Om att hålla ihop

Hur gör folk som har varit tillsammans väldigt länge?

[Public domain] via Wikimedia Commons

At Plough, The End Of The Furrow, Peter Henry Emerson, 1887

Eller borde frågan snarare vara: ”Är det något att sträva efter, att vara tillsammans väldigt länge med en och samma?”

Ibland vill folk veta hur jag och P har gjort för att ha kunnat hålla ihop i så många år. Sedan 1981. Det är ju ganska länge nu. Vad är vårt hemliga knep?

Den frågan väcker så många tankar i mitt huvud att jag oftast förfaller i grubbel i stället för att ge något enkelt svar. För det finns inget enkelt svar, vi har inga hemliga knep, och jag vet inte ens om det vore en bra sak att vi hade det? Är det ens bra för oss att leva tillsammans? Hur vet jag att vi inte är hjärntvättade av den kulturella föreställningen om romantisk kärlek, tvåsamhet och kärnfamilj? Hur ser alternativen ut?

Vid det här laget brukar den stackars förhoppningsfulla frågeställaren ha bleknat och kroknat, och jag skyndar mig att byta samtalsämne. Hur en förvarar omaka strumpor är alltid intressant att prata om, eller kanske den amerikanska presidentens förslag om att riva upp nätneutraliteten.

Så jag kanske inte är rätt person att fråga om hur en ska ”hålla kärleken vid liv” och annat yada yada. Men tanken på det dök ändå upp när jag läste en amerikansk artikel nyss om vilka frågor ett par borde diskutera innan de slår sina påsar ihop på allvar.

De tretton frågor som olika experter föreslår att de älskande borde diskutera i god tid är (slarvigt översatt) som följer:

  1. Brukade din familj kasta tallrikar, diskutera sansat eller bli tysta när ni hade olika åsikter?
  2. Vill du få barn? Kommer du att byta blöjor?
  3. Kommer det vi varit med om i våra tidigare relationer att hjälpa eller stjälpa oss?
  4. Hur viktigt är religion? Ska vi fira religiösa högtider? Hur?
  5. Är mina skulder också dina? Kan du tänka dig att lösa dem?
  6. Hur mycket får en bil max kosta? En soffa? Nya skor?
  7. Klarar du att jag gör saker utan dig?
  8. Gillar vi varandras föräldrar?
  9. Hur viktigt är sex för dig?
  10. Hur långt kan vi gå när vi flirtar med andra? Är det okej att titta på porr?
  11. Förstår du på vilka sätt jag uttrycker min kärlek till dig?*
  12. Vad beundrar du hos mig? Vad stör du dig på?
  13. Hur ser vår relation ut om tio år?

Om vi för en stund bortser från att jag tycker att hela tvåsamhetsgrejen är romantiskt fluff som kastas i ögonen på oss av kapitalismen och patriarkatet, och att kärnfamiljen potentiellt är livsfarlig på riktigt, så blir jag intresserad av frågorna. Och av hela tanken på att det är meningsfullt att prata om meningsfulla saker! Snarare än att fundera på ”hur du håller romantiken vid liv”, vad du ska ha för sexiga underkläder, vad ni brukar göra på semestern eller om ni gillar samma tv-serier (det kan för all del ha viss relevans men bör inte vara avgörande).

Jag kan tänka mig att slänga in några fler frågor till den här frågestunden (lite saftigt kanske att börja med på första dejten, men andra kanske? Ingen mening med att skjuta upp verkligheten för länge). Som: Hur krossar vi patriarkatet? Finns det någon anledning att inte ge pengar till tiggare? Hur ser du på sjukhusrutinerna vid förlossning? När ska vårt barn börja på dagis? Hur ska vårt barn försvara sig mot mobbare? Är det viktigt att vårt barn läser läxor? Dricker du för mycket alkohol? Stan eller skogen? Hur firar man bäst en födelsedag? Hur mycket tid vill du minst spendera med mig per dygn? Förstår du hur allvarligt det är med smulor i sängen?**

Å andra sidan. Om en nu tror att det är viktigt att det ska hålla länge så är det lika bra att inse att det kommer att bli en bucklig väg. Det är, tvärtemot vad hela vår omgivning, all reklam, alla sagor, all kultur och politik säger oss, helt onaturligt att leva tillsammans bara två vuxna. Det är historiskt sett ett extremt nytt påfund, inte ens några hundra år gammalt, att två föräldrar och deras barn stänger in sig i en liten kub, omgivna av tusentals andra kuber där andra föräldrapar och deras barn stängt in sig. Det är ett system som passar industrin och religionen, men knappast föräldrarna och verkligen inte barnen. Det är mot alla mänskliga behov, och vi dras ständigt tillbaka till flocken och försöker återskapa den på olika vis: med arbetsplatser, dagis, släktträffar, föreningar. Det enda vi inte vågar göra är att leva familjelivet i flock, och därför blir vi i grunden ensamma med alla beslut om våra liv och våra barns liv. Eller ja, tvåsamma då. Vilket fortfarande är en enorm påfrestning.

Men så ser det ut. En enda person ska kunna uppfylla nästan alla våra behov: sociala, sexuella, intellektuella, emotionella, praktiska. Ska vara stabil hela tiden och kunna ta emot när den andra faller. Ska inte ha några egna svåra problem. Ska vara färdig, vuxen, tillgänglig och förstå den andras behov, och vilja uppfylla dem.

Fast såna personer finns ju inte! I alla fall är de extremt sällsynta, och sällan under 75 år gamla. Snarare är det så att den person du vill starta ett nytt liv med är lika ofärdig, osäker, labil och känslig som du. Som cirka alla andra. Den personen kommer att vara lika trött som du när barnet inte sover på nätterna, ha en lika komplicerad relation till sina föräldrar, ha lika nära till missbruk och deppa lika ofta som de flesta andra. Och så vidare.

Vad jag försöker säga är att en hållbar relation kräver enormt mycket tålamod. Och tid. Och blod, svett och tårar. Och att en släpper in andra människor i sitt liv, särskilt för barnens skull, om det finns barn. Jag tror att det är otroligt viktigt för barn att det finns andra vuxna i deras liv som löser konflikter på andra sätt än föräldrarna, som har andra värderingar, som inte sätter lojaliteten med föräldrarna före den med barnen. Jag tror också att det är viktigt att inte lägga ansvaret för sitt eget liv och sina egna beslut på den andra personen. (Det sista har varit det allra svåraste för mig.)

Att se det (kanske) livslånga förhållandet som en stor åker som ska plöjas. Där du och den andra är parhästar framför plogen. Snarare än två pusselbitar som ska passa perfekt ihop och göra varandras liv komplett. Det tror jag hjälper!

Jag tror också på att inte ta framtiden tillsammans för given, hellre ifrågasätta den minst en gång om året (eller i veckan). Det är riskabelt att vara tillsammans med någon för att du är rädd för att vara ensam, för att du ser det som ett misslyckande att vara ensam eller för att du aldrig hinner eller orkar fundera på vad du egentligen vill.

Annat som underlättar:

  • samma, eller iallafall liknande, humor
  • ömsesidigt sex
  • en känsla av vänskap
  • vetskapen att den andra alltid släpper allt hen har för händer och ställer upp när du verkligen behöver det
  • att det bra och roliga överväger det dåliga och tråkiga med åtminstone 51/49.

man sitter ju ändå i samma båt

Det var allt från dagens hjärtespalt. Ha det så bra nu i jul, och glöm inte att äta mycket granbarr innan ni går i ide!

* Artikeln tar här upp Gary Chapmans bok Kärlekens fem språk som råkar vara den enda ”kärlekshandbok” jag någonsin läst. Blev inte jätteimponerad men ändå förvånad över hur pass  relevant den faktiskt var (bortsett, fortfarande, från att hela tvåsamhetsgrejen är romantiskt fluff som kastas i ögonen på oss av kapitalismen och patriarkatet, och att kärnfamiljen potentiellt är livsfarlig på riktigt). Den går i korthet ut på att vi ofta missar att den andra parten i en relation kanske uttrycker sin kärlek på ett annat sätt än vi själva (Chapman föreslår att de fem vanligaste sätten är bekräftande ord, tid tillsammans, presenter, tjänster och fysisk beröring), och att den andra kanske inte fattar hur vi själva uttrycker det.

** Något jag faktiskt önskar att jag hade frågat redan 1981, det skulle ha besparat mig många knäckemacka-i-sängen-chocker

Hur kunde det bli så här?

När jag gick i skolan pratade lärarna ofta om andra världskriget, så ofta så vi nästan inte orkade lyssna. Det var det mest fruktansvärda hit och det monstruösa dit. Nazister var de hemskaste människor som existerat. Nio av tio actionfilmer vi såg hade minst en ond nazist med. Vi såg bilder på nazisternas offer, läste Anne Franks dagbok, såg Chaplins ”Diktatorn”, lyssnade på överlevare.

  • En sak framstod som helt kristallklar: det skulle aldrig kunna hända igen.
  • En annan sak var istället helt obegriplig: hur kunde det hända?

ein volk

Vi försökte föreställa oss, men gick alltid bet. Vilka var nazisterna? Föddes de att bli nazister? Och framförallt: vad gjorde alla andra? Hur kunde de vanliga, vettiga tyskarna låta det ske? Märkte de inget? Blev de helt tagna på sängen? Blev de hypnotiserade, var det något i dricksvattnet? Det var helt obegripligt.

Idag, nästan 70 år efter Nürnberg-rättegångarna, framstår det inte längre som lika obegripligt. Idag kan vi se med egna ögon hur hatet mot ”de andra” gror i vår egen mylla. Vi behöver knappt skrapa på ytan för att se hur polariseringen växer, just en sån extrem polarisering som måste ha föregått Hitler-Tyskland. Hur den börjar ta form här i Sverige, hos oss vanliga, vettiga svenskar.

Det gör ont att titta på det. Många väljer också att titta bort. Jag vet att många tänker ”men det går väl inte att jämföra den oro många svenskar känner idag för hur det ska gå med integrationen av alla flyktingar, med den tyska nazismen på 30- och 40-talet?

Men vi måste jämföra. För hur började det i Tyskland? Med vanliga människors oro.

nationalister2016svv

Vanligt folk på Norrmalmstorg, 2016

Är ni rädda för de här ”hårdföra nazisterna”! hånskrattar de som hellre kallar sig ”nationalister”, och visar upp bilder från en demonstration där bara snälla tanter och farbröder verkar delta (jag var där och såg även de rakade, svartklädda männen som inte är med på fotona, men det hör inte hit just nu).

nationalister1940

Vanligt volk på Nord-Erz Platz, 1940

Men Hitlers mest lojala fans såg inte heller så onda ut.
Det handlar inte om ålder, klädsel, tatueringar, frisyr eller ens kriminellt förflutet. Det handlar om att allt fler vanliga, snälla tanter och farbröder känner oro. De är oroliga för sin ekonomi, sin ålderdom. Även unga känner oro. De har hört otäcka saker berättas om muslimer och andra utlänningar. De ser hur det svenska samhället ibland fallerar och det jämför med hur det var förr-i-tiden, när det inte fanns lika många utlänningar här.

Men då glömmer de bort den allra viktigaste skillnaden: hur de rika blivit allt rikare sen förr-i-tiden, hur de politiker som företräder de rika sakta men säkert monterat ner samhället och tryggheten. Det är, för att åter citera Po Tidholm, inte kurderna som flyttade industrierna till låglöneländer, inte palestinierna som stängde post- och bankkontoren och flyttade statliga jobb till städerna, inte somalierna som byggde volymhandelsområden som tömde stadskärnorna, sålde ut apoteken och privatiserade sönder landets järnvägsunderhåll. Det var inte syrierna som genomförde försämringarna i sjukförsäkringssystemet. Och det var faktiskt inte ensamkommande barn från Afghanistan som lade ner byskolorna och sänkte A-kassan.

Det glömmer de bort. Eller väljer att inte tänka på, för hur förändrar man det? Hur får man de rika att dela med sig? Hur får man ett jämställt samhälle, där allas välfärd är viktig?

Det är för svårt. Det är en utopi, det vet man ju sen barnsben. Så då riktar man blicken mot muslimerna istället, mot kurderna, palestinierna, skäggbarnen, det marockanska gatuslöddret.

Fram kliver Jimmie Åkesson och säger: ”Allt kan bli som förr-i-tiden, om vi bara stoppar massinvandringen”, säger han. ”Massinvandringen har omdanat ett etniskt homogent Sverige till ett mångkulturellt, med våld, droger och etniska motsättningar – ett land där framtiden ser allt mörkare ut.

ein volk_JÅ

Jimmie och SD. En man och ett parti med en lösning, en tröst för oron. Och legitimitet för tankarna om att det är de andra som är problemet: svartingarna, kroknäsorna, araberna, skäggbarnen, invällarna. Äntligen kan man ventilera de där tankarna högt. Det har varit tabu under många, många år, men nu har vi – inom loppet av några år – gått från att uppleva nazisternas retorik som det mest fruktansvärda till vardagsmat. Helt vanliga, ”oroliga” svenska tanter och farbröder skriver idag, utan att blinka, under sina vanliga namn, saker som får nazister att gråta glädjetårar.

Jag vill helst också titta bort. Men jag kan inte.

Inte när hatet flödar öppet för att Liseberg låter ett litet antal flyktingar skicka in sina jobbansökningar till dem.


Inte när Haninge kommun drar tillbaka sin plan på ett boende för ensamkommande flyktingar, för att människor som (på riktigt eller inte) tror att deras barn ska bli våldtagna av flyktingarna kommer till informationsmötet och skriker och hotar kommunens personal. (Det finns skäl att misstänka att det var högerextrema som låg bakom både den stora uppslutningen på mötet, den uppjagade stämningen och många av de lögner som sprids för att skrämma kommuninvånarna.)

Inte när nazister drar på sig tröjor med märket ”Trygghetsvärdar” och oombedda patrullerar kommunala badhus.

Inte när ett café gör den här reklamen, helt öppet, på Facebook:

kronan 02

Inte när främlingsfientliga i Sverige och utomlands lyckas sprida så mycket lögner om Sverige att tjeckiska forskare avbokar sin medverkan i en vetenskapskonferens för att de blivit varnade ”not to go to your country because of extreme danger for women (it is even not possible for them to walk alone on the street because of attack, rapes etc”.

Inte när hatet och hoten fyller brevlådor, kommentarsfält och telefonlurar. Att kritisera SD är inte som att kritisera något annat parti, att gå emot muslimofober och ”invandringskritiska” är inte som att debattera med någon annan. Både på politiker- och väljarnivå är ursinnet, svordomarna, förolämpningarna och hoten grövre än någon annanstans i svenska samtal.

Inte när en vuxen man ringer hem till en av mina vänner som är politiker i F! en fredagkväll och säger till barnet som svarar att han tänker ”hylla mammas arbete i Fi med att komma med 6 kulor till dörren – jag vet var ni bor”.

Det är för mycket. Jag kan inte titta bort.

Du kanske tror att jag överdriver men det finns många, många fler och mycket värre exempel. Kom ihåg att de ord som kanske verkar extrema för att beskriva situationen i Sverige idag – rasism, fascism, nazism – i många fall bara är ersatta av andra ord. Många av de som kallar sig nationella idag står för exakt samma, eller värre, ideologiska tankar som de som kallade sig för nazister på 30-talet gjorde. Att vara rasist idag innebär oftast inte att man tror på rasbiologi, men man är fortfarande besatt av tanken att en viss etnicitet, vissa kulturer är bättre än andra. Och vit-makt-rörelsen lever i alla högsta grad. De kallar sig identitära, och de skyltar helt öppet med sin ideologi, sitt rasförakt och sitt kvinnohat. Sök på de orden om du inte tror mig. Var beredd på att bli sorgsen, eller rasande.

En annan vän skriver förtvivlat, när hon hör om detta: Hur har det blivit? Vad har hänt med människorna?

Jag vet inte hur det har blivit så här. Men jag grubblar på det hela tiden.

PS:

einvolkx2

(bara så att ni inte missade likheten i bilderna tidigare i texten)

Nationalstatsromantik

Det talas om nationalstaten. Expressens ledarskribent Ann-Charlotte Marteus har skrivit en text som blivit delad mycket: Nationalstaten som vi glömde. Den går ut på att vi bör se till ”våra egna” innan vi kan hjälpa andra. Texten publiceras i en tid när det också talas om att vårt land är på gränsen till kollaps, och Marteus skriver till exempel att ”vittnesmålen duggar om att skolor och socialtjänst går på knäna runtom i landet”.

Kanske är hon orolig på riktigt, men det blir ändå fel. Jag tycker att alla, särskilt ledarskribenter, ska vara väldigt försiktiga med den sortens uttryck och ord. De ökar ångesten hos de oroliga och blir prima virke till brasan som rasisterna (eller ”invandringskritikerna”, ”de förnuftiga”, sverigevännerna” och vad de kallar sig) eldar under.

(Läs gärna vad SKL skriver om det ökade trycket på kommuner och landsting, de har den bästa informationen jag har sett hittills. Många är oroliga för hur de ska klara sina uppdrag, med rätta. Men få går på knäna, eller är på gränsen till kollaps.)

Göran Greider skrev igår: ”Den överväldigande majoriteten av svenska folket har i sina vardagsliv knappast märkt av något alls av den kraftigt ökade flyktingstillströmningen. Men ledande opinionsbildare och ledande politiker – inte bara sverigedemokrater – tävlar med varandra om att beskriva läget som en systemkollaps. Stämningen trissas upp. I själva verket skulle en jämnare fördelning av flyktingmottagandet lösa mycket av problemen.”

Tillbaka till nationalstaten. Marteus återger vad Lars Trägårdh, professor i historia, har sagt:

”Det finns två starka, konkurrerande ideal i Sverige. Det ena är medborgaridealet eller folkhemsidealet: i nationalstaten Sverige jobbar landets medborgare, betalar skatt och förtjänar rättigheter.
Det andra idealet är, som Trägårdh uttrycker det, ”organiserat kring en retorik om mänskliga rättigheter”. Här prioriteras relativt öppna gränser och migration.”

Jag tycker att han driver en idé snarare än reder ut begrepp. För det första är hans beskrivning av nationalstaten väldigt romantisk och vitmålad, jag återkommer till det.

För det andra måste det inte alls vara en motsättning mellan att uppfatta medborgarna som innehavare av både plikter och rättigheter, och att vilja öppna gränserna så att fler kan bli medborgare.

För det tredje är det ett klassiskt misstänkliggörande att kalla det ”en retorik”. Mänskliga rättigheter är ingen flummig utopi. Och det är inte heller någon motsättning till medborgerliga plikter.

Gustav Vasa tar sin häst och drar till Stockholm, målat av Carl Larsson. [Public domain] via Wikimedia Commons

Tanken om en nationalstat, som Marteus målar upp den, är superproblematisk. Den är exkluderande. Den är otydlig, romantisk och orealistisk.

Hon skriver: ”Den välfärd vi har i Sverige beror inte på riklig nederbörd av manna från himlen. Den är en följd av att vi har ett suveränt fungerande samhällskontrakt: en överenskommelse om att alla som bor här arbetar, betalar ordentligt med skatt och får ordentlig hjälp när behov uppstår.”

Men det är ju att förenkla ner på dagisnivå. Den välfärd vi har i Sverige är inte ett resultat av vårt ”samhällskontrakt”, snarare har vi råd att försöka upprätthålla den sortens samhälle tack vare vår välfärd.

Välfärden är i sin tur byggd framförallt på utnyttjande av billig arbetskraft. På slaveri, utnyttjande och tvång. Den här nationalromantiska bilden av hur våra förfäder harvade den steniga svenska jorden och blandade den med sin svett till guld: den är helt enkelt inte sann. Vi hade fortfarande harvat och vallat getter och ätit stekt sill till frukost, lunch och middag om det inte hade varit för den industriella revolutionen, och den industriella revolutionen vilade tungt på slaveriet, koloniseringen och Europas hänsynslösa utnyttjande av afrikanska och amerikanska resurser och människor.

Vi har aldrig betalat det fulla priset av vad vår utveckling har kostat, och vi betalar fortfarande inte vad det verkligen kostar att ha en sån levnadsstandard som vi har.

Med det sagt fick naturligtvis många av våra förfäder slita hårt. Först som trälar, sen som statare, sen som arbetare. Men vi hade aldrig haft det välstånd vi har idag om vi inte hade haft tredje världen som vår egen godisburk.

För att inte tala om invandringen. Hur skulle vi ha klarat oss utan invandrare, sedan 1400-talet? Inte alls. Och hur många av oss är här på grund av att våra förfäder invandrade hit? Alla. Tur för oss att inte SD fanns på den tiden, och stod och skränade vid Öresunds inlopp.

Marteus skriver vidare att ”Den minoritet som inte kan försörja sig, sörjs beredvilligt för av kollektivet.” Men det är ju också romantiserat. Det är så vi (många av oss) VILL att det ska vara, och tycker att det anständigtvis BÖR vara. Men det funkar ganska dåligt, både sörjandet för och beredvilligheten. Vi har utslagning, utanförskap, marginalisering, skuldbeläggande, segregation, rasism och allt möjligt som inte känns beredvilligt alls. Vi har hemlösa, knarkare, svårt sjuka som måste bråka med Försäkringskassan, arbetslösa som förnedras av Arbetsförmedlingen och så vidare. Många svenskar känner sig redan undanknuffade eller uteslutna från samhällskontraktet. Bygget kroknar redan. Sedan länge. Det är verkligheten, utan romantiska filter. Och i den verkligheten kan vi fortfarande både ta hand om oss själva, och hjälpa andra.

På Tidholm skrev i somras: ”Det var inte kurderna som flyttade industrierna till låglöneländer, det var inte palestinierna som stängde post- och bankkontoren och flyttade statliga jobb till städerna, det var inte somalierna som byggde volymhandelsområden som tömde stadskärnorna, sålde ut apoteken och privatiserade sönder landets järnvägsunderhåll. Det var inte syrierna som genomförde försämringarna i sjukförsäkringssystemet. Och det var faktiskt inte ensamkommande barn från Afghanistan som lade ner byskolorna och sänkte A-kassan.

Det är viktigt att komma ihåg i vilken ordning saker skedde och att minnas att frikyrkans gamla kursgård och de kommunala hyreshusen faktiskt stod tomma innan flyktingarna flyttade in, och att skolan var på väg att läggas ned innan de nya eleverna anlände, och att det blev jobb, liv, rörelse, handel och folk på bussarna och inte minst plussiffror i kommunernas befolkningsstatistik för första gången på en väldig massa år. Och har vi tur väljer några att stanna när pappren är klara, slå sig ned permanent för att bli tandläkare, jobba i äldrevården eller starta lokala serviceföretag. För det behövs verkligen.”

Marteus och Trägårdh menar att det är skillnad på de plikter vi har mot en fattigpensionär i Malmö och en flykting från Syrien. Men det resonemanget förutsätter att fattigpensionären inte är en flykting från Syrien. Och att flyktingen från Syrien aldrig kan bli pensionär i Malmö – fattig eller ej.

De som talar om nationalstaten vill få oss att tro att vi bara behöver bry oss om vissa människor. Att vi bara HAR RÅD att bry oss om vissa människor.

De vill också (ofta) få oss att tro att vi är utvalda, att vi har någon slags given, självklar rätt att ha det bättre än andra. Det är därför de talar så mycket om ”förr i tiden” och ”anletes svett” och ”svenskhet”. Därför kan vi bara hjälpa ”de andra” om det inte kostar oss vårt överflöd. Vi kan bara hjälpa dem om vi kan räkna hem kostnaderna. Vi kan bara hjälpa dem om de är tacksamma. Vi kan bara hjälpa dem om det inte rubbar våra cirklar.

En vän sa till mig: ”Det är löjligt att tala om kollaps. Men jag önskar nästan att hela världen skulle komma hit så att vårt samhälle verkligen kollapsade. Då skulle vi kunna bygga upp något nytt igen, som fungerar för alla. Som inte stänger ute de svagare.”

Jag tror att vi måste tänka om, vi ”infödda svenskar”. Vår lilla bubbla har spruckit, vi kan inte längre låtsas som om Sverige är vår fredade lilla park där vi får leka hur mycket vi vill. Världen blöder, och vi har del i ansvaret för det, och för att få den att läka igen. Bland annat genom att dela med oss. Än så länge har vi råd, och mer därtill. Det är faktiskt bara en fråga om att fördela resurserna.

 

Uppdatering: Här finns texten på Facebook också, för er som hellre hänger där!