Skoja bara

I fredags morse stod jag i en fullpackad tunnelbanevagn, på väg till jobbet. Framför mig stod en barnvagn med en påpälsad treåring i. Pappan, en söderhipster med keps och tv-glasögon satt på sätet bredvid. Treåringen babblade på på treåringars vis:

– Pappa, titta!
– Mhm.
– Pappa, titta!
– Pappa är trött.
– Va?
– Pappa är trött.
– Sova på jobbet?
– Haha ja det skulle vara skönt men det får man inte. Jag får nog köpa en Red Bull istället.
– Va?
– Jag får nog köpa en Red Bull istället.
– Va?
– Jag får nog köpa en Red Bull istället.
– Pappa köpa … sova … sova … köpa säng!
– Nu ska vi snart gå av.
– Vill inte gå av …
– Vi ska gå till dagis, det blir väl kul?
– Neejeeee vill inteeee …
– Gillar du inte dagis?
– Nej!
– Men du som alltid brukar leka där med Emma och Sigge.
– NEJ!
– Nehe så du brukar bara sitta där hela dagarna och göra ingenting.
– Va?
– Så du brukar bara sitta där hela dagarna och göra ingenting.
– Va?
– (med löjlig röst) Vasaru?
– Va?
– (med löjlig röst) Vasaru?
– Va?
– (med löjlig röst) Vasaru?

Jag fick bita ihop för att inte skrika SKÄRP DIG! till pappan. Det var som att se Kenny Starfighter fast på riktigt. Han verkade inte elak, bara helt okänslig för sitt barns sätt att kommunicera. Kanske han skämdes lite för att svara på barnets frågor, om han hade varit en 50-talspappa kanske han hade sagt till barnet ”Tyst nu Tommy, det där pratar vi om när vi kommer hem.”

Men nu var han en typisk 70-talspappa, och är det nånting som är typiskt för sjuttiotalister så är det att de knappt kan prata utan att vara ironiska. Helt obegripligt för oss gamlingar, men de kan sitta genom en hel middag och säga de mest häpnadsväckande saker till varandra utan att någon höjer ett ögonbryn. 70-talisterna har gett deadpan ett ansikte, så att säga.

När mina kids var små stod det i alla handböcker att barn inte kunde förstå ironi förrän de var 13 år. Nu finns det forskning som tyder på att vissa barn kan hantera ironi redan när de är så små som fyra år, om det inte är fråga om ren sarkasm. Men jag vet inte jag. Att många barn har sinne för humor väldigt tidigt är en sak, och det finns säkert ungar som är vana och fattar även ironi. Men ändå!

Det här är ingen allmän dissning av föräldrar som är födda 1970–1979. Av vad jag har sett är nog sjuttisarna på många vis bättre föräldrar än vad vi var: coolare, mjukare och mer jämlika med sina barn. De verkar lyssna och ha stor respekt för vad barnen vill.

Så därför undrar jag: hur går det ihop med ironi och underskruvar? Är Kennypappor och Kennymammor typiska moderna föräldrar, lika vanliga som lattemammor och lattepappor? Och kommer det isåfall att driva Generation Z till terapisofforna? Vad tänker ni?

Sanningen om sjuttitalisterna

Såg Henrik Schyfferts föreställning The 90’s igår. Den var bra, överraskande ärlig och rolig. Jag som är född 62 kände igen mig i många detaljer, och fick många ledtrådar till hur vi som är födda på 60- och 70-talen har präglats av tidsandan.

Men jag hade hoppats att få veta mer om varför sjuttitalisterna är så … lågintensiva.

Det är någonting jag har insett alldeles nyligen. Jag känner ganska många som är födda på 70-talet, men umgås oftast med 60- och 80-talister. Men just i år har jag varit på tre tillställningar, varav två middagar, där jag var den enda över 35. Trevliga kvällar, med trevliga människor. Ni som är födda på 70-talet är generellt väldigt väluppfostrade, artiga och vänliga. Ni är hyfsat framgångsrika, smarta och roliga. Här har vi den där berömda ironin. Ni kan föra långa samtal utan att höja ett ögonbryn, och så visar det sig att det bara var på skämt.
Men det är väldigt stillsamt. Ni är lågintensiva. Det händer liksom inget!

Brevid er verkar vi sextitalister som druckna dårar. Vi höjer rösten, eller skriker i mun på varandra på våra middagar, innan vi ens har börjat dricka. Vi spiller ut saker, skrattar så vi ramlar av stolen och blir dödligt osams över småsaker. Vi är inte särskilt lyckade, men vi är lyckliga (eller olyckliga) så att det syns och hörs. Egotrippade, finns det de som säger.

När jag upptäckte det här blev jag lite orolig. Varför är ni så tysta? Är sjuttitalisterna en förtryckt generation? Får ni inget utrymme? Är ni klämda mellan oss bullriga, besvärliga sextitalister och våra känslosamma, kaxiga åttitalsbarn? Har det att göra med att ni är den första dagisgenerationen? Måste ni hävda er genom att bli rikare än vi? Eller är jag helt ute och cyklar?

PS Rubriken skulle egentligen ha varit ”Spaningen om 70-talisterna”, men det lät så lamt.

PPS Det här handlar inte om just dig! Utan om de andra.

PPPS Inget av ovanstående är ironiskt. Jag vill gärna ha riktiga svar.

PPPPS Uppdatering: Bloggvärldsbloggen har just nu tema: ålder. Håll utkik efter fler ålderstankar där!