Hurra för föräldraNätet som föddes för 20 år sen!

Idag är det 20 år sen föräldraNätet (www.foraldrar.com) såg dagens ljus. Det var då (1997–2002) Sveriges största föräldraforum, och en av de största svenska mötesplatserna på nätet. Vi hade över 150 000 medlemmar, vilket var ENORMOMÅNGA på den tiden!

Idén till föräldraNätet kom i slutet av 1995. Jag jobbade på en tidning som hette FöräldraGuiden och skrev samtidigt på manuset till Bebisboken. Vi hade fått hem vår första dator och hittat ut på internet. Jag var inte så intresserad i början men Peder lyckades övertyga mig: jag hade hört talas om en forskare vid namn James McKenna som var expert på samsovning, och som skulle kunna bekräfta min tes att samsovning inte är farligt, som min redaktör på Alfabeta hade hört att det var. ”Sök efter honom på internet” sa Peder, och med hjälp av AltaVista fick jag fram en epostadress som jag skickade min fråga till. Redan nästa morgon hade jag ett långt svar i min inbox, och var därmed helt såld på www-grejen (det har gjorts många försök att bända loss mig från det sen dess, inga helt lyckade).

Under mitt letande efter McKenna hittade jag två amerikanska föräldrasajter: Parent Soup och Parent’s Place. Jag läste i forumen och blev helt omkullblåst. Föräldrar ställde frågor till varandra, och de experter som eventuellt svarade fick inte mer plats än någon annan för sina svar. Det var oerhört upplyftande, men skulle det funka i Sverige, där föräldrar antogs vara helt hjälplösa och endast läkare och andra experter var de som fick tala om hur allt skulle vara? Det måste i allafall testas! tänkte vi. Först experimenterade vi med att lägga ut FöräldraGuiden på webben, men det saknades nånting. Ett forum, där föräldrar kunde dela sina funderingar, sina frågor och sina svar med varandra. Snack-grupper, helt enkelt!

När vi hade en skiss till det vi ville göra ringde vi till de fem stora som fanns på nätet då: Kinnevik, Posten, Aftonbladet, Telia och Bonnier Online.

Skissen var förstås lite mer utvecklad än så här.

Alla var intresserade, men bara Bonnier Online var villiga att satsa pengar på det. (Och nej, ingen i min familj var inblandad, jag ringde direkt till den som var ansvarig för internetsatsningarna då, Staffan Hillberg. Han hade just kommit dit från Apple och visste inte vem jag var – det var inte förrän flera månader senare som han fick klart för sig att jag var en (oäkta) Bonnier.)

Senvintern 1996 skrev vi på ett kontrakt att vi skulle bli partners i ett treårigt projekt. Vi fick pengar för att betala en mycket liten redaktion som fick jobba hemifrån övervåningen på vårt radhus på Värmdö, med husets barn som sprang omkring och drällde legobitar och halvätna mackor runt sig. Sommaren 1997 började webbplatsen ta form, med redaktionellt innehåll och ett forum. Vi hade världens minsta budget och kunde bara erbjuda våra skribenter, sakkunniga och illustratörer löjligt låga arvoden – men alla tyckte att det var en ny och rolig och kanske viktig grej, och ställde upp ändå.

Men skulle vi få några föräldrar som använde forumen? Jag gick in på Parent Soup och Parent’s Place och sökte i deras öppna medlemsregister efter alla epostadresser med .se på slutet, och skickade iväg ett mejl till dessa kanske hundra svenskar som uppenbarligen var intresserade av att snacka om föräldraskap. ”Hej, vi ska starta en svensk föräldrasajt med adressen www.foraldrar.com,” skrev jag, ”är du intresserad av att bli medlem där när vi drar igång om några veckor? Svara ‘jajamensan!’ i så fall så får du epost när det är klart!”. Jajamensan-mejlen började strömma in redan samma dag, och när vi öppnade sajten den 15 augusti 1997 hade vi redan 101 medlemmar. Och första veckan blev det 1000, efter bara en månad 10 000! Suget efter ett svenskt föräldracommunity var tydligen stort. Såklart var det inte bara vi som fått den idén – bara några veckor senare startade FöräldraKanalen och MammaPappa.se. Men det var bara bra, många blev medlemmar på alla tre sidorna.

Startsida från 1997. Vi hade först tänkt att det skulle heta PäroNet, fattar ni, päron som är slang för föräldrar + net som i internet? Men sen valde vi föräldraNätet istället, och hade ett kort tag en medlemsklubb som hette PäroNet.

Vårt första riktiga kontor låg på Klippgatan 19 i Stockholm. Vi var fortfarande bara fyra i redaktionen, och vi jobbade mer eller mindre dag och natt medan medlemmarna blev allt fler och Snack växte så det knakade. En annan sak som började knaka under andra hälften av 1999 var den så kallade IT-bubblan, som verkligen var galet uppblåst. På Bonnier Online fick man kalla fötter. En ”städare” kallades in och sa upp kontrakten med alla sajter, inklusive föräldraNätet. (Jag har berättat om vårt kusliga möte med städaren här.) Vi var dock de enda som gick ur processen med lite pengar kvar, så vi körde vidare på egen hand, på smalaste tänkbara budget. Efter ett halvår tog vi kontakt med Spray, som drev bland annat Darling. De insåg att många darlings skulle bli föräldrar med tiden, och att vi kunde ta vid där Darling tog slut. Därmed hade vi nya finansiärer, och en helt ny värld öppnade sig för oss.

Men! Hur galen den tiden än var ska jag inte berätta om den just nu. Det blir för långt, och har egentligen mer med IT-bubblan än med föräldraNätet att göra. En annan gång ska jag beskriva hur det var att jobba med människor som hade råd att hämta tonvis med snö mitt i sommaren, ställa ut giraffer i hela Sverige, köpa berg-och dalbanan på Gröna Lund och bygga en biograf på jobbet, men som bara knappt kunde kommunicera med sina anställda. Om chefen som stod på en personalfest och skrev ”Jag är kung över alla här!”, om hur vi satt i ett glasrum i ett möte med riskkapitalister när nyheterna plötsligt visade hur ett flygplan kraschade in i World Trade Center i New York och hela mötet ställdes in (för gott), och om det kaos som följde när bubblan till slut sprack, i början av 2000.

Väldigt kortfattat: Vi hamnade till slut i en situation där vi tvingades att ge upp drömmen om en i stort sett icke-kommersiell mötesplats för föräldrar, som vi hade jobbat stenhårt för i flera år. För att inte svika medlemmarna helt sålde vi till några som vi trodde hade samma ambitioner som vi.  slut, Det tog flera månader efter avslutad affär innan vi förstod att vi i princip blivit lurade, och att de nya ägarna inte alls hade samma visioner som vi. Jag och några till från redaktionen jobbade kvar där i knappt två år, i förhoppningen om att kunna hålla en bra riktning, men gav upp till slut. De fortsatte, under namnet Allt för föräldrar, och den sidan finns fortfarande kvar idag. Efter 20 år! Det är ganska fantastiskt. Vi skapade något ganska hållbart, tänker jag.

Två höjdpunkter: när vi vann Stora Journalistpriset 1999 (utan att ens veta att vi var nominerade) i klassen Nya medier, med motiveringen att vi förenat journalistik och nätgemenskap.

Men vilka är de här jätteunga människorna? Får de verkligen vara uppe så här sent och data?

 

Den goda journalistiken kunde vi leverera tack vare våra helt fantastiska medarbetare. Jag kan inte nämna alla vid namn här men vi hade skribenter som Anna-Clara Tidholm,  Carl Z,  Dan Höjer, Helena DahlbäckPeter Pohl, Robert Svensson (Uppdrag Pappa och Uppdrag Familj), Rose LagercrantzUlf Stark, Lars H Gustafsson, Klarin Gullström, Unni Drougge och Åsa Crona. Vi hade frågespalter, Svararna, där läkare, psykologer, jurister, dietister och många andra sakkunniga (för att bara nämna några få: Malin Alfvén, Ian Modin, Nanna Bylund, Sabina Swahn och Malin Bergström) svarade på inskickade frågor. Vi skapade den allra första svenska interaktiva graviditetskalendern, och vi gjorde en födselplan som man kunde fylla i och skriva ut.

Forumdelen, Snack, var fantastisk. Svenska föräldrar hade plötsligt fått en plats där de kunde träffas, prata och ventilera. 1999 var medlemmarna och Snackgrupperna så många att det gjordes i snitt 6000 inlägg per dygn. Vi jobbade hårt med att ligga steget före, till exempel genom att värva medlemmar till att bli Snackvärdar och hålla ordning i sina grupper. Vi anställde också en communityansvarig, en person vars ansvar var att se till att Snackgrupperna funkade bra, att det var högt i tak men ändå tryggt, respektfullt och städat, genom att stötta Snackvärdarna och ha ett helhetsgrepp på Snack. Vi försökte alltid koppla det som diskuterades till det redaktionella innehållet, och tvärtom.  Men vi lyssnade såklart också jättemycket på medlemmarna och försökte skapa de grupper som de frågade efter. Det var allt mellan himmel och jord, från Snack om att längta efter det första barnet, till Snack om att ha barnbarn.

Snack: första utkastet

Många som lärde känna varandra i Snack blev också vänner i världen utanför. Det finns de som träffas än idag!

Vi byggde sidan Svenska Namn tillsammans med Anders Malmsten, och tog över Barnens Internet när Mats Ernofsson inte hade tid att driva det längre. Och vi gav ut en tidning flera gånger om året – FöräldraGuiden blev en del av föräldraNätet (och är fortfarande en del av Allt för föräldrar).

En annan stolt sak var när dåvarande Folkhälsoinstitutet 2002 tog oss som exempel på att föräldrar verkligen kan bli hjälpta av att använda ett forum som det vi hade skapat.
”Studien visade även att en majoritet av föräldrarna använde FöräldraNätet som en första instans när de behövde råd och information, detta oavsett utbildningsnivå. Webbplatsen fungerade emellertid inte bara som informationskälla utan upplevdes också ha en viktig funktion som socialt forum och stöd.” (”Föräldraskap och internet – Nya mötesplatser och informationsvägar kring det senmoderna föräldraskapet”, Lars Plantin & Kristian Daneback, 2010)

Det finns så mycket mer att berätta! Om de troll vi plågades av, och hur vi bemästrade dem med vänlighet och list. Om somliga av våra medlemmars öden och äventyr, som de delade med oss. Om alla turer innan vi sålde – alla fula förslag, galna planer och chefer från helvetet. Hur vi blev lurade av de som köpte oss, rena Trustorhärvan. Men också om alla begåvade, ambitiösa och vänliga medarbetare. Alla skratt, alla tårar och sammanbrott, hetsiga diskussioner, roliga fester, konflikter och galningar. De där åren med fN-redaktionen, 1997—2002, var några av de roligaste i mitt liv. Så mycket jag lärde mig om att vara förälder, så mycket klokskap, så mycket kärlek vi mötte i Snack. Jag är för evigt tacksam för alla som var med: alla i redaktionen, alla Snackvärdar, alla medlemmar, alla som stöttade när det var tuffa tider. Vi gjorde nånting viktigt tillsammans!

Illustratören Jojo Falk gjorde föräldraNätets logga och många av bilderna vi använde. Tyvärr har vi bara skruttiga gamla skärmdumpar från 90-talet kvar, i original var de ännu mer briljanta förstås! Se mer Jojo på http://www.jojofalk.se/

Här är en hyllningssida på Facebook!

Läs om fN på Internetmuseum.se

Nostalgi så man blir rörd nästan: Nybörjarinfo för medlemmar 

Intervju på Barnsidan

Intervju i DN

London calling

Uppdaterat: Femte dagens morgon i London; jag hade tänkt rapportera efter varje dag men har slocknat som en lågenergilampa i hotellets mjuka duntäcken varje kväll, utmattad efter promenaderna, sevärdheterna, tubtransporterna och den allmänna Londonstorheten. Men nu ska ni få höra:

Första dagen kom vi fram redan nio lokal tid till Heathrow, köpte våra Travelcards för tunnelbanan och fick sen stå och hänga i tio minuter utanför spärrarna för att klockan skulle bli halv tio så att korten skulle börja gälla.

En minut kvar!


Hotellet
var en trevlig överraskning: billigt (för att vara hotell, 80 pund natten för ett twin room) men ändå bra! Jag kan verkligen rekommendera det. Rummen är stora för att vara i London (man kan stänga dörren utan att behöva ställa ut skorna först), sängarna är sköna och har stora duniga extrakuddar, frukosten är helt okej, personalen är supervänlig och det är fri, bra wifi överallt i huset. Samt ligger det busnära u-stationerna Bayswater och Queensway. Och två minuter från världens kanske skönaste park, Kensington/Hyde Park.

Så när vi hade packat upp studsade vi genast ut i den. Där fanns ekorrar, svanar, kråkor och helt överraskande två knallgröna papegojor. Och en liten herre som vandrade omkring bland träden.

xxx
Förvånande grön papegoja :: Vandrande gråsvart farbror


Sen gick vi på teater och såg The Mousetrap. Det var första gången för Julia, andra för mig och 23277:nde för skådespelarna. (Ja, de måste vara jättegamla!) Innan föreställningen är helt slut får man lova att inte avslöja för någon vem som var mördaren. Men ni är ju mina vänner så ni kan säkert bevara hemligheten: det var överste Senap som gjorde det, med en stångkorv i skafferiet.

Om varje föreställning får i genomsnitt tre minuters applåder, hur lång skulle den sammanlagda applåden bli? Och hur många blåsor skulle man få i händerna?


Andra dagen sov vi länge och gick sedan till Harrods och köpte hundra burkar te och dreglade över allt galet godis och fnös åt juvelerna.

xxx
Anna i teparadiset :: Gröna gelepäron och annat sofistikerat snask


Efter en hälsosam lunch på glass, mackor och nötter åkte vi till Madame Tussauds vaxkabinett och spenderade några timmar där med att ta jätteroliga bilder på oss själva tillsammans med Tom Cruise, Richard Branson, Shakespeare, drottning Victoria och många andra som också var där. Bilderna med Julia på är roligast men dem får jag inte visa.

xxx
Drottning Victoria är inte en av mina favoriter, och inte lyssnar hon när man försöker förklara heller.


Tredje dagen hann vi springa runt ett varv inne i Westminster Abbey (där alla vandrar runt med små telefoner och stirrar i taket, men det är i själva verket radiomanicker med Jeremy Irons inuti som talar om för en att man ska titta i taket, och vad det är man då ser) innan vi skulle träffa Modesty Blaise-gänget. Det var ju en av de två anledningarna till resan, att gå en promenad i Modesty och Willies fotspår; se alla gränder där de smugit på juveltjuvar, alla eleganta restauranger där de ätit lunch med spionchefer och alla parker där sadistiska knarkslavmördare de brottat ner i ett buskage och oskadliggjort, för alltid.

xxx
Modesty Blaise-listmedlemmarna, förklädda till vanliga turister :: Guiden Kim berättar hemlisar utanför Ministry of Defence


Fantastiskt nog hade vi en äkta, certifierad Londonguide med oss, som inte bara hade läst alla MB-böcker utan dessutom kunde berätta massor av andra intressanta saker om alla platser vi såg. Visste ni till exempel att MI6 söker nya rekryter på sin webbplats, att det blev stor oro bland herrarna på Ian Flemings herrklubb när man 1973 fattade beslutet att låta kvinnor äta lunch där och att det fanns två VIP-skyddsrum i källaren på Ritz Hotel under kriget: ett för snarkande VIP-gäster och ett för ickesnarkande?

xxx
Londonpojkar


Dessutom fick vi veta en bakväg till 10 Downing Street – framsidan är sedan snart 20 år avstängd från allmänheten med höga kravallstaket och många poliser. Men på baksidan stod bara en jättesnäll polis som log stort när vi bad att få ta en bild på honom och Julia.

Efter fyra timmars promenad ramlade vi in på en pub där två farbröder som var Peter O’Donnells svärson och goda vän bjöd på öl och där jag åt Sunday roast lamb och Yorkshire pudding, som visade sig vara ganska likt pannkaka. Sen gick vi vidare till Europas största bokhandel Waterstone’s och sen på jättebio och såg Brideshead Revisited, som var hyfsad.

Fjärde dagen åkte vi till Science Museum, som man aldrig hinner vara tillräckligt på, vi fick tillochmed hoppa över lunchen.

xxx
Notera hur het min hjärna är!!! :: Maskin för tillverkning av After Eight


Sedan tubade vi hem för att byta om till tjusiga kläder och sen vidare till Brown’s för att dricka te. Te på Brown’s är nånting alldeles galet. För det första är det dyrt. Men hör här vad man får för sina surt förvärvade slantar:

Afternoon tea is legendary at Brown’s. Ever since James Brown established his hotel for ‘genteel’ folk over 170 years ago and Agatha Christie enjoyed it whilst writing ‘At Bertram’s Hotel’ here, afternoon tea in The English Tea Room has become a British institution.

Relax to the sounds from the Baby Grand Piano and indulge in Brown’s award-winning Traditional Afternoon Tea which consists of a choice of 17 teas, including Brown’s own blend, along with succulent finger sandwiches, an assortment of delicate pastries, fruit and plain scones with clotted cream and strawberry jam, as well as a choice of freshly baked cakes from the trolley.

För det andra blir man tjock som ett troll av att dricka te på Brown’s. Kanske inte av själva teet, men av alla de ovan nämnda gurksnittar, ostsnittar, scones med kluttad grädde och sylt, makaroner (kaksorten), maränger, chokladtårtor, fruktkakor och annat som rullas in på silvervagnar och guldbrickor i en diskret men aldrig sinande ström. Om man bara råkar höja ett ögonbryn kommer de farande med mera kakor. Och kanske lite mer te? Champagne? Kluttad grädde?

xxx
Man har inte druckit te förrän man har druckit det i fåtöljen där Agatha Christie sörplade det under antecknandet av sina deckare på Browns. Tyvärr, så är det bara.


Man måste liksom göra det en gång i livet (eller två, tre eller fyra, beroende på hur många tegalna barn man har).

Idag åker vi hem igen, men först ska vi promenera på South Bank och köpa lite souvenirer. London är alltid trevligare än man minns det, och den här gången var det dessutom varmt och soligt alla fem dagarna. Vi har gått utan jacka varenda dag! Så vi är glada fast trötta i fötterna!

Slut på London-rapporten!

Länk

Uti hundrade år

När jag cyklade till jobbet i morse kände jag mig så himla glad! Hösten fanns som en föraning i luften men det var inte kallt, himlen var ganska blå, människorna som gick sina morgonstråk såg snälla ut och cykeln gick bra. I backen ner mot Karl Johans Torg gick det jättefort, så fort att två kostymkillar som gick i cykelbanan fick hoppa undan. Yiihaa!!! ville jag skrika men jag vågade inte för om jag skulle ramla av cykeln.

modestypinkVi har inte direkt firat min födelsedag idag, visserligen är jag en födelsedagoman men vi hade ingen tid för alla jobb och möten och träningar som hade lyckats tjocka ihop sig just den här dan. Det blir tårta i helgen istället, och kanske några presenter om jag har varit snäll i år. Hej familjen, här är några presentförslag!

Det enda jag saknade idag var min pappa. Han ringde alltid och sjöng på våra födelsedagar, en liten visa som ha hade hittat på själv och som var en blandning av olika födelsedagssånger som han sjöng med sin skrovliga röst. Jag hörde den i huvudet hela dagen, men det är inte samma sak. Hej Pappi i himlen, försök hitta en telefon däruppe nästa gång!

Hur som helst, det var en skön dag idag. Hoppas verkligen inte att jorden går under just nu när allt är så trevligt!

Hösten kommer att börja med en stor smäll

Till alla som går omkring och gnäller om att hösten redan är här säger jag bara: håll truten med er. Låter jag sträng? Det är jag inte; bara förkyld. Förkylda människor har inget tålamod, istället är huvudet fullt av snor och baciller. Jag hasar omkring i mjukisbyxor och gör av med fler pappersnäsdukar än en snuvig myrslok. Jag har tillochmed sockor på mig inomhus, så illa är det.

För det andra kan det inte vara höst, eftersom det inte har varit min födelsedag ännu. Den åttonde september är den sista sommardagen, lägg det på minnet. Sen kan det bli höst hur mycket det vill.

För det tredje kan det bli en väldigt kort höst, om man ska tro vissa dysterkvistar. Den 21 oktober kommer två partiklar farande i hög hastighet och krockar med varandra någonstans utanför Genève. Det är partikelfysikforskare som roar sig på detta vis, men dysterkvistarna tror att resultatet kan bli ett svart hål, eller att det ska uppstå konstig materia. Dessutom kommer det förmodligen att bli jättetrångt i CERN-anläggningen när alla tidsresenärer plötsligt kommer farande i sina droskor och rymdkapslar. Första testkrocken går av stapeln den 10 september, tur att jag redan haft min födelsedag då!

Det är alltså sommar nu, och de här sista sommardagarna ska jag vara i fjällen. Mannen är stugvärd och jag ska åka upp och hålla honom sällskap sista veckan. Måste bara bli frisk först. Man kan inte ligga och skrällhosta i en fjällstuga. Och jag blir verkligen helt seg av den här snuvan. Nyss letade jag förvirrat efter påsen med Pandalakrits fast den stod rakt framför näsan. Borde kanske lägga mig en stund igen.

Tiden flyger

olive eyes

Idag fyller yngsta dottern sexton år. Mycket egendomligt, med tanke på att hon var en arg bebis för bara en liten stund sen, och en påhittig nioåring alldeles nyss. Men tiden går fort när man har roligt, och det har man för det mesta i hennes sällskap. Här är en bild (tagen av mig och förbättrad av henne) som kanske, eller kanske inte, säger någonting om hur det kan gå när man blandar sprit och grönsaker. (Orginalbilden till höger.)

Grattis på födelsedagen Julia! Hoppas du får ett roligt sextonde jordsnurr.

Ett tips

I morgon fyller jag år. (Egentligen är det idag, japansk tid, men jag måste ändå sova först.) Det är fortfarande inte försent att göra inbrott på Science Museum i London och stjäla den här utmärkta automatiska tekokaren och slå in den i lite blommigt papper.

Tepåsar har jag redan, så det behöver ni inte tänka på.

Länk

Världens bästa Pop-Expressen

Den 8 september är min favoritdag på hela året. Dels är det den sista riktiga sommardagen. All värme efter den åttonde är bonussommar eller smyghöst.

Dessutom är det min födelsedag! Yngsta dottern (hon med James Bond-bloggen) skickade mig följande grattiskort. Snyggt va?

Sean på sängkanten

Jag gillar verkligen födelsedagar. Det är olika, jag vet, i vår familj är det ungefär 50-50. Men jag gillar dem stenhårt. Det ska vara tårta och sång och presenter på morgonen (och i år låg jag och väntade så länge att jag somnade om och drömde att familjen hade struntat i alltihop och gått hemifrån, så när jag klev upp ur sängen så var det inte de som hade prasslat utanför dörren utan en massa ryska agenter med schäferhuvuden som stirrade uttryckslöst på mig. I drömmen alltså.).

Presenterna behöver inte vara många eller dyra. Det bästa är böcker och presentkort. I år fick jag två böcker och två seriealbum som jag hade önskat mig:

1. Ursula K LeGuin: Tehanu
2. Lotta Lotass: Tredje flykthastigheten
3. Martin Kellerman: Rocky, vol. 8
4. Jan Berglin: Berglinska tider

Och så några andra saker. Ett par väldigt trevliga presentkort. Ett såg ut så här:

presentkort på fyra åk

Jag tog ut det samma dag och cyklade tillsammans med giverskan till Gröna Lund efter jobbet. Vi gick in (billigt eftersom jag går in på presskortet och hon på sitt Guldkort som hon köpte för egna sparpengar i våras) och strövade omkring en stund innan vi gick till Pop-Expressen, som var hela målet och meningen med vår färd.

popexpressen

pop! expressen!

Grönan är bäst på sensommaren och Pop-Expressen är bäst alltid. Bäst av allting. Om ni inte har åkt Pop-Expressen så kan jag rekommendera det varmt, hett och glödande. Man virvlar runt i dånande trancetoner som en dansande dervisch, det är som en religiös uppenbarelse och en orgasm, samtidigt, till musik.

Man måste åka två gånger. Första gången för att skrika så att man blir hes. Andra gången blundar man och somnar nästan. Sen blir man illamående och vill inte åka igen förrän nästa år. Praktiskt! Och allt till det facila priset av 60 kronor (fyra åkkuponger).

Sen cyklade vi hem igen och åt middag. Jag fick en specialdukning med mycket glitter och blänk:

Vi åt det sista av tårtan till efterrätt och sen såg vi på Beauty and the Geek och Idol 2005. Båda var olidligt spännande! (Det hade jag inte kunnat erkänna förr i tiden men nu jag ju äldre och klokare.) Sen var jag så trött av all uppståndelse att jag somnade så fort jag la huvet på kudden. Världens bästa födelsedag, i år igen.