Snaggat och klart, eller hur man gör en kort historia lång

I juni 1983 väntade jag mitt första barn. Det var varmt, jag var i åttonde månaden och satt i skuggan och fläktade mig. Svetten rann ändå, håret klibbade i pannan – jag hade långt, blont hår, så långt att jag nästan kunde sitta på det. – Kan inte du klippa mig, bad jag min kompis Susanne. – Jag står inte ut med det här varma håret. Snagga mig!

Sagt och gjort, Susanne snaggade mitt hår och det var en fantastisk känsla, jag var hög på den i veckor efteråt.

ett år och en skön unge senare

Det växte ut förstås, och sen dess har jag haft långt hår för det mesta, eller halvlångt. Men för några år sen stod jag en dag i duschen och tänkte på hur skönt det skulle vara att ha kort hår. Tänk att ha snagg igen! Vad enkelt allt skulle vara! Inga drivor av hår överallt (jag hårar som en bättre persisk katt). Inget tjafs med att tvätta och borsta och joxa jämt. Men jag insåg att jag inte riktigt vågade, och sa till familjen: – Den dan jag snaggar mig igen är dagen när jag blivit tillräckligt modig.

För vad ska folk tro? Och tänk om det ser hemskt ut? Och och och?

När jag gick på mitt årliga besök hos frisören sa jag att jag funderade på snagg. – Vi kan väl börja lite försiktigt, tyckte han och klippte kort, och fint, men absolut inte snagg. Det var okej, men nu hade suget satt in.

Dottern googlade på pixie cuts och försäkrade mig att det inte behövde bli en offentlig sektor-frisyr, trots att jag uppfyller alla villkoren (medelålders, jobbar på myndighet, vill ha kort hår men inte se ut som en tant). Till slut pekade jag på en bild av världens snyggaste tjej med världens kortaste hår och sa – Så där vill jag också se ut. – Vi får väl se, sa hon och tog fram saxen.

Hur det blev? Underbart. Jag ser inte ut som Natalie. Men det är så himla skönt! Jag drar handen genom det korta hela tiden, bara för att jag blir så glad varje gång. Och jag vill aldrig ha långt hår igen!

snaggad och glad!

Förlåt om jag blir kort nu

Veckan som kommer blir intensiv. Det är mycket på jobbet, det är mycket med boken och mycket med rättegången. Jag räknar inte med att hinna skriva så långt eller tänkvärt nån enda dag faktiskt, hoppas ni har överseende om det bara blir filmsnuttar, länktips, särskilt korta fisknamn etc.

Man kan förstås också läsa gamla grejer här som man kanske har missat! Till exempel gårdagens hjärtstoppande historia med lyckligt slut som utspelar sig på Käringön 1972. Huset rekommenderar också Mitt liv i te, Fyra skäl att inte ge pengar till tiggare, Doktor Karmas råd i trafiken eller XKCD-strippen ”Tid” – men den måste man titta på varje dag för att fatta hur märklig och häftig den är (det finns en 377 sidor-and-counting lång forumtråd om den här).

Och om inget av det verkar intressant så finns det en massa andra bra bloggar därute! Några av dem under rubriken ”Folk jag följs” här till höger, ganska långt ner.

Förresten blir jag på riktigt kortare, fast det är inget jag känner att jag behöver be om ursäkt för. Sånt är livet bara. Jag var 1.66 i min glans dagar, nu mer åt 1.65-hållet.

Lördagspredikan

Fast jag måste förtydliga en sak, efter att ha gnällt lite i föregående inlägg om hur lite tid jag har. Jag är inte hundra procent effektiv. Jag jobbar inte hela tiden. Jag är inte sjukt upptagen varenda minut och jag stressar inte jättemycket och har inte en miljon bollar i luften. Iallafall försöker jag att inte göra det, eftersom det värsta jag kan tänka mig är att lämna efter mig en dödsruna med texten ”Hon hade alltid en miljon bollar i luften och sen en dag pang bara tvärdog hon, det var väl himla synd”. Jag vill gärna tänka på mig själv som en fokuserad, harmonisk, meditativ för att inte säga sävlig gammal ko. Som kommer att leva i hundrafemtio år och ha gott om tid de sista femtio åren att blogga, flickra, twittra, sortera gamla fotoalbum, städa, läsa, gå på intressanta föreläsningar, ta stärkande promenader och naturligtvis även sova åtta timmar per dygn. Allt har sin tid.

Fredag! Igen?

De senaste veckorna har det blivit fredag igen, utan att jag har fattat hur, vecka efter vecka. Såhär:

– Va, är det fredag igen?
– Hallå, är det redan fredag?
– Men vaf… hur kan det vara fredag redan?

Veckorna har kort sagt slungat sig efter varandra, hack i häl eller vad nu veckor har längst ner. Det kan ju tyckas behagligt med bara en massa fredagar, men dessvärre har även fredagarna, lördagarna och söndagarna försvunnit med ett schlurp in i det svarta hål som heter november.

Därför har jag inte hunnit blogga (Hör och lär, SJ! Svarta hål ska det vara, inte att lokföraren har försovit sig) och därför har jag inte göra nånting eller läsa böcker eller tänka en vettig tanke.

Och nu är det redan lördag. Bara en sån sak.

Pyssel

Har varit pysslig idag. Mycket ovanligt nu för tiden, men tydligen är det som att cykla: om man har lärt sig det en gång så ramlar man inte av.

Jag gjorde en lavendelpåse till linneskåpet med hjälp av

  • lavendel
  • gasbinda
  • presentsnöre.

Snöret var kvar sen inflyttningsfesten. Rullen med gasbinda var av okänd anledning från Bolivia, nån av sönerna måste ha köpt den på resan och tagit med hem. Lavendeln var en inflyttningspresent från någon, har glömt vem nu men tack!

Rastlös

Vankar av och an. Vacklar.

Vila? Vara verksam? Två steg fram, ett tillbaka.

Packar helhjärtat upp saker ur en kartong. Packar halvhjärtat upp saker ur en halv kartong till.

Det börjar regna. Går ut på balkongen och tar in tvätten.
Det blir sol. Går ut på balkongen och solar, tills det börjar regna igen.

Väntar på att alla ska vakna.

Jobbar: har beredskap, så kan inte gå för långt från datorn. Kollar TT fast det är flera timmar kvar till nästa bevakning. Det kan ju ha hänt nånting.

Inget har hänt.

Börjar blogga istället. Jättebra att passa på nu när inget annat händer.

Det börjar regna igen. Tvätten! Och nu vaknar de andra.

Och flyttkartongerna.

Exotiska ögonblick

Apropå diskussionen tidigare om var och när man får plåta:

Jag skulle VERKLIGEN ha velat ta bilder i förrgår på tantavdelningen på Saltisbadet, där damerna badar nakna. Fast det får man förstås inte, och i normala fall vill jag inte det men den här gången var det för att två damer i 30-årsåldern med bröst som BADBOLLAR, nej jag skojar inte, exakt så stora och runda som små badbollar var de, stod i vattnet upp till midjan, med solglasögon på och stora blonda frisyrer, och tog kort på varandra. I vattnet. Det var en sällsynt och underbar syn, och ändå vågade jag inte slita upp kameran.

(Fungerar också som kommentar till Lottens post Mordtragedi i Viken! Regnchock och undantagstillstånd i Köpenhamn! Fotograferingsförbud!)

Bara så att det täcker precis

Nu börjar det bli så där glest mellan postningarna igen, för att jobbet och festivalen och flytten och kartongerna och sol och bad och beredskap. Men just i detta nu bestämde jag mig: Det får bli kortkort i sommar.

En ny skrivkur alltså: Korta poster, för att det ska hinnas med alls.

Japp. Det får räcka så.