Länk

Teddy

En av mina bästa vänner lever inte längre. Hon började i min klass i femman och vi drogs till varandra som magneter. Mitt första minne av henne är att vi satt uppkrupna i fönstret i korridoren i Johannes skola och pratade. Hon tuggade på sitt hår och berättade att hon gått i montessoriklass, och att hon tyckte att vår klass var stökig. Jag tyckte att hon var det finaste jag nånsin sett. Teddy var inte hennes riktiga namn, men hon gillade inte sitt riktiga.

Vi blev bästisar, men det var inte okomplicerat. Hon var våghalsig och ville prova allt, jag var mer försiktig. Min mamma gillade inte vår vänskap, hon trodde att allt knas jag hittade på var Teddys fel, men så var det förstås inte. En gång blev min mamma så arg på Teddy att hon gav henne en örfil. Det kan vara typ det enda jag aldrig har förlåtit min mamma.

När vi var tonåringar blev vi riktiga flumbarn i den bemärkelsen att vi rökte gräs (jag lite, hon mycket), lyssnade på reggae, drog omkring på stan och var allmänt ohängda. Alla killar blev kära i Teddy och tittade knappt på mig, jag var hennes hangaround bara.

Fotoautomatknas

Vi pratade om allt och delade på allt. Vi var väldigt barnsliga och fnissiga och vi gjorde en del grejer som var så sjukt dumma och ogenomtänkta så jag knappt vill kännas vid det idag (fast jag funderar på att skriva om ett av våra huvudlösa äventyr här på bloggen nån gång, om jag törs!). Våra mammor hade nog gått i småbitar om de visste vad vi gjorde. Så var det.

Vi gick ut nian med världens sämsta betyg eftersom vi hade skolkat oss igenom högstadiet, men hasade iväg till Arbetsförmedlingen för det skulle man göra. Där träffade vi en journalist som intervjuade oss för Aftonbladet:

Vi vill ha ett jobb, men

Vi var väldigt upprörda när vi läste tidningen dagen därpå. Så där hade vi ju inte alls sagt! tyckte vi. Vi var inga slashasar eller bortskämda snorungar, vi var helt enkelt bara för smarta för att bli pålurade nåt slavgöra menade vi. Sa jag att vi var 15 år?

Vi fick faktiskt jobb båda två, jag som frilansjournalist på Nynäshamnsposten (hela den märkliga historien finns här) och Teddy på resturang. Senare jobbade vi som tidningsutdelare, tvättsorterare, inom äldreomsorgen, i garderob och med alla möjliga slavjobb. Lustigt nog var de vuxna sura på ”dagens ungdom” redan då.

Texten handlar inte om 80-talisterna, det är bara exakt samma formuleringar nu som då

Överraskande liten efterfrågan på missförstådda femtonåriga genier i Platsjournalen

En sommar var Teddy kär i en biografmaskinist på Grand. Den sommaren såg vi Gökboet 64 gånger. Vi gick igenom så många kärlekar, brustna hjärtan, soluppgångar, smitningar från polisen, cykelutflykter, besök hos mormor, barnvaktande, allt. Ibland var vi osams, men vi pratade ofta om hur vi skulle bli gamla tillsammans. Sen kom hennes stora kärlek in i bilden, och med honom det tunga knarket.

love

Vi hann få några år till tillsammans. Hon fanns med när jag fick mitt första barn. Jag fick vara med om hennes första dotters första år.

Teddy & Max

Men sen tog det mörka livet över. Våra vägar skiljdes åt och det tog tio år innan jag såg henne igen, ett hastigt och olyckligt möte. Ännu några år senare fick jag veta att hon inte levde längre.

Min fina Teddy. Vet du hur mycket jag saknar dig fortfarande? Och att jag drömmer om dig ofta. Alltid bra drömmar. Häromdagen hittade jag dina brev, ombundna med sidenband, i en låda. Jag grät från det första brevet till det sista. Nu önskar jag att jag kunde skriva om allt ljuvligt du tänkte och sa och gjorde, men det är inte mina ord och tankar att ge bort. Jag skriver bara att du var för ömtålig och för bra för den här världen, och att jag skulle göra vad som helst för att få tillbaka dig igen.

Sista natten med tanden

Vaknade fyra i morse av en dov smärta i käken. Som om någon hade gett mig en saftig käftsmäll medan jag sov (tittade först ilsket på P men han sov och såg fullkomligt oskyldig ut). Smärtan blev bara värre och värre, jag försökte meditera och somna om men det var kört. Klockan fem gav jag upp och tassade ut i köket. Vet ni hur visset det kan kännas när man har tandvärk mitt i mörka ensamma köket klockan fem på morgonen?

Tur att det finns internet! Googlade på akuttandvård, pigan Lina och ”sprit mot tandvärk” (dagens lärdom: tro inte allt du läser på Flashback).

Ringde sjukvårdsupplysningen som sa att värktabletter nog var enda räddningen: man ska ta en som börjar på A och en som börjar på I, det är tydligen den bästa kombinationen. Höll försiktigt i huvudet så att det inte skulle ramla av. Kunde inte tänka. Kunde inte ens dricka te. Kände mig ytterst beklämd. Väntade på lindring. Kollade på ett avsnitt av Hustle och ett av Grotesco och insåg när jag skrattade högt att värktabletterna funkat hyfsat. Där ser man!
Ringde tandläkaren och fick en tid på eftermiddagen. Tassade omkring, jobbade lite och vilade lite. Åkte till tandläkaren som tittade strängt på min sista visdomstand (jag fick två när jag var 14 men sen kom det inga fler) och sa: Den måste ut. Den har åkt upp för att den inte har någon motsvarande tand i överkäken, och den har ett hål, och tandköttet runt om är inflammerat. Den ska väck bara. Kom hit i morgon halv nio så opererar jag bort den.
Aj! Nej! Fy! Det enda jag minns av förra visdomstandsutdragningen var att det gjorde nåt så @¤#* ont. Och blogade. Men tandläkaren var obeveklig. Så det var bara att traska hem och dra i sig ännu en tablettkombo. Om jag tar två till innan jag går och lägger mig (och det gör jag nog) har jag sammantaget ätit mer smärtstillande på en dag än på de sista tio åren tillsammans. Fatta hur ont det gör!!!
Nu undrar jag: vad har man visdomständer till egentligen? Hoppas att det inte är något väldigt viktigt, eller att det faktiskt gör att man blir vis. För i natt är det sista natten med visdomstanden.

Tänk om tonåringarna skulle ställa samma krav på oss

Snart är det Valborg, till alla tonåringars föräldrars stora sorg. Systembolaget kör med sitt vanliga dubbel-tänk och gör reklamfilm med en psykolog som uppmanar föräldrarna att sätta gränser – för sina barn.

Samtidigt citerar man Folkhälsoinstitutet som säger att vart femte barn i Sverige lever i en familj med förhöjd alkoholkonsumtionen. Och eftersom vuxna är barns förebilder, är risken stor att dessa barn ska få alkoholproblem senare i livet, skriver man.

Det låter ganska troligt. Barn gör ju inte som man säger – de gör som man gör! Min generation fick inte heller dricka när vi var unga. Ändå är det tydligen minst var femte av oss som har alkoholproblem.

Kanske är det sant att alkoholdebuten sker allt tidigare. Enligt Socialstyrelsen togs i fjol 507 barn i åldern 0—14 år in i sjukhusens slutenvård för alkoholintag. Det är lätt att få panik som vuxen.

Lösningen är – som vanligt – att sätta gränser. För sina tonåringar. Nolltolerans gäller. Lås in barnen om det behövs. Gör vad som helst – bara du slipper ta ansvar för ditt eget drickande.

PS Mitt snack om unga och alkohol i P1 i fredags

Tonåringar och alkohol: inte bara att förbjuda

Dagens sanning är att barn som får alkohol hemma löper stor risk att börja dricka tidigare och mer än andra barn. Men jag tror inte att det är så enkelt.

▫ Alla barn som får smaka på alkohol hemma kommer inte automatiskt att börja supa.
▫ Även barn som inte får dricka hemma kan få stora problem med alkohol.

Det är klart att tonåringar inte ska supa. Men varför super vissa tonåringar ändå? Vilka tonåringar är det som super? Och vad kan vi föräldrar göra åt det?

Tonåringar gör som vi gör, inte som vi säger att de ska göra.

Därför måste attityden till alkohol i familjen spela en stor roll. Den relation vi föräldrar har till alkohol, hur vi själva hanterar den.

Vi tar två olika ungar som exempel.

▫ Det ena barnet ser att hans eller hennes förälder eller föräldrar kan dricka ett glas vin till middagen, eller tre öl på krogen, och sen sluta. Han ser att de kan ta bilen till en fest och komma hem nyktra, lika väl som att de kan bestämma sig för att ta bussen för att de vill dricka. Han ser att en flaska sprit kan stå länge utan att bli urdrucken. Han ser att de kan ta en vit vecka, eller månad, eller ett vitt år, utan några problem. Det vill säga: Han ser att de har en frisk relation till alkohol.

▫ Det andra barnet ser att föräldern/föräldrarna ofta eller alltid dricker tills de blir ordentligt berusade, att de inte kan ha kul utan att dricka, att de är mer eller mindre beroende av alkohol.

Det är antagligen betydligt större risk för att barnet i familjen där det redan finns ett beroende också ska få problem.

Men det är också skillnad på barn och barn. (Jag har själv en unge som man lugnt skulle kunna anförtro ett fullt barskåp utan att det ens blev öppnat, och en som skulle kunna leta sig blå efter nyckeln till sagda skåp.) Därför kan man faktiskt skilja på hur mycket eller hur ofta de olika tonåringarna får dricka, och hur mycket man behöver diskutera riskerna med alkohol och argumenten för och emot att dricka.

Det viktiga är att få reda på vad barnet tänker. Hur mycket han eller hon vet, hur han eller hon föreställer sig olika situationer, hur han eller hon hanterar grupptryck och så vidare. Den sortens information är viktig för föräldrar, och den får man inte fram genom att totalförbjuda eller bli arg när barnet berättar saker som är känsliga.

Nolltolerans är ingen bra lösning. När det gäller alkohol och droger är alla strategier som bygger på odiskutabla förbud rent livsfarliga.

Dels för att man inte behöver diskutera någonting om man bara förbjuder, och då lär man inte känna sitt barn och veta hur hon/han tänker. Man behöver inte fundera över sina egna vanor en enda sekund heller, vilket kanske är bekvämt, men värdelöst ur uppfostringssynpunkt.

Dels för att förbudet bara är bergsäkert i teorin. Många, många tonåringar dricker fast de inte får. Trots att deras föräldrar har totalförbjudit det, och faktiskt inte har en aning om att deras son eller dotter raglar omkring full som en saftkaraff.

Och vad händer då? Om man råkar illa ut när man är full – hur ska man kunna berätta det hemma? När man skäms så att man vill dö och vet att man kommer att bli utskälld?
Eller när man inte kan berätta om sina tankar, om hur det känns obehagligt på festerna till exempel, för att man måste hålla delar av sitt liv hemligt?

Min poäng är inte att man ska bjuda barn hur som helst, eller att det inte kan hända olyckor på grund av alkohol om bara föräldrarna har pratat med barnen om riskerna. Inte heller att man ska låtsas som det regnar: tvärtom.

Min poäng är att man ska ha en realistisk inställning till alkohol. Så länge det är en viktig del av livet för de flesta vuxna kommer det att vara viktigt även för de som vill bli vuxna. Därför ska man ta upp ämnet till diskussion, fråga och lyssna på svaren. Och berätta vad man själv tänker, om man är orolig och varför.

Och om det bara finns bråkdelen av en risk att sonen eller dottern kommer att dricka, då är det tusen gånger bättre att du vet hur, var, med vem och varför. Att dottern/sonen vågar berätta för dig om något händer.

Andra bloggar om: , .

Vänner på gott och ont

Det ringer på dörren vid sju på kvällen, du hör att din dotter öppnar. Du går ut i hallen och tittar. Där står dottern och tar på sig skorna. I en rad längs väggen står fyra ungdomar – men de ser verkligen konstiga ut, en har spikfrisyr, en annan har rakat huvud. Det går inte att se om det är tjejer eller killar. Alla är kolsvarta runt ögonen och helt likbleka.

– Hej hej, hälsar du, men alla tittar bort och ingen svarar, bara den rakade mumlar något ohörbart.
– Vad vill du, fräser dottern, böjd över skosnörena.
– Vart ska du nånstans?
– Vi ska gå och fika, hejdå säger dottern och försvinner ut snabbare än blixten. Kompisarna rinner efter, som vattenödlor. Du tar ett steg mot dörren men hejdar dig. Egentligen vill du inte alls att hon ska gå iväg, inte så här dags och inte utan att veta vart hon ska. Men du vet redan vilken uppståndelse det skulle bli om du började tjafsa med henne nu, halvvägs ute och bland alla kompisar. Hon skulle tycka att du var pinsamheten själv och förmodligen hata dig bittert i en vecka.

Men de där kompisarna, varför var de så undvikande och tysta? Var de påverkade av något? De kanske skulle gå iväg och knarka någonstans. Plötsligt blir du orolig, du vet ju ingenting om din dotters umgänge, sen hon började högstadiet är det nya ansikten hela tiden. Du är helt säker på att hon inte använder några droger, men om hon umgås med folk som gör det kanske hon kommer att vilja pröva själv. Kan man förbjuda sitt barn att umgås med vissa personer? Continue reading