Idag är det 20 år sen föräldraNätet (www.foraldrar.com) såg dagens ljus. Det var då (1997–2002) Sveriges största föräldraforum, och en av de största svenska mötesplatserna på nätet. Vi hade över 150 000 medlemmar, vilket var ENORMOMÅNGA på den tiden!

Idén till föräldraNätet kom i slutet av 1995. Jag jobbade på en tidning som hette FöräldraGuiden och skrev samtidigt på manuset till Bebisboken. Vi hade fått hem vår första dator och hittat ut på internet. Jag var inte så intresserad i början men Peder lyckades övertyga mig: jag hade hört talas om en forskare vid namn James McKenna som var expert på samsovning, och som skulle kunna bekräfta min tes att samsovning inte är farligt, som min redaktör på Alfabeta hade hört att det var. ”Sök efter honom på internet” sa Peder, och med hjälp av AltaVista fick jag fram en epostadress som jag skickade min fråga till. Redan nästa morgon hade jag ett långt svar i min inbox, och var därmed helt såld på www-grejen (det har gjorts många försök att bända loss mig från det sen dess, inga helt lyckade).

Under mitt letande efter McKenna hittade jag två amerikanska föräldrasajter: Parent Soup och Parent’s Place. Jag läste i forumen och blev helt omkullblåst. Föräldrar ställde frågor till varandra, och de experter som eventuellt svarade fick inte mer plats än någon annan för sina svar. Det var oerhört upplyftande, men skulle det funka i Sverige, där föräldrar antogs vara helt hjälplösa och endast läkare och andra experter var de som fick tala om hur allt skulle vara? Det måste i allafall testas! tänkte vi. Först experimenterade vi med att lägga ut FöräldraGuiden på webben, men det saknades nånting. Ett forum, där föräldrar kunde dela sina funderingar, sina frågor och sina svar med varandra. Snack-grupper, helt enkelt!

När vi hade en skiss till det vi ville göra ringde vi till de fem stora som fanns på nätet då: Kinnevik, Posten, Aftonbladet, Telia och Bonnier Online.

Alla var intresserade, men bara Bonnier Online var villiga att satsa pengar på det. (Och nej, ingen i min familj var inblandad, jag ringde direkt till den som var ansvarig för internetsatsningarna då, Staffan Hillberg. Han hade just kommit dit från Apple och visste inte vem jag var – det var inte förrän flera månader senare som han fick klart för sig att jag var en (oäkta) Bonnier.)

Senvintern 1996 skrev vi på ett kontrakt att vi skulle bli partners i ett treårigt projekt. Vi fick pengar för att betala en mycket liten redaktion som fick jobba hemifrån övervåningen på vårt radhus på Värmdö, med husets barn som sprang omkring och drällde legobitar och halvätna mackor runt sig. Sommaren 1997 började webbplatsen ta form, med redaktionellt innehåll och ett forum. Vi hade världens minsta budget och kunde bara erbjuda våra skribenter, sakkunniga och illustratörer löjligt låga arvoden – men alla tyckte att det var en ny och rolig och kanske viktig grej, och ställde upp ändå.

Men skulle vi få några föräldrar som använde forumen? Jag gick in på Parent Soup och Parent’s Place och sökte i deras öppna medlemsregister efter alla epostadresser med .se på slutet, och skickade iväg ett mejl till dessa kanske hundra svenskar som uppenbarligen var intresserade av att snacka om föräldraskap. ”Hej, vi ska starta en svensk föräldrasajt med adressen www.foraldrar.com,” skrev jag, ”är du intresserad av att bli medlem där när vi drar igång om några veckor? Svara ‘jajamensan!’ i så fall så får du epost när det är klart!”. Jajamensan-mejlen började strömma in redan samma dag, och när vi öppnade sajten den 15 augusti 1997 hade vi redan 101 medlemmar. Och första veckan blev det 1000, efter bara en månad 10 000! Suget efter ett svenskt föräldracommunity var tydligen stort. Såklart var det inte bara vi som fått den idén – bara några veckor senare startade FöräldraKanalen och MammaPappa.se. Men det var bara bra, många blev medlemmar på alla tre sidorna.

Vårt första riktiga kontor låg på Klippgatan 19 i Stockholm. Vi var fortfarande bara fyra i redaktionen, och vi jobbade mer eller mindre dag och natt medan medlemmarna blev allt fler och Snack växte så det knakade. En annan sak som började knaka under andra hälften av 1999 var den så kallade IT-bubblan, som verkligen var galet uppblåst. På Bonnier Online fick man kalla fötter. En ”städare” kallades in och sa upp kontrakten med alla sajter, inklusive föräldraNätet. (Jag har berättat om vårt kusliga möte med städaren här.) Vi var dock de enda som gick ur processen med lite pengar kvar, så vi körde vidare på egen hand, på smalaste tänkbara budget. Efter ett halvår tog vi kontakt med Spray, som drev bland annat Darling. De insåg att många darlings skulle bli föräldrar med tiden, och att vi kunde ta vid där Darling tog slut. Därmed hade vi nya finansiärer, och en helt ny värld öppnade sig för oss.

Men! Hur galen den tiden än var ska jag inte berätta om den just nu. Det blir för långt, och har egentligen mer med IT-bubblan än med föräldraNätet att göra. En annan gång ska jag beskriva hur det var att jobba med människor som hade råd att hämta tonvis med snö mitt i sommaren, ställa ut giraffer i hela Sverige, köpa berg-och dalbanan på Gröna Lund och bygga en biograf på jobbet, men som bara knappt kunde kommunicera med sina anställda. Om chefen som stod på en personalfest och skrev ”Jag är kung över alla här!”, om hur vi satt i ett glasrum i ett möte med riskkapitalister när nyheterna plötsligt visade hur ett flygplan kraschade in i World Trade Center i New York och hela mötet ställdes in (för gott), och om det kaos som följde när bubblan till slut sprack, i början av 2000.

Väldigt kortfattat: Vi hamnade till slut i en situation där vi tvingades att ge upp drömmen om en i stort sett icke-kommersiell mötesplats för föräldrar, som vi hade jobbat stenhårt för i flera år. För att inte svika medlemmarna helt sålde vi till några som vi trodde hade samma ambitioner som vi.  slut, Det tog flera månader efter avslutad affär innan vi förstod att vi i princip blivit lurade, och att de nya ägarna inte alls hade samma visioner som vi. Jag och några till från redaktionen jobbade kvar där i knappt två år, i förhoppningen om att kunna hålla en bra riktning, men gav upp till slut. De fortsatte, under namnet Allt för föräldrar, och den sidan finns fortfarande kvar idag. Efter 20 år! Det är ganska fantastiskt. Vi skapade något ganska hållbart, tänker jag.

Två höjdpunkter: när vi vann Stora Journalistpriset 1999 (utan att ens veta att vi var nominerade) i klassen Nya medier, med motiveringen att vi förenat journalistik och nätgemenskap.

 

Den goda journalistiken kunde vi leverera tack vare våra helt fantastiska medarbetare. Jag kan inte nämna alla vid namn här men vi hade skribenter som Anna-Clara Tidholm,  Carl Z,  Dan Höjer, Helena Dahlbäck, Peter Pohl, Robert Svensson (Uppdrag Pappa och Uppdrag Familj), Rose Lagercrantz, Ulf Stark, Lars H Gustafsson, Klarin Gullström, Unni Drougge och Åsa Crona. Vi hade frågespalter, Svararna, där läkare, psykologer, jurister, dietister och många andra sakkunniga (för att bara nämna några få: Malin Alfvén, Ian Modin, Nanna Bylund, Sabina Swahn och Malin Bergström) svarade på inskickade frågor. Vi skapade den allra första svenska interaktiva graviditetskalendern, och vi gjorde en födselplan som man kunde fylla i och skriva ut.

Forumdelen, Snack, var fantastisk. Svenska föräldrar hade plötsligt fått en plats där de kunde träffas, prata och ventilera. 1999 var medlemmarna och Snackgrupperna så många att det gjordes i snitt 6000 inlägg per dygn. Vi jobbade hårt med att ligga steget före, till exempel genom att värva medlemmar till att bli Snackvärdar och hålla ordning i sina grupper. Vi anställde också en communityansvarig, en person vars ansvar var att se till att Snackgrupperna funkade bra, att det var högt i tak men ändå tryggt, respektfullt och städat, genom att stötta Snackvärdarna och ha ett helhetsgrepp på Snack. Vi försökte alltid koppla det som diskuterades till det redaktionella innehållet, och tvärtom.  Men vi lyssnade såklart också jättemycket på medlemmarna och försökte skapa de grupper som de frågade efter. Det var allt mellan himmel och jord, från Snack om att längta efter det första barnet, till Snack om att ha barnbarn.

Många som lärde känna varandra i Snack blev också vänner i världen utanför. Det finns de som träffas än idag!

Vi byggde sidan Svenska Namn tillsammans med Anders Malmsten, och tog över Barnens Internet när Mats Ernofsson inte hade tid att driva det längre. Och vi gav ut en tidning flera gånger om året – FöräldraGuiden blev en del av föräldraNätet (och är fortfarande en del av Allt för föräldrar).

En annan stolt sak var när dåvarande Folkhälsoinstitutet 2002 tog oss som exempel på att föräldrar verkligen kan bli hjälpta av att använda ett forum som det vi hade skapat.
”Studien visade även att en majoritet av föräldrarna använde FöräldraNätet som en första instans när de behövde råd och information, detta oavsett utbildningsnivå. Webbplatsen fungerade emellertid inte bara som informationskälla utan upplevdes också ha en viktig funktion som socialt forum och stöd.” (”Föräldraskap och internet – Nya mötesplatser och informationsvägar kring det senmoderna föräldraskapet”, Lars Plantin & Kristian Daneback, 2010)

Det finns så mycket mer att berätta! Om de troll vi plågades av, och hur vi bemästrade dem med vänlighet och list. Om somliga av våra medlemmars öden och äventyr, som de delade med oss. Om alla turer innan vi sålde – alla fula förslag, galna planer och chefer från helvetet. Hur vi blev lurade av de som köpte oss, rena Trustorhärvan. Men också om alla begåvade, ambitiösa och vänliga medarbetare. Alla skratt, alla tårar och sammanbrott, hetsiga diskussioner, roliga fester, konflikter och galningar. De där åren med fN-redaktionen, 1997—2002, var några av de roligaste i mitt liv. Så mycket jag lärde mig om att vara förälder, så mycket klokskap, så mycket kärlek vi mötte i Snack. Jag är för evigt tacksam för alla som var med: alla i redaktionen, alla Snackvärdar, alla medlemmar, alla som stöttade när det var tuffa tider. Vi gjorde nånting viktigt tillsammans!

Här är en hyllningssida på Facebook!

Läs om fN på Internetmuseum.se

Nostalgi så man blir rörd nästan: Nybörjarinfo för medlemmar 

Intervju på Barnsidan

Intervju i DN