liten, men hon flyttade när jag var fem och jag har glömt det mesta). Jag har ett supersvenskt namn: Toss. Det är gammal värmländska för troll och är taget efter ett berg i Sunne som Selma Lagerlöf skrev om i Gösta Berlings saga, 1933. Mina förfäder är mestadels från Stockholm, Gotland, Värmland, Småland och Östergötland (lite längre bort, på 1600-talet kom de även från Tyskland, Ryssland och England). Jag ser ”typiskt svensk” ut enligt den standard vi lärde oss i skolan på 70-talet. Jag har bott i Sverige i hela mitt liv.

Så jag utsvenskar ganska många ”sverigevänner”. Särskilt alla svennegubbar som har flyttat till Thailand och sitter där och gnäller på invandringen (till Sverige alltså).

Ändå känner jag inte alls igen mig i den svenskhet som ”sverigevännerna” omfamnar.

svenska flaggan wp del 1200.svg

Jag älskar det svenska språket. Vissa ord iallafall. Som sandstrand, månljust, tjej, medborgare, syrsa, jama, kalasbyxor. Vissa ord är fula och knöliga, som blotta, fanjunkare, burk, gulmåra, ingefära, älska, ögonfrans.

Jag älskar fjällen. Men jag bryr mig inte om de ligger i Sverige eller Norge.
Jag älskar också skärgården, midnattssolen, lingon och jämlikhet. Men inte för att det är typiskt svenska företeelser (det är det inte ens) utan för att de är fina och vackra och bra, var de än finns i världen.

Och allt det där är ju ganska barnsliga resonemang. Jag tror att de flesta sverigevänner tycker likadant, om de tänker efter lite. Det allvarliga är när sverigekärleken används för att skilja på ”vi” och ”dom”. Det verkar ske helt omedvetet i många fall. Många verkar inte kunna se hur patriotism, nationalism, revirtänkande, alienering och förtryck hör ihop.

”Är man rasist nu bara för att man viftar med svenska flaggan?” är en fråga som jag fått många gånger de senaste dagarna. Och svaret är ju både nej. Och ja.

svenska flaggan wp del 1200.svg

Jag älskar den svenska flaggan med solgult och himmelsblått (borde vara fyra nyanser av grått för att verkligen avspegla vårt väder men det vore ju ganska deppigt). Men jag har den hellre som överkast än hissar upp den i en flaggstång. Det är härligt att rulla in sig i det blågula, och det är mindre aggressivt än att hissa upp den.

För en hissad flagga är inte ursprungligen en kärleksförklaring. Det är en makthandling, ett inpinkande av revir, en styrkedemonstration. Går vi tillräckligt långt tillbaka har den alltid att göra med krigiska handlingar. De allra första flaggorna var tygbitar fastsatta på spjut – kännetecken och dödligt vapen i ett.

Idag har den handlingen tvättats ur och glömts bort. De allra flesta som hissar sin svenska flagga på sommarstället gör nog det för att den är fin, för att det är tradition, av kärlek till marken runt omkring sig.

I bästa fall, i vissa sammanhang, kan den svenska flaggan och de svenska färgerna fungera som en enande kraft: inbjudande, välkomnande och inkluderande. Då menar jag inte bara det (oftast) oskyldiga viftandet på fotbollsmatcher, utan som när Zlatan sjunger nationalsången. De blågula symbolerna kan kännas som ett sätt att få komma in i värmen för en del av de som invandrat hit. De ser och känner i den svenska flaggan, kungahuset och nationalsången en tillhörighet, en enighet med landet som de har flyttat till och kulturen som de ger sig in i.

Gott så. Om  flaggan du hissar utanför din röda lilla stuga, eller viftar med i paraden, är en vänligt sinnad flagga. Om det står som ”välkommen hit” broderat på det gula korset. Inte ”här bor vi – håll er borta”.

För du som undrar om det är rasistiskt att vifta med flaggan, att bära folkdräkt, att sjunga Du gamla du fria och så vidare. Du måste fråga dig själv varför du gör det. Är det bara för att du är särskilt förtjust i det som du uppfattar som svenskt?

Eller vill du visa att ”svenskar” är bättre än andra? Känner du att det du uppfattar som ”det svenska” är hotat på något sätt? Att du måste försvara det mot de du uppfattar som icke-svenska? Är du rädd att ”det svenska” ska blandas upp, bli något annat än det var ”förr i tiden”?

Ja, då skulle jag säga att du i alla fall är ute och balanserar på rasistkanten. Och så svensk jag är kan jag inte följa med dig dit.

För jag känner inte igen mig i att svenskar är viktigare än andra människor. Att vi förtjänar mer välfärd för att vi är födda här (något vi knappast kan ta åt oss äran för själva) eller för att vi har betalat skatt längre än andra (isåfall skulle ju jag få mer välfärd än mina barn, vilket inte är fallet).

När jag växte upp på 60- och 70-talet fick jag höra av typ alla att Sverige var ett av världens bästa länder att leva i. Vi var så jämlika, så demokratiska, så rika och så solidariska. Världens mest moderna land. Svenskar var välutbildade och upplysta människor. Vi hade ett sinne för rättvisa och tog ingen skit. Vi var inte rädda för att säga ifrån. Vi hjälpte de svagare.

svenska flaggan wp del 1200.svg

Det var en grandios självbild, det ser jag ju nu. Vi är inte så fläckfria. Vi har precis som alla andra i-länder byggt vår välstånd på tredje världens ryggar. Vi har också fördomar, är också okunniga. Som människor är vi ganska exakt precis som alla andra: lika bra och lika dåliga.

Men jag föredrar ändå tusen gånger den bilden av svensken – den solidariska, modiga, rättvisa människan som alltid hjälper den utsatte – framför den av svensken som rädd, snål, främlingsfientlig, som bara ser till sig själv och som gör skillnad på svenskar och andra.

Jag känner inte heller igen mig i behovet att allt ska vara ”som förr”. Eller att alla svenskar har samma traditioner, samma intressen, samma åsikter. Så är det ju bara inte. Om jag blev strandsatt på en främmande planet skulle jag till att börja med leta efter människor, för att ha någon att dela erfarenhet med. I den gruppen skulle jag troligen ha mest gemensamt med andra kvinnor. Sen skulle jag nog känna mig hemma med andra fyrbarnsföräldrar, stockholmare, journalister och de som var födda på 60-talet.
Gruppen som bara hade svensk som gemensam nämnare skulle jag antagligen bara uppsöka om jag blev sjukt sugen på filmjölk, knäckebröd och kalles kaviar (som en ju kan bli på långa resor).

Alla nationer som finns idag är skapade av någon person eller grupp, i ett uttänkt syfte. Inte av oss, utan av någon annan som hade sina politiska, sociala eller ekonomiska skäl, ofta för att få tillräckligt stora arméer. Någon annan än vi har bestämt var gränserna ska gå, och vilka som ska få vara innanför dem och utanför. Vi accepterar det som en naturlag, som gravitationen. Men vi behöver faktiskt inte vara slavar under den idén. Vi kan åtminstone diskutera det med varandra; för- och nackdelar, vad det gör med oss, vad det finns för alternativ.

Fick jag bestämma skulle det inte finnas några nationsgränser. Då skulle allt behöva bygga mycket mer på samarbete och personligt ansvar. Jag tror att vi skulle klara det jättebra, särskilt om vi lärde oss vilka funktioner som behöver vara centraliserade och vilka som funkar bäst på lokal och mikro-nivå.

I bästa fall skulle det lära oss att bedöma människor utifrån deras personliga egenskaper snarare än färgen på deras pass. Och att uppskatta jordens tillgångar, och handskas med dem ansvarsfullt.

Tills dess önskar jag att Sverige ska bli så blandat som bara är möjligt. Så många olika hudfärger, kläder, könstillhörigheter, personlig tro, åldrar, språk, kroppsformer och kulturer som möjligt. Och möten, alltid och överallt. Det Sverige jag blev lovad som liten!

svenskajordflaggan

Nationalstatsromantik

Det talas om nationalstaten. Expressens ledarskribent Ann-Charlotte Marteus har skrivit en text som blivit delad mycket: Nationalstaten som vi glömde. Den går ut på att vi bör se till ”våra egna” innan vi kan hjälpa andra. Texten publiceras i en tid när det också talas om att vårt land är på gränsen till kollaps, och Marteus skriver till exempel att ”vittnesmålen duggar om att skolor och socialtjänst går på knäna runtom i landet”.

Kanske är hon orolig på riktigt, men det blir ändå fel. Jag tycker att alla, särskilt ledarskribenter, ska vara väldigt försiktiga med den sortens uttryck och ord. De ökar ångesten hos de oroliga och blir prima virke till brasan som rasisterna (eller ”invandringskritikerna”, ”de förnuftiga”, sverigevännerna” och vad de kallar sig) eldar under.

(Läs gärna vad SKL skriver om det ökade trycket på kommuner och landsting, de har den bästa informationen jag har sett hittills. Många är oroliga för hur de ska klara sina uppdrag, med rätta. Men få går på knäna, eller är på gränsen till kollaps.)

Göran Greider skrev igår: ”Den överväldigande majoriteten av svenska folket har i sina vardagsliv knappast märkt av något alls av den kraftigt ökade flyktingstillströmningen. Men ledande opinionsbildare och ledande politiker – inte bara sverigedemokrater – tävlar med varandra om att beskriva läget som en systemkollaps. Stämningen trissas upp. I själva verket skulle en jämnare fördelning av flyktingmottagandet lösa mycket av problemen.”

Tillbaka till nationalstaten. Marteus återger vad Lars Trägårdh, professor i historia, har sagt:

”Det finns två starka, konkurrerande ideal i Sverige. Det ena är medborgaridealet eller folkhemsidealet: i nationalstaten Sverige jobbar landets medborgare, betalar skatt och förtjänar rättigheter.
Det andra idealet är, som Trägårdh uttrycker det, ”organiserat kring en retorik om mänskliga rättigheter”. Här prioriteras relativt öppna gränser och migration.”

Jag tycker att han driver en idé snarare än reder ut begrepp. För det första är hans beskrivning av nationalstaten väldigt romantisk och vitmålad, jag återkommer till det.

För det andra måste det inte alls vara en motsättning mellan att uppfatta medborgarna som innehavare av både plikter och rättigheter, och att vilja öppna gränserna så att fler kan bli medborgare.

För det tredje är det ett klassiskt misstänkliggörande att kalla det ”en retorik”. Mänskliga rättigheter är ingen flummig utopi. Och det är inte heller någon motsättning till medborgerliga plikter.

The Entry of King Gustav Vasa of Sweden into Stockholm - color

Tanken om en nationalstat, som Marteus målar upp den, är superproblematisk. Den är exkluderande. Den är otydlig, romantisk och orealistisk.

Hon skriver: ”Den välfärd vi har i Sverige beror inte på riklig nederbörd av manna från himlen. Den är en följd av att vi har ett suveränt fungerande samhällskontrakt: en överenskommelse om att alla som bor här arbetar, betalar ordentligt med skatt och får ordentlig hjälp när behov uppstår.”

Men det är ju att förenkla ner på dagisnivå. Den välfärd vi har i Sverige är inte ett resultat av vårt ”samhällskontrakt”, snarare har vi råd att försöka upprätthålla den sortens samhälle tack vare vår välfärd.

Välfärden är i sin tur byggd framförallt på utnyttjande av billig arbetskraft. På slaveri, utnyttjande och tvång. Den här nationalromantiska bilden av hur våra förfäder harvade den steniga svenska jorden och blandade den med sin svett till guld: den är helt enkelt inte sann. Vi hade fortfarande harvat och vallat getter och ätit stekt sill till frukost, lunch och middag om det inte hade varit för den industriella revolutionen, och den industriella revolutionen vilade tungt på slaveriet, koloniseringen och Europas hänsynslösa utnyttjande av afrikanska och amerikanska resurser och människor.

Vi har aldrig betalat det fulla priset av vad vår utveckling har kostat, och vi betalar fortfarande inte vad det verkligen kostar att ha en sån levnadsstandard som vi har.

Med det sagt fick naturligtvis många av våra förfäder slita hårt. Först som trälar, sen som statare, sen som arbetare. Men vi hade aldrig haft det välstånd vi har idag om vi inte hade haft tredje världen som vår egen godisburk.

För att inte tala om invandringen. Hur skulle vi ha klarat oss utan invandrare, sedan 1400-talet? Inte alls. Och hur många av oss är här på grund av att våra förfäder invandrade hit? Alla. Tur för oss att inte SD fanns på den tiden, och stod och skränade vid Öresunds inlopp.

Marteus skriver vidare att ”Den minoritet som inte kan försörja sig, sörjs beredvilligt för av kollektivet.” Men det är ju också romantiserat. Det är så vi (många av oss) VILL att det ska vara, och tycker att det anständigtvis BÖR vara. Men det funkar ganska dåligt, både sörjandet för och beredvilligheten. Vi har utslagning, utanförskap, marginalisering, skuldbeläggande, segregation, rasism och allt möjligt som inte känns beredvilligt alls. Vi har hemlösa, knarkare, svårt sjuka som måste bråka med Försäkringskassan, arbetslösa som förnedras av Arbetsförmedlingen och så vidare. Många svenskar känner sig redan undanknuffade eller uteslutna från samhällskontraktet. Bygget kroknar redan. Sedan länge. Det är verkligheten, utan romantiska filter. Och i den verkligheten kan vi fortfarande både ta hand om oss själva, och hjälpa andra.

På Tidholm skrev i somras: ”Det var inte kurderna som flyttade industrierna till låglöneländer, det var inte palestinierna som stängde post- och bankkontoren och flyttade statliga jobb till städerna, det var inte somalierna som byggde volymhandelsområden som tömde stadskärnorna, sålde ut apoteken och privatiserade sönder landets järnvägsunderhåll. Det var inte syrierna som genomförde försämringarna i sjukförsäkringssystemet. Och det var faktiskt inte ensamkommande barn från Afghanistan som lade ner byskolorna och sänkte A-kassan.

Det är viktigt att komma ihåg i vilken ordning saker skedde och att minnas att frikyrkans gamla kursgård och de kommunala hyreshusen faktiskt stod tomma innan flyktingarna flyttade in, och att skolan var på väg att läggas ned innan de nya eleverna anlände, och att det blev jobb, liv, rörelse, handel och folk på bussarna och inte minst plussiffror i kommunernas befolkningsstatistik för första gången på en väldig massa år. Och har vi tur väljer några att stanna när pappren är klara, slå sig ned permanent för att bli tandläkare, jobba i äldrevården eller starta lokala serviceföretag. För det behövs verkligen.”

Marteus och Trägårdh menar att det är skillnad på de plikter vi har mot en fattigpensionär i Malmö och en flykting från Syrien. Men det resonemanget förutsätter att fattigpensionären inte är en flykting från Syrien. Och att flyktingen från Syrien aldrig kan bli pensionär i Malmö – fattig eller ej.

De som talar om nationalstaten vill få oss att tro att vi bara behöver bry oss om vissa människor. Att vi bara HAR RÅD att bry oss om vissa människor.

De vill också (ofta) få oss att tro att vi är utvalda, att vi har någon slags given, självklar rätt att ha det bättre än andra. Det är därför de talar så mycket om ”förr i tiden” och ”anletes svett” och ”svenskhet”. Därför kan vi bara hjälpa ”de andra” om det inte kostar oss vårt överflöd. Vi kan bara hjälpa dem om vi kan räkna hem kostnaderna. Vi kan bara hjälpa dem om de är tacksamma. Vi kan bara hjälpa dem om det inte rubbar våra cirklar.

En vän sa till mig: ”Det är löjligt att tala om kollaps. Men jag önskar nästan att hela världen skulle komma hit så att vårt samhälle verkligen kollapsade. Då skulle vi kunna bygga upp något nytt igen, som fungerar för alla. Som inte stänger ute de svagare.”

Jag tror att vi måste tänka om, vi ”infödda svenskar”. Vår lilla bubbla har spruckit, vi kan inte längre låtsas som om Sverige är vår fredade lilla park där vi får leka hur mycket vi vill. Världen blöder, och vi har del i ansvaret för det, och för att få den att läka igen. Bland annat genom att dela med oss. Än så länge har vi råd, och mer därtill. Det är faktiskt bara en fråga om att fördela resurserna.

 

Uppdatering: Här finns texten på Facebook också, för er som hellre hänger där!