Nazister, finns dom? (Ja, om du slutar blunda)

Nästa lördag kommer Göteborg att hemsökas av den största nazistmarschen sedan andra världskriget. Vi vet inte ännu vad det betyder, ”den största”, det är bara så nazisterna själva beskriver det. Det kanske blir som vanligt, att det visar sig bara vara några hundra förvirrade själar. Eller så blir det uppåt tusen, eller fler.

I vilket fall: vad är det som händer?

Som jag har skrivit tidigare växte jag upp på 60- och 70-talet med det evigt ekande budskapet att nazismen aldrig skulle komma tillbaka. Den var krossad i och med Nürnbergprocessen och de övriga Nürnbergrättegångarna, där många nazister avrättades ganska brutalt. Vi som var för unga för att själva ha sett nazisterna hade förstås ändå kristallklart för oss vilka monster de varit. Alla skurkar i alla filmer var nazister, vi fick höra om Hitler och Förintelsen till leda i skolan, vi hade läst Anne Franks dagbok. Det enda vi inte kunde fatta var hur Hitler hade fått så många tyskar att bli nazister, och varför inte de andra tyskarna hade sagt ifrån. Var de hypnotiserade? Skräckslagna? Förgiftade? Blinda och döva? Fega? Varför tittade de bort, varför pratade de om annat?

Nazister i Stockholm, tidigt 30-tal. Bildkälla: Aftonbladet Retro

Och varför tittade svenskarna bort, när nazisterna marscherade och åkte tåg genom Sverige?
Inget av detta kunde våra lärare eller föräldrar riktigt svara på.

Men nu var de i alla fall krossade, de där mordiska asen! För alltid!

Jag kunde inte sluta grubbla på det ändå. Hur kunde vanliga, rekordeliga människor fyllas av så mycket hat mot andra att de började se dem som skadedjur? Hur kunde deras humanism liksom skrumpna?

Och var det verkligen säkert att det aldrig kunde hända igen? Kan man tvinga bort en så stark känsla som deras hat från jordens yta? Finns det ett vaccin som är så verksamt att hatet försvinner helt, och aldrig kommer tillbaka?

Idag är nazismen tillbaka. Det som inte kunde hända hände ändå. Vi lyckades inte utrota deras hat, trots blodiga avrättningar, trots alla filmer och böcker.

Första gången jag såg de nya svenska nassarna var på Medborgarplatsen, sommaren 2010. Då var det en handfull personer, men ganska mesiga överlag, kunde inte skrämma en bebis ens. När jag tog upp det med andra var det många som skrattade, fnös och avfärdade dem som en samling pellejönsar. Människor man lugnt kunde bortse från.

I söndags marscherade ett 50-tal nassar längs Kungsportsavenyn. De filmade själva hela det vidriga spektaklet. Här är två utdrag ur deras film (som finns här men som jag inte rekommenderar någon att ödsla mer värdefull tid på), ett klipp på 2 och ett på 2,5 minuter som visar två olika konfrontationer med åskådare och med polisen, som verkligen inte visar sig från den hårdföra och aggressiva sida många fotbollssupportrar och vänsterdemonstranter fått se tidigare.

Så. Nu är det dags att sluta titta bort. Inte för att dessa 50 (eller 100 eller 1000 eller hur många de nu är) skrumpna personerna själva kommer att starta ett nazistparti som lyckas hypnotisera alla svenskar att titta bort och välja andra samtalsämnen när de påbörjar sin etniska rensning och mördar, fängslar och deporterar alla oliktänkande. Det är de inte tillräckligt förslagna för. Utan för att de representerar och är en del av en mycket större rörelse som är de främlingsfientliga.

Det spelar ingen roll vad de kallar sig själva eller vad vi kallar dem: sverigevänner, sverigedemokrater, nazister, fascister, rasister, invandringsskeptiker, nationella, identitära, alt-right, ultrahöger, ultravänster eller något annat. De är alla främlingsfientliga.

De tror att människor från andra kulturer och andra religioner på något sätt utgör ett hot och inte kan leva samman med människor från deras egen kultur eller religion. De är inte intresserade av solidaritet och rättvisa, de vill inte lösa problem på ett sätt som gynnar alla. För dem är ”vi” och ”de andra” det viktigaste, och det är ”vi” som är värda mest och måste prioriteras framför ”de andra”.

Självklart är det på en lång skala. I ena änden finns de som ”bara är tveksamma” till att integration kan fungera i praktiken, att kulturella skillnader går att överbrygga eller kan vara ett icke-problem. Sen kommer de som är rädda för ”multikulturalism” och batikhäxor, som känner sig överkörda och förfördelade och hellre skyller på invandrare än vågar ta den politiska striden för rättvisa villkor. Som tröstas av sagor om ett fornstort Sverige där alla var blonda och ingen någonsin våldtog någon annan. I andra, bortersta änden finns de allra mest skrumpna, de som på allvar tror att ”den vita rasen” är hotad.

Nazisterna är de främlingsfientligas mördarhundar. De är som pitbulls: våldsamma och skrämmande, men vet inte hur man tar sig in i riksdagen. SD är de främlingsfientligas advokater, de slipsklädda väloljade charmtrollen som vet hur man hypnotiserar ett folk. Hur man berättar sagor för att trösta de rädda. Hur man får människor att rikta sitt hat neråt, mot de svagare, istället för uppåt, för att det är så mycket lättare att sparka på de som redan ligger.

Och alla som fortfarande blundar och tiger är de främlingsfientligas nyttiga idioter. De är EXAKT som de tyskar som inte sa ifrån och lät Hitler få makten. Exakt.

Det är inte ens 80 år sedan tyskarna lät det hända. Vi läser samma böcker som de gjorde, äter samma mat, klär oss ungefär som de, använder mycket av samma teknik, uttrycker våra känslor på liknande sätt. Våra kroppar och hjärnor är precis som tyskarnas var 1939. Men vi har något som de inte hade: minnet av nazismen i Tyskland för två generationer sedan.

Jag tror inte att det går att krossa främlingsfientligheten. Inte med våld, inte med förbud, inte ens med uppfostran. Jag ska skriva mer snart om varför. Men det går att bekämpa den, att hålla den stången. Det krävs många åtgärder för det, på många olika fronter. Förbud kan vara en del av det arbetet, upplysning en annan, våld en nödlösning ( i självförsvar). Men framförallt är det ett förändringsarbete. Vi måste dra upp roten till det onda, annars kommer det bara att växa vidare under jorden. Vi måste bygga ett samhälle och en samvaro där alla får sina grundläggande behov tillgodosedda. Både av mat, beskydd och närhet. Där behovet av att skapa ”vi och dom” inte är lika starkt som behovet av ”jag och vi”. Låter det svårt? Som fan. Omöjligt? Absolut inte. Till att börja med måste vi sluta att blunda, och tiga.

Läs mer:

Spara

Alle man till pumparna!

Förändring är oftast jobbigt. Sverige verkar stå inför förändring och det blir många jobbiga diskussioner. Frustrerande att inte ha svar på alla frågor om hur vi ska lösa alla problem. Men naturligtvis inte ens en bråkdel så jobbigt som att behöva lämna sitt land på grund av krig eller svält. Tänk när det var vi svenskar som flydde, en tredjedel av befolkningen flydde till Amerika. De allra flesta hade nog föredragit att kunna äta sig mätta hemma i gamla Svedala.

Jobbigt eller inte: ett stort antal människor är på väg norrut och vi måste hantera den situationen på bästa sätt.

Inte bara för att vi själva har bidragit till deras situation med krig och svält, genom vår vapenexport och våra svenska industrier i låglöneländer.

Inte bara för att vi har skrivit på FN:s mänskliga rättigheter, som är svensk och internationell lag.

Inte bara för att vi har gott om plats eller för att vi ligger bland de högsta på topplistorna över BNP per capita.

Inte bara för att det är bra att det flyttar in fler människor i vår åldrande, glesnande population.

Utan för att det är rätt sak att göra. Så ser jag det. Jobbigt eller ej, om det blir kaos ett tag eller ej, om det kostar mycket i början eller ej, om vi ”tjänar” på det eller ej, om vi vill det eller ej så måste vi ta emot människor som flyr till oss, för att det är det enda anständiga att göra. Och vi måste göra det nu, inte sen när vi har räknat ut exakt vad det får eller kommer att kosta.

MEN HUR SKA VI FÅ FRAM BOSTÄDER DÅ? Vi får börja där vi är. Vi kan inte erbjuda några drömlösningar och tro mig, det är ingen som förväntar sig. Om ett tält på Revingehed verkligen är det enda vi kan erbjuda så är det ändå bättre än ett trasigt skjul på Lesbos, som det ser ut nu. Jag tror att de allra flesta skulle välja ett land som Sverige framför ett flyktingläger, jag vet att jag skulle det. Det har för övrigt funnits ett behov av fler bostäder länge, så mycket bättre om byggandet tar fart nu. Framförallt måste vi sluta jiddra och börja diskutera praktiska lösningar. Bli konstruktiva. Ta fram den svenska innovationskraften och mod i barm.

MEN HUR SKA VI HA RÅD DÅ? Jag tror att vi snabbt kan få fram ganska mycket per pengar. Det krävs att våra politiker tar ansvar, att framförallt staten tar ansvar – vi kan inte begära att kommunerna ska lösa allt praktiskt själva, de fick tio miljarder nu och det var bra men det behövs ju mycket mer. Och det finns mer! Det går att prioritera om under en period och använda pengar som annars skulle ha gått till monarkin, till bankerna, till försvaret, till Fas 3, till UD och så vidare. Det går att införa tillfälligt höjd inkomstskatt på höga inkomster. Om vi lägger hälften av julklappspengarna i år på att stödja flyktingarna har vi 30 miljarder bara där. Det handlar om att prioritera.

MEN VI ÄR JU SÅ DÅLIGA PÅ INTEGRATION JU? Ja, vi måste bli bättre på integration och på att minska segregationen. Och vi måste, vare sig vill det eller inte, göra det tillsammans med flyktingarna och tillsammans med varandra. Om det blir svårt eller lätt är ovidkommande, det måste göras, och min tro är att det kommer att göra Sverige till ett bättre land. Det är en åsikt och en gissning, och det finns ingen som kan veta hur det ska gå mer än någon annan, vi har aldrig prövat det förut.

MEN VI MÅSTE JU TÄNKA PÅ OSS SVENSKAR FÖRST? Ja vi måste tänka på oss svenskar, vi som alla har förfäder som flydde eller invandrade hit någon gång för två eller flera generationer sen (om vi inte är samer). Och vi måste tänka på alla som blev svenskar nyligen, och alla som blir svenskar inom kort (tillochmed de flesta rassar anser att man är svensk när man har svenskfödda föräldrar, så det går ganska fort). Men bara för att vi är svenskar liknar vi ju inte varandra särskilt mycket, inte ens vi som har ljust skinn och blå ögon. Vi har olika politiska åsikter, olika tro, olika smak, olika vanor, olika erfarenheter. Precis som de med mörkt skinn och bruna ögon. Så därför måste vi fixa ett Sverige som är bra för alla svenskar. Det kanske inte är lätt men vem har sagt att allting ska vara så lätt? Vi är ju svenskar, vikingar, riktiga hårdingar! Vi klarar det! Mitt förslag är att alla som plötsligt har börjat ömma för de ”ursvenska” hemlösa, gamla och sjuka tar på sig volontärjackan och gör ett handtag för Stadsmissionen eller Röda Korset. Så får vi snabb bättring även på den punkten.

alle man till pumparnaSå kom igen nu alla! Tillsammans kan vi visa världen vad det betyder att vara svensk: att vara modig, generös, påhittig och dådkraftig. Alle man till pumparna!

Nationalstatsromantik

Det talas om nationalstaten. Expressens ledarskribent Ann-Charlotte Marteus har skrivit en text som blivit delad mycket: Nationalstaten som vi glömde. Den går ut på att vi bör se till ”våra egna” innan vi kan hjälpa andra. Texten publiceras i en tid när det också talas om att vårt land är på gränsen till kollaps, och Marteus skriver till exempel att ”vittnesmålen duggar om att skolor och socialtjänst går på knäna runtom i landet”.

Kanske är hon orolig på riktigt, men det blir ändå fel. Jag tycker att alla, särskilt ledarskribenter, ska vara väldigt försiktiga med den sortens uttryck och ord. De ökar ångesten hos de oroliga och blir prima virke till brasan som rasisterna (eller ”invandringskritikerna”, ”de förnuftiga”, sverigevännerna” och vad de kallar sig) eldar under.

(Läs gärna vad SKL skriver om det ökade trycket på kommuner och landsting, de har den bästa informationen jag har sett hittills. Många är oroliga för hur de ska klara sina uppdrag, med rätta. Men få går på knäna, eller är på gränsen till kollaps.)

Göran Greider skrev igår: ”Den överväldigande majoriteten av svenska folket har i sina vardagsliv knappast märkt av något alls av den kraftigt ökade flyktingstillströmningen. Men ledande opinionsbildare och ledande politiker – inte bara sverigedemokrater – tävlar med varandra om att beskriva läget som en systemkollaps. Stämningen trissas upp. I själva verket skulle en jämnare fördelning av flyktingmottagandet lösa mycket av problemen.”

Tillbaka till nationalstaten. Marteus återger vad Lars Trägårdh, professor i historia, har sagt:

”Det finns två starka, konkurrerande ideal i Sverige. Det ena är medborgaridealet eller folkhemsidealet: i nationalstaten Sverige jobbar landets medborgare, betalar skatt och förtjänar rättigheter.
Det andra idealet är, som Trägårdh uttrycker det, ”organiserat kring en retorik om mänskliga rättigheter”. Här prioriteras relativt öppna gränser och migration.”

Jag tycker att han driver en idé snarare än reder ut begrepp. För det första är hans beskrivning av nationalstaten väldigt romantisk och vitmålad, jag återkommer till det.

För det andra måste det inte alls vara en motsättning mellan att uppfatta medborgarna som innehavare av både plikter och rättigheter, och att vilja öppna gränserna så att fler kan bli medborgare.

För det tredje är det ett klassiskt misstänkliggörande att kalla det ”en retorik”. Mänskliga rättigheter är ingen flummig utopi. Och det är inte heller någon motsättning till medborgerliga plikter.

The Entry of King Gustav Vasa of Sweden into Stockholm - color

Tanken om en nationalstat, som Marteus målar upp den, är superproblematisk. Den är exkluderande. Den är otydlig, romantisk och orealistisk.

Hon skriver: ”Den välfärd vi har i Sverige beror inte på riklig nederbörd av manna från himlen. Den är en följd av att vi har ett suveränt fungerande samhällskontrakt: en överenskommelse om att alla som bor här arbetar, betalar ordentligt med skatt och får ordentlig hjälp när behov uppstår.”

Men det är ju att förenkla ner på dagisnivå. Den välfärd vi har i Sverige är inte ett resultat av vårt ”samhällskontrakt”, snarare har vi råd att försöka upprätthålla den sortens samhälle tack vare vår välfärd.

Välfärden är i sin tur byggd framförallt på utnyttjande av billig arbetskraft. På slaveri, utnyttjande och tvång. Den här nationalromantiska bilden av hur våra förfäder harvade den steniga svenska jorden och blandade den med sin svett till guld: den är helt enkelt inte sann. Vi hade fortfarande harvat och vallat getter och ätit stekt sill till frukost, lunch och middag om det inte hade varit för den industriella revolutionen, och den industriella revolutionen vilade tungt på slaveriet, koloniseringen och Europas hänsynslösa utnyttjande av afrikanska och amerikanska resurser och människor.

Vi har aldrig betalat det fulla priset av vad vår utveckling har kostat, och vi betalar fortfarande inte vad det verkligen kostar att ha en sån levnadsstandard som vi har.

Med det sagt fick naturligtvis många av våra förfäder slita hårt. Först som trälar, sen som statare, sen som arbetare. Men vi hade aldrig haft det välstånd vi har idag om vi inte hade haft tredje världen som vår egen godisburk.

För att inte tala om invandringen. Hur skulle vi ha klarat oss utan invandrare, sedan 1400-talet? Inte alls. Och hur många av oss är här på grund av att våra förfäder invandrade hit? Alla. Tur för oss att inte SD fanns på den tiden, och stod och skränade vid Öresunds inlopp.

Marteus skriver vidare att ”Den minoritet som inte kan försörja sig, sörjs beredvilligt för av kollektivet.” Men det är ju också romantiserat. Det är så vi (många av oss) VILL att det ska vara, och tycker att det anständigtvis BÖR vara. Men det funkar ganska dåligt, både sörjandet för och beredvilligheten. Vi har utslagning, utanförskap, marginalisering, skuldbeläggande, segregation, rasism och allt möjligt som inte känns beredvilligt alls. Vi har hemlösa, knarkare, svårt sjuka som måste bråka med Försäkringskassan, arbetslösa som förnedras av Arbetsförmedlingen och så vidare. Många svenskar känner sig redan undanknuffade eller uteslutna från samhällskontraktet. Bygget kroknar redan. Sedan länge. Det är verkligheten, utan romantiska filter. Och i den verkligheten kan vi fortfarande både ta hand om oss själva, och hjälpa andra.

På Tidholm skrev i somras: ”Det var inte kurderna som flyttade industrierna till låglöneländer, det var inte palestinierna som stängde post- och bankkontoren och flyttade statliga jobb till städerna, det var inte somalierna som byggde volymhandelsområden som tömde stadskärnorna, sålde ut apoteken och privatiserade sönder landets järnvägsunderhåll. Det var inte syrierna som genomförde försämringarna i sjukförsäkringssystemet. Och det var faktiskt inte ensamkommande barn från Afghanistan som lade ner byskolorna och sänkte A-kassan.

Det är viktigt att komma ihåg i vilken ordning saker skedde och att minnas att frikyrkans gamla kursgård och de kommunala hyreshusen faktiskt stod tomma innan flyktingarna flyttade in, och att skolan var på väg att läggas ned innan de nya eleverna anlände, och att det blev jobb, liv, rörelse, handel och folk på bussarna och inte minst plussiffror i kommunernas befolkningsstatistik för första gången på en väldig massa år. Och har vi tur väljer några att stanna när pappren är klara, slå sig ned permanent för att bli tandläkare, jobba i äldrevården eller starta lokala serviceföretag. För det behövs verkligen.”

Marteus och Trägårdh menar att det är skillnad på de plikter vi har mot en fattigpensionär i Malmö och en flykting från Syrien. Men det resonemanget förutsätter att fattigpensionären inte är en flykting från Syrien. Och att flyktingen från Syrien aldrig kan bli pensionär i Malmö – fattig eller ej.

De som talar om nationalstaten vill få oss att tro att vi bara behöver bry oss om vissa människor. Att vi bara HAR RÅD att bry oss om vissa människor.

De vill också (ofta) få oss att tro att vi är utvalda, att vi har någon slags given, självklar rätt att ha det bättre än andra. Det är därför de talar så mycket om ”förr i tiden” och ”anletes svett” och ”svenskhet”. Därför kan vi bara hjälpa ”de andra” om det inte kostar oss vårt överflöd. Vi kan bara hjälpa dem om vi kan räkna hem kostnaderna. Vi kan bara hjälpa dem om de är tacksamma. Vi kan bara hjälpa dem om det inte rubbar våra cirklar.

En vän sa till mig: ”Det är löjligt att tala om kollaps. Men jag önskar nästan att hela världen skulle komma hit så att vårt samhälle verkligen kollapsade. Då skulle vi kunna bygga upp något nytt igen, som fungerar för alla. Som inte stänger ute de svagare.”

Jag tror att vi måste tänka om, vi ”infödda svenskar”. Vår lilla bubbla har spruckit, vi kan inte längre låtsas som om Sverige är vår fredade lilla park där vi får leka hur mycket vi vill. Världen blöder, och vi har del i ansvaret för det, och för att få den att läka igen. Bland annat genom att dela med oss. Än så länge har vi råd, och mer därtill. Det är faktiskt bara en fråga om att fördela resurserna.

 

Uppdatering: Här finns texten på Facebook också, för er som hellre hänger där!