Ingen ska tvingas att bära ett plagg eller förändra sin kropp eller sitt beteende. Varken av religiösa, politiska eller kulturella skäl. Så långt tror jag de flesta är överens!
Men var går gränsen? Hur vet jag att min kompis som bär hijab gör det frivilligt? Hur vet jag att min kompis som bär behå gör det frivilligt? Hur vet jag att vännerna som tänker låta omskära sin nyfödda son gör det frivilligt? Vännerna som tatuerar sin ettåring?
Kan jag i feminismens eller frihetens namn kräva att alla som bär slöja slutar upp med det? Kan jag i feminismens eller frihetens namn kräva att alla kvinnor slutar raka benen och gå i högklackat?
Det finns alltid intellektuella, till synes trovärdiga argument för att göra det ena eller det andra. Men hur vet vi att vi inte bara rationaliserar, för att normen är så stark att vi inte vågar tänka bortom den?
Som vanligt måste vi hålla fler tankar i huvudet samtidigt. Vi måste klara att respektera våra medmänniskors individuella val. Vi måste våga ifrågasätta våra egna. Och vi måste slåss mot tvånget, inte mot individerna som blir tvingade. Vi kan inte gå runt och slita av folk deras hijab eller behå eller slips. Men högt och tydligt ifrågasätta religionerna, politiken och normerna som tvingar på oss plagg och vanor som vi kanske skulle må bättre utan.
Favorit i repris: http://everydayfeminism.com/2015/07/choices-not-always-feminist/
