Hur vet jag om det är frivilligt?

Ingen ska tvingas att bära ett plagg eller förändra sin kropp eller sitt beteende. Varken av religiösa, politiska eller kulturella skäl. Så långt tror jag de flesta är överens!

Men var går gränsen? Hur vet jag att min kompis som bär hijab gör det frivilligt? Hur vet jag att min kompis som bär behå gör det frivilligt? Hur vet jag att vännerna som tänker låta omskära sin nyfödda son gör det frivilligt? Vännerna som tatuerar sin ettåring?

Kan jag i feminismens eller frihetens namn kräva att alla som bär slöja slutar upp med det? Kan jag i feminismens eller frihetens namn kräva att alla kvinnor slutar raka benen och gå i högklackat?

Det finns alltid intellektuella, till synes trovärdiga argument för att göra det ena eller det andra. Men hur vet vi att vi inte bara rationaliserar, för att normen är så stark att vi inte vågar tänka bortom den?

Som vanligt måste vi hålla fler tankar i huvudet samtidigt. Vi måste klara att respektera våra medmänniskors individuella val. Vi måste våga ifrågasätta våra egna. Och vi måste slåss mot tvånget, inte mot individerna som blir tvingade. Vi kan inte gå runt och slita av folk deras hijab eller behå eller slips. Men högt och tydligt ifrågasätta religionerna, politiken och normerna som tvingar på oss plagg och vanor som vi kanske skulle må bättre utan.

Favorit i repris: http://everydayfeminism.com/2015/07/choices-not-always-feminist/

Ett ögonblicks yrsel

När jag gick in genom svängdörren till Södersjukhuset i morse låg det en farbror på golvet. Han var helt orörlig och såg rädd ut. En kvinna satt lutad över honom och två personer var på väg med en bår.

Jag gick förbi raderna med bänkar. Alla tittade på farbrorn.

När jag hade träffat läkaren på allergimottagningen skickade han ner mig till labb för att ta blodprover. Väntrummet var överfullt, det stod folk längs väggarna. När jag gick på toaletten var det en kvinna som fick panik och började banka på dörren. Jag skyndade mig att bli klar och öppnade, men då satt hon och gungade sakta fram och tillbaka på en stol,  med huvudet i händerna.

När jag kom ut från sjukhuset och tog min cykel satt det en ung kvinna på gräsplätten utanför akuten, omgiven av väninnor. Hon grät så hon skakade och ropade ut sin sorg över någon hon just förlorat. En av vännerna la armen om henne. Jag cyklade vidare. Solen sken. Fåglarna kvittrade. Under ett träd i Rosenlundsparken satt en kvinna och läste en saga för en liten klunga barn.

Livet. Vad ska man säga? All lycka, all smärta, allt på samma gång, hela tiden. Varje sekund ramlar en farbror omkull, får någon panik, föds ett barn, dör någon som är älskad, läser någon en saga under ett körsbärsträd, gråter någon rakt ut och blir omfamnad. Överallt. Varje sekund.

Och vi bara stultar omkring, mitt i alltihop. Somliga av oss med vidöppna ögon, andra kisande för att inte tappa fotfästet. För att inte hjärtat ska sprängas. Hur kommer det sig att vi ens kan fatta alltings oändliga, orättvisa, kaotiska, ljuvliga smärtsamma obeveklighet? Skulle vi inte vara mycket lyckligare om vi inte visste nånting om nånting, om vi bara var som skogsmöss, hoprullade på en sten i solskenet med svansen under nosen?

Eller är det att vi fattar precis för lite? Skulle vi bli lugna om vi verkligen kunde få in hela bilden? Om vi plötsligt kunde förstå hela kosmos?

Jag vet inte. Jag vet bara att jag blir yr när jag cyklar ibland.

Spara

Spara

Video

Att hitta en mamma

Min gudmor Sicce skrev en 584-sidig bok om sin pappa, H S Nyberg, som hon beundrade mycket och som finns med på var och varannan sida i hennes memoarer. En fantastisk gärning, och hennes pappa skulle säkert vara omåttligt stolt om han hade levt, men ibland funderar jag på hur vettigt det är att lägga så mycket tid på sina föräldrars liv. Tid som kunde ägnas åt framtiden snarare än det förflutna?

Jag är kluven. Jag har ju själv medverkat till en bok om mina föräldrar, och också sneglat länge på lådan med min mammas kärleksbrev – där finns en historia som bara längtar efter berättas.

Men skulle hon ha velat att jag berättade den? Vill någon förälder få sitt liv utlämnat av sitt barn, om det inte är en hyllning? Vilken rätt har ett barn att beskriva sin förälder för omvärlden, ur sin egen synvinkel? Är det skillnad om föräldern lever eller är död?

En av de bästa föräldraböcker jag läst är Erik Wijks ”Allt vi här drömma om”, om hans pappa Olof som föddes 1931 som arvtagare till två familjeförmögenheter och som krossades under trycket. Han blev galen, sas det, och två barn förlorade sin pappa. Förutom att den fick mig att inse vad som händer när pengar är det viktigaste i en familj var den också en fin skildring av hur svårfångade våra föräldrar ofta är, när vi försöker komma dem inpå livet.

För två år sen kom Wijks nästa föräldrabok: Bara de riktiga orden. Den handlar om hans mamma, och om jag förstår honom rätt så skrev han den delvis för att hans mamma tog illa upp när han skrev boken om pappan – mannen som gjort henne så illa och som övergivit barnen. Varför var Erik så intresserad av honom? Var det för att hans släkt var märkvärdig? Dög inte hennes släkt, var de inte fina nog? Varför kunde han inte skriva om dem?

Men nu finns boken om mamma Ulla, och om hennes släkt. Skulle hon ha gillat den? Det vet jag inte, men jag gillar den, mycket.

Det finns fler anledningar till att boken blev skriven; den viktigaste är kanske ett försök att förstå vem Ulla var. Även hon visar sig svårfångad. Förstås. Erik söker henne i sina egna minnen, i hennes efterlämnade dagböcker och brev, i hennes opublicerade dikter, i mormoderns dagböcker och morfaderns brev. Han beskriver hennes klassresa, som verkar ha gjort starka avtryck i hennes personlighet. Han intervjuar hennes gamla vänner och älskare.

Ulla var en komplex person, så som de flesta nog är. Hon hade sina begränsningar, som vi alla har. Och det är svårt nog att förstå vilken människa som helst – våra föräldrar är kanske de svåraste av alla. Som vi har varit så beroende av, sett upp till kanske. Hur kan vi se dem klart? Hur kan vi stå ut med att göra dem rättvisa? Då är det nog lättare att höja dem till skyarna. Eller såga dem längs fotknölarna.

Erik Wijk varken sågar eller hyllar sin mamma, han bara letar efter ledtrådar till varför hon blev som hon blev – i hans ögon – och kanske ännu mer efter ledtrådar till varför deras relation blev som den blev, varför hans kärlek till sin mamma blev skavd i kanterna.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Jag läste boken girigt, i tre dagar, vek hundöron och antecknade i marginalen. Trots att Bara de rätta orden är en mycket personlig bok är den ändå allmängiltig och intressant för alla som någonsin funderat över hur en lär känna en annan människa. Och jag tänker att Erik Wijk inte lyckas fånga in sin mamma Ulla ändå, trots sina tålmodiga och noggranna genomgångar av brev, dagböcker och poesi. Inte för att han är förblindad – jag tycker att han ser sin mamma ganska klart – och inte för att hon var extremt udda – hon var speciell, men som sagt inom det vanliga knepiga mänskliga utrymmet. Utan för att det inte är möjligt, tror jag, att förstå någon annan fullt ut. Allra minst sina föräldrar. För att vi är summan av så otroligt många delar att det skulle behövas ett helt bibliotek för att räkna upp dem. Och varje gång vi försöker beskriva någon vi står nära använder lägger vi till några nya delar, våra egna.

Men det är ändå intressant att försöka! Om inte annat kan vi vrida och vända på pusselbitarna och jämföra dem med våra egna. För, som Schiller skrev:

Vill du förstå dig själv, se hur andra beter sig.
Vill du förstå andra, se in i ditt eget hjärta.

 

 

Vi måste prata om Rolfe

Kommer ni ihåg Rolfe, det rara telegrambudet i Sound of Music? Han är sjutton år, blond och blåögd och jättekär i sextonåriga Liesl. De skuttar omkring och pussas och man känner att det här är grabben hela dan, en svärmorsdröm.

Grabben med choklad i!

Men så hårdnar det politiska läget i Österrike. Nazisterna får allt större inflytande. Rolfe går med i Hitler Jugend, och plötsligt är han inte så gullig längre. Liesls pappa är anti-nazist, och det gillar inte Rolfe alls. Han blir allt kyligare mot Liesl, och när han till slut måste välja lojalitet väljer han nazismen, och avslöjar var Liesl och hennes familj gömmer sig undan soldaterna.

Häromdagen tänkte jag på Rolfe, när jag hittade en lapp i mitt postfack. En granne och jag öppnade våra postfack samtidigt, och brevbäraren var också där. Grannen hittade sin lapp först, sen såg jag att jag också fått en liknande. Brevbäraren konstaterade att det låg liknande lappar i allas postfack. Den var handskriven och ganska illa kopierad och hade ett djupt rasistiskt och nazistiskt budskap – det gick ut på att ”den vita rasen” är på väg att ”utplånas”. Grannen och jag jämförde våra lappar, illa berörda, och sen sa vi i mun på varandra: Det kan väl inte vara nån i huset?

Tanken på att någon av våra rara grannar skulle vara nazist är så obehaglig att det vänder sig i magen. Att man kanske delar hiss med nån som står och tänker att det viktigaste i världen är att man är vit. Att nån som kommer förbi när man står och grillar på gården kan titta på våra vänner med mörk hud och känna någon slags rädsla, illa förklätt till hat. Jag vill inte ha såna människor i min närhet utan att veta om det. Jag vill ta strid med dem, få dem att förklara sig, tvinga fram deras trolliga rädslor i ljuset, tjata på dem tills deras öron kroknar. Tanken på att nån jag småpratar med i farstun, eller nån i fikarummet på jobbet, eller kassörskan jag hälsar på varje dag i affären i smyg kan vara nazist, alltså på riktigt nazist, en som tror att en människas värde har något som helst att göra med hennes gener – den tanken är så oerhört sorglig. Det är som i en skräckfilm, som i Stepford Wives eller Invasion of the Body Snatchers.

Nåja, nu kanske jag tog i lite. Men det var skönt att få veta att det med stor sannolikhet inte var någon i vårt hyreshus som lagt lapparna i postfacken. Jag ringde en kollega som är expert på högerextremism, som sa att det är nån dåre som lagt såna här meddelanden i många hus i Stockholm – lite som de där tättskrivna lapparna man ser ibland på lyktstolpar och anslagstavlor.

Flera i huset som hörde av sig och tyckte att det kändes hemskt. Jag satte upp den här lappen som motvikt på ytterdörren:

Jag blir illa till mods av tanken på att vanliga människor, oavsett hudfärg, kan förvandlas till rasister när det politiska klimatet hårdnar och människor som känner sig oroliga vill ha någon att skylla på. Att jag kanske sitter brevid en Rolfe på bussen.

Det kanske verkar löjligt med en fredsduva men jag tror att det i såna här tider är så otroligt viktigt att vi verkligen anstränger oss för att vara öppna, vänliga, generösa och fredliga. Jag tror att det i längden är det starkaste av alla de vapen vi kan använda. Att vi inte vänder oss inåt i vår rädsla utan att vi möts och pratar om det vi är rädda för och hur vi kan hjälpa varandra.

 

Spara

Spara

Spara

Spara

Rasism bakom ratten

En jättekonstig sak hände häromdagen, i sjukresetaxin på väg ut till min cancerrehab på Vidarkliniken. Jag brukar jämt prata med chaufförerna, men den här dagen var jag trött och satt bara tyst och tittade ut genom fönstret. Efter kanske tjugo minuter var det nyheter på radion och chauffören skruvade upp volymen. Det handlade om Rinkebykravallerna.

Efter en stund började han kommentera nyheterna, lågt för sig själv, men jag kunde ändå höra. Han muttrade om ”såna där” och att man borde ”ta ut dem i skogen” och att det är konstigt att polisen aldrig griper nån men att det är för att ”där skyddar ju alla varandra”.

Förstås kunde jag inte låta bli att svara. Jag sa att jag inte alls tror att det stämmer utan att folk i Rinkeby är exakt som alla andra och att de flesta tycker att det är jobbigt och obehagligt. Han stod på sig och menade att ”muslimer är såna” och då blev jag fly förbannad. Då blev han också arg, och sa helt sjuka saker, typ att det är muslimskt att vara pedofil, och att folk som våldtar barn och som bränner bilar är lika illa. Till slut satt vi och skrek åt varandra i bilen! Mitt på E4:an! Jag har aldrig vart med om nåt sånt!

Till slut lugnade jag ner mig, och bad om ursäkt för att jag hade höjt rösten och svurit. Han i sin tur blev generad för att han hade gjort mig upprörd, han visste ju att det var en sjukresa så han tänkte väl att jag kanske var skröplig. Men jag sa att jag faktiskt är glad att jag lever, och när man skriker och bråkar så vet man iallafall att man inte är död.

Sen började vi prata mer normalt. Han började prata om sina farföräldrar i Polen som lidit under Stalin, och vi konstaterade att polacker inte står så högt i kurs i Europa. Och att ingen vill ha ett samhälle där man är sin etnicitet. Vi skakade hand när vi var framme.

Men det var bara så ovanligt och galet. Jag tänker att jag reagerade så starkt för att jag hade bråkat med en massa amerikanska Twittertroll kvällen innan (nåt jag inte heller gör i vanliga fall). Det är så mycket politisk spänning nu, jag känner mig så illa berörd över rasismen som pyr ut från de mest oväntade håll. Häromdagen hade alla i vårt hus fått nazistiska lappar i brevlådan. Det är inte klokt nånstans.

 

Om abort, barnmorskor och tabun

Abort är milt sagt en känslig fråga. Jag tänkte skriva om mina tankar de senaste dagarna apropå abort/barnmorskedebatten, om varför jag tycker att barnmorskor ska få välja vad de vill jobba med samtidigt som jag är hundra procent för fri abort. Hoppas att jag lyckas förklara mig tydligt och helst inte gör någon ledsen.

Det finns barnmorskor som inte vill utföra aborter, av olika skäl. En del är religiösa, andra inte. Barnmorskans första och vanligaste uppgift är att hjälpa levande barn till världen, och det är många som blir barnmorskor för att de har ett särskilt intresse, en särskild glädje och en särskild fallenhet för just den uppgiften: att hjälpa mamman och barnet vid födseln, så att den blir så trygg och enkel som möjligt.

Att utföra aborter ingår också i svenska barnmorskors yrkesbeskrivning. För en del barnmorskor är det bara rutin. Andra tycker att det är mer eller mindre tungt att utföra men gör det självklart ändå, och med totalt fokus på att göra det så tryggt och enkelt som möjligt för personen som genomgår aborten. Några få barnmorskor står inte ut med att göra det alls. Det kan handla om religion, men det kan också vara en mer personlig etik eller personliga känslor.

Den som inte är barnmorska vet ofta inte hur en abort går till, bakom kulisserna så att säga, men det är inte alltid en enkel procedur. De som genomgår aborten förskonas, kanske helt rimligt, från detaljerna.

De flesta som deltar i dagens debatt kring barnmorskan som vägrar att utföra aborter anser att lag alltid ska gå före religion, och att den som inte vill utföra aborter inte ska få arbeta som barnmorska.

Jag skulle vilja komplicera det lite. Jag håller med om att lag alltid ska gå före religion. Men jag tycker inte att lag alltid ska gå före personlig etik. Det finns samvetsfrågor, till exempel i situationer där det handlar om att gömma flyktingar; att hoppa ner på spåren för att rädda någon annan; att skada någon annan för att rädda sig själv eller någon som inte kan försvara sig själv, där jag anser att samvetet måste styra ens handlingar. Jag menar inte att det ska gå obemärkt förbi, eller inte få några konsekvenser alls. Men det måste finnas ett utrymme för förståelse, och diskussion kring, hur svårt det kan vara att följa lagen till punkt och pricka i alla situationer, särskilt där det handlar om just etik.

När det gäller barnmorskor tycker jag att det borde finnas olika typer av barnmorsketjänst, så att de som vill utföra både aborter och assistera vid födsel skulle få göra det, medan de som inte vill utföra aborter skulle få slippa. Precis som poliser kan välja att jobba med olika områden inom polisyrket eller som läkare som kan välja att specialisera sig.

Ett argument mot detta är att ”då öppnar en upp för att alla ska få göra vad de vill, hur skulle det se ut, ska läkare inte operera på akuten om de inte har lust?”.
Det är nonsens tycker jag. Att ändra i lagstiftningen så att barnmorskors arbetsuppgifter kan delas upp är inte svårt, och det öppnar inte upp för något annat överhuvudtaget. Det kan omöjligt innebära att busschaufförer ska få vägra att köra nazister till exempel. Det är en helt annan fråga.

Ett annat är att det kommer att bli brist på barnmorskor som vill utföra abort.
Jag tror inte det. Att det är så i katolska länder är en sak. I Norge kan barnmorskorna välja och det så få som väljer bort att det inte påverkar aborträtten alls. Vad som verkligen är viktigt är att få fler att vilja bli barnmorskor, för det är redan brist på dem. De måste få höjda löner och mycket bättre arbetsvillkor. De har ett av de viktigaste jobben som finns och det borde markeras tydligt av samhället.

Ett tredje är att ”då är det ju som att de här barnmorskorna säger att abort är fel och därmed skuldbelägger den som gör abort”.
Också helt osakligt tycker jag. Är det deras blotta existens som orsakar skuldkänslor? I så fall är det väl ännu värre om de faktiskt utför aborten fast de känner som de gör. Det allra värsta vore ju om de brast i gråt eller började agitera under processen. Det är i så fall bara bra om de är så långt borta som möjligt.

När jag gjorde mina två aborter, 1979 och 1982, var det ingen som blev arg eller upprörd för det. Det ansågs som en självklar rättighet och som ett helt riktigt beslut – jag var 17 ena gången och 19 andra och ansågs som alldeles för ung för att få barn.

Däremot fick jag inte vara ledsen efteråt. Det var tabu. Jag skulle vara lättad och tacksam. Jag fick inte prata om att jag sörjde de här två barnen, fast jag gjorde det. Jag fick inte kalla dem ”barn”, fast de var just barn, väldigt tydligt, för mig. Jag tänkte på dem jättemycket, i flera år, på samma sätt som jag vet att en del föräldrar tänker på sina barn som dött strax innan förlossningen. Men det fick jag inte göra. Det ansågs dumt och på något sätt som en akt av förräderi.

Jag fattar problematiken. Jag förstår att fri abort är en sak att vara tacksam för, i jämförelse med hur vi hade det innan i Sverige, och hur människor i många andra länder fortfarande har det, där skuld och skam och konservativa lagar och fattigdom och annat elände gör själva aborten till tabu och skadar och dödar kvinnor. Jag anser att fri, medicinskt säker och statligt subventionerad abort ska vara en mänsklig rättighet för alla, och ingå i lagstiftningen i alla länder.

Jag anser bara inte att vi måste låtsas som om det vore en bagatell att göra abort, eller att utföra en abort. För det är det inte.

I fallet med Ellen Grimmark ställs dock fler saker på sin spets. Hon backas upp av den amerikanska ultrakonservativa organisationen ADF som gjort sig kända för att hata homosexuella och aborter. En organisation som vädrar morgonluft idag, när USA:s president Donald Drumpf återinfört en abortlag som riskerar att ta livet av hundratusentals kvinnor i fattiga länder.

Överhuvudtaget vädrar kvinnoförtryckare och maktmän i hela världen morgonluft just nu, och kanske skulle jag inte ta upp den här diskussionen som riskerar att skuldbelägga kvinnor. Som min dotter påpekar: det finns så många frågor där kvinnor helt enkelt inte kan göra rätt, hur de än gör. De tar för lätt på sin abort, eller för hårt, och skammas i båda fallen. De jobbar för mycket, eller är hemma för mycket. De föder för många barn, eller för få. Och så vidare.

Men jag menar att vi måste lyfta den här debatten till en strukturell nivå. Det handlar inte om enskilda kvinnors beslut. Det handlar om hur kulturen ser ut (att det är tabu att tala om aborter som smärtsamma) och om hur systemen ser ut (att barnmorskor måste utföra aborter fast det skulle vara enkelt att låta ett litet fåtal slippa göra det). Det handlar om att vi var förtryckta i många många år, medan kyrkan och maktfullkomliga män fördömde och förbjöd aborter, men att vi nu inte behöver vända förtrycket mot de som upplever aborter som plågsamma att göra och att utföra.

Och jag vill faktiskt prata om det nu. Jag har väntat i nästan fyrtio år på att få prata om det.

(för fler inlägg i debatten, se exempelvis 1, 2, 3)

Uppdatering: Jag skrev den här texten medan bloggen låg nere pga virusstädning, så jag publicerade den på facebook, och länkade till den i en grupp för barnmorskor som jag har äran att få vara med i trots att jag inte är barnmorska själv (jag råkar bara känna en hel drös med barnmorskor).  Jag fick många både arga och kloka och bra svar i den gruppen. Bland annat fick jag klart för mig att det är högst sannolikt att Ellen Grimmark har gått ADF:s ärenden hela tiden. Jag visste inte heller att en som barnmorska oftast kan välja en tjänst där en inte behöver utföra aborter.

Många i den gruppen skrev om hur viktigt det är att en barnmorska måste kunna möta en kvinna med respekt i alla situationer. Att hen aldrig kan få avstå från att ge vård, eller få ge sämre vård, beroende på sin egen övertygelse. Och det håller jag naturligtvis till hundra procent med om. Mitt perspektiv är ju inte barnmorskans utan ”patientens”, och jag har tyvärr träffat flera barnmorskor i mina dagar som verkligen inte varit varken respektfulla eller vänliga.
Borde de inte heller ha blivit barnmorskor? Kanske inte. Men problemet är ju att nu blev de det.

Jag är övertygad om att det finns många verksamma barnmorskor som upplever olika situationer (som med mammor som inte vill amma, eller som vill avstå viss behandling, som vill föda hemma, som vill ”beställa” kejsarsnitt eller liknande) som oerhört provocerande eller sorgligt, och som inte kan hantera den situationen på ett särskilt bra sätt. Ska alla dessa barnmorskor säga upp sig från sina jobb och bli spärrvakter istället? Eller finns det andra sätt att närma sig problemet med dem, och med de som inte vill utföra abort? Behövs det mer och/eller öppnare samtal i utbildningen och till vardags? Finns det sätt att vara mer flexibel i tänkandet, utan att tumma ens en millimeter på lagstiftningen?

Jag har förstått att barnmorskor i Norge, Danmark och Tyskland kan välja en tjänst på en vanlig klinik men slippa att utföra aborter. Det verkar fungera bra, och i mina öron låter det bättre än att en bm som får panik av det är i närheten av patienten. Men jag är ingen barnmorska och vet alldeles för lite om hur deras vardag fungerar, och jag skrev inte min text för att tala om för barnmorskor hur de ska jobba. Det var bara en tanke jag hade, att det kanske skulle gå att lösa problemet som jag är övertygad om existerar, även helt bortsett från de som driver frågan av religiösa/politiska skäl.

Några verkade uppfatta min text som att jag ville ifrågasätta abortlagen. Det vill jag verkligen inte. Men det kan vara svårt att höra vad nån annan säger, om en känner sig ifrågasatt eller anklagad! Och det tror jag förklarar en del av det problem jag egentligen ville skriva om, nämligen rätten att få tycka att det är jättejobbigt och jättesorgligt att göra abort. Den som ska försvara möjligheten till abort kanske känner sig anklagad av såna tankar, fast det egentligen inte alls har med varandra att göra. Jag önskar att det skulle gå att prata om abort som problematiskt, utan att ställa det mot kvinnor som dör för att de inte får utföra lagliga aborter. Men jag upplever att det tabu som fanns för 40 år sen fortfarande finns idag.

I vilket fall som helst är jag ännu mer övertygad idag om att den svenska aborträtten inte är i fara. Självklart kan den aldrig tas för given, det kan inga mänskliga rättigheter. Den måste alltid bevakas, särskilt i mörka tider som dessa. Men just idag känner iallafall jag mig trygg att svenska barnmorskor kommer att försvara den tills de stupar.

 

Spara

Spara

Spara

Om att lämna sina barn

Vi såg en dokumentär om Ingrid Bergman nyligen, och sen följde en lång diskussion om föräldrar som lämnar sina barn. Typiskt att det alltid blir starka känslor när en mamma gör det, medan pappor ofta kommer mycket lindrigare undan!

Bergman var visserligen en stor konstnär, och därmed lite mer ursäktad än en vanlig snabbköpsmorsa skulle vara om hon plötsligt packade sina väskor och drog. Vanligtvis är ju konstnären en man: det manliga geniet, kulturmannen, pappan som inte har tid eller ork eller ro att delta i det lilla livet. Men oavsett om han är en Upplyst Ande eller en vanlig knegarfarsa är det fortfarande idag, 2017, mindre upprörande om en pappa överger eller struntar i sina barn än om en mamma gör det. För mig är det exakt samma sak, lika mycket fel. (Jag vet att det inte är enkelt, jag kommer till det.)

Bergman var ganska extrem: hon övergav fyra barn, i två omgångar. Först sin tolvåriga dotter som hon fått med sin första man, sju år senare sina tre nya barn. Egentligen lämnade hon barnen mycket tidigare, ofta bara några månader efter att de fötts, för att åka på långa inspelningar. Ibland var hon hemma långa perioder, ibland hälsade barnen på henne på jobbet.

Alla hennes barn (som nu är gamla såklart) deltog i filmen. Tre av dem verkade ganska drabbade av sorg över att mamman lämnat dem, den fjärde tog det synbart med ro. Alla fyra pratade om sin mamma som en väldigt underbar person, och som en som bara kunde vara lycklig om hon fick skådespela.

Far & flyg med mamma och nannies

Så här tycker jag: att den som sätter ett barn till världen, och då menar jag alla som utsätter sig för risken/chansen att bli med barn, har ett personligt ansvar för att det barnet inte far illa, så långt det är möjligt. Barnet har inte bett om att få komma och kan inte välja, så ansvaret är föräldrarnas. Inget barn ska behöva undra en enda sekund över varför pappa eller mamma har valt bort det. Men det gör barn som valts bort.

Många barn godtar sina föräldrars förklaring om ”ny kärlek” eller ”viktigt jobb” eller ”frihetsbehov” eller vad det nu kan vara, men jag tror att det oftast bara är en överlevnadsstrategi, ett sätt att rationalisera för att slippa känna sig övergiven. Även när de upprepar det som vuxna.

Ingrid w kids Isabella, Roberto, Isotta & Pia

Det är såklart inte lätt att lämna sina barn. Upplevelsen att vara förälder är som en kran som antingen måste vara helt på eller helt av för att fungera, det går inte att ha den i nåt slags droppläge. Det gör ont att stänga av den, oavsett om det är samvetet eller de känslomässiga och biologiska banden som orsakar smärtan. Somliga dövar sig med övertygelse, andra med alkohol, somliga med kärlek eller andra typer av missbruk.

De flesta lyckas inte stänga av kranen helt. Bergman sa i en intervju att hon upplevde sig mer som kompis till sina barn än som mamma, och hon hoppades att det var en bra sak. Att en rationaliserar bort sitt föräldraansvar betyder inte att en har mindre dåligt samvete.

ur Höstsonaten, Bergmans sista film, där hon spelar en dålig och frånvarande morsa.

Det här handlar förstås inte om ondska (nästan ingenting handlar om ondska, det är bara så lätt att ta till det som förklaring när vi inte orkar ta in komplexiteten i människors känslor) eller om att vara en dålig människa. Alla är verkligen inte menade att vara föräldrar, oavsett hur gärna de vill eller hur mycket de försöker, och det skulle vara mycket bättre om vi inte hade den här kärnfamiljskulturen som vi har, där alla förväntas ”skaffa” barn för att passa in i mallen, och där barn bara har tillgång till en eller två vuxna även om de är rätt kassa föräldrar.

Däri ligger det största problemet, som jag ser det. Vi har gått från att behöva göra barn för att säkra vår överlevnad till att göra barn av romantiska skäl, inte nödvändigtvis en förbättring. För tyvärr passar ett närvarande föräldraskap in ganska dåligt i vår kultur. Att bli förälder idag, om vi vill vara närvarande med barnen, är att tvingas välja bort mycket av det som vi hyllar som viktigt: frihet att göra vad vi vill, när vi vill; möjligheten att arbeta och producera och ”göra rätt för oss”. Vi tvingas dela upp tiden mellan barnen och det viktiga eftersom det är väldigt svårt att integrera båda.* De flesta av oss prioriterar så gott vi kan vårt ansvar som föräldrar (eller som mor- och farföräldrar) framför jobbet/kärleken/drömmarna, med varierande resultat. Några klarar inte av det alls utan ger sig av.
I vilket fall är det barnen som drar det kortaste strået.

Så vad är lösningen? Det enda hållbara vore att ändra förutsättningarna i grunden.

• Byta kärnfamiljen mot storfamilj, flock eller annat nätverk där det alltid finns närstående till barnet som kan avlasta föräldrarna och bli lika viktiga för barnet som pappa och mamma.

• Bryta det kulturella mönster som säger att alla vuxna måste bli föräldrar och istället göra det lättare för icke-föräldrar att engagera sig i andras barn. Mer av ”alla barn är allas barn”, alltså att alla vuxna ser alla barn som sitt ansvar, inte bara de egna barnen.

• Göra det mycket lättare för föräldrar (och mor- och farföräldrar) att finnas där för sina barn**, och att överleva utan att behöva vara ifrån sina barn. Till exempel genom att ställa kravet på att alla arbetsplatser ska vara barnvänliga (vilket också gör dem vuxenvänliga), genom att införa medborgarlön, genom att bygga nätverk som ser till föräldrarnas behov, när föräldrarna ser till barnens.

Det krävs alltså både lagförändringar och ett ändrat synsätt. Tills dess tror jag att det är superviktigt att vi pratar om det. Den här diskussionen har en tendens att landa i ett skuldbeläggande av föräldrar som väljer bort sina barn, eller i defensiva argument från föräldrar som känner sig anklagade för att de måste vara borta mycket från sina barn. Inget av det hjälper barn att känna sig prioriterade, så det gäller att fokusera på systemfelen och hur vi kan ändra på dem.

För det är jobbigt att känna att en kanske har prioriterat fel. Att det kanske inte var så himla lätt för barnen att ha en mamma som var borta jämt, fast hon var en rolig kompis. Eller en pappa som aldrig hade tid och jämt var trött för att han var tvungen att jobba så mycket.

Men det går att ha två tankar i huvudet här. Ingrid Bergman kanske faktiskt var tvungen att lämna sina barn för att filma. Samtidigt som barnen kanske for illa av det. Ibland är det så. Och då måste det få vara så. Då måste den som är ledsen få vara ledsen, och kanske arg. I stället för att lyssna på varför föräldern ”måste” jobba, eller ”måste” följa sitt hjärta och liknande. Inte tvingas att förstå och förlåta.

För hur ont det än gör att erkänna att en gjort fel så är det ju nödvändigt för att någon annan ska få känna att de har rätt.

Och sen kan vi gå vidare, och förändra.

Det är lite taskigt att bara använda bilder på Ingrid Bergman i en text som handlar om frånvarande föräldrar. Ingmar Bergman hade nio barn som han övergav i många omgångar. Men såklart finns det nästan inga bilder på Ingmar och hans barn! Medan det finns en ziljon bilder på Ingrid och hennes.


*
Jag tror att de flesta barn upplever sig bortvalda redan på den här vardagsnivån, den som drabbar nästan alla familjer, men eftersom det är en så central företeelse i våra liv gör vi inget stort nummer av det.

** Med ”finnas där” menar jag inte att sitta och andas dem i nacken 24/7, utan att vara tillgängliga vid behov. Det går att lösa på många olika sätt.

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Nu blir det (kanske) nåt helt annat!

Allt har nog redan sagts, eller svurits, om det usla året 2016. Uselt för alla oss som fick en svår sjukdom, eller vars nära fick en svår sjukdom. Uselt för alla som längst inne hoppades att Leonard Cohen, prinsessan Leia, Bowie, Fidel Castro, Prince, Bodil Malmsten och C H Hermansson skulle leva för evigt. Fruktansvärt uselt för att Trump vann det amerikanska presidentvalet. Allra mest ohyggligt för alla civila, barn, vuxna och gamla, i krig och konflikter. Syrien (46442 döda), Irak (23584 döda), Afghanistan (21932 döda), Mexikos knarkkrig (10000 döda), Medelhavet (5000 döda), Somalia (4966 döda), Boko Haram-upproret (3394 döda), Syd-Sudan (2444 döda), Libyen (2423 döda), Kurdistan (1759 döda), och alla de andra idiotiska onödiga krigen runt om i världen.

Och nu är det snart nyår, och vi hoppas att 2017 ska bli ett mycket bättre år. Men det är inget annat än magiskt tänkande! År finns ju bara i vår fantasi. Det är inte ens 2016 på de flesta håll i världen! Det är år 1437 enligt den muslimska kalendern, år 2560 enligt den buddhistiska och år 5776 enligt den judiska. I Nordkorea är det år 105, i Armenien 1465. Enligt den franska revolutionskalendern är det nonidi den 9 nivôse år 225, saltpeterns dag, idag.

Oavsett vilken tideräkning vi håller oss med tror vi att det nya året ska bli mycket, mycket bättre än det gamla. Men jag börjar tro att det inte händer av sig självt! Jag tror att vi måste ta 2017 i våra egna händer, om det ska bli nån ljusning. Vi måste lyfta blicken, och troligen också baken, om våra barn och barnbarn ska få fira ett gladare nyår nästa år.

Nyårslöften kan vara en början. Nyårslöften i stället för, eller förutom, såna som handlar om den egna kroppen. Vad sägs om nyårslöftet ”Jag ska inte ta flyget i år om jag inte måste”? Eller ”Jag ska bli snällare mot både djuren, planeten och mig själv och äta mer vegetariskt, eller kanske till och med veganskt nån gång då och då”? ”Jag ska lägga mina gamla sedlar i ett kuvert och skicka till Svenska Freds”? ”Jag ska cykla i stället för att ta bilen när det inte är så långt att åka”?

Eller ta i så det känns! Bli volontär för Röda Korset, Individuell Människohjälp, Amnesty, Greenpeace, Stockholms Stadsmission, Naturskyddsföreningen, för äldre eller för något helt annat.

Jag tror att det finns tusen sätt att förändra världen till det bättre. Små, stora, mjuka, hårda, enkla och krävande. Det är lätt att fnysa åt andra som inte verkar lika engagerade som en själv, men av var och en efter förmåga.

Det riktigt knepiga är att hitta och behålla balansen. Det hoppas jag bli bättre på nästa år, och nästa och alla år jag får hålla på. Jag har lätt att bli för ivrig och vilja göra för mycket, utan att märka att jag börjar fransa upp mig. Nu tror jag att jag börjar bli bättre på det, efter det här jäkla året med cancer, och de tre bra veckorna på Vidarkliniken. Lite i alla fall.

Men hallå det har hänt bra saker i år också! En av de bästa tycker jag är Tillsammansskapet. De gör skillnad på riktigt, lokalt och praktiskt.

Här är Amnestys lista över 33 bra saker som hände 2016.

Och här en gullig video med en glad panda, och en lättad tiger:

Om en behöver pigga upp sig ytterligare finns ju alltid Debbie Reynolds i tårta. Jo hon finns kvar för oss! Det är himla fint.

Och om inte det här var en önskan om ett gott nytt år, då vet jag inte. Happy new year, alla ni därute!

 

 

Spara

natt³ + bakterier/sek

Det finns folk som tänker på små saker och folk som tänker på stora saker. Journalisten Andrev Walden tänker ofta på stora saker, och på ett ljuvligt vis dessutom. Häromnatten tog han sig för att mäta hur stor den är, natten alltså. Jo faktiskt. Måste läsas. Missa inte heller bästa serien Rymdslottet.

Ett annat räkneexempel som satte myror i huvudet på mig var det här, som jag läste i tidningen i förra veckan:

bakterier-per-sekundAlltså, jag betvivlar inte att professor Cani har studerat många bakterier. Men hundra tusen miljarder bakterier! Det är jättemånga! Det finns ingen tid att göra nånting annat än att studera bakterier om en ska hinna med så många. Fira jul, påsk, midsommar? Glöm det. Sommarlov, njet. Sova går bort, eller kanske sova bara ett par timmar per dygn. Äta, gå på toa, umgås med familjen? Kanske två timmar till. Men även om Cani har jobbat 20 timmar per dygn, varje dag året runt i 20 år, så måste han ha studerat 190 258,7519025875 bakterier per sekund i sitt mikroskop, för att få ihop 100 000 000 000 000.

gutheader

Fler än hundranittiotusen bakterier i sekunden! Är det möjligt att ens uppfatta allas namn på en sekund? För att inte tala om att lära känna dem personligen?

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

En fd ekorres frukostgrubbel

Varje morgon biter jag försiktigt toppen av nio mandlar och lägger dem framför mig på en skärbräda. Mandlarna ska ingå i den frukost jag äter varje morgon, nämligen yoghurt med müsli, sesamfrön, linfrön, äpple, blåbär, lingon och mandlar.

frukost 0524 08

Jag älskar den frukosten! Förr i tiden åt jag två rostade skivor bröd, en med jordnötssmör och en med ost, och drack te och apelsinjuice. Innan det åt jag i många år två knäckemackor varje morgon, en med kaviar och en med ost. Men nu: världens godaste yoghurt. Tillochmed teet får vänta. (Min familj kan fortfarande inte riktigt ta in det, de känner mig som teoman.)

Jag biter en liten bit av varje mandel och tuggar sorgfälligt på den. Det kan vara en bittermandel, och det vill jag absolut inte ha i min yoghurt! Det är vidrigt att råka äta dem, de fastnar i tänderna och hur man än spottar och fräser är det svårt att bli av med smaken. Jag fattar inte ens varför bittermandlar finns. De är framodlade för att folk som älskar bittra smaker ska få hålla på och hålla på. De kan väl äta endiver istället!

Bittermandlar är dessutom giftiga, de innehåller amygdalin som omvandlas till blåsyra (vätecyanid) i kontakt med vätska (till exempel saliv). Och det ligger nästan alltid några bittermandlar i varje påse sötmandel, så man är aldrig säker. Varför, undrar jag varje morgon när jag står där och gnager. De växer till och med på olika träd, det skulle vara jätteenkelt att hålla bittermandlarna borta från sötmandlarna! Långt ifrån varandra! Men nej, sötmandelodlarna planterar bittermandel i sina dungar för att det hjälper pollineringen och maximerar skörden.

Jag förbannar de giriga sötmandelodlarna, biter i mandlarna och tänker på ekorrarna i Willy Wonkas chokladfabrik. Enligt vissa källor är bittermandlarna något kortare och bredare än sötmandlarna men tro mig, jag har studerat tusentals mandlar i mina dar och det går inte att avgöra med säkerhet om en mandel är söt eller bitter bara genom att titta på den. Om man är en människa alltså. Men ekorrar kanske kan se skillnad? Eller lukta skillnad? De borde ha bra luktsinne, och bittermandlar borde lukta annorlunda än sötmandlar. Jag borde ta hjälp av en ekorre med att skilja de bittra från de söta.

wonkasquirrel

Wonka-personal testar valnötter. Bild: Quentin Blake

Det tar en stund att gå igenom alla nio mandlarna. Jag måste fokusera på varje mandel och lägga den på rätt ställe, efter den förra mandeln, för ibland tar det några sekunder innan den bittra smaken slår till, och har jag då redan lagt ner den bitna mandeln utan att tänka på var så måste jag prova alla igen. Jag kan inte heller stå och drömma, som jag annars är så bra på. Jag drömmer ändå: att jag kanske har varit en ekorre i ett tidigare liv.

Enligt en filosof som hette William Ockham ska man föredra den förklaring som är enklast, det vill säga att om det finns flera möjliga förklaringar till ett skeende så är det den förklaring som kräver minst antaganden som troligen är den riktiga. Det stämmer förstås inte alltid, men är en vägledning när man forskar.

ockhams ekorre

Ockhams ekorre (inte lika känd som hans rakblad men en stor tillgång för munken i hans insamlande av nötter för beräkningar av kosmos)

Reinkarnation är en sån förklaring, förutsatt förstås att man kan tänka sig det som en förklaring alls, på en massa annars ganska oförklarliga saker. Till exempel varför redan nyfödda bebisar har en egen personlighet, varför man kan ha otippade talanger, ha upprepade drömmar om sånt man aldrig varit med om, få ovanligt starka känslomässiga band till människor (eller djur) man annars inte har någon koppling till, känna sig hemma på platser man aldrig varit tidigare, känna att man är född i fel tidevarv, känna att man borde fötts med ett annat kön och så vidare.

Om jag till exempel skulle ha levt ett tidigare liv som fisk, pingvin eller säl skulle det förklara mina ständigt återkommande drömmar där jag lever, trivs och andas helt obehindrat under vatten, och ofta tar min tillflykt till tryggheten under ytan. Om jag var en man i mitt förra liv skulle det förklara mina många ”manliga” personlighetsdrag och varför jag bara ville vara pojke när jag var liten och signerade alla mina konstverk med Johan. Om jag blev knivhuggen i ryggen i ett tidigare liv skulle det förklara en knäpp grej som min fysioterapeut inte begriper, och så vidare.

Jag kan inte komma på något annat som förklarar allt sånt – inte utan att göra flera antaganden än att det bara är vår fysiska kropp som blir gammal och dör, medan vår varelse bara tar ett uppfriskande dopp i Det Stora Hela innan den dyker ner i en ny fysisk form igen.

Kom gärna med nåt enklare! Jag lyssnar gärna, medan jag tuggar eftertänksamt på mina frukostmandlar.

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Det blir nog bra allting till slut

Ibland blir livet inte som en tänkt sig. Ganska ofta faktiskt! Och det vet vi ju alla, sen vi var små. Vi springer på våra knubbiga små barnsben efter en rolig katt och plötsligt står vi på näsan i gräset eller gruset istället. Det hade vi ju inte tänkt, att det skulle bli tårar och skrubbsår och ingen rolig katt alls. Och så där fortsätter det.
Ändå tar vi sällan med de här snubblingarna i våra tänkta (eller halvt tänkta) planer.

plans vs reality

Bildlån från Doghouse Diaries

Jag hade till exempel inte alls räknat med att bli allvarligt sjuk, bara sådär mitt i allting. Att cellerna i min kropp skulle bli trasiga och bli till cancerceller. Va, var kom det ifrån? En typ av cancer som särskilt drabbar rökare, folk som jobbar med petrokemiska produkter och de som är över 70. Inget av det stämmer på mig, så antingen var det bara otur eller så har forskningen inte hittat alla samband ännu. I vilket fall som helst: oväntat! Oplanerat! Och så klart väldigt ovälkommet!

Samtidigt: efter den första chocken, och känslan av att världens största katastrof inträffat, blev allting ganska vanligt igen. Inte helt vanligt förstås. Mycket tröttare och ledsnare än vanligt. Men också samma vardagsbestyr, och vardagslycka. Barnbarnet är ju fortfarande det mest underbara och roliga som går på två knubbiga små ben! Himlen kan fortfarande vara blå, sommaren somrig, koltrasten ekvilibrildrillande, människorna kärleksfulla och tågen i tid. Dagarna efter cellgifterna är av-sky-vär-da. Men när det vänder! När maten smakar som den ska igen! Och det går att tänka klart! Det är nästan konstigt, att en kan känna sig så himla lycklig. Trots cancer.

Nu säger läkarna att mina utsikter att bli frisk igen är mycket bra. Jag får (avskyvärda) cellgifter och sen ska jag opereras och sen ska det bli ordning och reda igen, säger de. Så det fokuserar jag på. Jag googlar inte på cancer. Jag vill inte läsa om hur länge folk som har samma sorts cancer som jag lever i genomsnitt. Jag stänger öronen, så gott jag kan, när folk berättar för mig om alla de känner som dött (jag förstår att det inte är illa ment men det hjälper mig verkligen inte!) och när de kommer med snälla men ogenomtänkta råd. Istället suger jag i mig av alla lyckönskningar och det-gick-bra-historier – och det finns många nuförtiden, det är väldigt glädjande! Och fokuserar all energi jag har (sannerligen inte så mycket som vanligt) på att bli frisk igen, ta hand om mig. Bli frisk, bli omhändertagen. Jag har lyxen och turen att vara väldigt omhändertagen, av familj och vänner. Och av sjukvården förstås, även om den är ett långt kapitel för sig som jag inte ska skriva om nu.

För det finns ju så mycket annat att skriva om! Jag har inte bara cancer, jag är vanliga Anna också. Som tänker på livet och döden ungefär lika mycket som vanligt, och på ekorrars smaksinne, och på revolutionen och hur det skulle kännas att bli omsimmad av en blåval och på vaxning och prägling och önskelåtar och främlingsrädsla och en massa annat. Och det ska jag skriva om, nu medan jag håller på att bli frisk igen.

För jag tänker så här, att min tid egentligen inte mer utmätt än någon annans. Någon som är kärnfrisk kan bli överkörd av en lastbil en solig morgon. (Jag kan bli överkörd av en lastbil samma dag jag kommer ut kärnfrisk från sjukhuset, det vare ju himla snopet!) Alla vet att det är så: att livet, vårt liv som vi planerar så gott vi kan, kan ta slut i vilken sekund som helst. Så vi tittar oss för innan vi går över gatan. Men bara för det ligger vi inte och grubblar varje kväll och morgon över den där lastbilen. Jag tror att det är till det bästa: vi kanske behöver prata mycket mer om döden och om vår egen dödlighet än vad vi gör idag, och jag tror att många borde se över sina prioriteringar och fundera på vad de gör med sin tid, eftersom den ju faktiskt är utmätt, ofta mer överraskande så än de trott. Men att enbart fokusera på att vi kanske snart ska dö blir också ohållbart.

Dessutom känns det inte som om jag kan leva tillräckligt länge, hur länge det än blir. Jag kommer ändå aldrig att hinna ordna upp alla mina grejer. Och jag vill ju hinna vara med om allting! Barnbarnsbarnen! Revolutionen! Utvecklingen!

deepdarkfears02

Just så, som det beskrivs på Deep Dark Fears

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Omvandla rädslan till kraft

De vill att vi ska bli rädda, får vi höra. Men varför? Inte bara för att visa sig starkare, eller av hat mot ”det vi står för”. Utan för att de vet vad rädslan leder till. Rädslan skalar av lagren av civilisation, gör oss till morrande bestar. Rädslan gör oss självupptagna, får oss att springa på de svagares ryggar. Rädslan får oss att känna oss sårbara och därför blir vi rasande istället, för att avvärja hotet, och vi vänder raseriet mot de som är mer utsatta än vi. Vi blir som mobbare: anfaller innan vi blir anfallna. Rädslan orsakar splittring, vänder individer och grupper mot varandra. Rädslan ger de som har makten mer makt, rätten till mer våld. Rädslan driver oss rakt in i kaos, och där inne i mörkrets hjärta står terroristerna och säger ”vad var det vi sa, det finns ingen jämlikhet, ingen rättvisa, den måste vi skipa själva, med våld”.

courageous-cat2
Så vad vi än gör, låt oss inte visa vår rädsla! Vi kanske känner den, men den ska inte få styra våra liv i fel riktning. När den kommer, gå i motsatt riktning. Gå ut och hjälp folk som behöver det. Jobba för solidaritet. Läs böcker. Skaffa nånting du verkligen behöver, men utan att köpa det. Hjälp någon annan att få det de verkligen behöver. Prata med folk, säg vad du tänker, lyssna och låt andra prata. Organisera, mobilisera, samla kraft. Meditera. Bli stark. Gör andra starka. Ta styrkan i rädslan och omvandla den till ren energi, låt den jobba för det goda och solidariska.

 

 

Spara

Spara

Tillåt mig skrika högt ett ögonblick

Ibland läser jag rasistiska trådar i sociala medier, oftast för jobbet men ibland av ren nyfikenhet. För att förstå. Jag är besatt av att förstå hur andra tänker och känner, hur saker funkar och uppstår.

Det är ofta deprimerande. För att det blir så mycket hat att ta sig igenom, och så mycket sorg och ångest och bitterhet och okunnighet och rädsla.

Och svårt, för att jag får sitta på händerna för att inte svara. Jag är inte alls rädd för att ta en diskussion eller en konflikt, och jag tycker att det är viktigt att inte låta uppenbara missförstånd eller lögner stå oemotsagda av ren slöhet, vilket bland annat var orsaken till att vi uppdaterade vår flykting-FAQ på Krisinformation.se för att bättre svara på en del av de felaktiga påståenden som florerar.

Men en god vän gav mig en gång rådet att ”inte brottas med grisar, för du blir smutsig och grisarna blir glada” och det var ett bra råd som jag försökt följa sen dess. Med det menar jag inte att folk som skriver på Flashback och i vissa Facebook- och Twittertrådar är grisar. Men att många är helt ointresserade av att ta in andras tankar. En del av dem är troll. Andra är bara kortslutna.

john kovalic troll card

Svarte-Petter, by any other name. (Bild: John Kovalic)

Så jag svarar inte, för det skulle inte leda nånstans. Det har visserligen hänt nån enstaka gång när jag har tagit debatten att riktig dialog har uppstått. Och jag anstränger mig verkligen alltid för att lyssna på riktigt, inte bara vifta bort den andras argument utan bemöta, vrida och vända, försöka förstå drivkraften, hitta minsta gemensamma nämnare. Dels för att det är så jag föredrar att bli bemött själv, dels för att jag vet att det är enda sättet att få till en konstruktiv dialog. Och som sagt, det har gett resultat ibland, det har till och med hänt att någon har tänkt om.

Men för det mesta blir det bara hjärnsmälta. Så jag håller fingrarna borta från tangentbordet. Tyvärr fortsätter jag ändå ibland att tänka på galningarna därinne. Och svarar i min fantasi. Då frångår jag helt min princip av vara respektfull och saklig, och bara vrålar rakt ut:

NEJ DIN TÖNT! DET ÄR INTE INVANDRARE SOM STÅR FÖR 98 % AV ALLT VÅLD MOT KVINNOR I SVERIGE! HUR KAN DU TRO NÅT SÅ URBOTA KORKAT?! VAR HAR DU FÅTT DET IFRÅN? EN DING DING DING DING VÄRLD???

och

NEJ TACK, VI SVENSKA KVINNOR VILL INTE BLI ”BESKYDDADE MOT MUSLIMER” AV INKOMPETENTA UPPBLÅSTA SMYGKVINNOHATARE OCH FRÄMLINGSPANIKSLAGNA FÅNTRATTAR SOM DU! VI VILL HA MÄN SOM VÅGAR KÄMPA FÖR VIKTIGA SAKER, SOM LIKA LÖN! OCH ÄR NÄRVARANDE FÖRÄLDRAR, OCH ÖMSINTA ÄLSKARE! KRYP TILLBAKA UNDER DIN STEN MED DINA LÅTSASVAPEN!

svenska-sockerconnyanna

Och jag har ett järnrör att bevisa det med!

och

JAG ÄR MEST SVENSK AV ALLA ER I DEN HÄR TRÅDEN! ALLA MINA FÖRFÄDER ÄR FÖDDA I SVERIGE SEN 1600-TALET! SÅ NU ÄR DET JAG SOM BESTÄMMER VAD SVENSKAR VILL HA! OCH DET ÄR FAN INTE BINGOLOTTO OCH LUTFISK OCH STÄNGDA GRÄNSER!

Ja, och så vidare, i all osaklighet.
Tack för att jag fick lätta mitt hjärta!

inte alla män

Den här diskussionen om tafsande eller våldsamma män, som somliga försöker förklara med etnicitet men som många många många många andra kvinnor (och män) vet är ett lika ”svenskt” beteende som att spotta snus.

Den får en att fundera, inte sant? Nu när mycket av det tjejer tvingats stå ut med i långliga tider blir ifrågasatt. Alltså: ett visst manligt beteende, som har ansetts som helt normalt är plötsligt inte alls okej.

Det är väldigt spännande. Det väcker många känslor, hos både män och kvinnor. Många kvinnor verkar känna som jag: lättnad, överraskning, lite sorg och skam för att vi tigit och tagit emot så länge. Men mest glädje, och stolthet över de unga tjejerna som vågar säga ifrån.

En del män reagerar också med lättnad. Vissa ber om ursäkt. Många verkar känna sig förvirrade, och det kan jag verkligen förstå. Det är minst lika svårt att hantera som att vara vit och inse hur vitt en tänkt i hela sitt liv, utan att fatta det. Det är så mycket att ta itu med att en blir alldeles matt.

not all men derailment bingoMånga män orkar inte ta den matchen utan känner sig kränkta istället. De tar inte riktigt in det kvinnorna berättar utan slår ifrån sig, bedyrar sin egen oskuld snarare än att lyssna och visa medkänsla. Som om att lyssna utan att gå i försvar vore detsamma som att erkänna skuld. Ett väldigt vanligt – och dumt – mänskligt beteende.

Men. Det är ju sant att inte alla män är idioter, våldsamma, respektlösa mot kvinnor. Det är förvisso en mindre viktig sak än den att alla kvinnor har någon slags erfarenhet av respektlösa män, men det är ändå nånting jag grubblar på. Varför beter sig vissa (många) män respektlöst mot kvinnor, särskilt när de är berusade? Men inte andra?

Vi kan slå fast att etnicitet inte är avgörande. Inte heller religion, ålder eller IQ.

Så vitt jag kan se är det inte heller centralt om man fått tydliga förhållningsregler hemifrån. Jag har frågat några o-buffliga män jag känner och deras föräldrar tog aldrig upp ”hur man beter sig mot tjejer” en enda gång. (Det betyder förstås inte att ett feministiskt föräldraskap är oviktigt. Tvärtom, antagligen.)

Sexualupplysning är ett tips som ofta förekommer i debatten just nu. Men det fick samtliga svenska killar i min ålder och det tog verkligen inte skruv för alla.

Så vad är vattendelaren? En nära vän svarade tveklöst ”arvssynden” när jag frågade. Alltså: om din barndom har präglats av våld eller respektlöshet så kommer du att föra det beteendet vidare. Du måste göra ett aktivt val för att det inte ska bli så.

Låter det riktigt? Och om det är så, hur kan vi använda den insikten?

 

Hur det skulle vara att vara rik

Helt ärligt tänker jag inte särskilt ofta på de där 880 miljonerna som jag inte fick ärva. Det är delvis en medveten strategi, för jag vill inte vara bitter och jag vill för allt smör i Småland inte vara en sån som går och tänker på hur det kunde ha varit om bara. Det är inte det förflutna jag vill elda upp mig över, då är framtiden mycket viktigare att tänka på! Revolutionen! Och allt sånt. Men det är också så osannolikt mycket pengar så det blir alldeles av sig självt bara till fantasi, som små pinglande älvor som dansar runt och upplöses till dimma när man försöker fånga dem.

Men, helt ärligt igen, det händer att jag tänker på det. Ibland som i ”om jag hade sådär mycket pengar skulle jag göra det och det och det” – en vän berättade att det finns ett tillstånd som kallas ekonomisk anorexi, alltså att man är så rädd att pengarna ska ta slut att man inte vågar göra av med en enda krona utan bara sitter där och vaktar sitt guld helt ängsligt, som en annan Smaug. Det drabbar tydligen oftast de som inte haft pengar innan, men jag är nästan säker på att det inte skulle hända mig, snarare motsatsen. Jag skulle få ekonomisk tjockma och göra av med en miljon om dagen på roliga saker: egensinniga bokförlag, debattscener, intressanta konstprojekt, supercoola uppfinningar (som kanske visade sig vara helt hopplösa ELLER kunna lösa alla världens problem), revolutioner och en helt ny sorts glass som smakar solsken och hallon och kärlek. Och (såklart) praktiska saker som nya skor, en usb-skrivmaskin, lägenheter till barnen och kanske en liten flygel.

Men oftare (vilket alltså är jättesällan) funderar jag på hur det skulle ha gått om jag hade blivit sådär ohemult rik. Skulle det förändra mig? Till det sämre? Jag tror faktiskt att risken finns.

Min erfarenhet av väldigt rika människor är att de alltid, på något undermedvetet plan, oroar sig för vad andra människor vill ha av dem. Och det är ju ganska lätt att förstå. Tänk dig själv: du vinner hundra miljoner på lotto, och plötsligt får du en hel säck med tiggarbrev från både okända och bekanta. Det ena behjärtansvärda ändamålet efter det andra. Och du blir alltmer osäker på vad dina vänner egentligen menar när de säger att deras cykel blev stulen igår (vill hon att jag ska köpa en ny cykel?) eller att deras barn har fått en hemsk sjukdom (önskar de att jag ska hjälpa dem med räkningarna?). För att inte tala om att du kanske känner själv att du borde hjälpa än den ena, än den andra! Var ska du dra gränsen?

I det läget är det enklast att bara umgås med andra som har mycket pengar, lika mycket som du eller helst mer. De klarar sig själva! De förstår! Och du kan vara säker på att de bjuder dig på middag för att du är så himla trevlig, inte för att de vill smöra eller sälja in nån galen idé.

Jag är rädd att jag skulle bli sådär, inte misstänksam kanske, men osäker. Och att jag skulle distansera mig för att slippa ta ansvar för alla eventuella behov. Undvika att prata om pengar, eller om svårigheter, eller om nånting smärtsamt eller verkligt överhuvudtaget.

Jag kanske skulle börja spela golf, och segla, och semestra på Martinique! (Nej okej det skulle aldrig hända.)

Men jag vet, det är ett högst hypotetiskt problem som jag aldrig kommer att behöva stångas med. Och även om jag skulle bli rik på nåt helt annat vis, typ hitta en olifant i en sandlåda, så kanske det finns workarounds! Det kanske finns nån slags hypnosband för rika som gör att man inte blir snål? (Tänkte ett ögonblick att det annars kunde vara en affärsidé men insåg haken.)

Och om jag tänker efter noga är jag faktiskt jätterik, iallafall jämfört med cirka 90 % av världens befolkning. Jag får nöja mig med det.

Meditation mot kattallergi

Tankens makt är stor! Inte så att vi bara kan tänka ”nu skulle det vara gott med lite stekt ägg och fejkon” och så kommer det en tallrik med ä. och f. flygande genom luften. Det kanske funkar om du är en första gradens eremit på en bergstopp som har tränat på sin tankekraft dygnet runt i femtio års tid, och då förtjänar du sannerligen flygande äggröra och fejkon, så jag hoppas att det funkar.

Men jag tror att det finns en hel del vi kan påverka med tankarna. Och att det iallafall väldigt sällan skadar att försöka. Så när jag skulle få åka till Grekland för några år sedan, för att gratis få sitta i ett hus vid havet i flera veckor och skriva, och det enda kruxet var att huset hade ett antal katter och att jag är allergisk som fan mot katter, bestämde jag mig för att med tankens kraft få bukt med allergin. Och det gick!

Jag kan inte förklara varför utan att låta som en tomte, och verkligen inte garantera att det funkar för någon annan. Det har inte tagit bort min kattallergi helt och hållet, och jag måste fylla på med mer allergi-meditation för varje gång jag ska vistas bland katter. Jag skulle inte våga riskera att använda endast meditation mot min hästallergi, för den är brutal.

Men jag har fått flera önskemål att berätta hur det går till, så nu gör jag det! (Ni kommer kanske att fnissa, det är ganska barnsligt och roligt.)

Jag började flera veckor innan jag skulle åka med att lägga mig i meditationsläge en stund varje dag. Från tio minuter till en halvtimme. Du kanske hellre sitter eller står, det går bra vilket som, bara välj det bästa sättet att slappna av helt. Så började jag med att räkna ner mig själv till totalt lugn. Jag andas djupt och lugnt (oftast om-ah-um-andning) och räknar varje in/utandning, baklänges från hundra. Samtidigt fokuserar jag på kroppen i olika steg, från tårna upp till huvudet, och ser till att en liten del i taget blir helt avslappnad, att kroppsdelen blir tung och helt fri på utandningen.

När jag är klar med det börjar själva allergimeditationen. Då gör jag en bild av mitt immunförsvar. Jag ser det som små cellsoldater. Det är ingen särskilt tydlig bild, jag ser inte deras små uniformer och mössor eller så, eller om de har öron och ben. Jag bara vet att det är en hel armé inne i min kropp, redo att rycka ut vid första bästa hot mot min hälsa. Om ett virus eller en bakterie eller nånting annat skadligt tar sig in i min kropp kommer armén att gå till anfall och eliminera hotet. Det är bra! Jag är stolt och tacksam över min inre försvarsmakt. Men här är det någonting de har missuppfattat, och nu måste jag tänka dem till rätta.

Jag tar på mig min egen generalsuniform och sitter upp på min väldiga armékatt. Det är en enormt stor, vitrosa perserkatt. Nu rider jag genom min bröstkorg på kattens rygg. Ungefär i höjd med bröstbenet gör jag halt och blåser i en trumpet, så att alla soldater kommer rusande och ställer upp sig i många täta led framför oss. De är rädda för katten, men de lyder mig.

general perserkatt

”Soldater!” ropar jag (i tanken) högt så att det dånar i hela kroppen, så att varenda liten cell ända nere i tårna hör. ”Ni är mycket duktiga! Jag vill att ni fortsätter att bekämpa alla baciller och virus och andra saker som kan göra skada i vår kropp. Men! Det här med katter! Det har blivit ett allvarligt missförstånd om katter. Katter är våra vänner!”

Jag ser att soldaterna börjar skruva lite på sig, men jag fortsätter uppmuntrande.

”Katter är fluffiga och trevliga! De kan inte skada vår hälsa. De spinner om man klappar dem på magen!”

Nu blir soldaterna jätteglada och börjar hoppa upp och ner och  kasta sina små mössor i luften.

”Kom ihåg! Katter är våra vänner! Vi behöver inte bekämpa dem! När en katt kommer i närheten nästa gång fortsätter vi bara lugnt med våra vanliga sysslor, vi behöver inte bekriga katterna!”

Nu är soldaterna helt med på noterna. En orkester spelar härlig och pampig musik, och jag vänder perserkatten och rider tillbaka. Soldaterna står längs hela vägen och hurrar entusiastiskt. De har gjort små flaggor där det står ”I <3 Cats” som de viftar med. Några av de modigaste försöker klappa katten när vi rider förbi.

Sen är meditationen slut! Och ska alltså upprepas, i någon form, en gång om dagen i flera veckor.

Det är förstås inte alls viktigt att tänka precis så här. Jag tänkte också helt andra scener ibland. Men syftet var alltid att få kontakt med mitt eget immunförsvar (det är ju en verklig sak, som finns) och programmera om det. Hur du gör är helt upp till dig.

Hur som helst fungerade kattmeditationen helt fantastiskt bra i Grekland den sommaren. Jag bodde med tre-fyra katter i flera veckor utan att känna den minsta antydan till allergi. Visserligen var katterna mest ute, och huset var luftigt – det kanske inte hade gått att vara instängd med en katt i en kvav lägenhet. Men innan meditationen hade jag inte ens klarat att bo en dag i ett hus där katter var inne varje dag, sov i sofforna, hade matskålar och så vidare.

Så nu vet ni!

 

Zombieinvasionen är redan här

När svenska och amerikanska myndigheter informerar om hur du bäst skyddar dig mot en zombieattack känner jag mig inte särskilt orolig, jag har mest tyckt att zombier och vampyrer är ganska tråkiga. Men igår insåg jag att de odöda redan finns ibland oss. Och de här zombierna är oroande på riktigt!

Ett fåtal av överväldigande många empatibefriade kommentarer

Jag skriver inte det här för att raljera, jag menar inte att alla som tycker att en nioåring kan förtjäna att få spö av en vuxen bjässe till man är totalt döda inombords eller att de livnär sig på att äta små barn. Men jag tror på riktigt att många av de som kommenterar så här, på nätet eller privat, har en farligt låg nivå av empati. i många fall säkert för att de inte har fått särskilt mycket empati själva – det man inte har fått känna själv kan man inte få andra att känna.

 

PS: precis som troll och älvor finns på riktigt vilket jag skrev om här, när internettroll fortfarande inte var ett känt begrepp i Sverige.

Ett ögonblicks vackel

Igår fick jag en slags livskris. Bara sådär, när jag gick hem från mataffären med en kasse i varje hand.

Jag gick på trottoaren och tänkte: Det kanske aldrig kommer att hända. Det kanske aldrig blir en riktig revolution, så där som jag faktiskt alltid har trott. Jag har väntat i över femtio år nu, och revolutionen är inte ens i närheten!

Alltså jag vill inte vara nedslående. Krisen gick över på typ femton sekunder. Det var bara väldigt, väldigt mörkt där en stund – ungefär som när jag var åtta år och förstod för första gången att min mamma inte var ofelbar, eller som när jag var småbarnsmamma med fyra kids och insåg att jag aldrig, aldrig, aldrig skulle ha tvättat klart.

Jag vet att vissa av er inte nånsin har trott att nånting ska förändras, att människan är i grunden självisk och att allting är som det måste vara. Men jag tror inte så. Jag tror att vi lever i ett system som utgår från just den föreställningen, och där några har otroligt mycket att vinna på just det systemet, och att vi har levt i det systemet så länge så att vi tror att det inte finns något annat. Precis som förr i tiden, när alla trodde att jorden var universums mittpunkt, och de som vågade föreslå att det inte var så blev betraktade som galna. Eller kastade i fängelse.

Problemet är att jag har gått och väntat på att någon annan, eller några andra, eller alla! skulle tröttna på systemet till slut. Att folk skulle säga till sig själva och varandra. Nää! Så här kan vi ju inte ha det! Vi kan inte leva i ett system som tvingar oss att jobba tills vi blir sjuka, som tvingar oss att klättra på varandras ryggar, där det måste finnas fattiga för att några ska kunna vara rika. Vi är väl inga slavar heller? Vi är väl inga boskap? Vi vill ju ha tid att vara tillsammans, att ta hand om varandra och om jorden. Och vi vill inte att andra ska behöva plågas för att vi ska ha det bra. Så vad gör vi nu? Hur kan vi försöka testa olika andra system? Hur vänder vi den här enorma skutan? Tillsammans är vi starka! Och vi är ju jättemånga, miljontals! Vi kan klara vad som helst!

Ja, så har jag verkligen trott. Att det skulle hända, nån gång snart. Och att jag bara skulle behöva följa med den nya strömmen, jag skulle bara hurra och kasta min hatt i luften och ropa Heja! Nu kör vi! Jag är villig att testa det här, och det här. Och mina barn skulle gå en ljusare framtid till mötes, och mina barnbarn.

Men igår, på den snöblaskiga trottoaren i vintermörkret, då tänkte jag plötsligt: jag har väntat väldigt länge. Mer än halva mitt liv säkert. Det kanske aldrig händer. Eller det kanske händer om flera hundra år, som det där med universums mittpunkt.

Som sagt. Det blev mörkt en stund, men det gick över. För vem vet, snart kanske det händer? Och om det inte händer, då ska det i alla fall inte bero på att jag inte försökte få det att hända. Jag måste helt enkelt bli mer revolutionär. Jag kan inte bara vänta, jag måste agera! Mer! Och om jag så blir hundra år och revolutionen inte har kommit ännu, då ska de få dra mig kicking and screaming över till andra sidan. Mitt sista hesa rop ska bli: Kämpa! Det finns mer därute!

Rasisterna har rätt: det finns ingen rasism

Vad trött jag är på den här senaste grejen, att rasisterna förnekar sin rasism. Helt korrekt utifrån sin egen ståndpunkt att de inte är såna där gammeldags frenologer som delade in människor efter skallstorlek och annat bs. MEN DET ÄR INTE DET VI PRATAR OM. Vi pratar om det som kallades främlingshat eller främlingsrädsla för inte så länge sen, tills några påpekade att många av de som hatas inte alls är främlingar. Det är att blanda ihop orsak och verkan tycker jag, för de som hatar gör ju det för att de upplever tex annan hudfärg som främmande, det är förstås bara så i deras små förtorkade huvuden men det är fortfarande så de tänker. Hursomhelst, vi slutade säga främlingshat och återgick till att kalla det rasism, vilket var olyckligt för varenda rasistiska fårskalle vet att spela Inte-rasist-kortet. Istället pratar de om nationer, kulturer, traditioner – bara för att det fortfarande går att komma undan med, eftersom vi inte använder kulturalist, nationalist eller traditionalist på samma sätt som vi använder ordet rasist till att betyda ”någon som har fördomar om andras ras”.
Här är ett exempel: SR/Ekot intervjuar en man som är admin i Facebookgruppen ”Nej till tiggare i Sverige”. Det blir snabbt uppenbart att personen i fråga är främlingsfientlig och har rasistiska åsikter, till exempel i följande svar:

Varför kallar era medlemmar de som tigger för smuts, kackerlackor och parasiter?
Tiggeri är en sak som upprör folk och alla har inte perfekt svenska eller journalistutbildning utan är helt vanligt folk. Därför kan språket och inläggen uppfattas som vulgära men det är av desperationen att inte kunna uttrycka sig på ett bra sätt som gör att är vissa inlägg blir dåligt formulerade.
Uttryck som zigenarplågan, tattarplågan, smutz, parasit, kackerlackor, råttor och pack, det är inga ord som jag själv skulle använda men ska man börja censurera olika ord och texter så är det censur. Vi är fria människor och vi får uttrycka vad vill.

Men naturligtvis är inte gruppen rasistisk enligt denna plattnacke. Han säger att

Rasism är inte tillåtet i någon form i gruppen. Men det är tillåtet att framföra och debattera olika kulturer. Rasism är ett ord som gärna journalister och politiker använder för att döda en debatt och visa sig lite finare än alla andra.

Som sagt!

rolling eyes mary
Jag hörde ett förslag om att börja kalla det ”rasistiska handlingar” och ”rasistiska åsikter” i stället för rasism, men jag ser verkligen inte hur det skulle hjälpa om jag nu vill påkalla uppmärksamhet till ett visst beteende.

Samtidigt är jag tudelad. Egentligen tror jag det vore bättre att skippa allt namn-kallande, polarisering och skanderande (inte minst för att det skulle låta så lamt att skandera INGA PERSONER SOM UTFÖR RASISTISKA HANDLINGAR PÅ VÅRA GATOR). Att bara fokusera på att hitta lösningar istället.

Vi är inte bara Charlie

”Det måste bli ett slut på det här, en gång för alla” sa en svensk politiker i en tv-soffa för en vecka sedan sedan. Hon syftade på terrorattacken mot Charlie Hebdo i Paris, där tolv människor dödades, och på terror i största allmänhet. Soffpanelen hade just tittat på folkmassor med skyltar där pennor symboliserade motstånd, och sagt att det var viktigt att försvara yttrandefriheten genom att publicera Charlie Hebdos karikatyrer om och om igen, överallt.

Men är det verkligen så vi får slut på terrorattacker, en gång för alla? Genom att rita fler karikatyrbilder? Kalla oss Charlie? Demonstrera för … vad? Och mot vem? Hur långt är vi faktiskt villiga att gå för att få ett slut på det här, en gång för alla?

Det har gått en vecka sedan terrordådet. Nu, när den första vågen av adrenalin har lagt sig, börjar fler infallsvinklar bli synliga. Jag läser, läser och grubblar. Det här blir en lång text, i slutet kommer det förslag på ännu mer läsning.

De första dagarna ropade alla ”Je suis Charlie”! Men andra säger: jag är inte Charlie. Och med det menar de inte att yttrandefrihet är fel, eller att någon ska riskera att dö eller ens skadas för att de uttrycker en åsikt. Utan att: det är inte så enkelt.

pic.twitter.com/b9dzTulbRS

”I’m marching but I’m conscious of the confusion and hypocrisy of the situation.” pic.twitter.com/b9dzTulbRS / @FrancoisF24

Dels för att syftet med Charlie Hebdos teckningar kunde uppfattas olika. Som hån mot de redan utsatta till exempel. Kanske helt oavsiktligt – det är inte alltid lätt att se sin egen position, sina egna privilegier. De flesta män uppfattar sig inte som nedlåtande mot kvinnor, de flesta vita européer uppfattar sig inte som nedlåtande mot bruna, de flesta feminister skulle aldrig medvetet trampa på någon svagare, och så vidare. Men alla vet ändå vem det är som alltid får sista ordet, på det stora hela. Om vi ska få ett slut kanske vi måste låta de mest utsatta ha tolkningsföreträde, för omväxlings skull. Och bara lyssna.

Att kritisera Charlie Hebdos teckningar är inte heller på något sätt en kritik, eller ett hot, mot yttrandefriheten. Voltaire sa aldrig att man måste hålla med varenda kotte, vad de än säger. Citatet (som inte ens är hans) går tvärtom ut på motsatsen. ”Hej Charlie, jag hatar dina teckningar och tycker att de är rasistiska, misogyna, perversa och fula. Och jag vill gärna ha ett snack med dig om skillnaden mellan att sparka uppåt och neråt. Men jag är villig att ta en kula för din rätt att ge ut din tidning. Jag är absolut inte Charlie, jag är bara för yttrandefriheten.”

Ett annat skäl att inte lägga så stor vikt vid ”I am Charlie” är att attacken mot Charlie Hebdo kanske hade väldigt lite med Charlie Hebdo att göra egentligen. Jag läser att det kanske inte främst handlade om några karikatyrteckningar, utan att både bröderna Kouachi och tecknarna bara var brickor i ett mycket större spel. Att händelsen var iscensatt utförd av al-Qaida för att skapa ännu mera obefogat hat mot muslimer i allmänhet, ännu mer splittring i den franska befolkningen, ännu mer obefogat förtryck mot muslimer, och därmed värva krigare till sitt religiösa krig. Eller kanske för att visa musklerna i konkurrensen med ISIS/DAESH. [Igår, medan jag skrev detta, kom nyheter om att al-Qaida tagit på sig attacken.]

”Men jaja! Det spelar ingen roll varför terrorister mördar”, tycker många, ”de är onda och det enda som kan göra slut på det här, en gång för alla, är hårdare tag!”

Men exakt hur de där hårdare tagen ska se ut, vem de ska riktas mot och vad ondska egentligen är, det har de sällan svar på.

Och jag tror att man måste förstå hur saker och ting fungerar för att kunna förändra dem.

Så hur ser det ut i en terrorists hjärna? Hur kan man försvara eller ens förklara att man tar oskyldiga människors liv? Det har jag velat veta sen jag var liten, när jag första gången hörde talas om Baader-Meinhof och Brigate Rosse. Jag läste i intervjuer att morden på oskyldiga var ett sätt att få den påstått demokratiska staten att tappa masken och visa sitt fascistiska, verkliga ansikte. De styrande skulle göra allt för att skydda sig själva, sina slavar och sina tillgångar – till och med med risk för själva slavarnas liv. Och när slavarna fick se detta, hur vanliga människor trakasserades, hur de fattiga och svaga drabbades först i ett samhälle som krigar mot terrorn, då skulle de byta sida och själva börja kriga mot staten.

Kort sagt: man vill väcka människorna till sanningen, och man vill göra det genom att starta ett krig. Så man puttar några svaga personer framför sig, och hänger på dem bombbälten, eller sätter dem i en flygplanscockpit, eller utrustar dem med AK-47:or. Eller så drogar man sig med droger och raseri och startar kriget själv. (Såvitt jag förstår är det många mördare som drogar sig för att kunna mörda, vilket i mina ögon är bevis för att man inte kan vara både psykiskt frisk och kallblodig mördare /terrorist/krigsherre. Jag har aldrig fattat varför man psykundersöker såna som Breivik, eller varför man ens kan anses vara frisk om man skjuter ihjäl människor. Vad betyder frisk då?)

Men. Vad jag vill komma fram till här är att alla har en sanning. Alla, från snälla små gummor till avskyvärda män som offrar andras liv.
Det är ingen ursäkt för att börja kriga. Men jag letar inte efter ursäkter. Jag letar efter förklaringar, jag vill se in i folks hjärnor. Jag vill förstå var det går fel. Hur man måste göra för att faktiskt få ett slut på det här.

Grejen med ens egen sanning är att man tror att den är sann, på riktigt. Nästan alla har fått sin sanning med sig sen de var väldigt små. De har ärvt den från sina föräldrar, och deras kultur har förstärkt den. Deras hierarkiska system har förstärkt den. De tror att de har rätt, och att de andra har fel. De tror att deras statsskick, deras kultur är bättre än andras. Att deras tro är mer sann än andras. Att deras sätt att uppföra sig mot andra är det bästa, mest kultiverade. Och de har det nästan alltid svårt, eller omöjligt, att se att deras sanning bara är ett hittepå. En ideologi. Ett tankesystem, av många olika. Inte SANN, som i ”instiftad av högre makter” eller ”perfekt beräknad av världens största datamaskin”. Den råkar bara vara det tankesystem som råder på just den fläck av världen där du växte upp. Det är en ren slump att du tror på demokrati, eller Jesus, eller Allah, eller kommunism. Det finns inget sätt att bevisa att det är sant. Eller rätt. Eller bättre än något annat, för någon annan än just dig.

Och häri ligger knutjävelen. För om jag vill ha rätt, och känna mig trygg med att min sanning är den sannaste, då kan ju inte du ha rätt samtidigt. Jag kan inte respektera din sanning, fullt ut, om jag inte samtidigt kan gå med på att min sanning kanske bara är just – min. Mitt hittepå.

En av världens mest omhuldade sanningar är att pengar är det viktigaste av allting. Och för att vidmakthålla den uppfattningen måste vi generellt värdera människor utefter hur mycket pengar de har. Om de har exakt lika mycket pengar som vi själva måste vi räkna in deras övriga kapital, som till exempel utbildning, bakgrund, hudfärg, religion och så vidare; allt på en skala som de rikaste har fastslagit. För att skapa ett ”jag” och ”du”, ett ”vi” och ”de”. Ett utanförskap som aldrig går att komma undan.

En kompis till mig skrev så här nyligen:

Det är ju där rasismen kommer in, att även om du är född i Sverige, talar svenska etc. så finns det många som aldrig kommer att acceptera dig som ”svensk”. Pojkar, eller män snarare, som gått på universitetet och sedan ansöker om 270 jobb och sedan aldrig kallas till intervju. Som också ser sina universitetsutbildade föräldrar gå arbetslösa eller städa. (Det är för övrigt en förödmjukelse som män har så mycket svårare att stå ut med än kvinnor.) Jag har en bekant som är egypter-amerikan, men växte upp i England och gick på Cambridge. Det enda som gav honom tillträde till sociala cirklar var just att han hade mycket pengar, men han kunde aldrig, a l d r i g, bli accepterad ”på riktigt”. Det tror jag skapar sånt ursinne inuti sådana män, för murarna är osynliga, men de finns där hela tiden. Dessutom antar ”alla” att de VILL ta sig över den där muren, och att deras högsta dröm ÄR att bli accepterade – och det finns inget bra sätt för dem att visa att de inte vill, eller att de väljer något annat.

Alltså.
Det är inte så enkelt. Det är inte enkelt alls. Det kommer aldrig att bli enkelt.

Men jag är ändå hoppfull. Jag tror ändå att det finns lösningar, vägar att gå som leder bort från terrorismen.

Det första vi måste göra är att dra upp mössan av hat och hämndlystnad över ögonen så att vi kan se klart. Har vi ingen sån mössa så har vi säkert en annan keps, av självgodhet och blind, privilegierad etnocentrism. Av med dem!

Sen måste vi betrakta oss själva, och ta en lång, varm och inkännande blick på vem vi är. Är vi vita? Är vi rika? Är vi Charlie? Vad kan vi göra för att hjälpa varandra? Vad är vårt ansvar?

Jag tror att mitt och ditt ansvar är exakt detsamma: att visa varandra respekt. Och att vårt mål måste vara att varenda bebis som föds i den här världen, nu, och nu, och nu, och alltid, har precis samma chans att vara tillräckligt mätt, varm och älskad varje dag. För att varje människa är du, och jag, och vårt gemensamma ansvar, och från och med nu kan vi aldrig mer behandla andra människor respektlöst. Precis så enkelt är det, och så svårt.

Därför är det en bra början att säga: Jag är Charlie. Men om jag vill få ett slut på det här måste jag också säga: Jag är inte bara Charlie. Jag är du. Jag är vi. Jag är alla. Jag är Cherif, jag är bin Laden, jag är George Bush, jag är påven. Du också! Nu kör vi!

 

”Suricates, Namibia-2” by Sara&Joachim&MebeLicensed under CC BY-SA 2.0 via Wikimedia Commons  (för att det alltid är rätt att ha en bild på surikater)

 

Kloka och/eller tänkvärda texter från denna sorgliga vecka:

I address myself now to all the racists, Islamophobes, and anti-Semites:
One must not confuse extremists with Muslims. Madness has neither color nor religion. I want to make another point: stop painting everybody with the same brush, stop burning mosques or synagogues. You are attacking people. It won’t bring back our dead, and it won’t appease our families.

Madness has neither color nor religion (Malek Merabet, bror till den mördade polisen Ahmed Merabet, håller ett kort tal över sin bror)

Jag vet att det anses vara dålig smak att poängtera att vita kroppar anses mer värda att begråta än bruna, men det är en viktig del av problemet.
Vad kan man dra för slutsats av att det nyligen släpptes en senatsrapport om CIA:s systematiska användande av tortyr på muslimska offer och att den enda straffats för detta är visselblåsaren bakom avslöjandet?
Hur ska man förstå att vår statsminister åkte till Frankrike för att delta i sorgen men inte har haft tid att hälsa på i Libyen, landet som med hjälp av svenska JAS-plan bombades till demokrati så att libyerna idag lever i ett kaos som får Paris den 7 januari att framstå som ett paradis av lugn?
Jag har också fått lära mig att det kallas radikalisering när en muslim når slutsatsen att väst driver på krig och stöttar despotiska regimer i den muslimska världen.
Men om ingen tar risken att stämplas som radikaliserad kan ingen heller ställa den allra viktigaste frågan som är hur länge tror vi att vi kan skicka illegala krig, drönare, dödspatruller och bombplan till övriga världen utan att något våld ska tillstöta hos oss.

Frågan ”varför” saknas i terrordiskussionen (Kitimbwa Sabuni, SVT Opinion 13 januari 2015)

”We must all try to be Charlie, not just today but every day,” the New Yorker pontificates. What the hell does that mean? In real life, solidarity takes many forms, almost all of them hard. This kind of low-cost, risk-free, E-Z solidarity is only possible in a social-media age, where you can strike a pose and somebody sees it on their timeline for 15 seconds and then they move on and it’s forgotten except for the feeling of accomplishment it gave you. Solidarity is hard because it isn’t about imaginary identifications, it’s about struggling across the canyon of not being someone else: it’s about recognizing, for instance, that somebody died because they were different from you, in what they did or believed or were or wore, not because they were the same. If people who are feeling concrete loss or abstract shock or indignation take comfort in proclaiming a oneness that seems to fill the void, then it serves an emotional end. But these Cartesian credos on Facebook and Twitter — I am Charlie, therefore I am — shouldn’t be mistaken for political acts.

Oddly, this peer pressure seems to gear up exclusively where Islam’s involved. When a racist bombed a chapter of a US civil rights organization this week, the media didn’t insist I give to the NAACP in solidarity. When a rabid Islamophobic rightist killed 77 Norwegians in 2011, most of them at a political party’s youth camp, I didn’t notice many #IAmNorway hashtags, or impassioned calls to join the Norwegian Labor Party. But Islam is there for us, it unites us against Islam. Only cowards or traitors turn down membership in the Charlie club.The demand to join, endorse, agree is all about crowding us into a herd where no one is permitted to cavil or condemn: an indifferent mob, where differing from one another is Thoughtcrime, while indifference to the pain of others beyond the pale is compulsory.

Last year a former Charlie Hebdo writer, accusing the editors of indulging racism, warned that ”The conviction of being a superior being, empowered to look down on ordinary mortals from on high, is the surest way to sabotage your own intellectual defenses.”

We lose our ability to imagine political solutions when we stop thinking critically, when we let emotional identifications sweep us into factitious substitutes for solidarity and action. We lose our ability to respond to atrocity when we start seeing people not as individuals, but as symbols. Changing avatars on social media is a pathetic distraction from changing realities in society. To combat violence you must look unflinchingly at the concrete inequities and practices that breed it. You won’t stop it with acts of self-styled courage on your computer screen that neither risk nor alter anything. To protect expression that’s endangered you have to engage with the substance of what was said, not deny it. That means attempting dialogue with those who peacefully condemn or disagree, not trying to shame them into silence. Nothing is quick, nothing is easy. No solidarity is secure. I support free speech. I oppose all censors. I abhor the killings. I mourn the dead. I am not Charlie.

Why I am not Charlie (Scott Long, A Paper Bird 9 januari 2015)

Within the French culture war, Charlie Hebdo stands solidly with the privileged majority and against the under-privileged minorities.

So if Charlie Hebdo’s cartoons expressed or indulged racist ideas, and if its satire ”punched down” in ways that were more regrettable than admirable, then why does it feel so uncomfortable to criticize the magazine?
It’s partly because, whatever the magazine’s misdeeds, they are so utterly incomparable to the horrific crimes of the terrorists who attacked it that it can feel like a betrayal to even mention them in the same sentence.
But it’s also because, with this attack, Charlie Hebdo really has come to symbolize something much larger than the satire embedded with its cartoons: a resolve to maintain freedom of speech even in the face of mortal threats. While free speech is not at the risk of being snuffed out in Western countries over these sorts of attacks, it is an abstract value that is constantly under siege in the world and requires constant defense. The cartoons have become a symbol of that fight.
”Unforgivable acts of slaughter imbue merely rude acts of publication with a glittering nobility,” Matthew Yglesias wrote last week. ”To blaspheme the Prophet transforms the publication of these cartoons from a pointless act to a courageous and even necessary one.”
And yet, raising these cartoons to something much grander does have victims. As is so often the case, those victims are society’s weakest and most vulnerable, in this case the Muslim and non-white subjects of Charlie Hebdo’s belittling ridicule.

What everyone gets wrong about Charlie Hebdo and racism (Max Fischer, Vox 9–12 januari 2015)

The apparent logic of the mosque attacks badly misunderstands the initial Charlie Hebdo attack: if it was carried out by al-Qaeda-linked extremists, as one of the shooters reportedly claimed, then this is a group that has made fellow Muslims its primary victims.
Further, such attacks play directly into al-Qaeda’s own logic and agenda, treating the act of few fringe extremists as representative of the non-extremist whole, and fomenting the idea of existential conflict between non-Muslims and Muslims where none actually exists.
It’s important to understand, though, that these attacks and the sentiment behind them did not come from nowhere. French attitudes toward Islam are, to say the least, complex — something evidenced at every stage of this story.
The growth of France’s Muslim population — estimates suggest that about 10 percent of the population is Muslim — has led to deep concern about what that means for France’s secular traditions. (While France is predominately Catholic, most French Catholics don’t practice their religion.) The government banned head scarves and other religious symbols from public schools in 2004. In 2014, they banned concealing one’s face in public — a ban widely seen as targeting burqas and niqabs and suggesting that devout Muslim women were unwelcome in public life.
The role of Islam in France is important for understanding the culture war in which the magazine’s satire is entrenched, and its implications for a sense that France can be unwelcoming or intolerant of Muslims. In a very different way, it’s also important for understanding the attacks on French mosques. This is not to say that Charlie Hebdo and the mosque attackers share the same beliefs or motivations — there is every evidence that they do not — but rather that they exist in the same complicated melange of French identity politics.

Why are French mosques being attacked? (Max Fischer/Libby Nelson, Vox 9 januari 2015)

Nobody should have been killed over those cartoons.
Fuck those cartoons.

In the Wake of Charlie Hebdo, Free Speech Does Not Mean Freedom From Criticism (Jacob Canfield, The Hooded Utilitarian 7 januari 2015)

Listen. Whoever you are, don’t defend or justify acts of murder and terror. That’s not what being a Muslim is about. It’s about calling out oppression, be it in the form of slavery, controlled speech, or abuse. Remember that oppression can also come in the form having your rights taken away.

Stand up for what’s right. Not the hurtful, insulting cartoons, not for bloody vendettas either. Stand up for reason. Stand up for clean, honest debate. Stand up for moderation. Stand up for mutual respect of others’ beliefs and faiths. Stand up against oppression of all kinds. Even when the oppressor is one of our own. Most of all, stand up for what you believe in.
I am standing up for humanity and for the Allah who has been nothing less than beneficent and merciful.

For God’s Sake – an open letter to a Muslim terrorist (Part broken, Part whole, 8 januari 2015)

Al-Qaeda wants to mentally colonize French Muslims, but faces a wall of disinterest. But if it can get non-Muslim French to be beastly to ethnic Muslims on the grounds that they are Muslims, it can start creating a common political identity around grievance against discrimination.

Sharpening Contradictions: Why al-Qaeda attacked Satirists in Paris (Juan Cole, Informed Comment 7 januari 2015)

What Muslims Really Believe About Cartoons Of Muhammad (Jack Jenkins, ThinkProgress 7 januari 2015)

Having grown up as part of a Muslim family in several Muslim-majority countries, I’ve been hearing discussions about an Islamic reformation for as long as I can remember. Ultimately, I came to believe that the first step to any kind of substantive reformation is to seriously reconsider the concept of scriptural inerrancy.

An Open Letter to Moderate Muslims (Ali A. Rizvi, Huffington Post, 10 juni 2014)

I will not stand for this magazine, I will not celebrate the privilege of “free speech” to be a disguise for hate. I am a black woman who understands how frustrated one can be as whites continue to use laws as an excuse to be abusive to who we are whether it be religion, skin color, or sexual orientation. I know France is scared, I know people are hurting. But I cannot be this newspaper’s ally. I am an ally for the people of France, I am an ally to the victims and their families but I will not stand in solidarity for this hateful newspaper.

JE NE SUIS PAS CHARLIE (Avant Blargh, 7 januari 2015)

France Arrests a Comedian For His Facebook Comments, Showing the Sham of the West’s “Free Speech” Celebration (Glenn Greenwald, The Intercept 14 januari 2015)

The Nazi publication Der Sturmer, edited by Julius Streicher, was notorious for its obscene anti-Semitic caricatures.
Imagine if a pair of Jewish brothers, distraught at the death and destruction that had befallen the Jewish people, barged into the newspaper’s offices and murdered members of its staff.
Would we hold up as martyrs and heroes those who chose to mock the deeply held beliefs of a suffering and despised people; to degrade, demean, insult and humiliate Jews in their hour of trial, when the world they had known was disintegrating around them?
Imagine if a million Berliners turned out to mourn the political pornographers.
Would we applaud this display of solidarity?
Streicher was sentenced to death in the Nuremberg Trial.
It is not reported that many in the enlightened West shed tears.

I am Der Sturmer? (Norman G. Finkelstein, 13 januari 2015)

They call this “courage” and they think it is the defining difference between them and the killers – and not just the killers but anyone who thinks there are limits to what can be said or printed. But they too have their limits. They just don’t know it.
When people don’t know their own minds — but think they do — they are liable to be swept away by self-righteous moral passion; which is just what we don’t need as the storm clouds gather on the European horizon.

The moral hysteria of Je suis charlie (Brian Klug, Mondoweiss 11 januari 2015)

The Paris Mystery: Were the Shooters Part of a Global Terrorist Conspiracy? (Jeremy Scahill, The Intercept 12 januari 2015)

The University of Illinois fired a professor who taught the Roman Catholic view on homosexuality. The University of Kansas suspended a professor for writing a harsh tweet against the N.R.A. Vanderbilt University derecognized a Christian group that insisted that it be led by Christians.
Americans may laud Charlie Hebdo for being brave enough to publish cartoons ridiculing the Prophet Muhammad, but, if Ayaan Hirsi Ali is invited to campus, there are often calls to deny her a podium.
So this might be a teachable moment. As we are mortified by the slaughter of those writers and editors in Paris, it’s a good time to come up with a less hypocritical approach to our own controversial figures, provocateurs and satirists.

I Am Not Charlie Hebdo (David Brooks, New York Times 8 januari 2015)

The first point is that French President Francois Hollande declared this a “terrorist” attack very early on. Now, we don’t need to know any concrete details to understand the purpose of this. “Terrorism” is not a scientific term; it is inherently normative.
The uses of “terrorism” in such contexts are by now well understood. I suggested apropos the Woolwich killing that it functions as a narrative device, setting up a less-than-handful of people as a civilizational threat evoking stoic defense (of “British values,” “la république,” “the West,” etc). It justifies repressive and securitarian responses that tend to target Muslims as such, responses which in the United Kingdom chiefly come under the rubric of the government’s Prevent strategy.

On Charlie Hebdo (Richard Seymour, Jacobinmag 7 januari 2015)

Pseudo-satire uses irony and humor much like true satire does, but with crucial differences that drastically alter the effect of consuming it. Most of the unfounded fears people have about satire, and the fact that young people seem to prefer it to mainstream, traditional methods of consuming news, are actually fears of pseudo-satire and the cynicism and intolerance it breeds. That’s what Charlie Hebdo, frankly, often does.

Je Ne Suis Pas Exactement Charlie – Why I condemn the killings in Paris—but don’t endorse the mockery of Islam (Remy M. Maisel, Politico.com 9 january, 2015)

Jag tänker inte publicera Muhammed-karikatyrer. Jag tänker också avhålla mig från att dra judiska vitsar och dra bögskämt. För om jag inte är trogen denna övertygelse har våldet, ofriheten och förtrycket vunnit.
Min yttrandefrihet är den jag väljer själv.

(Carina Rydberg, Aftonbladet 13 januari 2015)

Nya perspektiv

I John Carpenters film They Live (1988) upptäcker huvudpersonen Nada att världen i själva verket styrs av utomjordingar. De har förslavat människorna genom att få dem att sätta konsumtion före allting annat, och de skickar hela tiden ut subliminala signaler om lydnad och underkastelse och uppmaningar att köpa mera. Nada råkar sätta på sig ett par solglasögon som avslöjar världen som den egentligen ser ut, där de styrande är demoner och de subliminala signalerna blir tydliga.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Jag känner att jag har de där glasögonen på mig varje dag, inte så att jag ser utomjordingar men väldigt tydliga budskap om att köpa mer saker och bråka mindre.

Nåt liknande händer när jag börjar lyssna på folk som berättar utifrån ett perspektiv som sällan hörs i den vanliga svenska vardagen. När jag väl har fått på mig de glasögonen, de som visar hur världen ser ut för många av de som inte uppfyller normen och idealen, då blir det väldigt svårt att se den som förut igen. Plötsligt måste jag ompröva en massa erfarenheter och övertygelser. Humor som kanske inte var så rolig? Idoler som kanske inte är så genomtänkta? Det är obekvämt! Men viktigt.

Jag tipsade tidigare om ett Instagram-konto som är ett par såna glasögon: Adopterad i Sverige. Här är några fler, väldigt värda att följa och bara lyssna på.

insta_machoMachokulturen (finns även på Twitter) ”uppmärksammar destruktiva mansroller och beteendemönster och hur inpräntade sådana mönster och roller ofta är i vårt samhälle”

Funkofobi Berättelser av människor som drabbats av funkofobi.

Psykofobi ”Forum för psykisk ohälsa”

insta_kvinnohKvinnohat (finns även på Twitter) Om kvinnohat

Fet kvinna (finns även på Twitter) ”Om förtryck som drabbar tjocka”

Svart kvinna Bilder av sexualisering, exotifiering och rasism

Asiatisk kvinna ”Berättelser om strukturell rasism, exotifiering, etc från människor som ses som asiatiska kvinnor.”

insta_transTransiarkatet (finns även på Twitter) Transseparatistiskt forum