Duktiga patienter krånglar inte

Den osynliga konflikten mellan läkare och patient

Våren 2016 blev jag diagnosticerad med allvarlig cancer, och påbörjade en resa genom svensk sjukvård. Följande är ett utdrag ur en kommande bok om den resan.

“I varje möte mellan läkare och patient finns en konflikt. Samma sak när du träffar en barnmorska, en psykiatriker, en tandläkare, en sjuksköterska — så fort du pratar med en person inom sjukvården som har något inflytande alls på din diagnos och behandling så finns den där, fast sällan uttalad.

Den handlar om vem som bestämmer över dig och din kropp, din hälsa. Vem som vet bäst hur du mår, och vad du behöver, i stunden och på lång sikt. Vem som ska välja vad du ska göra.

Det kan verka självklart att det är läkaren, barnmorskan etc som vet bäst. Hen har ju utbildat sig i flera år och kanske jobbat ännu längre.

Men trots detta vill patienterna ändå inte alltid följa deras råd. Enligt WHO är det i den industrialiserade världen idag endast hälften av patienterna med kroniska sjukdomar som följer läkarens uppmaning, ännu färre i utvecklingsländerna, och det är ett hot mot både världshälsan och världens ekonomi.

Varför är det så? Varför låter vi inte bara läkaren bestämma?

Kanske uppstod det här problemet redan för 10 000 år sedan, efter den neolitiska revolutionen, då människorna som varit jägare/samlare och levt i små rörliga flockar blev bofasta och slog sig ner för att odla marken i större byar. Innan dess, i 190 000 år, hade flockens medlemmar delat den medicinska kunskapen och visste lika mycket om farligheter, symptom och botande örter och metoder. Det var livsviktigt för var och en att ha kännedom om den egna kroppen, och om vad i naturen som skadar och vad som helar.

Men när flocken blev en by, och slavar under jordbruket, måste den utse en person att ha ansvaret för kunskaperna om naturens metoder att hela och skada. Helaren kunde använda all sin tid till att utveckla sin kunskap, och att bredda den genom att lyssna till alla andra som blev sjuka och skadade. Ju mer klyftan ökade mellan deras kunskap, desto mer upplevdes det kanske att helaren hade makt över andras hälsa. Och eftersom hälsa (förmodligen helt riktigt) sågs som en spirituell aspekt, hade den med makt över hälsan också tumme med det gudomliga.

Så det är inte så konstigt att läkare alltid haft en hög status, och till och med varit präster, eller åtminstone jämförts med prästerskapet.

Kanske skapades samtidigt ett avstånd mellan helare och sjuk. I vilket fall har läkarna diskuterat problemet med “patientens följsamhet” under hela medicinens nerskrivna historia — redan Hippokrates och de andra gamla grekerna diskuterade vikten av att få patientens förtroende.

Följsamhetsforskningen beskriver tre olika typer eller nivåer av följsamhet och samarbete mellan läkare och patient där compliance oftast betyder att patienten följer läkarens order, adherence att patienten följer läkarens råd och concordance att patienten och läkaren kommer överens om vad som ska göras.

Men de här begreppen är från nutid. Ända sedan början av medicinens nedskrivna historia har det mest diskuterats olika metoder att få patienten att lämna över ansvaret till läkaren. Även i modern tid har det setts som självklart och bra att informera patienten så lite som möjligt. 1849 föreslog den amerikanske läkaren Worthington Hooker i sin bok “Physician and Patient” att läkarna borde sluta ljuga för patienterna. Hans kollegor och samtid fnös åt honom.

Idag anser nog de flesta läkare att det inte går att ljuga sig till patientens förtroende. Men tanken, omedveten eller ej, som dröjer sig kvar i västerländsk sjukvård, är ändå att det är läkaren som ska fatta besluten. Patienterna ska höra, och lyda.

Den goda och medgörliga patienten

För drygt tio år sedan reflekterade studerande vid Göteborgs universitets sjukgymnastutbildning vad som krävs för att vara en “god patient”. Bland de 21 punkterna på studenternas lista fanns till exempel:

  • Är glad och engagerad.
  • Behöver hjälp.
  • Är tålmodig.
  • Rättar sig efter personalens schema.
  • Accepterar att bli värderad och bedömd.
  • Förstår sitt eget bästa, så som sjukvårdspersonalen definierar det.

I en annan forskning av Haidet & Stein (2006), om “den dolda agendan” i läkarutbildningen (alltså hur läkarna beter sig, vad de säger och förmedlar, vilket i hög grad uppfattas av studenterna och tas som intäkt för hur en läkare ska vara) beskrivs några “uppfattade” lärdomar:

  • Läkare gör inte misstag.
  • Läkare medger aldrig sina kunskapsluckor.
  • Det finns alltid en rätt lösning på alla problem.
  • Det är okej att vara oförskämd, om det du gör är viktigt.
  • Att kunna kommunicera är bra, men inte så viktigt.

Slutsatserna som studenterna drog i studien var bland annat dessa:

Läkare måste vara perfekta. Osäkerhet och komplexitet ska undvikas. Resultatet är viktigare än processen. Hierarkier är nödvändiga.

(källa: Marcus Österberg / Västra Götalandsregionens utvecklingsblogg: Att lära snarare än att uppnå följsamhet – Utveckling i VGR)

Den osynliga konflikten i rummet där patient och läkare möts blir allt tydligare.

I ena stolen: En läkare som vet bäst, som ska veta bäst.

I den andra: En patient som enligt vårdetiken ska behandlas som en jämbördig. Men som också ska vara en god patient: glad, tålmodig och förstår sitt eget bästa, vilket är vad läkaren bestämmer. Som inte krånglar.

Ofta är vi som patienter helt med på den här ordningen. Vi vill vara en god patient. Vi vill att läkaren ska veta bäst, ställa en exakt och korrekt diagnos och veta exakt rätt behandling. Vara en suverän expert, lite mer än en vanlig människa. Vi vill inte veta att doktorn ligger i skilsmässa, har ångest för att inte få vara med sina barn och har sovit dåligt i flera veckor.

Kunskap om patienten

Vi vill också helst träffa samma doktor nästa gång, och nästa. Det kan ju verka lite töntigt, och orimligt krävande, men det spelar verkligen en viktig roll. För en stor del av den kunskap som behövs för att vi ska bli friska finns i hela bilden av oss. Inte bara i den lilla glimt av oss som en okänd person får, i ett samtal som varar kanske tio minuter.

Min morfar var stadsläkare i Motala, i mer än 60 år. Han hade praktiken i samma hus han bodde i, och när jag var liten fick jag sitta i soffan längst bak i mottagningsrummet ibland, om jag var tyst som en mus. Han kände alla sina patienter utan och innan. Ofta hade han varit med när de föddes, eftersom han också var förlossningsläkare på Motala BB, som han var med och grundade. Han kände deras familjer och släktingar, han visste vilka sjukdomar de haft, vilka olyckor de varit med om, hur de levde, allt.

Motala Tidning, 5 februari 1972

Kanske det inte är så svårt att vara en god patient — och en god doktor — för några som känner varandra så väl. För en stor del av läkandet kan bara ske när den sjuka känner sig trygg. Det är inget flum, det är så kroppen funkar. Är den i stress så kan den inte läka lika bra.

Och vi blir trygga av att bli sedda, och respekterade. Av en läkare som är lugn, som har alla grundfakta, som pratar om just dig, och inte om andra “fall” i litteraturen. Som lyssnar på dig, och din kunskap om dig.

Idag är chansen att träffa en doktor som känner en så väl, och som har tid att lyssna, nästan obefintlig för den som inte har råd med privat sjukvård. Du delar din husläkare med i genomsnitt 4000 andra patienter, och ni träffas i kanske tio minuter, i bästa fall en halvtimme.

I undersökningar där man jämfört Sverige med nio andra västländer hamnar vi ständigt på jumboplats. På frågan om hur ofta din husläkare känner till viktig information om din medicinska sjukdomshistoria hamnar Sverige på sista plats med 57 procent medan motsvarande siffra för Nederländerna är 90 procent.

 

Din kunskap är viktig

Tanken att det är läkaren, inte patienten, som vet vad som felas är grundmurad hos de flesta idag.

Men läkaren har en sorts kunskap. Du som patient har en annan, om dig själv. Du kanske inte tror det. Det kanske inte känns så. Men ju mer du blir lyssnad på, ju fler saker kommer du att komma på. Och det är i detaljerna som mönstret framträder. En bra läkare hör inte bara vad du berättar, utan förstår också vad det är som bara du vet, som du behöver berätta.

Dessutom vet en bra läkare att det är värdefullt att lyssna även om du inte har en aning om vad som är problemet. Just för att det får dig att bli tryggare, och därmed mer intresserad av att samarbeta, både med läkaren och med din egen kropp.

För även om läkare är fantastiskt kunniga och duktiga och utbildade och erfarna så är det bara i samarbetet med patienten som verkligt läkande kan ske på lång sikt (om man ska hårdra det lite är det ju bara patienten som verkligen kan se till att läkandet sker).

Förra året, 2017, kom ordet “spetspatient” med på nyordslistan. En spetspatient är någon som vet så mycket om sin sjukdom att hen kan lära sjukvården något. Men då är hen inte bara en behövande, följsam patient längre, och för vissa läkare kan det upplevas som ett problem.

När jag behöver hjälp för någon annan åkomma eller skada är det sällan som vårdpersonalen jag träffar på kan särskilt mycket om parkinson och det gör väl egentligen inte så mycket, jag kan nog oftast tillräckligt för oss båda. Problemet är att jag väldigt ofta känner mig tvungen att vara ”läkarcentrerad” i dessa möten med vården. Jag har nämligen märkt att läkare och annan vårdpersonal brukar känna sig hotade om de märker hur mycket jag kan. När jag är läkarcentrerad är jag väldigt försiktig, och visar inte hur mycket jag vet. Jag förminskar min kunskap och låter vårdpersonalen styra helt. På så sätt brukar de inte känna samma behov av att sätta mig på plats. Däremot tappas en massa lärande bort, både för mig och vårdpersonalen, när vi inte kan mötas som jämlikar.

Sara Riggare, spetspatient, skriver på KS-bloggen

 

Expertis och omvårdnad

Jag tror att det här handlar om flera saker.

En är den mänskliga, psykologiskt förklarliga reaktionen på att få sin auktoritet ifrågasatt. Ingen gillar det, för att det i grund och botten utmanar ens värde som människa. Detta gäller i ännu högre grad de vars jobb är en stor del av deras identitet, för att de har studerat länge och/eller jobbat länge inom sitt yrke. Allt som kan tolkas som kritik (fast det kanske inte är det) ger en ryggmärgsreflex att försvara det man just sagt, eller på annat vis demonstrera sin pondus.

En annan är att västerländsk medicin är starkt fokuserad på kunskap och expertis. Vi har resurserna och tekniken att vara spjutspetsar inom medicin. När jag blev diagnosticerad med cancer sa många till mig att det ändå var tur att vi bor i Sverige, eftersom den svenska cancersjukvården är den bästa i världen. Men det jag upptäckte är att det saknas några viktiga pusselbitar, varav de viktigaste är kommunikation och tid för omvårdnad.

När jag skriver det här är det lite mer än två år sen jag fick beskedet om cancer. Sen dess har jag upplevt många olika sidor av sjukvården, både den som är bäst i världen och den som är kaotisk och stressande.

Den kaotiska och stressande delen handlar ofta om kommunikation. Det finns få saker som är så jobbiga, både för den som är sjuk och för de anhöriga, som när olika läkare säger olika saker, ibland rent motsatta. Tyvärr händer det ändå. Det händer också att man får otydlig eller fel information, får informationen för sent eller inte alls. Det händer att man blir utskälld eller bara känner sig dum för att man inte fattar vad personalen säger. Det händer (ganska ofta) att man känner sig stressad, ofta för att personalen är stressad. Att man har dåligt samvete för att man tar upp personalens tid.

Självklart är det här inte personalens fel. Alla som jobbar i världens bästa cancersjukvård önskar nog inget hellre än att ha tid för bra kommunikation och bra omvårdnad. Men det är svårt i det system som råder nu. Jag drömmer om en framtid där den “vanliga” sjukvården integreras med den “alternativa” vården för att ge patienterna den bästa beprövade tekniken, expertisen, omvårdnaden och kommunikationen.

Det är tack vare de duktiga kirurgerna, läkarna och och alla andra på operationsavdelningen på KS, och den högteknologiska operationen med alla robotarmarna som jag blev av med cancern. Det är jag såklart enormt tacksam för!

Men mitt bästa minne av de här åren var när jag fick vara i tre veckor på Vidarkliniken, tack vare Stockholms läns landsting som hade avtal med dem, gällande rehabilitering efter cancer. Där blev kontrasten mot den “vanliga” sjukvården så påtaglig. Inte bara för att kommunikationen var tydlig, men framförallt när det gällde omvårdnad. Det fanns ingen stress, ingen tidsbrist. Vad jag än kände eller oroade mig för så fanns det tid att ta hand om det. Jag behövde aldrig argumentera, tjata, känna mig jobbig eller dum, jag blev aldrig det minsta ifrågasatt. Vi fick massage varje kväll, blev inbäddade i trygghet, vilsamhet, värme och ull varje dag. Respekten och människokärleken var påtaglig — och läkande.”

LÄS MER

Vinnova beviljar medel till nytt kompetenscentrum | Dagens Patient

DEBATT: “Världens bästa vård av cancer” är en myt | Aftonbladet

Ge svenska patienter tillgång till individanpassad cancerbehandling | SvD

Svårt att få hjälp efter stroken | SvD

”Vård av personer med långvarig sjukdom måste förbättras” | Dagens Medicin

”Bör även farliga politiker i sjukvården stoppas?” |  SvD

Vården ur befolkningens perspektiv 2016 | Vårdanalys

”Omvårdnad är en fråga om liv och död” | Dagens Medicin

Förklaringen

Det här tänker jag på, när jag tänker på USA:s och Rysslands attacker i Syrien.

(Och varje gång jag tänker på krig som utkämpas mellan stormakter i andra länder än deras egna.)

One night a spaceship appeared in the sky of a planet which had never seen one before. It appeared as a brilliant new star moving silently across the heavens.
Primitive tribesmen who were sitting huddled on the Cold Hillsides looked up from their steaming night-drinks and pointed with trembling fingers, swearing that they had seen a sign, a sign from their gods which meant that they must now arise at last and go and slay the evil Princes of the Plains.
In the high turrets of their palaces, the Princes of the Plains looked up and saw the shining star, and received it unmistakably as a sign from their gods that they must now go and set about the accursed Tribesmen of the Cold Hillsides.
And between them, the Dwellers in the Forest looked up into the sky and saw the sigh of the new star, and saw it with fear and apprehension, for though they had never seen anything like it before, they too knew precisely what it foreshadowed, and they bowed their heads in despair.
They knew that when the rains came, it was a sign.
When the rains departed, it was a sign.
When the winds rose, it was a sign.
When the winds fell, it was a sign.
When in the land there was born at midnight of a full moon a goat with three heads, that was a sign.
When in the land there was born at some time in the afternoon a perfectly normal cat or pig with no birth complications at all, or even just a child with a retrousse nose, that too would often be taken as a sign.
So there was no doubt at all that a new star in the sky was a sign of a particularly spectacular order.
And each new sign signified the same thing – that the Princes of the Plains and the Tribesmen of the Cold Hillsides were about to beat the hell out of each other again.
This in itself wouldn’t be so bad, except that the Princes of the Plains and the Tribesmen of the Cold Hillsides always elected to beat the hell out of each other in the Forest, and it was always the Dwellers in the Forest who came off worst in these exchanges, though as far as they could see it never had anything to do with them.

Natthimlen över Syrien. Bildlån: The Australian

And sometimes, after some of the worst of these outrages, the Dwellers in the Forest would send a messenger to either the leader of the Princes of the Plains or the leader of the Tribesmen of the Cold Hillsides and demand to know the reason for this intolerable behaviour.
And the leader, whichever one it was, would take the messenger aside and explain the Reason to him, slowly and carefully and with great attention to the considerable detail involved.
And the terrible thing was, it was a very good one. It was very clear, very rational, and tough. The messenger would hang his head and feel sad and foolish that he had not realized what a tough and complex place the real world was, and what difficulties and paradoxes had to be embraced if one was to live in it.
”Now do you understand?” the leader would say.
The messenger would nod dumbly.
”And you see these battles have to take place?”
Another dumb nod.
”And why they have to take place in the forest, and why it is in everybody’s best interest, the Forest Dwellers included, that they should?”
”Er …”
”In the long run.”
”Er, yes.”
And the messenger did understand the Reason, and he returned to his people in the Forest. But as he approached them, as he walked through the Forest and amongst the trees, he found that all he could remember of the Reason was how terribly clear the argument had seemed. What it actually was he couldn’t remember at all.
And this, of course, was a great comfort when next the Tribesmen and the Princes came hacking and burning their way through the Forest, killing every Forest Dweller in their way.

ur epilogen till Life, the Universe and Everything, den tredje delen av den lysande Liftarens Guide till Galaxen

Det fina med att gräla

Par som bråkar ibland har bättre chans att hålla ihop, om de bråkar på rätt sätt. Det säger alla psykologer och relationsterapeuter och romantikbloggare, och det vet jag för att jag kom på (i sista sekunden innan jag skulle skriva den här texten) att jag skulle läsa vad det finns för forskning om att bråka och gräla med den man älskar. Jag kan lugnt säga att 90 % av alla råden inte stämmer på oss, fast vi har levt tillsammans länge och bråkat ganska mycket.

Så det här blir inte en text med goda råd om hur man grälar på rätt sätt, utan om min ångestfyllda relation till att gräla och hur jag nu, efter decennier, har börjat fatta det fina i kråksången med att gräla, även om vi gör det på fel sätt.

Morr! Foto: CloudVisualUnsplash

Fast jag ska börja med de goda råden.

Eller, egentligen vill jag börja med en disclaimer. Jag vill klargöra att jag inte tror på romantisk kärlek. Jag uppmuntrar inte någon att bilda kärnfamilj, och jag är inget fan av tvåsamhet. Ja, det kan verka konstigt att höra det från någon som levt i en kärnfamilj med samma person sedan U-137 dök upp i Blekinge, men det är ändå sant: Jag tror att romantisk kärlek och kärnfamiljen är fällor som lagts ut av kapitalismen, kommersialismen och patriarkatet, och jag tror att de är farliga, kanske till och med livsfarliga, särskilt för barn.

Det betyder inte att det inte finns bra saker med att leva länge med samma person. Det finns många riktigt bra saker! Till exempel att lära känna någon så väl, och att inse att du kan älska dem trots alla deras fel och brister. Och att de kan älska dig, trots alla dina brister och svagheter. Att ha någon i ditt liv som du kan lita obetingat på, någon som du vet kommer att släppa allt för att vara vid din sida i en kris. Och du vet det för att de har gjort det många gånger förut, så länge ni känt varandra. Tryggt sex, vänskap, skratt. Gemensamma minnen. Allt det är bra!

Men de flesta människor som har långa relationer får också lägga ner mycket jobb. Jag har skrivit om hur det jobbet har sett ut för mig, men i den texten glömde jag att nämna det faktum att min person (som vi kan kalla P) och jag har grälat, högt och argt, många många många gånger.

View story at Medium.com

När jag lade till det i en kommentar svarade de flesta typ ”Puh! Jag trodde ett tag att du var nån slags pod-människa”, eller ”#ustoo”. Men en eller två sa att de aldrig bråkar och inte kan förstå varför de skulle göra det, varför någon skulle behöva bråka.

Och det går såklart bra, det med! Alla är olika. Det finns inget hemligt recept som funkar för alla, det är omöjligt. Och så länge ni har det bra tillsammans utan att gräla, men ni låter bli av rätt anledning och inte för att du avskyr att bråka, eller för att du håller allt inombords för att du är rädd för bråk — då är det bra. Om inte, försök att få hjälp. Forskningen visar att den som undviker att gräla riskerar att få onormala dagsnivåer av stresshormonet kortisol — och som jag just lärt mig på cancer-rehab kan för mycket kortisol (och stress) bryta ner immunsystemet, och det är dåligt.

Så hur träter en på rätt sätt? Enligt vetenskapen och de romantiska bloggarna finns det några saker att tänka på:

  • Om du är arg: släpp ut det. Stäng inte in ilskan tills du exploderar. Försök att göra det till en vana att berätta för din person vad du känner, innan du blir arg (källa)
  • Hitta en metod för att lösa problem utan att bli arga, uttryck känslor på ett genomtänkt och måttfullt sätt, turas om att prata (källa, källa, källa)
  • Hota inte din person (genom att till exempel ställa ultimatum) (källa)
  • Dra inte upp gamla oförrätter, stapla inte saker på varandra (källa)
  • Låt din person prata, avbryt inte, rynka inte på ögonbrynen, lyssna noga, bekräfta hens känslor och synpunkter (källa)
  • Lugna ner er efteråt och diskutera vad som just hände (källa, källa)

Alla de här råden verkar goda och visa. För mig verkar flera av dem också omöjliga. Eller i alla fall väldigt svåra att göra i verkligheten. När P och jag grälar gör vi det för att vi redan är arga, och vi är ofta arga för att vi är sårade (ofta på ett barnsligt ställe), eller trötta, eller jättehungriga, eller för att vi har panik av någon anledning. Då är det väldigt svårt att vara rationell och sval och förstående. Snarare beter vi oss som idioter, och säger idiotiska saker till varandra.

(Här är ett råd som jag faktiskt inte tog med för att jag börjar skratta varje gång jag ser framför mig hur vi sammanbitet viskar arga idiotiska saker till varandra:

Höj inte rösten. Det är förbluffande hur problem som kommer sig av sårade känslor eller meningsskiljaktigheter kan lösas i en viskning. Jag råder par som skriker till varandra att de bara ska kommunicera i viskningar, och det sänker dramatiskt ilskefaktorn i deras relationer.

Dock kan det säkert funka för andra — återigen, alla är olika.)

Jag avundas verkligen människor som är bra på att bråka. (De som aldrig tjafsat är något annat, en slags förtrollade enhörningar.) Jag önskar att jag kunde vara lugn, samlad och cool när jag känner mig sårad, förminskad eller inte lyssnad på. Tro mig, jag har försökt. Och jag blir bättre på det, långsamt!

Men låt oss resa tillbaka i tiden till 1962, för jag tror att en av anledningarna till att jag är usel på konflikter med mina kära står att finna där. Det är året jag föddes. Eller om vi ska resa till 1925, när min mamma föddes. Min mamma var katastrofalt dålig på konflikter med sina kära. Det hade troligen med hennes uppväxt att göra, men låt oss inte resa ännu längre tillbaka, det tar aldrig slut.

Lull & Anna, typ 1972

Min mamma och jag bråkade jämt. Så långt tillbaka som jag kan minnas. Varje dag. Det var bara vi två, och fast hon älskade mig väldigt mycket så var hon också väldigt olycklig, och hade inget självförtroende som mamma. Eller som människa. Hon började alltid gråta när vi bråkade, och så började jag gråta, och så sa hon åt mig att sluta gråta, vilket inte hjälpte ett dugg. Det hände att hon slog mig, inte för att hon trodde att det var bra, tvärtom hatade hon alla sorters våld. Men hon fick panik när jag skrek åt henne, eller trotsade henne, och reagerade med att slå, precis som hon blivit slagen när hon var barn. En gång när jag var 11 eller 12 och hade låst in mig i mitt rum efter ett hemskt bråk skrek hon utanför dörren att hon skulle ta livet av sig om jag inte kom ut. Så får man inte säga till sitt barn. Någonsin.

Kort sagt: när jag blev vuxen hade jag nästan inga erfarenheter av att lösa konflikter på ett bra och konstruktivt sätt. Och jag var rädd, jätterädd för att såra andra människor. Samtidigt var jag ännu mer rädd för att bli sårad eller övergiven. Jag såg (undermedvetet) attack som det bästa försvaret och blev mycket trotsig. Ser ni vad vi har här? Problem.

När jag var 19 träffade jag P, och på tio år fick vi fyra barn. Första gången två av dem bråkade ordentligt — sjuåringen sprang rasande efter elvaåringen som varit retsam, och skrek “Jag ska döda dig!” på fullaste allvar — fick jag panik. Jag hade ingen erfarenhet av syskonslagsmål, jag trodde att de hatade varandra på riktigt och att de aldrig skulle bli vänner igen. Deras pappa, som var en lillebror (förmodligen en väldigt irriterande lillebror), försäkrade mig om att det inte fanns någon risk för mord eller livslångt hat. Och självklart hade han rätt: inom en timme var de vänner igen. Jag var omskakad mycket längre än så. Hur kunde de säga såna hemska saker till varandra, och sedan leka som om inget hade hänt? Det hände förstås många gånger under åren, men det tog lång tid innan jag vande mig. Min omedelbara instinkt var att hoppa in mitt i alla deras konflikter med varandra eller med sin pappa, och få slut på det nästan till vilket pris som helst. Jag hatade det så innerligt!

Mina egna gräl med P, när vi var unga, var ofta kaotiska. Som jag minns det bråkade vi av svartsjuka eller andra relationella saker. Ofta gick det såhär, att efter en stunds höjda röster vände P ryggen åt mig och sa att han inte ville fortsätta diskutera, varpå jag fick panik och sprang efter honom och insisterade på att “prata klart”, vilket gjorde att han fick panik och försökte bli av med mig genom att vara taskig, varpå jag bröt ihop och grät och blev ännu mer intensiv, och så vidare och så vidare. Vi slog aldrig varandra, men vi knuffades, åtminstone en gång, och ibland hade vi sönder saker. Det var så mycket frustration — framförallt tror jag för att vi båda var starka, passionerade, hetlevrade personer med (minst) det vanliga antalet olösta barndomsproblem. Det vill säga: alltför känsliga på vissa ställen, men utan kunskap eller erfarenhet av hur man uttrycker såna känslor konstruktivt.

Jag vet inte hur ofta vi hade dessa uppträden (som kunde vara minuter eller timmar långa, ibland med upp till 2–3 dagar av arg tystnad efteråt). Men det kan inte ha varit mer än tjugo procent av tiden, eftersom “forskning visar att par som grälar mer än 20 procent av tiden kommer sannolikt inte att överleva“, och vi överlevde ju (ett konstigt citat, är det förhållandet eller paret i det som dör? Hoppas relationen).
Men jag skulle säga minst en gång i månaden.
P skulle antagligen säga “Vad pratar du om? Jag kan inte komma ihåg några gräl” — men det är så hans hjärna fungerar, han kommer bara ihåg det roliga.

***

När jag var runt 25 åkte jag tåg, från Stockholm till Göteborg tror jag. Jag satt mittemot ett gammalt par: hon var kort, mörk, kompakt; han var lång, vithårig, tung. Båda i 70-årsåldern. De grälade hela tiden. Han kunde inte hitta sin hatt. Hon skällde på honom för det, och han skyllde på henne. Hon haffade konduktören och försökte dra honom in i det, få honom att hålla med henne om att hennes man var en dåre. Konduktören flydde. De fortsatte sitt tjafs. Det slutade aldrig.

Nästan tio år senare var jag i Rom med familjen. Jag gick över en piazza i solskenet bland hundratals andra turister, när jag hörde ett samtal bakom mig som lät märkligt bekant. Jag vände mig om, och där var de — och de grälade fortfarande! De måste ha varit 80+, kanske 90 nu. De kanske hade grälat i hela sitt liv, i hela världen, vem vet. Kanske fick det dem att känna sig trygga? Kanske var det som ett manus som de måste hålla sig till, för att de inte hade någon annat? Jag vet inte. Men jag insåg två saker då: 1) jag ville inte att vi skulle bli som dem, trots att de var lite gulliga i sin knäppighet. Och 2) det är kanske inte så farligt att gräla ändå.

***

Men ändå. Jag önskar att min mamma hade lärt mig lite konstruktiv konfliktlösning, istället för den panik- och skuldtripp som var på hennes karta. Jag önskar att min skola hade utbildat oss i giraffspråket förutom (eller snarare innan) engelska och franska. Jag avundas människor som kan hålla sig lugna i stormen av oenighet. Jag avundas att de antagligen inte känner sig sårade, de tycker bara att de inte håller med varandra. Dumma gräl är vad som händer när någon känner sig sårad.

Vår familj åkte på en lång resa när våra barn var 14, 17, 19 och 24. Vi reste i nästan ett år och oj, vad vi bråkade och tjafsade mycket! Det var varmt, vi åkte alltid från ett ställe till det andra, vi var oftast tvungna att dela väldigt små utrymmen. Vi var som sardiner i en het burk. Det fanns ingenstans att gömma sig från konflikter; inga egna rum, inga dörrar att smälla i, inga välkända gator att rusa ut till. Så vi bråkade. Mycket tröttsamt, och mycket lärorikt. Vi lärde oss mycket om varandra.

Det här kom jag ihåg, när jag grälade med P sist. Det finns så mycket vi aldrig säger till varandra om vad vi vill och behöver. Vi säger det inte av en mängd olika anledningar. Vi kanske inte ens är medvetna om det själva. Vi kanske skäms för att säga det högt eftersom vi inte tror att våra behov är viktiga. Vi kanske känner att vi har sagt det men partnern lyssnade inte, kanske det aldrig är någon alls som lyssnar någonsin, så varför bry sig.

Men dina behov är inte något du lätt kan trycka ner. De finns där hela tiden, precis under ytan. Och ibland, när du är upprörd, dyker de upp. Otydligt uttryckta kanske, eftersom du inte hade tänkt uttrycka dem, eller ville det, eller ens märkte att du gjorde det. Du kanske skrek eller grät. Men du berättade ändå för din person om nånting som du behöver. Och om hen kunde lyssna ordentligt, eller åtminstone tänka på vad som hände efteråt, kanske hen lärde sig något av det.

Vår senaste konflikt handlade om … nånting. Jag kommer verkligen inte ihåg, fast det var bara några veckor sedan. (Vi bråkar så mycket mer sällan nuförtiden, kanske en gång i månaden, varannan månad? Och när jag säger bråk menar jag höjda röster, kanske svordomar, överdrifter, “du gör alltid si”, “du gör aldrig så”, stampa iväg, kanske stampa tillbaka igen, sura etc. Inte knytnävsslagsmål! Men inte heller bara att vi har olika åsikter och muttrar, suckar, himlar med ögonen …)

Så. Vi hade en dispyt. Om nånting — det kan ha varit att den ena av oss avfärdade den andras argument för bryskt, i en politisk diskussion, och den andra blev förolämpad och sa “Vad är det för fel på dig”? och så spårade det därifrån. (Jag gissar verkligen bara, men det där låter som om det kunde vara vi, på en dålig dag.)

Och det kan ha slutat med att den ena av oss drog sig tillbaka till sovrummet för att titta på tv argt, och den andra kan ha städat köket ganska högljutt, men det jag faktiskt minns tydligt är att jag kom på (nästa dag) att jag hade lärt mig nånting om P.

Nånting han sa kvällen innan blev allt tydligare ju mer jag tänkte på det, och det var nånting som jag troligen hade vetat hela tiden men inte riktigt tänkt på, ni vet, jag hade hört, men inte lyssnat. Och det var ett behov. Det var nånting om hur han känner.

Och det slog mig att eftersom jag hade lyssnat den här gången (inte när han sa det, när vi grälade, men nästa dag, tack vare nån liten avdelning i min hjärna som insisterade på att det här var ett viktigt meddelande som jag inte fick missa igen) så visste jag det nu, jag visste nånting mer om honom nu. Och att jag nu kunde välja — om jag ville — att respektera hans behov. Vilket förmodligen skulle få honom att må bättre. Och mig också, eftersom när vi älskar någon vill vi ju inte såra dem, eller avfärda dem, bara för att vi inte har fattat vad de behöver.

Visst, det var ledsamt att bråka (jag var så arg att jag grät vid ett tillfälle) men jag hade lärt mig nånting, något viktigt. Det kändes som att ha hittat ett guldkorn i en lerig flod. Om vi hade varit förnuftiga, lugna förtrollade enhörningar kunde jag hittat det där guldkornet i en förnuftig, viskad konversation. Men det är vi inte: vi är bara människor. Ofullkomliga, känsliga, för trötta ibland eller för hungriga, för utmattade av livet för att lösa problem på ett lugnt sätt. Och det kanske inte är hela världen.

En sista sak: om du inte redan har lyssnat på Marshall Rosenberg, grundaren av Center for Nonviolent Communication så tipsar jag om den här föreläsningen (den är egentligen tre timmar! men jag har delat från cirka 1:58 in, klippet är cirka 10 minuter). Det är intressant för att han pratar om hur problemets lösning kommer av sig självt, när (men aldrig förrän) vi har lyssnat på varandras behov, utan att döma eller ställa krav. Det låter enkelt, men är svårt!

PS! Den här texten finns även på textportalen Medium.com, både på svenska och på engelska! Du får gärna komma till min sida där och titta!

Cancer och rädslan för svaghet

Går på behandling för efterverkningar av cancern och tänker följaktligen mycket på cancer just nu.

Vilken resa det har varit. Är.

Det är så mycket jag skulle vilja skriva om men måste sortera, annars skulle det sluta med nån slags Ulysses om cancer, en stream of canceriousness på 700 sidor. Haha ingen skulle vilja läsa den!

Men det jag tänkte idag, när jag låg på en brits i ett par rymdbyxor som masserade mina ben med tryckluft, var hur taffliga vi är med sjukdom och svaghet i vår kultur.

När jag blev sjuk förrförra året –

när vi hade följt med sköterskan in på hennes rum, efter att ha fått prata med en läkare som förklarade var tumören satt (ganska illa) och hur allvarliga cellförändringarna var (väldigt illa),

när sköterskan frågade om jag hade pratat med barnen, och det plötsligt bara brast, gråten kom som en storm fast jag trodde att jag skulle vara så himla samlad,

– då var jag rädd för att dö. För att inte få vara med längre. För att inte få vara med mina barn och barnbarn. Inget konstigt med det, såklart, de flesta blir nog rädda för att dö när de får veta att de har cancer.

Fast sen gick jag ju inte och tänkte på det hela tiden.  Så rädd eller ledsen som jag var där hos sköterskan har jag inte varit sen dess. Jag har varit orolig, och mått fruktansvärt dåligt, särskilt under cellgiftsbehandlingen. Men jag har också varit överraskande lycklig och nöjd, tillfreds. Människor som känner döden flåsa sig i nacken uppskattar livet mer än vanligt sägs det, men jag trodde inte att det skulle gälla mig för jag gillar redan livet så mycket. Har alltid varit den lättpåverkade typen som vill pussa träd och sjunga för fåglar. Men det drabbade faktiskt mig också! Vissa dagar kändes det som om koltrasten och den blå himlen och det knubbiga lilla barnbarnet skulle få mitt hjärta att sprängas av kärlek, som att döden var helt obetydlig. En ganska udda känsla när man har fått veta samma dag att cellgiftsbehandlingen måste skjutas upp för att kroppen är i för risigt skick för att orka med dagens dos.

Men: det finns en annan rädsla också, som jag kom underfund med efter ett tag. Rädslan att hamna utanför. Det var inget jag hade tänkt på, snarare nåt som blev alltmer uppenbart med tiden. För att ha cancer, att vara allvarligt sjuk, är att sättas åt sidan. Man slutar liksom att vara någon som räknas med.

Vår kultur handlar så mycket om prestation och styrka. Om att vara duktig, leverera, pressa sig. Vi beundrar idrottare som tar guld veckan efter att de fött barn, företagare som jobbar dygnet runt och blir börsraketer, artister som genomför showen fast de knappt kan stå på benen av sin sjukdom. Men det gäller i vardagen också: vi lär oss tidigt att bita ihop, inte känna efter, sluta gnäll nu, skynda dig! Som vuxna är vi helt införstådda med att det är plikten framförallt. Har du feber? Ta två alvedon och gå till jobbet. Har du ont? Ta smärtstillande och träna ändå. Är du ledsen? Ta ett glas sprit och var glad.

Huvudsaken är att du inte känner efter vad du behöver, vad du verkligen behöver. Dels för att ingen kommer att ge det till dig ändå, lång näsa!, och dels för att inte verka svag. Ingen gillar en svag. Svaga människor behöver sluta känna efter, träna mer, äta mindre, ta sig samman, rycka upp sig, sluta pjåska. Hur skulle det se ut om alla stannade hemma från jobbet för att de var lite sjuka? Vad tror du kompisarna säger om du bara börjar gråta hela tiden? Duktiga människor däremot, de är bra.  Såna som aldrig krånglar eller klagar, som bara gör det de ska.

Det kanske har att göra med våra primitiva hjärnor, vår nedärvda skräck att bli utstötta ur flocken och den enda chansen till överlevnad. Den som bröt benet eller blev svag på något annat sätt blev en belastning.

Eller med rovkapitalismen vi lever med idag, vår helt rimliga skräck att bli av med jobbet som sannolikt är vår enda chans till överlevnad. Den som bryter ihop eller blir svag på något annat sätt riskerar att bli en belastning.

Och ingen, ingen, vill vara en belastning! Ingen vill bli inkallad till chefen, föraktad av kollegorna, mobbad av klassen. Ingen vill bli utförsäkrad, utfattig, utfryst. Bättre att bita ihop, ta på sig lite fler uppdrag, le!, ta tre alvedon. Inte känna efter. Inte ta hand om sina behov. Framförallt inte visa svaghet.

Men när man får cancer. Då är man  ju svag. Det går liksom inte att komma ifrån! Man är svag, man kanske till och med kommer att dö. Man kanske kommer att se sjuk och konstig ut. Tappa håret. Förlora kroppsdelar. Svälla upp, eller bli utmärglad. Kräkas och vara allmänt … sorglig. Och alla tycker synd om en. Det är inte alltid så skönt. Alla reagerar olika, men jag kände ett väldigt motstånd i början mot att bli behandlad som en stackare som alla skulle samlas kring och beklaga och hålla i handen och lägga huvudet på sned åt, och sen vara ensam kvar när alla friskisar hade gått hem till sina friska liv igen.

För långsamt men säkert blir man uträknad. Ingen att räkna med. Ingen som kan bidra med jobb, med utekvällar, med duktighet, med prestationer. Jag menar inte att man blir föraktad! Det är idel snällhet och omtanke som gör att man blir alltmer marginell, allt mindre efterfrågad. Men det gör inte mindre ont för det.

Nu pratar jag inte bara för egen räkning. Egentligen ganska lite för egen räkning, för jag hann inte vara så sjuk så länge, och jag var inte särskilt högpresterande innan heller, och hade en massa envisa vänner. Men jag har pratat med och läst hundratals människor i cancersvängen, och nästan alla har känt av det mer eller mindre. Många har känt att de blev en slags paria. Som om de smittade. Att rädslan för cancer gjorde att folk bara försvann runt omkring dem, gick upp i rök.

Och jag tänker att det inte skulle behöva vara så. Tänk om vi inte levde våra liv med prestation och styrka som högsta livsmål! Tänk om svaga människor också ansågs vara värda. Lika värda.

Tänk om svaghet och sjukdom ansåg vara tillstånd, inte egenskaper. Nånting som drabbar alla ibland, som kan vara relevant på olika sätt. Inte något som ska undvikas till varje pris, som bara är skamligt eller skrämmande. Tänk om vi kunde se att svaghet och sjukdom kan ge erfarenheter. Till och med vara berikande. Tänk om vi hade som livsmål att bli så kloka och goda som möjligt, istället för att ha mest status och mest pengar.

Om vi mätte framgång i hur många som gillar oss för den vi är och hur lugna vi känner oss i själen, istället för hur många medaljer, diplom, troféer eller sedlar vi har. Va? Hur skulle det se ut? Skulle vi vara lika rädda för cancer då? Om vi visste att vi fortfarande var med i sammanhanget, fast vi var sjuka? Jag tror inte det.

Det tänkte jag på, medan rymdbyxorna kramades och pyste.

(Tänkte också på ”FUCK CANCER” och vad vi egentligen vill med det, och hur förbjudet det är att kritisera cancersjukvården, och hur man ska hantera rädslan att cancern ska komma tillbaka. Men det är helt andra texter.)

 

Om att hålla ihop

Hur gör folk som har varit tillsammans väldigt länge?

[Public domain] via Wikimedia Commons

At Plough, The End Of The Furrow, Peter Henry Emerson, 1887

Eller borde frågan snarare vara: ”Är det något att sträva efter, att vara tillsammans väldigt länge med en och samma?”

Ibland vill folk veta hur jag och P har gjort för att ha kunnat hålla ihop i så många år. Sedan 1981. Det är ju ganska länge nu. Vad är vårt hemliga knep?

Den frågan väcker så många tankar i mitt huvud att jag oftast förfaller i grubbel i stället för att ge något enkelt svar. För det finns inget enkelt svar, vi har inga hemliga knep, och jag vet inte ens om det vore en bra sak att vi hade det? Är det ens bra för oss att leva tillsammans? Hur vet jag att vi inte är hjärntvättade av den kulturella föreställningen om romantisk kärlek, tvåsamhet och kärnfamilj? Hur ser alternativen ut?

Vid det här laget brukar den stackars förhoppningsfulla frågeställaren ha bleknat och kroknat, och jag skyndar mig att byta samtalsämne. Hur en förvarar omaka strumpor är alltid intressant att prata om, eller kanske den amerikanska presidentens förslag om att riva upp nätneutraliteten.

Så jag kanske inte är rätt person att fråga om hur en ska ”hålla kärleken vid liv” och annat yada yada. Men tanken på det dök ändå upp när jag läste en amerikansk artikel nyss om vilka frågor ett par borde diskutera innan de slår sina påsar ihop på allvar.

De tretton frågor som olika experter föreslår att de älskande borde diskutera i god tid är (slarvigt översatt) som följer:

  1. Brukade din familj kasta tallrikar, diskutera sansat eller bli tysta när ni hade olika åsikter?
  2. Vill du få barn? Kommer du att byta blöjor?
  3. Kommer det vi varit med om i våra tidigare relationer att hjälpa eller stjälpa oss?
  4. Hur viktigt är religion? Ska vi fira religiösa högtider? Hur?
  5. Är mina skulder också dina? Kan du tänka dig att lösa dem?
  6. Hur mycket får en bil max kosta? En soffa? Nya skor?
  7. Klarar du att jag gör saker utan dig?
  8. Gillar vi varandras föräldrar?
  9. Hur viktigt är sex för dig?
  10. Hur långt kan vi gå när vi flirtar med andra? Är det okej att titta på porr?
  11. Förstår du på vilka sätt jag uttrycker min kärlek till dig?*
  12. Vad beundrar du hos mig? Vad stör du dig på?
  13. Hur ser vår relation ut om tio år?

Om vi för en stund bortser från att jag tycker att hela tvåsamhetsgrejen är romantiskt fluff som kastas i ögonen på oss av kapitalismen och patriarkatet, och att kärnfamiljen potentiellt är livsfarlig på riktigt, så blir jag intresserad av frågorna. Och av hela tanken på att det är meningsfullt att prata om meningsfulla saker! Snarare än att fundera på ”hur du håller romantiken vid liv”, vad du ska ha för sexiga underkläder, vad ni brukar göra på semestern eller om ni gillar samma tv-serier (det kan för all del ha viss relevans men bör inte vara avgörande).

Jag kan tänka mig att slänga in några fler frågor till den här frågestunden (lite saftigt kanske att börja med på första dejten, men andra kanske? Ingen mening med att skjuta upp verkligheten för länge). Som: Hur krossar vi patriarkatet? Finns det någon anledning att inte ge pengar till tiggare? Hur ser du på sjukhusrutinerna vid förlossning? När ska vårt barn börja på dagis? Hur ska vårt barn försvara sig mot mobbare? Är det viktigt att vårt barn läser läxor? Dricker du för mycket alkohol? Stan eller skogen? Hur firar man bäst en födelsedag? Hur mycket tid vill du minst spendera med mig per dygn? Förstår du hur allvarligt det är med smulor i sängen?**

Å andra sidan. Om en nu tror att det är viktigt att det ska hålla länge så är det lika bra att inse att det kommer att bli en bucklig väg. Det är, tvärtemot vad hela vår omgivning, all reklam, alla sagor, all kultur och politik säger oss, helt onaturligt att leva tillsammans bara två vuxna. Det är historiskt sett ett extremt nytt påfund, inte ens några hundra år gammalt, att två föräldrar och deras barn stänger in sig i en liten kub, omgivna av tusentals andra kuber där andra föräldrapar och deras barn stängt in sig. Det är ett system som passar industrin och religionen, men knappast föräldrarna och verkligen inte barnen. Det är mot alla mänskliga behov, och vi dras ständigt tillbaka till flocken och försöker återskapa den på olika vis: med arbetsplatser, dagis, släktträffar, föreningar. Det enda vi inte vågar göra är att leva familjelivet i flock, och därför blir vi i grunden ensamma med alla beslut om våra liv och våra barns liv. Eller ja, tvåsamma då. Vilket fortfarande är en enorm påfrestning.

Men så ser det ut. En enda person ska kunna uppfylla nästan alla våra behov: sociala, sexuella, intellektuella, emotionella, praktiska. Ska vara stabil hela tiden och kunna ta emot när den andra faller. Ska inte ha några egna svåra problem. Ska vara färdig, vuxen, tillgänglig och förstå den andras behov, och vilja uppfylla dem.

Fast såna personer finns ju inte! I alla fall är de extremt sällsynta, och sällan under 75 år gamla. Snarare är det så att den person du vill starta ett nytt liv med är lika ofärdig, osäker, labil och känslig som du. Som cirka alla andra. Den personen kommer att vara lika trött som du när barnet inte sover på nätterna, ha en lika komplicerad relation till sina föräldrar, ha lika nära till missbruk och deppa lika ofta som de flesta andra. Och så vidare.

Vad jag försöker säga är att en hållbar relation kräver enormt mycket tålamod. Och tid. Och blod, svett och tårar. Och att en släpper in andra människor i sitt liv, särskilt för barnens skull, om det finns barn. Jag tror att det är otroligt viktigt för barn att det finns andra vuxna i deras liv som löser konflikter på andra sätt än föräldrarna, som har andra värderingar, som inte sätter lojaliteten med föräldrarna före den med barnen. Jag tror också att det är viktigt att inte lägga ansvaret för sitt eget liv och sina egna beslut på den andra personen. (Det sista har varit det allra svåraste för mig.)

Att se det (kanske) livslånga förhållandet som en stor åker som ska plöjas. Där du och den andra är parhästar framför plogen. Snarare än två pusselbitar som ska passa perfekt ihop och göra varandras liv komplett. Det tror jag hjälper!

Jag tror också på att inte ta framtiden tillsammans för given, hellre ifrågasätta den minst en gång om året (eller i veckan). Det är riskabelt att vara tillsammans med någon för att du är rädd för att vara ensam, för att du ser det som ett misslyckande att vara ensam eller för att du aldrig hinner eller orkar fundera på vad du egentligen vill.

Annat som underlättar:

  • samma, eller iallafall liknande, humor
  • ömsesidigt sex
  • en känsla av vänskap
  • vetskapen att den andra alltid släpper allt hen har för händer och ställer upp när du verkligen behöver det
  • att det bra och roliga överväger det dåliga och tråkiga med åtminstone 51/49.

man sitter ju ändå i samma båt

Det var allt från dagens hjärtespalt. Ha det så bra nu i jul, och glöm inte att äta mycket granbarr innan ni går i ide!

* Artikeln tar här upp Gary Chapmans bok Kärlekens fem språk som råkar vara den enda ”kärlekshandbok” jag någonsin läst. Blev inte jätteimponerad men ändå förvånad över hur pass  relevant den faktiskt var (bortsett, fortfarande, från att hela tvåsamhetsgrejen är romantiskt fluff som kastas i ögonen på oss av kapitalismen och patriarkatet, och att kärnfamiljen potentiellt är livsfarlig på riktigt). Den går i korthet ut på att vi ofta missar att den andra parten i en relation kanske uttrycker sin kärlek på ett annat sätt än vi själva (Chapman föreslår att de fem vanligaste sätten är bekräftande ord, tid tillsammans, presenter, tjänster och fysisk beröring), och att den andra kanske inte fattar hur vi själva uttrycker det.

** Något jag faktiskt önskar att jag hade frågat redan 1981, det skulle ha besparat mig många knäckemacka-i-sängen-chocker

Hur vet jag om det är frivilligt?

Ingen ska tvingas att bära ett plagg eller förändra sin kropp eller sitt beteende. Varken av religiösa, politiska eller kulturella skäl. Så långt tror jag de flesta är överens!

Men var går gränsen? Hur vet jag att min kompis som bär hijab gör det frivilligt? Hur vet jag att min kompis som bär behå gör det frivilligt? Hur vet jag att vännerna som tänker låta omskära sin nyfödda son gör det frivilligt? Vännerna som tatuerar sin ettåring?

Kan jag i feminismens eller frihetens namn kräva att alla som bär slöja slutar upp med det? Kan jag i feminismens eller frihetens namn kräva att alla kvinnor slutar raka benen och gå i högklackat?

Det finns alltid intellektuella, till synes trovärdiga argument för att göra det ena eller det andra. Men hur vet vi att vi inte bara rationaliserar, för att normen är så stark att vi inte vågar tänka bortom den?

Som vanligt måste vi hålla fler tankar i huvudet samtidigt. Vi måste klara att respektera våra medmänniskors individuella val. Vi måste våga ifrågasätta våra egna. Och vi måste slåss mot tvånget, inte mot individerna som blir tvingade. Vi kan inte gå runt och slita av folk deras hijab eller behå eller slips. Men högt och tydligt ifrågasätta religionerna, politiken och normerna som tvingar på oss plagg och vanor som vi kanske skulle må bättre utan.

Favorit i repris: http://everydayfeminism.com/2015/07/choices-not-always-feminist/

Ett ögonblicks yrsel

När jag gick in genom svängdörren till Södersjukhuset i morse låg det en farbror på golvet. Han var helt orörlig och såg rädd ut. En kvinna satt lutad över honom och två personer var på väg med en bår.

Jag gick förbi raderna med bänkar. Alla tittade på farbrorn.

När jag hade träffat läkaren på allergimottagningen skickade han ner mig till labb för att ta blodprover. Väntrummet var överfullt, det stod folk längs väggarna. När jag gick på toaletten var det en kvinna som fick panik och började banka på dörren. Jag skyndade mig att bli klar och öppnade, men då satt hon och gungade sakta fram och tillbaka på en stol,  med huvudet i händerna.

När jag kom ut från sjukhuset och tog min cykel satt det en ung kvinna på gräsplätten utanför akuten, omgiven av väninnor. Hon grät så hon skakade och ropade ut sin sorg över någon hon just förlorat. En av vännerna la armen om henne. Jag cyklade vidare. Solen sken. Fåglarna kvittrade. Under ett träd i Rosenlundsparken satt en kvinna och läste en saga för en liten klunga barn.

Livet. Vad ska man säga? All lycka, all smärta, allt på samma gång, hela tiden. Varje sekund ramlar en farbror omkull, får någon panik, föds ett barn, dör någon som är älskad, läser någon en saga under ett körsbärsträd, gråter någon rakt ut och blir omfamnad. Överallt. Varje sekund.

Och vi bara stultar omkring, mitt i alltihop. Somliga av oss med vidöppna ögon, andra kisande för att inte tappa fotfästet. För att inte hjärtat ska sprängas. Hur kommer det sig att vi ens kan fatta alltings oändliga, orättvisa, kaotiska, ljuvliga smärtsamma obeveklighet? Skulle vi inte vara mycket lyckligare om vi inte visste nånting om nånting, om vi bara var som skogsmöss, hoprullade på en sten i solskenet med svansen under nosen?

Eller är det att vi fattar precis för lite? Skulle vi bli lugna om vi verkligen kunde få in hela bilden? Om vi plötsligt kunde förstå hela kosmos?

Jag vet inte. Jag vet bara att jag blir yr när jag cyklar ibland.

Spara

Spara

Video

Att hitta en mamma

Min gudmor Sicce skrev en 584-sidig bok om sin pappa, H S Nyberg, som hon beundrade mycket och som finns med på var och varannan sida i hennes memoarer. En fantastisk gärning, och hennes pappa skulle säkert vara omåttligt stolt om han hade levt, men ibland funderar jag på hur vettigt det är att lägga så mycket tid på sina föräldrars liv. Tid som kunde ägnas åt framtiden snarare än det förflutna?

Jag är kluven. Jag har ju själv medverkat till en bok om mina föräldrar, och också sneglat länge på lådan med min mammas kärleksbrev – där finns en historia som bara längtar efter berättas.

Men skulle hon ha velat att jag berättade den? Vill någon förälder få sitt liv utlämnat av sitt barn, om det inte är en hyllning? Vilken rätt har ett barn att beskriva sin förälder för omvärlden, ur sin egen synvinkel? Är det skillnad om föräldern lever eller är död?

En av de bästa föräldraböcker jag läst är Erik Wijks ”Allt vi här drömma om”, om hans pappa Olof som föddes 1931 som arvtagare till två familjeförmögenheter och som krossades under trycket. Han blev galen, sas det, och två barn förlorade sin pappa. Förutom att den fick mig att inse vad som händer när pengar är det viktigaste i en familj var den också en fin skildring av hur svårfångade våra föräldrar ofta är, när vi försöker komma dem inpå livet.

För två år sen kom Wijks nästa föräldrabok: Bara de riktiga orden. Den handlar om hans mamma, och om jag förstår honom rätt så skrev han den delvis för att hans mamma tog illa upp när han skrev boken om pappan – mannen som gjort henne så illa och som övergivit barnen. Varför var Erik så intresserad av honom? Var det för att hans släkt var märkvärdig? Dög inte hennes släkt, var de inte fina nog? Varför kunde han inte skriva om dem?

Men nu finns boken om mamma Ulla, och om hennes släkt. Skulle hon ha gillat den? Det vet jag inte, men jag gillar den, mycket.

Det finns fler anledningar till att boken blev skriven; den viktigaste är kanske ett försök att förstå vem Ulla var. Även hon visar sig svårfångad. Förstås. Erik söker henne i sina egna minnen, i hennes efterlämnade dagböcker och brev, i hennes opublicerade dikter, i mormoderns dagböcker och morfaderns brev. Han beskriver hennes klassresa, som verkar ha gjort starka avtryck i hennes personlighet. Han intervjuar hennes gamla vänner och älskare.

Ulla var en komplex person, så som de flesta nog är. Hon hade sina begränsningar, som vi alla har. Och det är svårt nog att förstå vilken människa som helst – våra föräldrar är kanske de svåraste av alla. Som vi har varit så beroende av, sett upp till kanske. Hur kan vi se dem klart? Hur kan vi stå ut med att göra dem rättvisa? Då är det nog lättare att höja dem till skyarna. Eller såga dem längs fotknölarna.

Erik Wijk varken sågar eller hyllar sin mamma, han bara letar efter ledtrådar till varför hon blev som hon blev – i hans ögon – och kanske ännu mer efter ledtrådar till varför deras relation blev som den blev, varför hans kärlek till sin mamma blev skavd i kanterna.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Jag läste boken girigt, i tre dagar, vek hundöron och antecknade i marginalen. Trots att Bara de rätta orden är en mycket personlig bok är den ändå allmängiltig och intressant för alla som någonsin funderat över hur en lär känna en annan människa. Och jag tänker att Erik Wijk inte lyckas fånga in sin mamma Ulla ändå, trots sina tålmodiga och noggranna genomgångar av brev, dagböcker och poesi. Inte för att han är förblindad – jag tycker att han ser sin mamma ganska klart – och inte för att hon var extremt udda – hon var speciell, men som sagt inom det vanliga knepiga mänskliga utrymmet. Utan för att det inte är möjligt, tror jag, att förstå någon annan fullt ut. Allra minst sina föräldrar. För att vi är summan av så otroligt många delar att det skulle behövas ett helt bibliotek för att räkna upp dem. Och varje gång vi försöker beskriva någon vi står nära använder lägger vi till några nya delar, våra egna.

Men det är ändå intressant att försöka! Om inte annat kan vi vrida och vända på pusselbitarna och jämföra dem med våra egna. För, som Schiller skrev:

Vill du förstå dig själv, se hur andra beter sig.
Vill du förstå andra, se in i ditt eget hjärta.

 

 

Vi måste prata om Rolfe

Kommer ni ihåg Rolfe, det rara telegrambudet i Sound of Music? Han är sjutton år, blond och blåögd och jättekär i sextonåriga Liesl. De skuttar omkring och pussas och man känner att det här är grabben hela dan, en svärmorsdröm.

Grabben med choklad i!

Men så hårdnar det politiska läget i Österrike. Nazisterna får allt större inflytande. Rolfe går med i Hitler Jugend, och plötsligt är han inte så gullig längre. Liesls pappa är anti-nazist, och det gillar inte Rolfe alls. Han blir allt kyligare mot Liesl, och när han till slut måste välja lojalitet väljer han nazismen, och avslöjar var Liesl och hennes familj gömmer sig undan soldaterna.

Häromdagen tänkte jag på Rolfe, när jag hittade en lapp i mitt postfack. En granne och jag öppnade våra postfack samtidigt, och brevbäraren var också där. Grannen hittade sin lapp först, sen såg jag att jag också fått en liknande. Brevbäraren konstaterade att det låg liknande lappar i allas postfack. Den var handskriven och ganska illa kopierad och hade ett djupt rasistiskt och nazistiskt budskap – det gick ut på att ”den vita rasen” är på väg att ”utplånas”. Grannen och jag jämförde våra lappar, illa berörda, och sen sa vi i mun på varandra: Det kan väl inte vara nån i huset?

Tanken på att någon av våra rara grannar skulle vara nazist är så obehaglig att det vänder sig i magen. Att man kanske delar hiss med nån som står och tänker att det viktigaste i världen är att man är vit. Att nån som kommer förbi när man står och grillar på gården kan titta på våra vänner med mörk hud och känna någon slags rädsla, illa förklätt till hat. Jag vill inte ha såna människor i min närhet utan att veta om det. Jag vill ta strid med dem, få dem att förklara sig, tvinga fram deras trolliga rädslor i ljuset, tjata på dem tills deras öron kroknar. Tanken på att nån jag småpratar med i farstun, eller nån i fikarummet på jobbet, eller kassörskan jag hälsar på varje dag i affären i smyg kan vara nazist, alltså på riktigt nazist, en som tror att en människas värde har något som helst att göra med hennes gener – den tanken är så oerhört sorglig. Det är som i en skräckfilm, som i Stepford Wives eller Invasion of the Body Snatchers.

Nåja, nu kanske jag tog i lite. Men det var skönt att få veta att det med stor sannolikhet inte var någon i vårt hyreshus som lagt lapparna i postfacken. Jag ringde en kollega som är expert på högerextremism, som sa att det är nån dåre som lagt såna här meddelanden i många hus i Stockholm – lite som de där tättskrivna lapparna man ser ibland på lyktstolpar och anslagstavlor.

Flera i huset som hörde av sig och tyckte att det kändes hemskt. Jag satte upp den här lappen som motvikt på ytterdörren:

Jag blir illa till mods av tanken på att vanliga människor, oavsett hudfärg, kan förvandlas till rasister när det politiska klimatet hårdnar och människor som känner sig oroliga vill ha någon att skylla på. Att jag kanske sitter brevid en Rolfe på bussen.

Det kanske verkar löjligt med en fredsduva men jag tror att det i såna här tider är så otroligt viktigt att vi verkligen anstränger oss för att vara öppna, vänliga, generösa och fredliga. Jag tror att det i längden är det starkaste av alla de vapen vi kan använda. Att vi inte vänder oss inåt i vår rädsla utan att vi möts och pratar om det vi är rädda för och hur vi kan hjälpa varandra.

 

Spara

Spara

Spara

Spara

Rasism bakom ratten

En jättekonstig sak hände häromdagen, i sjukresetaxin på väg ut till min cancerrehab på Vidarkliniken. Jag brukar jämt prata med chaufförerna, men den här dagen var jag trött och satt bara tyst och tittade ut genom fönstret. Efter kanske tjugo minuter var det nyheter på radion och chauffören skruvade upp volymen. Det handlade om Rinkebykravallerna.

Efter en stund började han kommentera nyheterna, lågt för sig själv, men jag kunde ändå höra. Han muttrade om ”såna där” och att man borde ”ta ut dem i skogen” och att det är konstigt att polisen aldrig griper nån men att det är för att ”där skyddar ju alla varandra”.

Förstås kunde jag inte låta bli att svara. Jag sa att jag inte alls tror att det stämmer utan att folk i Rinkeby är exakt som alla andra och att de flesta tycker att det är jobbigt och obehagligt. Han stod på sig och menade att ”muslimer är såna” och då blev jag fly förbannad. Då blev han också arg, och sa helt sjuka saker, typ att det är muslimskt att vara pedofil, och att folk som våldtar barn och som bränner bilar är lika illa. Till slut satt vi och skrek åt varandra i bilen! Mitt på E4:an! Jag har aldrig vart med om nåt sånt!

Till slut lugnade jag ner mig, och bad om ursäkt för att jag hade höjt rösten och svurit. Han i sin tur blev generad för att han hade gjort mig upprörd, han visste ju att det var en sjukresa så han tänkte väl att jag kanske var skröplig. Men jag sa att jag faktiskt är glad att jag lever, och när man skriker och bråkar så vet man iallafall att man inte är död.

Sen började vi prata mer normalt. Han började prata om sina farföräldrar i Polen som lidit under Stalin, och vi konstaterade att polacker inte står så högt i kurs i Europa. Och att ingen vill ha ett samhälle där man är sin etnicitet. Vi skakade hand när vi var framme.

Men det var bara så ovanligt och galet. Jag tänker att jag reagerade så starkt för att jag hade bråkat med en massa amerikanska Twittertroll kvällen innan (nåt jag inte heller gör i vanliga fall). Det är så mycket politisk spänning nu, jag känner mig så illa berörd över rasismen som pyr ut från de mest oväntade håll. Häromdagen hade alla i vårt hus fått nazistiska lappar i brevlådan. Det är inte klokt nånstans.

 

Om abort, barnmorskor och tabun

Abort är milt sagt en känslig fråga. Jag tänkte skriva om mina tankar de senaste dagarna apropå abort/barnmorskedebatten, om varför jag tycker att barnmorskor ska få välja vad de vill jobba med samtidigt som jag är hundra procent för fri abort. Hoppas att jag lyckas förklara mig tydligt och helst inte gör någon ledsen.

Det finns barnmorskor som inte vill utföra aborter, av olika skäl. En del är religiösa, andra inte. Barnmorskans första och vanligaste uppgift är att hjälpa levande barn till världen, och det är många som blir barnmorskor för att de har ett särskilt intresse, en särskild glädje och en särskild fallenhet för just den uppgiften: att hjälpa mamman och barnet vid födseln, så att den blir så trygg och enkel som möjligt.

Att utföra aborter ingår också i svenska barnmorskors yrkesbeskrivning. För en del barnmorskor är det bara rutin. Andra tycker att det är mer eller mindre tungt att utföra men gör det självklart ändå, och med totalt fokus på att göra det så tryggt och enkelt som möjligt för personen som genomgår aborten. Några få barnmorskor står inte ut med att göra det alls. Det kan handla om religion, men det kan också vara en mer personlig etik eller personliga känslor.

Den som inte är barnmorska vet ofta inte hur en abort går till, bakom kulisserna så att säga, men det är inte alltid en enkel procedur. De som genomgår aborten förskonas, kanske helt rimligt, från detaljerna.

De flesta som deltar i dagens debatt kring barnmorskan som vägrar att utföra aborter anser att lag alltid ska gå före religion, och att den som inte vill utföra aborter inte ska få arbeta som barnmorska.

Jag skulle vilja komplicera det lite. Jag håller med om att lag alltid ska gå före religion. Men jag tycker inte att lag alltid ska gå före personlig etik. Det finns samvetsfrågor, till exempel i situationer där det handlar om att gömma flyktingar; att hoppa ner på spåren för att rädda någon annan; att skada någon annan för att rädda sig själv eller någon som inte kan försvara sig själv, där jag anser att samvetet måste styra ens handlingar. Jag menar inte att det ska gå obemärkt förbi, eller inte få några konsekvenser alls. Men det måste finnas ett utrymme för förståelse, och diskussion kring, hur svårt det kan vara att följa lagen till punkt och pricka i alla situationer, särskilt där det handlar om just etik.

När det gäller barnmorskor tycker jag att det borde finnas olika typer av barnmorsketjänst, så att de som vill utföra både aborter och assistera vid födsel skulle få göra det, medan de som inte vill utföra aborter skulle få slippa. Precis som poliser kan välja att jobba med olika områden inom polisyrket eller som läkare som kan välja att specialisera sig.

Ett argument mot detta är att ”då öppnar en upp för att alla ska få göra vad de vill, hur skulle det se ut, ska läkare inte operera på akuten om de inte har lust?”.
Det är nonsens tycker jag. Att ändra i lagstiftningen så att barnmorskors arbetsuppgifter kan delas upp är inte svårt, och det öppnar inte upp för något annat överhuvudtaget. Det kan omöjligt innebära att busschaufförer ska få vägra att köra nazister till exempel. Det är en helt annan fråga.

Ett annat är att det kommer att bli brist på barnmorskor som vill utföra abort.
Jag tror inte det. Att det är så i katolska länder är en sak. I Norge kan barnmorskorna välja och det så få som väljer bort att det inte påverkar aborträtten alls. Vad som verkligen är viktigt är att få fler att vilja bli barnmorskor, för det är redan brist på dem. De måste få höjda löner och mycket bättre arbetsvillkor. De har ett av de viktigaste jobben som finns och det borde markeras tydligt av samhället.

Ett tredje är att ”då är det ju som att de här barnmorskorna säger att abort är fel och därmed skuldbelägger den som gör abort”.
Också helt osakligt tycker jag. Är det deras blotta existens som orsakar skuldkänslor? I så fall är det väl ännu värre om de faktiskt utför aborten fast de känner som de gör. Det allra värsta vore ju om de brast i gråt eller började agitera under processen. Det är i så fall bara bra om de är så långt borta som möjligt.

När jag gjorde mina två aborter, 1979 och 1982, var det ingen som blev arg eller upprörd för det. Det ansågs som en självklar rättighet och som ett helt riktigt beslut – jag var 17 ena gången och 19 andra och ansågs som alldeles för ung för att få barn.

Däremot fick jag inte vara ledsen efteråt. Det var tabu. Jag skulle vara lättad och tacksam. Jag fick inte prata om att jag sörjde de här två barnen, fast jag gjorde det. Jag fick inte kalla dem ”barn”, fast de var just barn, väldigt tydligt, för mig. Jag tänkte på dem jättemycket, i flera år, på samma sätt som jag vet att en del föräldrar tänker på sina barn som dött strax innan förlossningen. Men det fick jag inte göra. Det ansågs dumt och på något sätt som en akt av förräderi.

Jag fattar problematiken. Jag förstår att fri abort är en sak att vara tacksam för, i jämförelse med hur vi hade det innan i Sverige, och hur människor i många andra länder fortfarande har det, där skuld och skam och konservativa lagar och fattigdom och annat elände gör själva aborten till tabu och skadar och dödar kvinnor. Jag anser att fri, medicinskt säker och statligt subventionerad abort ska vara en mänsklig rättighet för alla, och ingå i lagstiftningen i alla länder.

Jag anser bara inte att vi måste låtsas som om det vore en bagatell att göra abort, eller att utföra en abort. För det är det inte.

I fallet med Ellen Grimmark ställs dock fler saker på sin spets. Hon backas upp av den amerikanska ultrakonservativa organisationen ADF som gjort sig kända för att hata homosexuella och aborter. En organisation som vädrar morgonluft idag, när USA:s president Donald Drumpf återinfört en abortlag som riskerar att ta livet av hundratusentals kvinnor i fattiga länder.

Överhuvudtaget vädrar kvinnoförtryckare och maktmän i hela världen morgonluft just nu, och kanske skulle jag inte ta upp den här diskussionen som riskerar att skuldbelägga kvinnor. Som min dotter påpekar: det finns så många frågor där kvinnor helt enkelt inte kan göra rätt, hur de än gör. De tar för lätt på sin abort, eller för hårt, och skammas i båda fallen. De jobbar för mycket, eller är hemma för mycket. De föder för många barn, eller för få. Och så vidare.

Men jag menar att vi måste lyfta den här debatten till en strukturell nivå. Det handlar inte om enskilda kvinnors beslut. Det handlar om hur kulturen ser ut (att det är tabu att tala om aborter som smärtsamma) och om hur systemen ser ut (att barnmorskor måste utföra aborter fast det skulle vara enkelt att låta ett litet fåtal slippa göra det). Det handlar om att vi var förtryckta i många många år, medan kyrkan och maktfullkomliga män fördömde och förbjöd aborter, men att vi nu inte behöver vända förtrycket mot de som upplever aborter som plågsamma att göra och att utföra.

Och jag vill faktiskt prata om det nu. Jag har väntat i nästan fyrtio år på att få prata om det.

(för fler inlägg i debatten, se exempelvis 1, 2, 3)

Uppdatering: Jag skrev den här texten medan bloggen låg nere pga virusstädning, så jag publicerade den på facebook, och länkade till den i en grupp för barnmorskor som jag har äran att få vara med i trots att jag inte är barnmorska själv (jag råkar bara känna en hel drös med barnmorskor).  Jag fick många både arga och kloka och bra svar i den gruppen. Bland annat fick jag klart för mig att det är högst sannolikt att Ellen Grimmark har gått ADF:s ärenden hela tiden. Jag visste inte heller att en som barnmorska oftast kan välja en tjänst där en inte behöver utföra aborter.

Många i den gruppen skrev om hur viktigt det är att en barnmorska måste kunna möta en kvinna med respekt i alla situationer. Att hen aldrig kan få avstå från att ge vård, eller få ge sämre vård, beroende på sin egen övertygelse. Och det håller jag naturligtvis till hundra procent med om. Mitt perspektiv är ju inte barnmorskans utan ”patientens”, och jag har tyvärr träffat flera barnmorskor i mina dagar som verkligen inte varit varken respektfulla eller vänliga.
Borde de inte heller ha blivit barnmorskor? Kanske inte. Men problemet är ju att nu blev de det.

Jag är övertygad om att det finns många verksamma barnmorskor som upplever olika situationer (som med mammor som inte vill amma, eller som vill avstå viss behandling, som vill föda hemma, som vill ”beställa” kejsarsnitt eller liknande) som oerhört provocerande eller sorgligt, och som inte kan hantera den situationen på ett särskilt bra sätt. Ska alla dessa barnmorskor säga upp sig från sina jobb och bli spärrvakter istället? Eller finns det andra sätt att närma sig problemet med dem, och med de som inte vill utföra abort? Behövs det mer och/eller öppnare samtal i utbildningen och till vardags? Finns det sätt att vara mer flexibel i tänkandet, utan att tumma ens en millimeter på lagstiftningen?

Jag har förstått att barnmorskor i Norge, Danmark och Tyskland kan välja en tjänst på en vanlig klinik men slippa att utföra aborter. Det verkar fungera bra, och i mina öron låter det bättre än att en bm som får panik av det är i närheten av patienten. Men jag är ingen barnmorska och vet alldeles för lite om hur deras vardag fungerar, och jag skrev inte min text för att tala om för barnmorskor hur de ska jobba. Det var bara en tanke jag hade, att det kanske skulle gå att lösa problemet som jag är övertygad om existerar, även helt bortsett från de som driver frågan av religiösa/politiska skäl.

Några verkade uppfatta min text som att jag ville ifrågasätta abortlagen. Det vill jag verkligen inte. Men det kan vara svårt att höra vad nån annan säger, om en känner sig ifrågasatt eller anklagad! Och det tror jag förklarar en del av det problem jag egentligen ville skriva om, nämligen rätten att få tycka att det är jättejobbigt och jättesorgligt att göra abort. Den som ska försvara möjligheten till abort kanske känner sig anklagad av såna tankar, fast det egentligen inte alls har med varandra att göra. Jag önskar att det skulle gå att prata om abort som problematiskt, utan att ställa det mot kvinnor som dör för att de inte får utföra lagliga aborter. Men jag upplever att det tabu som fanns för 40 år sen fortfarande finns idag.

I vilket fall som helst är jag ännu mer övertygad idag om att den svenska aborträtten inte är i fara. Självklart kan den aldrig tas för given, det kan inga mänskliga rättigheter. Den måste alltid bevakas, särskilt i mörka tider som dessa. Men just idag känner iallafall jag mig trygg att svenska barnmorskor kommer att försvara den tills de stupar.

 

Spara

Spara

Spara

Om att lämna sina barn

Vi såg en dokumentär om Ingrid Bergman nyligen, och sen följde en lång diskussion om föräldrar som lämnar sina barn. Typiskt att det alltid blir starka känslor när en mamma gör det, medan pappor ofta kommer mycket lindrigare undan!

Bergman var visserligen en stor konstnär, och därmed lite mer ursäktad än en vanlig snabbköpsmorsa skulle vara om hon plötsligt packade sina väskor och drog. Vanligtvis är ju konstnären en man: det manliga geniet, kulturmannen, pappan som inte har tid eller ork eller ro att delta i det lilla livet. Men oavsett om han är en Upplyst Ande eller en vanlig knegarfarsa är det fortfarande idag, 2017, mindre upprörande om en pappa överger eller struntar i sina barn än om en mamma gör det. För mig är det exakt samma sak, lika mycket fel. (Jag vet att det inte är enkelt, jag kommer till det.)

Bergman var ganska extrem: hon övergav fyra barn, i två omgångar. Först sin tolvåriga dotter som hon fått med sin första man, sju år senare sina tre nya barn. Egentligen lämnade hon barnen mycket tidigare, ofta bara några månader efter att de fötts, för att åka på långa inspelningar. Ibland var hon hemma långa perioder, ibland hälsade barnen på henne på jobbet.

Alla hennes barn (som nu är gamla såklart) deltog i filmen. Tre av dem verkade ganska drabbade av sorg över att mamman lämnat dem, den fjärde tog det synbart med ro. Alla fyra pratade om sin mamma som en väldigt underbar person, och som en som bara kunde vara lycklig om hon fick skådespela.

Far & flyg med mamma och nannies

Så här tycker jag: att den som sätter ett barn till världen, och då menar jag alla som utsätter sig för risken/chansen att bli med barn, har ett personligt ansvar för att det barnet inte far illa, så långt det är möjligt. Barnet har inte bett om att få komma och kan inte välja, så ansvaret är föräldrarnas. Inget barn ska behöva undra en enda sekund över varför pappa eller mamma har valt bort det. Men det gör barn som valts bort.

Många barn godtar sina föräldrars förklaring om ”ny kärlek” eller ”viktigt jobb” eller ”frihetsbehov” eller vad det nu kan vara, men jag tror att det oftast bara är en överlevnadsstrategi, ett sätt att rationalisera för att slippa känna sig övergiven. Även när de upprepar det som vuxna.

Ingrid w kids Isabella, Roberto, Isotta & Pia

Det är såklart inte lätt att lämna sina barn. Upplevelsen att vara förälder är som en kran som antingen måste vara helt på eller helt av för att fungera, det går inte att ha den i nåt slags droppläge. Det gör ont att stänga av den, oavsett om det är samvetet eller de känslomässiga och biologiska banden som orsakar smärtan. Somliga dövar sig med övertygelse, andra med alkohol, somliga med kärlek eller andra typer av missbruk.

De flesta lyckas inte stänga av kranen helt. Bergman sa i en intervju att hon upplevde sig mer som kompis till sina barn än som mamma, och hon hoppades att det var en bra sak. Att en rationaliserar bort sitt föräldraansvar betyder inte att en har mindre dåligt samvete.

ur Höstsonaten, Bergmans sista film, där hon spelar en dålig och frånvarande morsa.

Det här handlar förstås inte om ondska (nästan ingenting handlar om ondska, det är bara så lätt att ta till det som förklaring när vi inte orkar ta in komplexiteten i människors känslor) eller om att vara en dålig människa. Alla är verkligen inte menade att vara föräldrar, oavsett hur gärna de vill eller hur mycket de försöker, och det skulle vara mycket bättre om vi inte hade den här kärnfamiljskulturen som vi har, där alla förväntas ”skaffa” barn för att passa in i mallen, och där barn bara har tillgång till en eller två vuxna även om de är rätt kassa föräldrar.

Däri ligger det största problemet, som jag ser det. Vi har gått från att behöva göra barn för att säkra vår överlevnad till att göra barn av romantiska skäl, inte nödvändigtvis en förbättring. För tyvärr passar ett närvarande föräldraskap in ganska dåligt i vår kultur. Att bli förälder idag, om vi vill vara närvarande med barnen, är att tvingas välja bort mycket av det som vi hyllar som viktigt: frihet att göra vad vi vill, när vi vill; möjligheten att arbeta och producera och ”göra rätt för oss”. Vi tvingas dela upp tiden mellan barnen och det viktiga eftersom det är väldigt svårt att integrera båda.* De flesta av oss prioriterar så gott vi kan vårt ansvar som föräldrar (eller som mor- och farföräldrar) framför jobbet/kärleken/drömmarna, med varierande resultat. Några klarar inte av det alls utan ger sig av.
I vilket fall är det barnen som drar det kortaste strået.

Så vad är lösningen? Det enda hållbara vore att ändra förutsättningarna i grunden.

• Byta kärnfamiljen mot storfamilj, flock eller annat nätverk där det alltid finns närstående till barnet som kan avlasta föräldrarna och bli lika viktiga för barnet som pappa och mamma.

• Bryta det kulturella mönster som säger att alla vuxna måste bli föräldrar och istället göra det lättare för icke-föräldrar att engagera sig i andras barn. Mer av ”alla barn är allas barn”, alltså att alla vuxna ser alla barn som sitt ansvar, inte bara de egna barnen.

• Göra det mycket lättare för föräldrar (och mor- och farföräldrar) att finnas där för sina barn**, och att överleva utan att behöva vara ifrån sina barn. Till exempel genom att ställa kravet på att alla arbetsplatser ska vara barnvänliga (vilket också gör dem vuxenvänliga), genom att införa medborgarlön, genom att bygga nätverk som ser till föräldrarnas behov, när föräldrarna ser till barnens.

Det krävs alltså både lagförändringar och ett ändrat synsätt. Tills dess tror jag att det är superviktigt att vi pratar om det. Den här diskussionen har en tendens att landa i ett skuldbeläggande av föräldrar som väljer bort sina barn, eller i defensiva argument från föräldrar som känner sig anklagade för att de måste vara borta mycket från sina barn. Inget av det hjälper barn att känna sig prioriterade, så det gäller att fokusera på systemfelen och hur vi kan ändra på dem.

För det är jobbigt att känna att en kanske har prioriterat fel. Att det kanske inte var så himla lätt för barnen att ha en mamma som var borta jämt, fast hon var en rolig kompis. Eller en pappa som aldrig hade tid och jämt var trött för att han var tvungen att jobba så mycket.

Men det går att ha två tankar i huvudet här. Ingrid Bergman kanske faktiskt var tvungen att lämna sina barn för att filma. Samtidigt som barnen kanske for illa av det. Ibland är det så. Och då måste det få vara så. Då måste den som är ledsen få vara ledsen, och kanske arg. I stället för att lyssna på varför föräldern ”måste” jobba, eller ”måste” följa sitt hjärta och liknande. Inte tvingas att förstå och förlåta.

För hur ont det än gör att erkänna att en gjort fel så är det ju nödvändigt för att någon annan ska få känna att de har rätt.

Och sen kan vi gå vidare, och förändra.

Det är lite taskigt att bara använda bilder på Ingrid Bergman i en text som handlar om frånvarande föräldrar. Ingmar Bergman hade nio barn som han övergav i många omgångar. Men såklart finns det nästan inga bilder på Ingmar och hans barn! Medan det finns en ziljon bilder på Ingrid och hennes.


*
Jag tror att de flesta barn upplever sig bortvalda redan på den här vardagsnivån, den som drabbar nästan alla familjer, men eftersom det är en så central företeelse i våra liv gör vi inget stort nummer av det.

** Med ”finnas där” menar jag inte att sitta och andas dem i nacken 24/7, utan att vara tillgängliga vid behov. Det går att lösa på många olika sätt.

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Nu blir det (kanske) nåt helt annat!

Allt har nog redan sagts, eller svurits, om det usla året 2016. Uselt för alla oss som fick en svår sjukdom, eller vars nära fick en svår sjukdom. Uselt för alla som längst inne hoppades att Leonard Cohen, prinsessan Leia, Bowie, Fidel Castro, Prince, Bodil Malmsten och C H Hermansson skulle leva för evigt. Fruktansvärt uselt för att Trump vann det amerikanska presidentvalet. Allra mest ohyggligt för alla civila, barn, vuxna och gamla, i krig och konflikter. Syrien (46442 döda), Irak (23584 döda), Afghanistan (21932 döda), Mexikos knarkkrig (10000 döda), Medelhavet (5000 döda), Somalia (4966 döda), Boko Haram-upproret (3394 döda), Syd-Sudan (2444 döda), Libyen (2423 döda), Kurdistan (1759 döda), och alla de andra idiotiska onödiga krigen runt om i världen.

Och nu är det snart nyår, och vi hoppas att 2017 ska bli ett mycket bättre år. Men det är inget annat än magiskt tänkande! År finns ju bara i vår fantasi. Det är inte ens 2016 på de flesta håll i världen! Det är år 1437 enligt den muslimska kalendern, år 2560 enligt den buddhistiska och år 5776 enligt den judiska. I Nordkorea är det år 105, i Armenien 1465. Enligt den franska revolutionskalendern är det nonidi den 9 nivôse år 225, saltpeterns dag, idag.

Oavsett vilken tideräkning vi håller oss med tror vi att det nya året ska bli mycket, mycket bättre än det gamla. Men jag börjar tro att det inte händer av sig självt! Jag tror att vi måste ta 2017 i våra egna händer, om det ska bli nån ljusning. Vi måste lyfta blicken, och troligen också baken, om våra barn och barnbarn ska få fira ett gladare nyår nästa år.

Nyårslöften kan vara en början. Nyårslöften i stället för, eller förutom, såna som handlar om den egna kroppen. Vad sägs om nyårslöftet ”Jag ska inte ta flyget i år om jag inte måste”? Eller ”Jag ska bli snällare mot både djuren, planeten och mig själv och äta mer vegetariskt, eller kanske till och med veganskt nån gång då och då”? ”Jag ska lägga mina gamla sedlar i ett kuvert och skicka till Svenska Freds”? ”Jag ska cykla i stället för att ta bilen när det inte är så långt att åka”?

Eller ta i så det känns! Bli volontär för Röda Korset, Individuell Människohjälp, Amnesty, Greenpeace, Stockholms Stadsmission, Naturskyddsföreningen, för äldre eller för något helt annat.

Jag tror att det finns tusen sätt att förändra världen till det bättre. Små, stora, mjuka, hårda, enkla och krävande. Det är lätt att fnysa åt andra som inte verkar lika engagerade som en själv, men av var och en efter förmåga.

Det riktigt knepiga är att hitta och behålla balansen. Det hoppas jag bli bättre på nästa år, och nästa och alla år jag får hålla på. Jag har lätt att bli för ivrig och vilja göra för mycket, utan att märka att jag börjar fransa upp mig. Nu tror jag att jag börjar bli bättre på det, efter det här jäkla året med cancer, och de tre bra veckorna på Vidarkliniken. Lite i alla fall.

Men hallå det har hänt bra saker i år också! En av de bästa tycker jag är Tillsammansskapet. De gör skillnad på riktigt, lokalt och praktiskt.

Här är Amnestys lista över 33 bra saker som hände 2016.

Och här en gullig video med en glad panda, och en lättad tiger:

Om en behöver pigga upp sig ytterligare finns ju alltid Debbie Reynolds i tårta. Jo hon finns kvar för oss! Det är himla fint.

Och om inte det här var en önskan om ett gott nytt år, då vet jag inte. Happy new year, alla ni därute!

 

 

Spara

natt³ + bakterier/sek

Det finns folk som tänker på små saker och folk som tänker på stora saker. Journalisten Andrev Walden tänker ofta på stora saker, och på ett ljuvligt vis dessutom. Häromnatten tog han sig för att mäta hur stor den är, natten alltså. Jo faktiskt. Måste läsas. Missa inte heller bästa serien Rymdslottet.

Ett annat räkneexempel som satte myror i huvudet på mig var det här, som jag läste i tidningen i förra veckan:

bakterier-per-sekundAlltså, jag betvivlar inte att professor Cani har studerat många bakterier. Men hundra tusen miljarder bakterier! Det är jättemånga! Det finns ingen tid att göra nånting annat än att studera bakterier om en ska hinna med så många. Fira jul, påsk, midsommar? Glöm det. Sommarlov, njet. Sova går bort, eller kanske sova bara ett par timmar per dygn. Äta, gå på toa, umgås med familjen? Kanske två timmar till. Men även om Cani har jobbat 20 timmar per dygn, varje dag året runt i 20 år, så måste han ha studerat 190 258,7519025875 bakterier per sekund i sitt mikroskop, för att få ihop 100 000 000 000 000.

gutheader

Fler än hundranittiotusen bakterier i sekunden! Är det möjligt att ens uppfatta allas namn på en sekund? För att inte tala om att lära känna dem personligen?

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

En fd ekorres frukostgrubbel

Varje morgon biter jag försiktigt toppen av nio mandlar och lägger dem framför mig på en skärbräda. Mandlarna ska ingå i den frukost jag äter varje morgon, nämligen yoghurt med müsli, sesamfrön, linfrön, äpple, blåbär, lingon och mandlar.

frukost 0524 08

Jag älskar den frukosten! Förr i tiden åt jag två rostade skivor bröd, en med jordnötssmör och en med ost, och drack te och apelsinjuice. Innan det åt jag i många år två knäckemackor varje morgon, en med kaviar och en med ost. Men nu: världens godaste yoghurt. Tillochmed teet får vänta. (Min familj kan fortfarande inte riktigt ta in det, de känner mig som teoman.)

Jag biter en liten bit av varje mandel och tuggar sorgfälligt på den. Det kan vara en bittermandel, och det vill jag absolut inte ha i min yoghurt! Det är vidrigt att råka äta dem, de fastnar i tänderna och hur man än spottar och fräser är det svårt att bli av med smaken. Jag fattar inte ens varför bittermandlar finns. De är framodlade för att folk som älskar bittra smaker ska få hålla på och hålla på. De kan väl äta endiver istället!

Bittermandlar är dessutom giftiga, de innehåller amygdalin som omvandlas till blåsyra (vätecyanid) i kontakt med vätska (till exempel saliv). Och det ligger nästan alltid några bittermandlar i varje påse sötmandel, så man är aldrig säker. Varför, undrar jag varje morgon när jag står där och gnager. De växer till och med på olika träd, det skulle vara jätteenkelt att hålla bittermandlarna borta från sötmandlarna! Långt ifrån varandra! Men nej, sötmandelodlarna planterar bittermandel i sina dungar för att det hjälper pollineringen och maximerar skörden.

Jag förbannar de giriga sötmandelodlarna, biter i mandlarna och tänker på ekorrarna i Willy Wonkas chokladfabrik. Enligt vissa källor är bittermandlarna något kortare och bredare än sötmandlarna men tro mig, jag har studerat tusentals mandlar i mina dar och det går inte att avgöra med säkerhet om en mandel är söt eller bitter bara genom att titta på den. Om man är en människa alltså. Men ekorrar kanske kan se skillnad? Eller lukta skillnad? De borde ha bra luktsinne, och bittermandlar borde lukta annorlunda än sötmandlar. Jag borde ta hjälp av en ekorre med att skilja de bittra från de söta.

wonkasquirrel

Wonka-personal testar valnötter. Bild: Quentin Blake

Det tar en stund att gå igenom alla nio mandlarna. Jag måste fokusera på varje mandel och lägga den på rätt ställe, efter den förra mandeln, för ibland tar det några sekunder innan den bittra smaken slår till, och har jag då redan lagt ner den bitna mandeln utan att tänka på var så måste jag prova alla igen. Jag kan inte heller stå och drömma, som jag annars är så bra på. Jag drömmer ändå: att jag kanske har varit en ekorre i ett tidigare liv.

Enligt en filosof som hette William Ockham ska man föredra den förklaring som är enklast, det vill säga att om det finns flera möjliga förklaringar till ett skeende så är det den förklaring som kräver minst antaganden som troligen är den riktiga. Det stämmer förstås inte alltid, men är en vägledning när man forskar.

ockhams ekorre

Ockhams ekorre (inte lika känd som hans rakblad men en stor tillgång för munken i hans insamlande av nötter för beräkningar av kosmos)

Reinkarnation är en sån förklaring, förutsatt förstås att man kan tänka sig det som en förklaring alls, på en massa annars ganska oförklarliga saker. Till exempel varför redan nyfödda bebisar har en egen personlighet, varför man kan ha otippade talanger, ha upprepade drömmar om sånt man aldrig varit med om, få ovanligt starka känslomässiga band till människor (eller djur) man annars inte har någon koppling till, känna sig hemma på platser man aldrig varit tidigare, känna att man är född i fel tidevarv, känna att man borde fötts med ett annat kön och så vidare.

Om jag till exempel skulle ha levt ett tidigare liv som fisk, pingvin eller säl skulle det förklara mina ständigt återkommande drömmar där jag lever, trivs och andas helt obehindrat under vatten, och ofta tar min tillflykt till tryggheten under ytan. Om jag var en man i mitt förra liv skulle det förklara mina många ”manliga” personlighetsdrag och varför jag bara ville vara pojke när jag var liten och signerade alla mina konstverk med Johan. Om jag blev knivhuggen i ryggen i ett tidigare liv skulle det förklara en knäpp grej som min fysioterapeut inte begriper, och så vidare.

Jag kan inte komma på något annat som förklarar allt sånt – inte utan att göra flera antaganden än att det bara är vår fysiska kropp som blir gammal och dör, medan vår varelse bara tar ett uppfriskande dopp i Det Stora Hela innan den dyker ner i en ny fysisk form igen.

Kom gärna med nåt enklare! Jag lyssnar gärna, medan jag tuggar eftertänksamt på mina frukostmandlar.

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Det blir nog bra allting till slut

Ibland blir livet inte som en tänkt sig. Ganska ofta faktiskt! Och det vet vi ju alla, sen vi var små. Vi springer på våra knubbiga små barnsben efter en rolig katt och plötsligt står vi på näsan i gräset eller gruset istället. Det hade vi ju inte tänkt, att det skulle bli tårar och skrubbsår och ingen rolig katt alls. Och så där fortsätter det.
Ändå tar vi sällan med de här snubblingarna i våra tänkta (eller halvt tänkta) planer.

plans vs reality

Bildlån från Doghouse Diaries

Jag hade till exempel inte alls räknat med att bli allvarligt sjuk, bara sådär mitt i allting. Att cellerna i min kropp skulle bli trasiga och bli till cancerceller. Va, var kom det ifrån? En typ av cancer som särskilt drabbar rökare, folk som jobbar med petrokemiska produkter och de som är över 70. Inget av det stämmer på mig, så antingen var det bara otur eller så har forskningen inte hittat alla samband ännu. I vilket fall som helst: oväntat! Oplanerat! Och så klart väldigt ovälkommet!

Samtidigt: efter den första chocken, och känslan av att världens största katastrof inträffat, blev allting ganska vanligt igen. Inte helt vanligt förstås. Mycket tröttare och ledsnare än vanligt. Men också samma vardagsbestyr, och vardagslycka. Barnbarnet är ju fortfarande det mest underbara och roliga som går på två knubbiga små ben! Himlen kan fortfarande vara blå, sommaren somrig, koltrasten ekvilibrildrillande, människorna kärleksfulla och tågen i tid. Dagarna efter cellgifterna är av-sky-vär-da. Men när det vänder! När maten smakar som den ska igen! Och det går att tänka klart! Det är nästan konstigt, att en kan känna sig så himla lycklig. Trots cancer.

Nu säger läkarna att mina utsikter att bli frisk igen är mycket bra. Jag får (avskyvärda) cellgifter och sen ska jag opereras och sen ska det bli ordning och reda igen, säger de. Så det fokuserar jag på. Jag googlar inte på cancer. Jag vill inte läsa om hur länge folk som har samma sorts cancer som jag lever i genomsnitt. Jag stänger öronen, så gott jag kan, när folk berättar för mig om alla de känner som dött (jag förstår att det inte är illa ment men det hjälper mig verkligen inte!) och när de kommer med snälla men ogenomtänkta råd. Istället suger jag i mig av alla lyckönskningar och det-gick-bra-historier – och det finns många nuförtiden, det är väldigt glädjande! Och fokuserar all energi jag har (sannerligen inte så mycket som vanligt) på att bli frisk igen, ta hand om mig. Bli frisk, bli omhändertagen. Jag har lyxen och turen att vara väldigt omhändertagen, av familj och vänner. Och av sjukvården förstås, även om den är ett långt kapitel för sig som jag inte ska skriva om nu.

För det finns ju så mycket annat att skriva om! Jag har inte bara cancer, jag är vanliga Anna också. Som tänker på livet och döden ungefär lika mycket som vanligt, och på ekorrars smaksinne, och på revolutionen och hur det skulle kännas att bli omsimmad av en blåval och på vaxning och prägling och önskelåtar och främlingsrädsla och en massa annat. Och det ska jag skriva om, nu medan jag håller på att bli frisk igen.

För jag tänker så här, att min tid egentligen inte mer utmätt än någon annans. Någon som är kärnfrisk kan bli överkörd av en lastbil en solig morgon. (Jag kan bli överkörd av en lastbil samma dag jag kommer ut kärnfrisk från sjukhuset, det vare ju himla snopet!) Alla vet att det är så: att livet, vårt liv som vi planerar så gott vi kan, kan ta slut i vilken sekund som helst. Så vi tittar oss för innan vi går över gatan. Men bara för det ligger vi inte och grubblar varje kväll och morgon över den där lastbilen. Jag tror att det är till det bästa: vi kanske behöver prata mycket mer om döden och om vår egen dödlighet än vad vi gör idag, och jag tror att många borde se över sina prioriteringar och fundera på vad de gör med sin tid, eftersom den ju faktiskt är utmätt, ofta mer överraskande så än de trott. Men att enbart fokusera på att vi kanske snart ska dö blir också ohållbart.

Dessutom känns det inte som om jag kan leva tillräckligt länge, hur länge det än blir. Jag kommer ändå aldrig att hinna ordna upp alla mina grejer. Och jag vill ju hinna vara med om allting! Barnbarnsbarnen! Revolutionen! Utvecklingen!

deepdarkfears02

Just så, som det beskrivs på Deep Dark Fears

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Omvandla rädslan till kraft

De vill att vi ska bli rädda, får vi höra. Men varför? Inte bara för att visa sig starkare, eller av hat mot ”det vi står för”. Utan för att de vet vad rädslan leder till. Rädslan skalar av lagren av civilisation, gör oss till morrande bestar. Rädslan gör oss självupptagna, får oss att springa på de svagares ryggar. Rädslan får oss att känna oss sårbara och därför blir vi rasande istället, för att avvärja hotet, och vi vänder raseriet mot de som är mer utsatta än vi. Vi blir som mobbare: anfaller innan vi blir anfallna. Rädslan orsakar splittring, vänder individer och grupper mot varandra. Rädslan ger de som har makten mer makt, rätten till mer våld. Rädslan driver oss rakt in i kaos, och där inne i mörkrets hjärta står terroristerna och säger ”vad var det vi sa, det finns ingen jämlikhet, ingen rättvisa, den måste vi skipa själva, med våld”.

courageous-cat2
Så vad vi än gör, låt oss inte visa vår rädsla! Vi kanske känner den, men den ska inte få styra våra liv i fel riktning. När den kommer, gå i motsatt riktning. Gå ut och hjälp folk som behöver det. Jobba för solidaritet. Läs böcker. Skaffa nånting du verkligen behöver, men utan att köpa det. Hjälp någon annan att få det de verkligen behöver. Prata med folk, säg vad du tänker, lyssna och låt andra prata. Organisera, mobilisera, samla kraft. Meditera. Bli stark. Gör andra starka. Ta styrkan i rädslan och omvandla den till ren energi, låt den jobba för det goda och solidariska.

 

 

Spara

Spara

Tillåt mig skrika högt ett ögonblick

Ibland läser jag rasistiska trådar i sociala medier, oftast för jobbet men ibland av ren nyfikenhet. För att förstå. Jag är besatt av att förstå hur andra tänker och känner, hur saker funkar och uppstår.

Det är ofta deprimerande. För att det blir så mycket hat att ta sig igenom, och så mycket sorg och ångest och bitterhet och okunnighet och rädsla.

Och svårt, för att jag får sitta på händerna för att inte svara. Jag är inte alls rädd för att ta en diskussion eller en konflikt, och jag tycker att det är viktigt att inte låta uppenbara missförstånd eller lögner stå oemotsagda av ren slöhet, vilket bland annat var orsaken till att vi uppdaterade vår flykting-FAQ på Krisinformation.se för att bättre svara på en del av de felaktiga påståenden som florerar.

Men en god vän gav mig en gång rådet att ”inte brottas med grisar, för du blir smutsig och grisarna blir glada” och det var ett bra råd som jag försökt följa sen dess. Med det menar jag inte att folk som skriver på Flashback och i vissa Facebook- och Twittertrådar är grisar. Men att många är helt ointresserade av att ta in andras tankar. En del av dem är troll. Andra är bara kortslutna.

john kovalic troll card

Svarte-Petter, by any other name. (Bild: John Kovalic)

Så jag svarar inte, för det skulle inte leda nånstans. Det har visserligen hänt nån enstaka gång när jag har tagit debatten att riktig dialog har uppstått. Och jag anstränger mig verkligen alltid för att lyssna på riktigt, inte bara vifta bort den andras argument utan bemöta, vrida och vända, försöka förstå drivkraften, hitta minsta gemensamma nämnare. Dels för att det är så jag föredrar att bli bemött själv, dels för att jag vet att det är enda sättet att få till en konstruktiv dialog. Och som sagt, det har gett resultat ibland, det har till och med hänt att någon har tänkt om.

Men för det mesta blir det bara hjärnsmälta. Så jag håller fingrarna borta från tangentbordet. Tyvärr fortsätter jag ändå ibland att tänka på galningarna därinne. Och svarar i min fantasi. Då frångår jag helt min princip av vara respektfull och saklig, och bara vrålar rakt ut:

NEJ DIN TÖNT! DET ÄR INTE INVANDRARE SOM STÅR FÖR 98 % AV ALLT VÅLD MOT KVINNOR I SVERIGE! HUR KAN DU TRO NÅT SÅ URBOTA KORKAT?! VAR HAR DU FÅTT DET IFRÅN? EN DING DING DING DING VÄRLD???

och

NEJ TACK, VI SVENSKA KVINNOR VILL INTE BLI ”BESKYDDADE MOT MUSLIMER” AV INKOMPETENTA UPPBLÅSTA SMYGKVINNOHATARE OCH FRÄMLINGSPANIKSLAGNA FÅNTRATTAR SOM DU! VI VILL HA MÄN SOM VÅGAR KÄMPA FÖR VIKTIGA SAKER, SOM LIKA LÖN! OCH ÄR NÄRVARANDE FÖRÄLDRAR, OCH ÖMSINTA ÄLSKARE! KRYP TILLBAKA UNDER DIN STEN MED DINA LÅTSASVAPEN!

svenska-sockerconnyanna

Och jag har ett järnrör att bevisa det med!

och

JAG ÄR MEST SVENSK AV ALLA ER I DEN HÄR TRÅDEN! ALLA MINA FÖRFÄDER ÄR FÖDDA I SVERIGE SEN 1600-TALET! SÅ NU ÄR DET JAG SOM BESTÄMMER VAD SVENSKAR VILL HA! OCH DET ÄR FAN INTE BINGOLOTTO OCH LUTFISK OCH STÄNGDA GRÄNSER!

Ja, och så vidare, i all osaklighet.
Tack för att jag fick lätta mitt hjärta!

inte alla män

Den här diskussionen om tafsande eller våldsamma män, som somliga försöker förklara med etnicitet men som många många många många andra kvinnor (och män) vet är ett lika ”svenskt” beteende som att spotta snus.

Den får en att fundera, inte sant? Nu när mycket av det tjejer tvingats stå ut med i långliga tider blir ifrågasatt. Alltså: ett visst manligt beteende, som har ansetts som helt normalt är plötsligt inte alls okej.

Det är väldigt spännande. Det väcker många känslor, hos både män och kvinnor. Många kvinnor verkar känna som jag: lättnad, överraskning, lite sorg och skam för att vi tigit och tagit emot så länge. Men mest glädje, och stolthet över de unga tjejerna som vågar säga ifrån.

En del män reagerar också med lättnad. Vissa ber om ursäkt. Många verkar känna sig förvirrade, och det kan jag verkligen förstå. Det är minst lika svårt att hantera som att vara vit och inse hur vitt en tänkt i hela sitt liv, utan att fatta det. Det är så mycket att ta itu med att en blir alldeles matt.

not all men derailment bingoMånga män orkar inte ta den matchen utan känner sig kränkta istället. De tar inte riktigt in det kvinnorna berättar utan slår ifrån sig, bedyrar sin egen oskuld snarare än att lyssna och visa medkänsla. Som om att lyssna utan att gå i försvar vore detsamma som att erkänna skuld. Ett väldigt vanligt – och dumt – mänskligt beteende.

Men. Det är ju sant att inte alla män är idioter, våldsamma, respektlösa mot kvinnor. Det är förvisso en mindre viktig sak än den att alla kvinnor har någon slags erfarenhet av respektlösa män, men det är ändå nånting jag grubblar på. Varför beter sig vissa (många) män respektlöst mot kvinnor, särskilt när de är berusade? Men inte andra?

Vi kan slå fast att etnicitet inte är avgörande. Inte heller religion, ålder eller IQ.

Så vitt jag kan se är det inte heller centralt om man fått tydliga förhållningsregler hemifrån. Jag har frågat några o-buffliga män jag känner och deras föräldrar tog aldrig upp ”hur man beter sig mot tjejer” en enda gång. (Det betyder förstås inte att ett feministiskt föräldraskap är oviktigt. Tvärtom, antagligen.)

Sexualupplysning är ett tips som ofta förekommer i debatten just nu. Men det fick samtliga svenska killar i min ålder och det tog verkligen inte skruv för alla.

Så vad är vattendelaren? En nära vän svarade tveklöst ”arvssynden” när jag frågade. Alltså: om din barndom har präglats av våld eller respektlöshet så kommer du att föra det beteendet vidare. Du måste göra ett aktivt val för att det inte ska bli så.

Låter det riktigt? Och om det är så, hur kan vi använda den insikten?

 

Hur det skulle vara att vara rik

Helt ärligt tänker jag inte särskilt ofta på de där 880 miljonerna som jag inte fick ärva. Det är delvis en medveten strategi, för jag vill inte vara bitter och jag vill för allt smör i Småland inte vara en sån som går och tänker på hur det kunde ha varit om bara. Det är inte det förflutna jag vill elda upp mig över, då är framtiden mycket viktigare att tänka på! Revolutionen! Och allt sånt. Men det är också så osannolikt mycket pengar så det blir alldeles av sig självt bara till fantasi, som små pinglande älvor som dansar runt och upplöses till dimma när man försöker fånga dem.

Men, helt ärligt igen, det händer att jag tänker på det. Ibland som i ”om jag hade sådär mycket pengar skulle jag göra det och det och det” – en vän berättade att det finns ett tillstånd som kallas ekonomisk anorexi, alltså att man är så rädd att pengarna ska ta slut att man inte vågar göra av med en enda krona utan bara sitter där och vaktar sitt guld helt ängsligt, som en annan Smaug. Det drabbar tydligen oftast de som inte haft pengar innan, men jag är nästan säker på att det inte skulle hända mig, snarare motsatsen. Jag skulle få ekonomisk tjockma och göra av med en miljon om dagen på roliga saker: egensinniga bokförlag, debattscener, intressanta konstprojekt, supercoola uppfinningar (som kanske visade sig vara helt hopplösa ELLER kunna lösa alla världens problem), revolutioner och en helt ny sorts glass som smakar solsken och hallon och kärlek. Och (såklart) praktiska saker som nya skor, en usb-skrivmaskin, lägenheter till barnen och kanske en liten flygel.

Men oftare (vilket alltså är jättesällan) funderar jag på hur det skulle ha gått om jag hade blivit sådär ohemult rik. Skulle det förändra mig? Till det sämre? Jag tror faktiskt att risken finns.

Min erfarenhet av väldigt rika människor är att de alltid, på något undermedvetet plan, oroar sig för vad andra människor vill ha av dem. Och det är ju ganska lätt att förstå. Tänk dig själv: du vinner hundra miljoner på lotto, och plötsligt får du en hel säck med tiggarbrev från både okända och bekanta. Det ena behjärtansvärda ändamålet efter det andra. Och du blir alltmer osäker på vad dina vänner egentligen menar när de säger att deras cykel blev stulen igår (vill hon att jag ska köpa en ny cykel?) eller att deras barn har fått en hemsk sjukdom (önskar de att jag ska hjälpa dem med räkningarna?). För att inte tala om att du kanske känner själv att du borde hjälpa än den ena, än den andra! Var ska du dra gränsen?

I det läget är det enklast att bara umgås med andra som har mycket pengar, lika mycket som du eller helst mer. De klarar sig själva! De förstår! Och du kan vara säker på att de bjuder dig på middag för att du är så himla trevlig, inte för att de vill smöra eller sälja in nån galen idé.

Jag är rädd att jag skulle bli sådär, inte misstänksam kanske, men osäker. Och att jag skulle distansera mig för att slippa ta ansvar för alla eventuella behov. Undvika att prata om pengar, eller om svårigheter, eller om nånting smärtsamt eller verkligt överhuvudtaget.

Jag kanske skulle börja spela golf, och segla, och semestra på Martinique! (Nej okej det skulle aldrig hända.)

Men jag vet, det är ett högst hypotetiskt problem som jag aldrig kommer att behöva stångas med. Och även om jag skulle bli rik på nåt helt annat vis, typ hitta en olifant i en sandlåda, så kanske det finns workarounds! Det kanske finns nån slags hypnosband för rika som gör att man inte blir snål? (Tänkte ett ögonblick att det annars kunde vara en affärsidé men insåg haken.)

Och om jag tänker efter noga är jag faktiskt jätterik, iallafall jämfört med cirka 90 % av världens befolkning. Jag får nöja mig med det.

Meditation mot kattallergi

Tankens makt är stor! Inte så att vi bara kan tänka ”nu skulle det vara gott med lite stekt ägg och fejkon” och så kommer det en tallrik med ä. och f. flygande genom luften. Det kanske funkar om du är en första gradens eremit på en bergstopp som har tränat på sin tankekraft dygnet runt i femtio års tid, och då förtjänar du sannerligen flygande äggröra och fejkon, så jag hoppas att det funkar.

Men jag tror att det finns en hel del vi kan påverka med tankarna. Och att det iallafall väldigt sällan skadar att försöka. Så när jag skulle få åka till Grekland för några år sedan, för att gratis få sitta i ett hus vid havet i flera veckor och skriva, och det enda kruxet var att huset hade ett antal katter och att jag är allergisk som fan mot katter, bestämde jag mig för att med tankens kraft få bukt med allergin. Och det gick!

Jag kan inte förklara varför utan att låta som en tomte, och verkligen inte garantera att det funkar för någon annan. Det har inte tagit bort min kattallergi helt och hållet, och jag måste fylla på med mer allergi-meditation för varje gång jag ska vistas bland katter. Jag skulle inte våga riskera att använda endast meditation mot min hästallergi, för den är brutal.

Men jag har fått flera önskemål att berätta hur det går till, så nu gör jag det! (Ni kommer kanske att fnissa, det är ganska barnsligt och roligt.)

Jag började flera veckor innan jag skulle åka med att lägga mig i meditationsläge en stund varje dag. Från tio minuter till en halvtimme. Du kanske hellre sitter eller står, det går bra vilket som, bara välj det bästa sättet att slappna av helt. Så började jag med att räkna ner mig själv till totalt lugn. Jag andas djupt och lugnt (oftast om-ah-um-andning) och räknar varje in/utandning, baklänges från hundra. Samtidigt fokuserar jag på kroppen i olika steg, från tårna upp till huvudet, och ser till att en liten del i taget blir helt avslappnad, att kroppsdelen blir tung och helt fri på utandningen.

När jag är klar med det börjar själva allergimeditationen. Då gör jag en bild av mitt immunförsvar. Jag ser det som små cellsoldater. Det är ingen särskilt tydlig bild, jag ser inte deras små uniformer och mössor eller så, eller om de har öron och ben. Jag bara vet att det är en hel armé inne i min kropp, redo att rycka ut vid första bästa hot mot min hälsa. Om ett virus eller en bakterie eller nånting annat skadligt tar sig in i min kropp kommer armén att gå till anfall och eliminera hotet. Det är bra! Jag är stolt och tacksam över min inre försvarsmakt. Men här är det någonting de har missuppfattat, och nu måste jag tänka dem till rätta.

Jag tar på mig min egen generalsuniform och sitter upp på min väldiga armékatt. Det är en enormt stor, vitrosa perserkatt. Nu rider jag genom min bröstkorg på kattens rygg. Ungefär i höjd med bröstbenet gör jag halt och blåser i en trumpet, så att alla soldater kommer rusande och ställer upp sig i många täta led framför oss. De är rädda för katten, men de lyder mig.

general perserkatt

”Soldater!” ropar jag (i tanken) högt så att det dånar i hela kroppen, så att varenda liten cell ända nere i tårna hör. ”Ni är mycket duktiga! Jag vill att ni fortsätter att bekämpa alla baciller och virus och andra saker som kan göra skada i vår kropp. Men! Det här med katter! Det har blivit ett allvarligt missförstånd om katter. Katter är våra vänner!”

Jag ser att soldaterna börjar skruva lite på sig, men jag fortsätter uppmuntrande.

”Katter är fluffiga och trevliga! De kan inte skada vår hälsa. De spinner om man klappar dem på magen!”

Nu blir soldaterna jätteglada och börjar hoppa upp och ner och  kasta sina små mössor i luften.

”Kom ihåg! Katter är våra vänner! Vi behöver inte bekämpa dem! När en katt kommer i närheten nästa gång fortsätter vi bara lugnt med våra vanliga sysslor, vi behöver inte bekriga katterna!”

Nu är soldaterna helt med på noterna. En orkester spelar härlig och pampig musik, och jag vänder perserkatten och rider tillbaka. Soldaterna står längs hela vägen och hurrar entusiastiskt. De har gjort små flaggor där det står ”I <3 Cats” som de viftar med. Några av de modigaste försöker klappa katten när vi rider förbi.

Sen är meditationen slut! Och ska alltså upprepas, i någon form, en gång om dagen i flera veckor.

Det är förstås inte alls viktigt att tänka precis så här. Jag tänkte också helt andra scener ibland. Men syftet var alltid att få kontakt med mitt eget immunförsvar (det är ju en verklig sak, som finns) och programmera om det. Hur du gör är helt upp till dig.

Hur som helst fungerade kattmeditationen helt fantastiskt bra i Grekland den sommaren. Jag bodde med tre-fyra katter i flera veckor utan att känna den minsta antydan till allergi. Visserligen var katterna mest ute, och huset var luftigt – det kanske inte hade gått att vara instängd med en katt i en kvav lägenhet. Men innan meditationen hade jag inte ens klarat att bo en dag i ett hus där katter var inne varje dag, sov i sofforna, hade matskålar och så vidare.

Så nu vet ni!