Vi måste prata om rättvisa

På sista tiden har jag tänkt på rättvisa, och varför så många smarta människor jag känner verkar känna sån hopplöshet inför det.

Min vän Nanna Gullström skriver:

”Jag tror att allt färre bryr sig om ekonomiska frågor, fördelningspolitik, klassperspektiv, och vänder sig till livsstilsfrågor med liberal prägel. Hbtq, feminism, migration osv.
Den andra delen av arbetarklassen går till nationalisterna som saluför arbetarklassens moraluppfattning och verkar för en kollektivism på kulturell grund. Kvar står 1900-talets arbetarrörelse med mössan i hand.
Det finns många sätt att definiera klass. Många är ganska usla, de handlar om uthållighet eller hyllmeter böcker, framavlade av akademiker som själva kommer från medelklassen. Kön och etnicitet har etablerat sig som det viktigaste instrumentet för analys, både i media och i den akademiska världen. Det är lättsmält och ofarligt, tilltalande för liberaler eftersom den diskursen inte gör några stora anspråk på omfördelning av resurser, nej bara mer av allt åt alla och ingen behöver betala.
Klass handlar om ekonomisk tillit. Det verkar över generationer. Klass handlar om att kunna välja och vad det gör med en människa. Klass handlar om att inte kunna välja och vad det gör med en människa. Vi behöver prata om klass.”

Jag vill också prata om klass! Och om fördelningspolitik. Och om identitet, feminism, hbtq. Migration, rasism, nationalism. Kultur, myter, lydnad, uppfostran. Plikt, ansvar, regler. Medborgarskap. Solidaritet. Revolution. Och då menar jag inte revolution som i högafflar och folk med ögonbindlar. Jag menar som i att vi måste TRO på att vi kan förändra saker. Vi måste ORKA prata om det, åtminstone. Om hur vi vill leva våra korta liv (ja de är korta, ni anar inte hur snabbt det går). Vilken kultur, vilket samhälle vi vill ge vidare till barn och barnbarn.

Förändring är möjlig! Historien visar det tydligt. Men det krävs att vi vågar drömma. Det krävs lite mod. Det krävs att vi reser oss upp då och då ur tv-soffan. Det krävs lite ork och energi, så vi kanske måste hjälpa och stötta varandra för att orka. Facebookgrupper kanske är bättre än fysiska möten, för att en kan vara med i samtalet utan att behöva passa tider eller resa. Men vi kan också börja prata om klass, migration och feminism i fikarummet. Med grannarna. På parmiddagen. Som omväxling från att diskutera tv-serier eller vuxenpoäng. Eller vad det är vi brukar prata om, istället för att diskutera strukturell analys. Kanske nån kan tillverka en rolig app för att förstå strukturell analys? Ett sällskapsspel? För det ju inte speciellt roligt att läsa böcker om det. Och inte särskilt lättbegripligt heller, jag talar för mig själv nu, jag somnar efter fem minuter av att försöka förstå kurslitteratur i statsvetenskap och sociologi.

Men nånstans måste vi börja! Med att formulera våra önskemål, våra behov, så konkret som möjligt. Det tror jag är ett sätt att börja gå mot förändring. Våra visioner och drömmar, oavsett om de känns ”realistiska” eller inte.

Det är inget fel på att prata om tv-serier, smink eller fester, sport, krukväxter och gadgets. Men vi kan inte leva hela tiden som om riktig förändring inte fanns på kartan. Som om detta är det enda möjliga, och att det därför bara är att bita ihop och tänka på gadgets och charterresor. Tills vi dör. Utan att ens ha försökt göra livet, det liv som våra barnbarn ska leva i, mer jämlikt och rättvist. Jag kan inte det. Jag vill prata om kapitalism, om patriarkat och rasism.

För även om det kan verka som om det mesta ändå funkar – även om livet som vit medelklass i norra Europa är riktigt bra i jämförelse med andra platser, andra tider, andra grupper – så kan de flesta människor i världen, våra medmänniskor, inte säga detsamma. De flesta människor på vår planet känner inte igen sig i att ”nu går det ju jättebra, det har aldrig varit så modernt och fredligt och lyckat och hightech”. De flesta har inte ens lyxen av att prata om krukväxter utan försöker bara överleva. Försöker att inte bli misshandlad, att inte bli deporterad, att inte få kroppen eller själen utsliten. Många hatar sin värld, eller vår värld. Många stänger av sig själva, sin mänsklighet, för att stå ut.

Och inte ens vi i medelklassen kan fortsätta som vi gör, ens om vi skulle vilja. Klimatkrisen omöjliggör detta. Men inte bara klimatkrisen utan även de växande ekonomiska klyftorna som förr eller senare kommer att slänga ner hela vår tillvaro i avgrunden. Hur kan man säga att det aldrig varit bättre än nu, när de ekonomiska klyftorna i världen aldrig varit större?

Utopisterna är de som tror att vår nuvarande tillvaro är hållbar – moraliskt, ekonomiskt eller miljömässigt. Alla alarmklockor ringer och vi kan faktiskt inte stoppa huvudet i sanden. Inte för att jorden går under imorgon. Sverige går inte under. Vita medelklassmänniskor i Sverige kommer nog att klara sig bra kanske en hel generation till, det är sant, innan brandröken når även oss.

De flesta av mina vänner får bekymrade rynkor i pannan när jag pratar så här. ”Jag gillar din tanke, men jag tror inte på den!” säger de. Eller: ”Det har alltid varit så här. Människans natur är ond och självisk. Det har alltid funnits krig.” ”Om vi försöker ändra systemet får vi bara andra problem” (det är alltid oklart vilka). ”Det är vackra drömmar, men det är bara drömmar. Hur ska vi kunna fixa världen när vi knappt kan fixa vår egen bakgård.”

Samtidigt: de flesta av mina vänner tycker att rättvisa är viktigt. De blir arga och upprörda när jag blir orättvist behandlad. Eller när barn blir det, eller kvinnor, eller icke-vita. De ogillar skattesmitare och tycker att invandrare ska behandlas som vilka svenskar som helst, och att Sverige ska vara så generösa som möjligt mot de som flyr krig, terrorism, våld, svält och elände.

Och jag tänker att rättvisa är ett bra riktmärke. Glöm revolutionen och högafflarna, glöm höger-vänster-skalan, glöm politiskt käbbel och partipolitik. Låt oss tänka på rättvisa, och prata om hur vi uppnår rättvisa i det lilla, i det stora, i allt. Låt oss tänka att det är möjligt, att vi är finurliga och envisa, att vi kan få till det om vi bara fokuserar och håller ihop. Om vi ser att det faktiskt finns så att det räcker till alla, att vi bara måste jämka lite. Om vi tänker att vi kan göra livet bättre för våra barn och barnbarn, och för barnen och barnbarnen till de som inte har ens en bråkdel av det vi har. Finns det något bättre vi kan göra med vår tid?

När jag var liten läste jag vad någon skrivit med tjock tuschpenna på en vägg i Vasastan: ”Ingen kan vara mätt när andra svälter”. Det handlar inte om att vara mätt, förstås, och inte om att ha dåligt samvete. Det handlar om att se sammanhangen, och känna att vi är en del av alla. Man kan uttrycka det som Jesus också: ”Saliga de som hungrar och törstar efter rättfärdigheten.” Eller som Anne Frank: ”How wonderful it is that nobody need wait a single moment before starting to improve the world.” Eller som i den latinamerikanska bönen: ”God, to those who have hunger, give bread, and to us who have bread, give the hunger for justice.”

Alla ombord? Bra! Hur börjar vi? Vi pratar med varandra. Om rättvisa, och hur vi kan uppnå den, i det lilla och i det stora.

Om abort, barnmorskor och tabun

Abort är milt sagt en känslig fråga. Jag tänkte skriva om mina tankar de senaste dagarna apropå abort/barnmorskedebatten, om varför jag tycker att barnmorskor ska få välja vad de vill jobba med samtidigt som jag är hundra procent för fri abort. Hoppas att jag lyckas förklara mig tydligt och helst inte gör någon ledsen.

Det finns barnmorskor som inte vill utföra aborter, av olika skäl. En del är religiösa, andra inte. Barnmorskans första och vanligaste uppgift är att hjälpa levande barn till världen, och det är många som blir barnmorskor för att de har ett särskilt intresse, en särskild glädje och en särskild fallenhet för just den uppgiften: att hjälpa mamman och barnet vid födseln, så att den blir så trygg och enkel som möjligt.

Att utföra aborter ingår också i svenska barnmorskors yrkesbeskrivning. För en del barnmorskor är det bara rutin. Andra tycker att det är mer eller mindre tungt att utföra men gör det självklart ändå, och med totalt fokus på att göra det så tryggt och enkelt som möjligt för personen som genomgår aborten. Några få barnmorskor står inte ut med att göra det alls. Det kan handla om religion, men det kan också vara en mer personlig etik eller personliga känslor.

Den som inte är barnmorska vet ofta inte hur en abort går till, bakom kulisserna så att säga, men det är inte alltid en enkel procedur. De som genomgår aborten förskonas, kanske helt rimligt, från detaljerna.

De flesta som deltar i dagens debatt kring barnmorskan som vägrar att utföra aborter anser att lag alltid ska gå före religion, och att den som inte vill utföra aborter inte ska få arbeta som barnmorska.

Jag skulle vilja komplicera det lite. Jag håller med om att lag alltid ska gå före religion. Men jag tycker inte att lag alltid ska gå före personlig etik. Det finns samvetsfrågor, till exempel i situationer där det handlar om att gömma flyktingar; att hoppa ner på spåren för att rädda någon annan; att skada någon annan för att rädda sig själv eller någon som inte kan försvara sig själv, där jag anser att samvetet måste styra ens handlingar. Jag menar inte att det ska gå obemärkt förbi, eller inte få några konsekvenser alls. Men det måste finnas ett utrymme för förståelse, och diskussion kring, hur svårt det kan vara att följa lagen till punkt och pricka i alla situationer, särskilt där det handlar om just etik.

När det gäller barnmorskor tycker jag att det borde finnas olika typer av barnmorsketjänst, så att de som vill utföra både aborter och assistera vid födsel skulle få göra det, medan de som inte vill utföra aborter skulle få slippa. Precis som poliser kan välja att jobba med olika områden inom polisyrket eller som läkare som kan välja att specialisera sig.

Ett argument mot detta är att ”då öppnar en upp för att alla ska få göra vad de vill, hur skulle det se ut, ska läkare inte operera på akuten om de inte har lust?”.
Det är nonsens tycker jag. Att ändra i lagstiftningen så att barnmorskors arbetsuppgifter kan delas upp är inte svårt, och det öppnar inte upp för något annat överhuvudtaget. Det kan omöjligt innebära att busschaufförer ska få vägra att köra nazister till exempel. Det är en helt annan fråga.

Ett annat är att det kommer att bli brist på barnmorskor som vill utföra abort.
Jag tror inte det. Att det är så i katolska länder är en sak. I Norge kan barnmorskorna välja och det så få som väljer bort att det inte påverkar aborträtten alls. Vad som verkligen är viktigt är att få fler att vilja bli barnmorskor, för det är redan brist på dem. De måste få höjda löner och mycket bättre arbetsvillkor. De har ett av de viktigaste jobben som finns och det borde markeras tydligt av samhället.

Ett tredje är att ”då är det ju som att de här barnmorskorna säger att abort är fel och därmed skuldbelägger den som gör abort”.
Också helt osakligt tycker jag. Är det deras blotta existens som orsakar skuldkänslor? I så fall är det väl ännu värre om de faktiskt utför aborten fast de känner som de gör. Det allra värsta vore ju om de brast i gråt eller började agitera under processen. Det är i så fall bara bra om de är så långt borta som möjligt.

När jag gjorde mina två aborter, 1979 och 1982, var det ingen som blev arg eller upprörd för det. Det ansågs som en självklar rättighet och som ett helt riktigt beslut – jag var 17 ena gången och 19 andra och ansågs som alldeles för ung för att få barn.

Däremot fick jag inte vara ledsen efteråt. Det var tabu. Jag skulle vara lättad och tacksam. Jag fick inte prata om att jag sörjde de här två barnen, fast jag gjorde det. Jag fick inte kalla dem ”barn”, fast de var just barn, väldigt tydligt, för mig. Jag tänkte på dem jättemycket, i flera år, på samma sätt som jag vet att en del föräldrar tänker på sina barn som dött strax innan förlossningen. Men det fick jag inte göra. Det ansågs dumt och på något sätt som en akt av förräderi.

Jag fattar problematiken. Jag förstår att fri abort är en sak att vara tacksam för, i jämförelse med hur vi hade det innan i Sverige, och hur människor i många andra länder fortfarande har det, där skuld och skam och konservativa lagar och fattigdom och annat elände gör själva aborten till tabu och skadar och dödar kvinnor. Jag anser att fri, medicinskt säker och statligt subventionerad abort ska vara en mänsklig rättighet för alla, och ingå i lagstiftningen i alla länder.

Jag anser bara inte att vi måste låtsas som om det vore en bagatell att göra abort, eller att utföra en abort. För det är det inte.

I fallet med Ellen Grimmark ställs dock fler saker på sin spets. Hon backas upp av den amerikanska ultrakonservativa organisationen ADF som gjort sig kända för att hata homosexuella och aborter. En organisation som vädrar morgonluft idag, när USA:s president Donald Drumpf återinfört en abortlag som riskerar att ta livet av hundratusentals kvinnor i fattiga länder.

Överhuvudtaget vädrar kvinnoförtryckare och maktmän i hela världen morgonluft just nu, och kanske skulle jag inte ta upp den här diskussionen som riskerar att skuldbelägga kvinnor. Som min dotter påpekar: det finns så många frågor där kvinnor helt enkelt inte kan göra rätt, hur de än gör. De tar för lätt på sin abort, eller för hårt, och skammas i båda fallen. De jobbar för mycket, eller är hemma för mycket. De föder för många barn, eller för få. Och så vidare.

Men jag menar att vi måste lyfta den här debatten till en strukturell nivå. Det handlar inte om enskilda kvinnors beslut. Det handlar om hur kulturen ser ut (att det är tabu att tala om aborter som smärtsamma) och om hur systemen ser ut (att barnmorskor måste utföra aborter fast det skulle vara enkelt att låta ett litet fåtal slippa göra det). Det handlar om att vi var förtryckta i många många år, medan kyrkan och maktfullkomliga män fördömde och förbjöd aborter, men att vi nu inte behöver vända förtrycket mot de som upplever aborter som plågsamma att göra och att utföra.

Och jag vill faktiskt prata om det nu. Jag har väntat i nästan fyrtio år på att få prata om det.

(för fler inlägg i debatten, se exempelvis 1, 2, 3)

Uppdatering: Jag skrev den här texten medan bloggen låg nere pga virusstädning, så jag publicerade den på facebook, och länkade till den i en grupp för barnmorskor som jag har äran att få vara med i trots att jag inte är barnmorska själv (jag råkar bara känna en hel drös med barnmorskor).  Jag fick många både arga och kloka och bra svar i den gruppen. Bland annat fick jag klart för mig att det är högst sannolikt att Ellen Grimmark har gått ADF:s ärenden hela tiden. Jag visste inte heller att en som barnmorska oftast kan välja en tjänst där en inte behöver utföra aborter.

Många i den gruppen skrev om hur viktigt det är att en barnmorska måste kunna möta en kvinna med respekt i alla situationer. Att hen aldrig kan få avstå från att ge vård, eller få ge sämre vård, beroende på sin egen övertygelse. Och det håller jag naturligtvis till hundra procent med om. Mitt perspektiv är ju inte barnmorskans utan ”patientens”, och jag har tyvärr träffat flera barnmorskor i mina dagar som verkligen inte varit varken respektfulla eller vänliga.
Borde de inte heller ha blivit barnmorskor? Kanske inte. Men problemet är ju att nu blev de det.

Jag är övertygad om att det finns många verksamma barnmorskor som upplever olika situationer (som med mammor som inte vill amma, eller som vill avstå viss behandling, som vill föda hemma, som vill ”beställa” kejsarsnitt eller liknande) som oerhört provocerande eller sorgligt, och som inte kan hantera den situationen på ett särskilt bra sätt. Ska alla dessa barnmorskor säga upp sig från sina jobb och bli spärrvakter istället? Eller finns det andra sätt att närma sig problemet med dem, och med de som inte vill utföra abort? Behövs det mer och/eller öppnare samtal i utbildningen och till vardags? Finns det sätt att vara mer flexibel i tänkandet, utan att tumma ens en millimeter på lagstiftningen?

Jag har förstått att barnmorskor i Norge, Danmark och Tyskland kan välja en tjänst på en vanlig klinik men slippa att utföra aborter. Det verkar fungera bra, och i mina öron låter det bättre än att en bm som får panik av det är i närheten av patienten. Men jag är ingen barnmorska och vet alldeles för lite om hur deras vardag fungerar, och jag skrev inte min text för att tala om för barnmorskor hur de ska jobba. Det var bara en tanke jag hade, att det kanske skulle gå att lösa problemet som jag är övertygad om existerar, även helt bortsett från de som driver frågan av religiösa/politiska skäl.

Några verkade uppfatta min text som att jag ville ifrågasätta abortlagen. Det vill jag verkligen inte. Men det kan vara svårt att höra vad nån annan säger, om en känner sig ifrågasatt eller anklagad! Och det tror jag förklarar en del av det problem jag egentligen ville skriva om, nämligen rätten att få tycka att det är jättejobbigt och jättesorgligt att göra abort. Den som ska försvara möjligheten till abort kanske känner sig anklagad av såna tankar, fast det egentligen inte alls har med varandra att göra. Jag önskar att det skulle gå att prata om abort som problematiskt, utan att ställa det mot kvinnor som dör för att de inte får utföra lagliga aborter. Men jag upplever att det tabu som fanns för 40 år sen fortfarande finns idag.

I vilket fall som helst är jag ännu mer övertygad idag om att den svenska aborträtten inte är i fara. Självklart kan den aldrig tas för given, det kan inga mänskliga rättigheter. Den måste alltid bevakas, särskilt i mörka tider som dessa. Men just idag känner iallafall jag mig trygg att svenska barnmorskor kommer att försvara den tills de stupar.

 

Spara

Spara

Spara

Om att lämna sina barn

Vi såg en dokumentär om Ingrid Bergman nyligen, och sen följde en lång diskussion om föräldrar som lämnar sina barn. Typiskt att det alltid blir starka känslor när en mamma gör det, medan pappor ofta kommer mycket lindrigare undan!

Bergman var visserligen en stor konstnär, och därmed lite mer ursäktad än en vanlig snabbköpsmorsa skulle vara om hon plötsligt packade sina väskor och drog. Vanligtvis är ju konstnären en man: det manliga geniet, kulturmannen, pappan som inte har tid eller ork eller ro att delta i det lilla livet. Men oavsett om han är en Upplyst Ande eller en vanlig knegarfarsa är det fortfarande idag, 2017, mindre upprörande om en pappa överger eller struntar i sina barn än om en mamma gör det. För mig är det exakt samma sak, lika mycket fel. (Jag vet att det inte är enkelt, jag kommer till det.)

Bergman var ganska extrem: hon övergav fyra barn, i två omgångar. Först sin tolvåriga dotter som hon fått med sin första man, sju år senare sina tre nya barn. Egentligen lämnade hon barnen mycket tidigare, ofta bara några månader efter att de fötts, för att åka på långa inspelningar. Ibland var hon hemma långa perioder, ibland hälsade barnen på henne på jobbet.

Alla hennes barn (som nu är gamla såklart) deltog i filmen. Tre av dem verkade ganska drabbade av sorg över att mamman lämnat dem, den fjärde tog det synbart med ro. Alla fyra pratade om sin mamma som en väldigt underbar person, och som en som bara kunde vara lycklig om hon fick skådespela.

Far & flyg med mamma och nannies

Så här tycker jag: att den som sätter ett barn till världen, och då menar jag alla som utsätter sig för risken/chansen att bli med barn, har ett personligt ansvar för att det barnet inte far illa, så långt det är möjligt. Barnet har inte bett om att få komma och kan inte välja, så ansvaret är föräldrarnas. Inget barn ska behöva undra en enda sekund över varför pappa eller mamma har valt bort det. Men det gör barn som valts bort.

Många barn godtar sina föräldrars förklaring om ”ny kärlek” eller ”viktigt jobb” eller ”frihetsbehov” eller vad det nu kan vara, men jag tror att det oftast bara är en överlevnadsstrategi, ett sätt att rationalisera för att slippa känna sig övergiven. Även när de upprepar det som vuxna.

Ingrid w kids Isabella, Roberto, Isotta & Pia

Det är såklart inte lätt att lämna sina barn. Upplevelsen att vara förälder är som en kran som antingen måste vara helt på eller helt av för att fungera, det går inte att ha den i nåt slags droppläge. Det gör ont att stänga av den, oavsett om det är samvetet eller de känslomässiga och biologiska banden som orsakar smärtan. Somliga dövar sig med övertygelse, andra med alkohol, somliga med kärlek eller andra typer av missbruk.

De flesta lyckas inte stänga av kranen helt. Bergman sa i en intervju att hon upplevde sig mer som kompis till sina barn än som mamma, och hon hoppades att det var en bra sak. Att en rationaliserar bort sitt föräldraansvar betyder inte att en har mindre dåligt samvete.

ur Höstsonaten, Bergmans sista film, där hon spelar en dålig och frånvarande morsa.

Det här handlar förstås inte om ondska (nästan ingenting handlar om ondska, det är bara så lätt att ta till det som förklaring när vi inte orkar ta in komplexiteten i människors känslor) eller om att vara en dålig människa. Alla är verkligen inte menade att vara föräldrar, oavsett hur gärna de vill eller hur mycket de försöker, och det skulle vara mycket bättre om vi inte hade den här kärnfamiljskulturen som vi har, där alla förväntas ”skaffa” barn för att passa in i mallen, och där barn bara har tillgång till en eller två vuxna även om de är rätt kassa föräldrar.

Däri ligger det största problemet, som jag ser det. Vi har gått från att behöva göra barn för att säkra vår överlevnad till att göra barn av romantiska skäl, inte nödvändigtvis en förbättring. För tyvärr passar ett närvarande föräldraskap in ganska dåligt i vår kultur. Att bli förälder idag, om vi vill vara närvarande med barnen, är att tvingas välja bort mycket av det som vi hyllar som viktigt: frihet att göra vad vi vill, när vi vill; möjligheten att arbeta och producera och ”göra rätt för oss”. Vi tvingas dela upp tiden mellan barnen och det viktiga eftersom det är väldigt svårt att integrera båda.* De flesta av oss prioriterar så gott vi kan vårt ansvar som föräldrar (eller som mor- och farföräldrar) framför jobbet/kärleken/drömmarna, med varierande resultat. Några klarar inte av det alls utan ger sig av.
I vilket fall är det barnen som drar det kortaste strået.

Så vad är lösningen? Det enda hållbara vore att ändra förutsättningarna i grunden.

• Byta kärnfamiljen mot storfamilj, flock eller annat nätverk där det alltid finns närstående till barnet som kan avlasta föräldrarna och bli lika viktiga för barnet som pappa och mamma.

• Bryta det kulturella mönster som säger att alla vuxna måste bli föräldrar och istället göra det lättare för icke-föräldrar att engagera sig i andras barn. Mer av ”alla barn är allas barn”, alltså att alla vuxna ser alla barn som sitt ansvar, inte bara de egna barnen.

• Göra det mycket lättare för föräldrar (och mor- och farföräldrar) att finnas där för sina barn**, och att överleva utan att behöva vara ifrån sina barn. Till exempel genom att ställa kravet på att alla arbetsplatser ska vara barnvänliga (vilket också gör dem vuxenvänliga), genom att införa medborgarlön, genom att bygga nätverk som ser till föräldrarnas behov, när föräldrarna ser till barnens.

Det krävs alltså både lagförändringar och ett ändrat synsätt. Tills dess tror jag att det är superviktigt att vi pratar om det. Den här diskussionen har en tendens att landa i ett skuldbeläggande av föräldrar som väljer bort sina barn, eller i defensiva argument från föräldrar som känner sig anklagade för att de måste vara borta mycket från sina barn. Inget av det hjälper barn att känna sig prioriterade, så det gäller att fokusera på systemfelen och hur vi kan ändra på dem.

För det är jobbigt att känna att en kanske har prioriterat fel. Att det kanske inte var så himla lätt för barnen att ha en mamma som var borta jämt, fast hon var en rolig kompis. Eller en pappa som aldrig hade tid och jämt var trött för att han var tvungen att jobba så mycket.

Men det går att ha två tankar i huvudet här. Ingrid Bergman kanske faktiskt var tvungen att lämna sina barn för att filma. Samtidigt som barnen kanske for illa av det. Ibland är det så. Och då måste det få vara så. Då måste den som är ledsen få vara ledsen, och kanske arg. I stället för att lyssna på varför föräldern ”måste” jobba, eller ”måste” följa sitt hjärta och liknande. Inte tvingas att förstå och förlåta.

För hur ont det än gör att erkänna att en gjort fel så är det ju nödvändigt för att någon annan ska få känna att de har rätt.

Och sen kan vi gå vidare, och förändra.

Det är lite taskigt att bara använda bilder på Ingrid Bergman i en text som handlar om frånvarande föräldrar. Ingmar Bergman hade nio barn som han övergav i många omgångar. Men såklart finns det nästan inga bilder på Ingmar och hans barn! Medan det finns en ziljon bilder på Ingrid och hennes.


*
Jag tror att de flesta barn upplever sig bortvalda redan på den här vardagsnivån, den som drabbar nästan alla familjer, men eftersom det är en så central företeelse i våra liv gör vi inget stort nummer av det.

** Med ”finnas där” menar jag inte att sitta och andas dem i nacken 24/7, utan att vara tillgängliga vid behov. Det går att lösa på många olika sätt.

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Vidarkliniken är viktig!

Vidarkliniken har funnits i mer än 30 år och tagit emot fler än 100 000 patienter med stressrelaterad psykisk ohälsa, långvariga omfattande smärttillstånd, svåra somatiska och kroniska invärtesmedicinska sjukdomar och som har genomgått cancerbehandling.
Vanliga människor har kunnat komma dit för att landstingen haft avtal med Vidarkliniken. Nu är de avtalen på väg att sägas upp, av moderater, liberaler och sverigedemokrater, som uppenbarligen skiter i att vanligt folk inte har råd att betala själva. De säger att det finns likvärdig vård på andra håll, men det är helt enkelt inte sant.

Det finns inget som liknar den vård man får på Vidarkliniken, inte någon annanstans inom sjukvården i Sverige. Den respektfulla, människovänliga, vilsamma och på många plan läkande vården som man får på Vidar kan man bara få där. Om landstingen inte förnyar sina avtal blir den vården en klassfråga, som mycket av svensk sjukvård redan är idag.

Jag kom nyss hem från tre veckor på Vidarkliniken, jag hade tur som hann få plats innan Stockholms landstings avtal går ut.

Innan jag åkte tänkte jag: ”Tre veckor! Hur ska jag stå ut?” Jag var stressad, ledsen och rädd efter ett år med cancer, cellgifter, operationer, tunga mediciner och möten med många olika läkare.

Svensk sjukvård är den bästa i världen sägs det. På många sätt är det sant. Vi har stort kunnande, modern teknik, oerhört skickliga läkare. I somras blev jag opererad av en läkare som med robotarmar gjorde fem små hål i min mage och höll på i sju timmar, utan att göra det minsta lilla fel. Jag är djupt tacksam för att leva i ett land med så bra och så subventionerad sjukvård som vi har, om jag jämför med många andra länder. Tacksam över hur snabb och effektiv barnsjukvården kan vara när det är akut. Vi har kommit in med barn med skallskador och andra mardrömslika tillstånd och fått snabb och kompetent hjälp. Jag har hört hundratals vittnesmål från tacksamma svenskar om änglalika sköterskor (nästan overkligt änglalika med tanke på hur lite de tjänar och hur stressigt de har de), duktiga läkare och lyckade behandlingar.

Men tacksamhet kan inte få stå i vägen för objektivitet. Och rent objektivt är det mycket som är problematiskt inom svensk sjukvård. Stressen är säkert en betydande faktor till att det ofta brister i informationen till patienterna, i kommunikationen internt inom vården och i diagnoserna. Jag har fått bråka och insistera för att få rätt diagnos när barnen varit sjuka, och suttit hos stressade, ofokuserade husläkare som kanske själva borde varit inlagda på Vidarkliniken. Jag har suttit med min dödssjuka mamma i oändliga timmar i sjukhuskorridorer, har fått fel mediciner med mig hem. Jag har också hört hundratals vittnesmål om stress, misstag, kaos, dåligt bemötande och felbehandlingar, i värsta fall med dödlig utgång, inom svensk sjukvård.

Mitt år med cancer präglades av stress. Min egen förstås, men även läkarnas och sköterskornas. Som när jag låg på SÖS och vaknade en morgon av att en sköterska skrek i korridoren så att alla patienter hörde det, i panik över att ytterligare två kollegor ringt sig sjuka. Som motstridiga besked från olika läkare, föraktfulla svar på frågor, bortglömda rutiner, fel mediciner utskrivna. Och så vidare.

Efter ett år av det här, och av cancern förstås, och de helvetiska cellgifterna, och all smärta och alla nya rutiner efter operationen, var jag ganska så skör. Jag såg inte fram mot tre veckor på en klinik, borta från familjen, i en sjukhussäng, omgiven av främlingar och andra sjuklingar (dessutom utan kontakt med vänner och bekanta och nyhetsflödet, eftersom Vidarkliniken inte vill att man har på mobilen inomhus). Trots att jag hade valt det själv, och valt just Vidarkliniken för att jag visste sen många år hur bra den antroposofiska synen på hälsa stämmer med min egen.

Men de tre veckorna gick såklart jättefort. Jag hade kunnat vara kvar lika länge till!

vidar-2016-11-09-11-21-05

Sjukhuskorridor på Vidars vis. Fler bilder här!

Till det yttre är det lätt att se varför det är så skönt att vara på Vidarkliniken, och varför de allra flesta mår bra av att vara där. Maten är god, nyttig och riklig. Rummen, korridorerna och hela sjukhuset är vackert och vilsamt inredda. Sängarna är bäddade med ullfiltar och mjuka täcken. Omgivningarna är oerhört vackra. Det är lugn och vilsam stämning, och omsorgen är påtaglig. Varje morgon kvart över sju kom en sköterska in och smorde in mina fötter och svepte in dem i varma handdukar, varje dag efter lunch kom en annan sköterska in och la ett värmande omslag över mina njurar och varje kväll kom en tredje sköterska in och masserade med varma händer in min rygg med olja, och bäddade sen ner mig med varmvattenflaskor, täcken och varma handdukar. Efter varje behandling skulle man vila i tjugo minuter. Vi brukade skoja om all denna vila, vi tittade på klockan och sa ”Oj oj, nu är det lunchvila om en halvtimme, jag måste börja förbereda mig redan nu”!

Det är helt enkelt en oerhört människovänlig miljö, och det var många av mina medpatienter som gick ner i varv redan första veckan. Kinderna blev slätare, hyn rosigare, ögonen klarare.

Men det bästa för mig på Vidarkliniken var den respekt jag blev bemött med, av alla i personalen. Ingen tjafsade med mig, inte dömde mig, ingen rynkade ögonbrynen när jag sa hur det kändes eller vad jag tänkte. 

Jag behövde inte argumentera med någon, övertyga någon. Ingen fick mig att känna mig dum eller jobbig. Alla mina frågor besvarades vänligt av lugna människor som verkligen lyssnade. Läkaren hade så gott om tid att jag till slut började titta på klockan. Om jag pekade nånstans och sa ”jag har ont här” så fick jag en kräm eller ett omslag utan att bli ifrågasatt.

Respekten fanns i helheten och i alla detaljer. Jag upplevde att alla som arbetar på Vidarkliniken gör allt vad de gör utifrån den största respekt för patienternas behov av vila, återhämtning och läkande. Det är säkert sant för många andra inom vården, men på Vidarkliniken har man skapat en miljö där det verkligen kan hända.

vidar-2016-11-17-06-29-15

Vidarkliniken i gryningen. Fler bilder här!

Varför vill politikerna avsluta avtalet med Vidarkliniken?

De hävdar att kliniken inte håller måttet. Att journalföringen är undermålig. Att kliniken använder sig mer av antroposofisk vård än av skolmedicinsk vård. Att homeopatiska mediciner är verkningslösa och därför inte ska subventionera dem. De menar att det finns många likvärdiga alternativ.

Kritiken mot journalsystemet kanske var riktig, det har jag ingen kunskap om. Men kliniken säger att de har förändrat det nu och uppfyller kriterierna.

Det finns inget likvärdigt alternativ, det är bara nonsens. Beställningen som landstinget gjort är dessutom kristallklar: ”Målet är att för länets befolkning säkerställa tillgången till komplementära och alternativa rehabiliterings- och behandlingsmetoder med antroposofisk inriktning. Dessa ska integreras med den traditionella skolmedicinen.” Det är det ingen annan rehabklinik som gör.

Kravet att de ska använda mer skolmedicin än antroposofisk vård tycker jag är en konstig invändning. Vidarkliniken är en antroposofisk klinik och det är just därför som vården är så bra. Alla antroposofiska läkare och sköterskor har först gått hela den vanliga medicinutbildningen och sedan den antroposofiska – de är alltså dubbelt utbildade – och de tycker naturligtvis att den antroposofiska vården är den bästa för patienterna. En utredning gjort av Ernst & Young slår också fast att Vidarkliniken klarar kraven på evidensbaserad vård.

Kritiken mot homeopatiska mediciner är en känslig och snårig fråga. Det finns de som menar att homeopatisk medicin är helt verkningslös. Till de som upplever sig stärkta av den säger de att det är en placebo-effekt, alltså att patienten upplever sig må bättre för att hen tror att medicinen hade verkan. Att kroppen på egen hand har satt igång de läkande processerna, för att hjärnan luras att medicinen fungerar. Men frågan om placebo har diskuterats sedan Hippokrates tid. Om patienter blir friska av placebo, är det då bättre eller sämre än om de blir friska av ”riktig” medicin? Är det bättre eller sämre för patienten att kroppens egna läkeprocesser gör sitt jobb utan mediciner? Är syntetiskt framställda mediciner alltid bättre? Hur vet man exakt vad det är i en medicin som startar  de olika läkande processer? Vad gör man med mediciner som ger biverkningar, hur väger man nytta mot risk?

De som påstår att homeopater är kvacksalvare är dock helt ute och cyklar. Oavsett om medicinerna fungerar eller ej så gör tillverkarna inga stora vinster, till skillnad från de som tillverkar våra vanliga mediciner. Det finns inga onda avsikter med att ge homeopatiska behandlingar, och till skillnad från vanliga mediciner kan de inte skada patienten. De som säger att faran ligger i att att sjuka kanske inte får skolmedicinens behandling, för att de går till homeopater, och därför dör av sin sjukdom, de väljer att bortse från det faktum att många fler, troligen tusentals fler, dör trots att de får skolmedicinens behandling. Ska man säga om dem att de borde ha gått till en homeopat?

Jag ”tror” inte mer på homeopatiska mediciner än jag tror på naturmediciner eller skolmediciner. Jag tror på immunförsvaret och kroppens självläkande krafter, och jag tror att det som hjälper en individ att bli frisk är helt olika saker, beroende på individen, sjukdomen och omständigheterna. Ibland är det kanske penicillin som krävs, ibland strålning. Ibland akupunktur eller mistelpreparat. Jag tror att hopp, lugn, sömn och en känsla av att vara förstådd alltid är bra för att kroppen ska kunna läka.

Det centrala är att vården på Vidarkliniken är inte i första hand homeopatisk, utan antroposofisk. Den utgår från att vårdaren ska se hela människan, inte bara hennes sjukdom, och att behandlingarna ska stärka det friska hos patienten, inte bara bekämpa det sjuka.

Jag tänkte ibland, under mina tre veckor, att Vidarkliniken kanske är väldigt provocerande av andra skäl än de som angetts ovan. Att det kanske är svårt för många inom den vanliga vården att hantera att en så icke-hierarkisk, respektfull miljö får så bra resultat som Vidarkliniken alltid haft. Kanske känner de sig ifrågasatta? Och respekten som patienterna upplever, som kanske får patienterna att fundera på hur det skulle vara om de möttes av samma respekt i den vanliga vården. Och de visade sig själva samma respekt? Hur passar det in i vårt auktoritära samhälle? Var finns det plats för människor som känner efter hur de mår, och vill välja att leva på ett sätt som de mår bra av? Hur får vi in vilan och den kärleksfulla massagen i våra arbetsliv?

vidar-2016-11-27-09-30-18

Viktig skylt. Fler bilder här!

Det där är bara mina funderingar, jag har inga färdiga svar. Men jag vet att veckorna på Vidarkliniken var tre av de viktigaste veckorna i mitt liv.

Dels för att jag blev friskare och hittade ett ovanligt lugn.
Dels för att jag fick vara med om nånting som snart är borta, om vi inte protesterar: möjligheten för alla, även de som inte är rika, att få respektfull, människovänlig och vilsam vård i flera veckor.

Det behövs mindre stress inom sjukvården. Fler stressfria alternativ. Och Vidarkliniken är ett sånt alternativ. Vidarkliniken har dessutom ett mycket stort antal nöjda patienter, och många som känner sig bättre av den vård de fått. Plus att det är väldigt säkert. Under de drygt 30 år som kliniken funnits, med över 100 000 patienter, har det inte rapporterats några patientskador.

Därför är det väldigt viktigt att landstingen behåller sina avtal med Vidarkliniken! Och därför är det bra om du som har / har haft / känner någon som har fått cellgifter eller strålning, eller har långvarig smärta eller stressutmattning talar om för Stockholms läns landsting att de måste ha avtal med Vidarkliniken! Därmed kan också andra landsting teckna avtal.
Skicka ditt meddelande till Anna Starbrink här: http://www.värnavidarkliniken.se

Läs mer om:

 

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Samtycke & fascism

Två saker har tagit upp min tanketid den här veckan, båda är ganska tunga. (Men det finns en strimma av hopp också.)

longform-original-20743-1464984300-5

Utdrag ur förhöret med den våldtagna kvinnan.

Det första är ett tal som en ung kvinna höll i domstolen i Palo Alto, USA, för en vecka sen.

Kvinnan blev våldtagen i januari i år, av en 20-åring vid namn Brock Turner, före detta Stanford-elev och simmare. Han blev avbruten i akten av två svenska utbytesstudenter som råkade se honom våldta den berusade och helt medvetslösa kvinnan. I mars förklarades Turner skyldig av en enig kalifornisk domstol, till brott som kunde ge upp till 14 år i fängelse.

I torsdags dömdes han istället till sex månaders fängelse – i praktiken tre månader.
Våldtäktsmannens pappa hade skrivit till domstolen och sagt att ett långt fängelsestraff är orimligt för ”20 minutes of action”. Domaren Aaron Perksy höll uppenbarligen med och tyckte att Turners ålder, det faktum att han tidigare var ostraffad och att ”ett fängelsestraff skulle få allvarliga konsekvenser för honom” måste vägas in i beslutet. Domen har blivit starkt kritiserad.

Kvinnan som blev våldtagen höll ett långt tal i domstolen, riktat direkt till våldtäktsmannen. Det är ett starkt tal, modigt och kristallklart och fullständigt uppriktigt.

Ett kort utdrag ur talet, om när kvinnan läste om våldtäkten i nyheterna första gången:

”One day, I was at work, scrolling through the news on my phone, and came across an article. In it, I read and learned for the first time about how I was found unconscious, with my hair disheveled, long necklace wrapped around my neck, bra pulled out of my dress, dress pulled off over my shoulders and pulled up above my waist, that I was butt naked all the way down to my boots, legs spread apart, and had been penetrated by a foreign object by someone I did not recognize. This was how I learned what happened to me, sitting at my desk reading the news at work. I learned what happened to me the same time everyone else in the world learned what happened to me. That’s when the pine needles in my hair made sense, they didn’t fall from a tree. He had taken off my underwear, his fingers had been inside of me. I don’t even know this person. I still don’t know this person. When I read about me like this, I said, this can’t be me, this can’t be me. I could not digest or accept any of this information. I could not imagine my family having to read about this online. I kept reading. In the next paragraph, I read something that I will never forgive; I read that according to him, I liked it. I liked it. Again, I do not have words for these feelings. (…) And then, at the bottom of the article, after I learned about the graphic details of my own sexual assault, the article listed his swimming times. She was found breathing, unresponsive with her underwear six inches away from her bare stomach curled in fetal position. By the way, he’s really good at swimming. Throw in my mile time if that’s what we’re doing. I’m good at cooking, put that in there, I think the end is where you list your extracurriculars to cancel out all the sickening things that’ve happened.”

Bland de som kommenterar artikeln där talet först publicerades är det en mamma som skriver: ”Min sjuttonåriga son fick läsa talet och mina andra söner ska också få läsa det när de blir tillräckligt gamla. Det finns ingen risk att man läser det här talet och inte förstår vikten av samtycke.”

Samtycke är nödvändigt. Samtycke är enkelt. Lika enkelt som om sex vore te. (Favorit i repris)

En man skriver på Facebook att man aldrig kan skylla en våldtäkt på alkoholen. Ur hans kommentar:

”Even at my most intoxicated, I’ve never lost sight of the fact that rape is wrong, because I was raised to know it’s wrong. No amount of alcohol can depress that value.
Brock Turner and his ilk were never taught that. They were taught that they can have what they want, when they want, including women. And that’s called being a man. Brock Turner thought he was entitled to a little ‘action’ any way he could get it, and he thought that long before he got drunk. The alcohol didn’t introduce that thought, it unlocked it. That thought: ‘I can take whatever I want, including her’, was planted and watered by a whole, rotten village.
It is right that we shame him, and his father, and the friend that came to his defense, and the judge, and every other entitled prick we meet.
Just as importantly, we need to love our boys, and teach them the dignity of the body, and how to live through disappointment and confusion, and how to navigate confusing feelings, and how to separate feelings from action, and how to communicate and listen. We need to redefine for them what it is to be a man, that their worth doesn’t come from that which they have and take.”

Det är sant att vi måste börja redan när barnen är små. Men vi kan inte bara prata om respekt. Vi måste visa den också. Jag har skrivit tidigare om att ett barns nej måste räknas, annars kommer barnet inte att ta andras nej på allvar.

Den här mamman försöker vara fullkomligt konsekvent i att respektera samtycke. Det kan verka orimligt. Men är inte motsatsen mer orimlig egentligen? Det är i alla fall värt att tänka på.

View story at Medium.com

Till sist: här är 35 olika sätt att be om samtycke på, när det börjar kännas varmt.

Det andra jag vill dela är en text i Sydsvenskan: Fascismens återkomst, av Per T Ohlsson.

"Make everything great again" av Mindaugas Bonanu, Vilnius, Litauen

Graffitimålningen ”Make everything great again” av Mindaugas Bonanu, Vilnius, Litauen

Den la sig som en tung filt över min själ och jag ville först inte ens dela den för att den fick mig att känna sån hopplöshet. Men den är väldigt läsvärd. Viktig. Och inte så lång. Läs den!

Här ett utdrag:

”Den andra (texten) är ett reportage som kopplar ihop fenomenet Trump med de starka ledarnas renässans runt om i världen, från Putin i Ryssland till Turkiets Recep Tayyip Erdogan. New York Times påminner om hur Österrike med ett nödrop undslapp att bli det första EU-landet med en högerextrem president: Norbert Hofer.
Nästa år håller Frankrike presidentval. Nationella frontens Marine Le Pen kan mycket väl gå till den andra och avgörande omgången. Inget politiskt parti i Västeuropa är mer marinerat i putinism än hennes: Le Pen är emot EU och Nato och vill istället bilda en ”axel” mellan Paris, Berlin och Moskva.
Ungern styrs närmast enväldigt av Viktor Orbán, som dömer ut den liberala demokratin. Polen är på väg i samma riktning. I Slovakien tog ett nynazistiskt parti nästan 10 procent av rösterna i valet i mars. I Tyskland har högernationalistiska och EU-kritiska Alternativ för Tyskland, AfD, haft stora framgångar i delstatsvalen.
Vad händer om dessa krafter, lierade med Putin, tar över Europa samtidigt som USA kastar sig i armarna på Donald Trump och britterna lämnar EU? Vem är då beredd att, bildligt talat, ånyo landstiga i Normandie?”

Det tog faktiskt några dagar innan jag kände hoppet återvända. Men nu är det tillbaka igen! Jag säger som Woody Guthrie: All You Fascists Bound To Lose!

PS Guthrie hyrde tydligen en lägenhet av Donald Trumps pappa som var en fascistoid rasistisk människa, och skrev nidsånger om honom. Konstigt men sant.

Fosterlandskärlek

Vad är fosterlandskärlek?
Vad är ett fosterland?

Vad betyder det att älska Sverige?
Att vara en Sverige-vän?
Att vara svensk?
Att ha en svensk nationalitet?

Frågor som jag tycker att det är viktigt att bena ut, i dessa tider.

svenska flaggan wp del 1200.svg

Jag är svensk. På många sätt. Till exempel har jag ett svenskt pass. Svenska är mitt modersmål (egentligen spanska också för att en spanjorska tog hand om mig när jag var liten, men hon flyttade när jag var fem och jag har glömt det mesta). Jag har ett supersvenskt namn: Toss. Det är gammal värmländska för troll och är taget efter ett berg i Sunne som Selma Lagerlöf skrev om i Gösta Berlings saga, 1933. Mina förfäder är mestadels från Stockholm, Gotland, Värmland, Småland och Östergötland (lite längre bort, på 1600-talet kom de även från Tyskland, Ryssland och England). Jag ser ”typiskt svensk” ut enligt den standard vi lärde oss i skolan på 70-talet. Jag har bott i Sverige i hela mitt liv.

Så jag utsvenskar ganska många ”sverigevänner”. Särskilt alla svennegubbar som har flyttat till Thailand och sitter där och gnäller på invandringen (till Sverige alltså).

Ändå känner jag inte alls igen mig i den svenskhet som ”sverigevännerna” omfamnar.

svenska flaggan wp del 1200.svg

Jag älskar det svenska språket. Vissa ord iallafall. Som sandstrand, månljust, tjej, medborgare, syrsa, jama, kalasbyxor. Vissa ord är fula och knöliga, som blotta, fanjunkare, burk, gulmåra, ingefära, älska, ögonfrans.

Jag älskar fjällen. Men jag bryr mig inte om de ligger i Sverige eller Norge.
Jag älskar också skärgården, midnattssolen, lingon och jämlikhet. Men inte för att det är typiskt svenska företeelser (det är det inte ens) utan för att de är fina och vackra och bra, var de än finns i världen.

Och allt det där är ju ganska barnsliga resonemang. Jag tror att de flesta sverigevänner tycker likadant, om de tänker efter lite. Det allvarliga är när sverigekärleken används för att skilja på ”vi” och ”dom”. Det verkar ske helt omedvetet i många fall. Många verkar inte kunna se hur patriotism, nationalism, revirtänkande, alienering och förtryck hör ihop.

”Är man rasist nu bara för att man viftar med svenska flaggan?” är en fråga som jag fått många gånger de senaste dagarna. Och svaret är ju både nej. Och ja.

svenska flaggan wp del 1200.svg

Jag älskar den svenska flaggan med solgult och himmelsblått (borde vara fyra nyanser av grått för att verkligen avspegla vårt väder men det vore ju ganska deppigt). Men jag har den hellre som överkast än hissar upp den i en flaggstång. Det är härligt att rulla in sig i det blågula, och det är mindre aggressivt än att hissa upp den.

För en hissad flagga är inte ursprungligen en kärleksförklaring. Det är en makthandling, ett inpinkande av revir, en styrkedemonstration. Går vi tillräckligt långt tillbaka har den alltid att göra med krigiska handlingar. De allra första flaggorna var tygbitar fastsatta på spjut – kännetecken och dödligt vapen i ett.

Idag har den handlingen tvättats ur och glömts bort. De allra flesta som hissar sin svenska flagga på sommarstället gör nog det för att den är fin, för att det är tradition, av kärlek till marken runt omkring sig.

I bästa fall, i vissa sammanhang, kan den svenska flaggan och de svenska färgerna fungera som en enande kraft: inbjudande, välkomnande och inkluderande. Då menar jag inte bara det (oftast) oskyldiga viftandet på fotbollsmatcher, utan som när Zlatan sjunger nationalsången. De blågula symbolerna kan kännas som ett sätt att få komma in i värmen för en del av de som invandrat hit. De ser och känner i den svenska flaggan, kungahuset och nationalsången en tillhörighet, en enighet med landet som de har flyttat till och kulturen som de ger sig in i.

Gott så. Om  flaggan du hissar utanför din röda lilla stuga, eller viftar med i paraden, är en vänligt sinnad flagga. Om det står som ”välkommen hit” broderat på det gula korset. Inte ”här bor vi – håll er borta”.

För du som undrar om det är rasistiskt att vifta med flaggan, att bära folkdräkt, att sjunga Du gamla du fria och så vidare. Du måste fråga dig själv varför du gör det. Är det bara för att du är särskilt förtjust i det som du uppfattar som svenskt?

Eller vill du visa att ”svenskar” är bättre än andra? Känner du att det du uppfattar som ”det svenska” är hotat på något sätt? Att du måste försvara det mot de du uppfattar som icke-svenska? Är du rädd att ”det svenska” ska blandas upp, bli något annat än det var ”förr i tiden”?

Ja, då skulle jag säga att du i alla fall är ute och balanserar på rasistkanten. Och så svensk jag är kan jag inte följa med dig dit.

För jag känner inte igen mig i att svenskar är viktigare än andra människor. Att vi förtjänar mer välfärd för att vi är födda här (något vi knappast kan ta åt oss äran för själva) eller för att vi har betalat skatt längre än andra (isåfall skulle ju jag få mer välfärd än mina barn, vilket inte är fallet).

När jag växte upp på 60- och 70-talet fick jag höra av typ alla att Sverige var ett av världens bästa länder att leva i. Vi var så jämlika, så demokratiska, så rika och så solidariska. Världens mest moderna land. Svenskar var välutbildade och upplysta människor. Vi hade ett sinne för rättvisa och tog ingen skit. Vi var inte rädda för att säga ifrån. Vi hjälpte de svagare.

svenska flaggan wp del 1200.svg

Det var en grandios självbild, det ser jag ju nu. Vi är inte så fläckfria. Vi har precis som alla andra i-länder byggt vår välstånd på tredje världens ryggar. Vi har också fördomar, är också okunniga. Som människor är vi ganska exakt precis som alla andra: lika bra och lika dåliga.

Men jag föredrar ändå tusen gånger den bilden av svensken – den solidariska, modiga, rättvisa människan som alltid hjälper den utsatte – framför den av svensken som rädd, snål, främlingsfientlig, som bara ser till sig själv och som gör skillnad på svenskar och andra.

Jag känner inte heller igen mig i behovet att allt ska vara ”som förr”. Eller att alla svenskar har samma traditioner, samma intressen, samma åsikter. Så är det ju bara inte. Om jag blev strandsatt på en främmande planet skulle jag till att börja med leta efter människor, för att ha någon att dela erfarenhet med. I den gruppen skulle jag troligen ha mest gemensamt med andra kvinnor. Sen skulle jag nog känna mig hemma med andra fyrbarnsföräldrar, stockholmare, journalister och de som var födda på 60-talet.
Gruppen som bara hade svensk som gemensam nämnare skulle jag antagligen bara uppsöka om jag blev sjukt sugen på filmjölk, knäckebröd och kalles kaviar (som en ju kan bli på långa resor).

Alla nationer som finns idag är skapade av någon person eller grupp, i ett uttänkt syfte. Inte av oss, utan av någon annan som hade sina politiska, sociala eller ekonomiska skäl, ofta för att få tillräckligt stora arméer. Någon annan än vi har bestämt var gränserna ska gå, och vilka som ska få vara innanför dem och utanför. Vi accepterar det som en naturlag, som gravitationen. Men vi behöver faktiskt inte vara slavar under den idén. Vi kan åtminstone diskutera det med varandra; för- och nackdelar, vad det gör med oss, vad det finns för alternativ.

Fick jag bestämma skulle det inte finnas några nationsgränser. Då skulle allt behöva bygga mycket mer på samarbete och personligt ansvar. Jag tror att vi skulle klara det jättebra, särskilt om vi lärde oss vilka funktioner som behöver vara centraliserade och vilka som funkar bäst på lokal och mikro-nivå.

I bästa fall skulle det lära oss att bedöma människor utifrån deras personliga egenskaper snarare än färgen på deras pass. Och att uppskatta jordens tillgångar, och handskas med dem ansvarsfullt.

Tills dess önskar jag att Sverige ska bli så blandat som bara är möjligt. Så många olika hudfärger, kläder, könstillhörigheter, personlig tro, åldrar, språk, kroppsformer och kulturer som möjligt. Och möten, alltid och överallt. Det Sverige jag blev lovad som liten!

svenskajordflaggan

Hur kunde det bli så här?

När jag gick i skolan pratade lärarna ofta om andra världskriget, så ofta så vi nästan inte orkade lyssna. Det var det mest fruktansvärda hit och det monstruösa dit. Nazister var de hemskaste människor som existerat. Nio av tio actionfilmer vi såg hade minst en ond nazist med. Vi såg bilder på nazisternas offer, läste Anne Franks dagbok, såg Chaplins ”Diktatorn”, lyssnade på överlevare.

  • En sak framstod som helt kristallklar: det skulle aldrig kunna hända igen.
  • En annan sak var istället helt obegriplig: hur kunde det hända?

ein volk

Vi försökte föreställa oss, men gick alltid bet. Vilka var nazisterna? Föddes de att bli nazister? Och framförallt: vad gjorde alla andra? Hur kunde de vanliga, vettiga tyskarna låta det ske? Märkte de inget? Blev de helt tagna på sängen? Blev de hypnotiserade, var det något i dricksvattnet? Det var helt obegripligt.

Idag, nästan 70 år efter Nürnberg-rättegångarna, framstår det inte längre som lika obegripligt. Idag kan vi se med egna ögon hur hatet mot ”de andra” gror i vår egen mylla. Vi behöver knappt skrapa på ytan för att se hur polariseringen växer, just en sån extrem polarisering som måste ha föregått Hitler-Tyskland. Hur den börjar ta form här i Sverige, hos oss vanliga, vettiga svenskar.

Det gör ont att titta på det. Många väljer också att titta bort. Jag vet att många tänker ”men det går väl inte att jämföra den oro många svenskar känner idag för hur det ska gå med integrationen av alla flyktingar, med den tyska nazismen på 30- och 40-talet?

Men vi måste jämföra. För hur började det i Tyskland? Med vanliga människors oro.

nationalister2016svv

Vanligt folk på Norrmalmstorg, 2016

Är ni rädda för de här ”hårdföra nazisterna”! hånskrattar de som hellre kallar sig ”nationalister”, och visar upp bilder från en demonstration där bara snälla tanter och farbröder verkar delta (jag var där och såg även de rakade, svartklädda männen som inte är med på fotona, men det hör inte hit just nu).

nationalister1940

Vanligt volk på Nord-Erz Platz, 1940

Men Hitlers mest lojala fans såg inte heller så onda ut.
Det handlar inte om ålder, klädsel, tatueringar, frisyr eller ens kriminellt förflutet. Det handlar om att allt fler vanliga, snälla tanter och farbröder känner oro. De är oroliga för sin ekonomi, sin ålderdom. Även unga känner oro. De har hört otäcka saker berättas om muslimer och andra utlänningar. De ser hur det svenska samhället ibland fallerar och det jämför med hur det var förr-i-tiden, när det inte fanns lika många utlänningar här.

Men då glömmer de bort den allra viktigaste skillnaden: hur de rika blivit allt rikare sen förr-i-tiden, hur de politiker som företräder de rika sakta men säkert monterat ner samhället och tryggheten. Det är, för att åter citera Po Tidholm, inte kurderna som flyttade industrierna till låglöneländer, inte palestinierna som stängde post- och bankkontoren och flyttade statliga jobb till städerna, inte somalierna som byggde volymhandelsområden som tömde stadskärnorna, sålde ut apoteken och privatiserade sönder landets järnvägsunderhåll. Det var inte syrierna som genomförde försämringarna i sjukförsäkringssystemet. Och det var faktiskt inte ensamkommande barn från Afghanistan som lade ner byskolorna och sänkte A-kassan.

Det glömmer de bort. Eller väljer att inte tänka på, för hur förändrar man det? Hur får man de rika att dela med sig? Hur får man ett jämställt samhälle, där allas välfärd är viktig?

Det är för svårt. Det är en utopi, det vet man ju sen barnsben. Så då riktar man blicken mot muslimerna istället, mot kurderna, palestinierna, skäggbarnen, det marockanska gatuslöddret.

Fram kliver Jimmie Åkesson och säger: ”Allt kan bli som förr-i-tiden, om vi bara stoppar massinvandringen”, säger han. ”Massinvandringen har omdanat ett etniskt homogent Sverige till ett mångkulturellt, med våld, droger och etniska motsättningar – ett land där framtiden ser allt mörkare ut.

ein volk_JÅ

Jimmie och SD. En man och ett parti med en lösning, en tröst för oron. Och legitimitet för tankarna om att det är de andra som är problemet: svartingarna, kroknäsorna, araberna, skäggbarnen, invällarna. Äntligen kan man ventilera de där tankarna högt. Det har varit tabu under många, många år, men nu har vi – inom loppet av några år – gått från att uppleva nazisternas retorik som det mest fruktansvärda till vardagsmat. Helt vanliga, ”oroliga” svenska tanter och farbröder skriver idag, utan att blinka, under sina vanliga namn, saker som får nazister att gråta glädjetårar.

Jag vill helst också titta bort. Men jag kan inte.

Inte när hatet flödar öppet för att Liseberg låter ett litet antal flyktingar skicka in sina jobbansökningar till dem.


Inte när Haninge kommun drar tillbaka sin plan på ett boende för ensamkommande flyktingar, för att människor som (på riktigt eller inte) tror att deras barn ska bli våldtagna av flyktingarna kommer till informationsmötet och skriker och hotar kommunens personal. (Det finns skäl att misstänka att det var högerextrema som låg bakom både den stora uppslutningen på mötet, den uppjagade stämningen och många av de lögner som sprids för att skrämma kommuninvånarna.)

Inte när nazister drar på sig tröjor med märket ”Trygghetsvärdar” och oombedda patrullerar kommunala badhus.

Inte när ett café gör den här reklamen, helt öppet, på Facebook:

kronan 02

Inte när främlingsfientliga i Sverige och utomlands lyckas sprida så mycket lögner om Sverige att tjeckiska forskare avbokar sin medverkan i en vetenskapskonferens för att de blivit varnade ”not to go to your country because of extreme danger for women (it is even not possible for them to walk alone on the street because of attack, rapes etc”.

Inte när hatet och hoten fyller brevlådor, kommentarsfält och telefonlurar. Att kritisera SD är inte som att kritisera något annat parti, att gå emot muslimofober och ”invandringskritiska” är inte som att debattera med någon annan. Både på politiker- och väljarnivå är ursinnet, svordomarna, förolämpningarna och hoten grövre än någon annanstans i svenska samtal.

Inte när en vuxen man ringer hem till en av mina vänner som är politiker i F! en fredagkväll och säger till barnet som svarar att han tänker ”hylla mammas arbete i Fi med att komma med 6 kulor till dörren – jag vet var ni bor”.

Det är för mycket. Jag kan inte titta bort.

Du kanske tror att jag överdriver men det finns många, många fler och mycket värre exempel. Kom ihåg att de ord som kanske verkar extrema för att beskriva situationen i Sverige idag – rasism, fascism, nazism – i många fall bara är ersatta av andra ord. Många av de som kallar sig nationella idag står för exakt samma, eller värre, ideologiska tankar som de som kallade sig för nazister på 30-talet gjorde. Att vara rasist idag innebär oftast inte att man tror på rasbiologi, men man är fortfarande besatt av tanken att en viss etnicitet, vissa kulturer är bättre än andra. Och vit-makt-rörelsen lever i alla högsta grad. De kallar sig identitära, och de skyltar helt öppet med sin ideologi, sitt rasförakt och sitt kvinnohat. Sök på de orden om du inte tror mig. Var beredd på att bli sorgsen, eller rasande.

En annan vän skriver förtvivlat, när hon hör om detta: Hur har det blivit? Vad har hänt med människorna?

Jag vet inte hur det har blivit så här. Men jag grubblar på det hela tiden.

PS:

einvolkx2

(bara så att ni inte missade likheten i bilderna tidigare i texten)

Efter Paris, 13 november

NU är ett bra tillfälle om något att titta upp över täckets kant. Hur ser världen ut idag?
NU är en bra tid att diskutera med vänner, arbetskamrater, familj. Varför finns terror?
NU är i grevens tid att fråga sig: Kan jag göra något för att förhindra nästa terrordåd?

Om vi alla tar oss tid att tänka. Först torkar vi tårarna. Sen tänker vi så svalt vi kan på hur världen ser ut idag, hur terror kan vara ett alternativ för somliga, vad vi själva kan göra för att hjälpa trygghet och fred.

solidaritet gatukonst

Foto: Streetart Utopia, artist okänd

Terrorism är inte normalt mänskligt beteende utan ett symptom på att det är något fel, med både enskilda människor men också med samhället i stort” skriver forskaren vid Försvagshögskolan Robert Egnell. ”Vi bör tackla den dåliga samhällsstyrning, fattigdom, ekonomiska orättvisor och den bristande jämställdhet som är några av orsakerna till att hatet fått fotfäste runtom i världen.

Egnells uttalande går på tvären mot hur många tänker idag. ”Islam!” ”Ondska!” ”Ett hat mot demokrati!” ”Ett hat mot kärlek, vin kvinnor och sång!” är några av de förklaringar som erbjudits sedan igår.

Men jag tror att det är att förenkla. Kanske för att slippa tänka på hur komplicerad världen är, hur komplicerade människor är. Kanske för att slippa tänka på hur sårbar världen är, hur farligt det är att styra den fel. Hur sårbara människorna är. Hur sårbar jag själv är!

För jag tror att det hjälper att tänka på hur jag själv är. Vad jag vill, vad jag önskar mig, vad jag älskar. Vin, kvinnor, sång, kärlek till exempel. Demokrati, frihet, rättvisa, jämlikhet.
Men om alla andra får ha det utom jag? Det gillar jag inte. Då ska andra inte ha det heller.

Ondska har jag inte inom mig. Däremot skulle någon som torterade mig tillräckligt länge säkert kunna mana fram ett raseri inom mig, ett hat, en vilja till ondska.

Vi föds med förmågan till medmänsklighet, kärlek, broderskap, systerskap och respekt. Det är en gnista vi har inom oss och med rätt näring kan den bli en stark glöd och en flamma. Men om vi blir trampade på, utnyttjade och orättvist behandlade slocknar gnistan och ersätts med bitterhet och hat. Det är sant för mig och för dig. För alla människor.

Ja, det finns människor vars religion förbjuder vin, kvinnor och sång. Människor som ser med misstänksamhet på glädje, dans, mångkultur, kyssar, bibliotek och så vidare. Men det i sig är inte tillräcklig anledning att döda otrogna. När religionen, eller någon annan stark övertygelse eller politik, får understöd av orättvisa: det är då terrorn uppstår.

Den terror som IS utför handlar till viss del om religion, till viss del om fascism men framförallt om HÄMND, och om RÄTTVISA. För det är ju inte för att vi i Europa har så himla härligt DNA som vi står för ”frihet, jämlikhet, broderskap” och ”allt som är värt att leva för”. Utan vi har MÖJLIGHET att stå för det, som alla skulle vilja ha, för att vi är rika.

Och vi är rika för att vi har härskat, söndrat och sugit ut. Våra regeringar har skott sig på andra länders fattigdom och konflikter. Våra regeringar har ägnat alltför lite tid och pengar åt att utrota fattigdom, fördelar resurser, främja rättvisa. Det är ett faktum, inget vi behöver skämmas för som individer men något vi behöver ta tag i. NU är ett bra tillfälle. Vi måste kunna se, utan att skygga, att vi i terroristernas ögon står för allt som är orättvist, korrumperat, förljuget, snyltigt och falskt. Vi är kapitalet, synden, föruttnelsen. Vi behöver inte ta på oss det personligen men vi behöver börja ta ansvar för tillståndet i världen. Arbeta för solidaritet, utan att förtröttas. Erkänna, åtminstone för oss själva, att vi måste dela med oss. För om vi inte gör det – om vi fortsätter att peka och skrika ”Islam!” ”Ondska!” ”Ett hat mot demokrati!” – kommer vi att utsättas igen, och igen, för hämnd och hat och terror.

The history of terrorist organizations suggests that they do not select terrorism for its political effectiveness. Individual terrorists tend to be motivated more by a desire for social solidarity with other members of their organization than by political platforms or strategic objectives, which are often murky and undefined.

Självklart sörjer vi Paris nu. Je suis Paris. Mais je suis aussi Beirut, Lahore, Jerusalem, Mumbai, Jalalabad, Fotokol, Sana’a, Aceh. Je suis en människa. En del av mänskligheten. Med ansvar för mig själv, och för mänskligheten.

Alle man till pumparna!

Förändring är oftast jobbigt. Sverige verkar stå inför förändring och det blir många jobbiga diskussioner. Frustrerande att inte ha svar på alla frågor om hur vi ska lösa alla problem. Men naturligtvis inte ens en bråkdel så jobbigt som att behöva lämna sitt land på grund av krig eller svält. Tänk när det var vi svenskar som flydde, en tredjedel av befolkningen flydde till Amerika. De allra flesta hade nog föredragit att kunna äta sig mätta hemma i gamla Svedala.

Jobbigt eller inte: ett stort antal människor är på väg norrut och vi måste hantera den situationen på bästa sätt.

Inte bara för att vi själva har bidragit till deras situation med krig och svält, genom vår vapenexport och våra svenska industrier i låglöneländer.

Inte bara för att vi har skrivit på FN:s mänskliga rättigheter, som är svensk och internationell lag.

Inte bara för att vi har gott om plats eller för att vi ligger bland de högsta på topplistorna över BNP per capita.

Inte bara för att det är bra att det flyttar in fler människor i vår åldrande, glesnande population.

Utan för att det är rätt sak att göra. Så ser jag det. Jobbigt eller ej, om det blir kaos ett tag eller ej, om det kostar mycket i början eller ej, om vi ”tjänar” på det eller ej, om vi vill det eller ej så måste vi ta emot människor som flyr till oss, för att det är det enda anständiga att göra. Och vi måste göra det nu, inte sen när vi har räknat ut exakt vad det får eller kommer att kosta.

MEN HUR SKA VI FÅ FRAM BOSTÄDER DÅ? Vi får börja där vi är. Vi kan inte erbjuda några drömlösningar och tro mig, det är ingen som förväntar sig. Om ett tält på Revingehed verkligen är det enda vi kan erbjuda så är det ändå bättre än ett trasigt skjul på Lesbos, som det ser ut nu. Jag tror att de allra flesta skulle välja ett land som Sverige framför ett flyktingläger, jag vet att jag skulle det. Det har för övrigt funnits ett behov av fler bostäder länge, så mycket bättre om byggandet tar fart nu. Framförallt måste vi sluta jiddra och börja diskutera praktiska lösningar. Bli konstruktiva. Ta fram den svenska innovationskraften och mod i barm.

MEN HUR SKA VI HA RÅD DÅ? Jag tror att vi snabbt kan få fram ganska mycket per pengar. Det krävs att våra politiker tar ansvar, att framförallt staten tar ansvar – vi kan inte begära att kommunerna ska lösa allt praktiskt själva, de fick tio miljarder nu och det var bra men det behövs ju mycket mer. Och det finns mer! Det går att prioritera om under en period och använda pengar som annars skulle ha gått till monarkin, till bankerna, till försvaret, till Fas 3, till UD och så vidare. Det går att införa tillfälligt höjd inkomstskatt på höga inkomster. Om vi lägger hälften av julklappspengarna i år på att stödja flyktingarna har vi 30 miljarder bara där. Det handlar om att prioritera.

MEN VI ÄR JU SÅ DÅLIGA PÅ INTEGRATION JU? Ja, vi måste bli bättre på integration och på att minska segregationen. Och vi måste, vare sig vill det eller inte, göra det tillsammans med flyktingarna och tillsammans med varandra. Om det blir svårt eller lätt är ovidkommande, det måste göras, och min tro är att det kommer att göra Sverige till ett bättre land. Det är en åsikt och en gissning, och det finns ingen som kan veta hur det ska gå mer än någon annan, vi har aldrig prövat det förut.

MEN VI MÅSTE JU TÄNKA PÅ OSS SVENSKAR FÖRST? Ja vi måste tänka på oss svenskar, vi som alla har förfäder som flydde eller invandrade hit någon gång för två eller flera generationer sen (om vi inte är samer). Och vi måste tänka på alla som blev svenskar nyligen, och alla som blir svenskar inom kort (tillochmed de flesta rassar anser att man är svensk när man har svenskfödda föräldrar, så det går ganska fort). Men bara för att vi är svenskar liknar vi ju inte varandra särskilt mycket, inte ens vi som har ljust skinn och blå ögon. Vi har olika politiska åsikter, olika tro, olika smak, olika vanor, olika erfarenheter. Precis som de med mörkt skinn och bruna ögon. Så därför måste vi fixa ett Sverige som är bra för alla svenskar. Det kanske inte är lätt men vem har sagt att allting ska vara så lätt? Vi är ju svenskar, vikingar, riktiga hårdingar! Vi klarar det! Mitt förslag är att alla som plötsligt har börjat ömma för de ”ursvenska” hemlösa, gamla och sjuka tar på sig volontärjackan och gör ett handtag för Stadsmissionen eller Röda Korset. Så får vi snabb bättring även på den punkten.

alle man till pumparnaSå kom igen nu alla! Tillsammans kan vi visa världen vad det betyder att vara svensk: att vara modig, generös, påhittig och dådkraftig. Alle man till pumparna!

Nationalstatsromantik

Det talas om nationalstaten. Expressens ledarskribent Ann-Charlotte Marteus har skrivit en text som blivit delad mycket: Nationalstaten som vi glömde. Den går ut på att vi bör se till ”våra egna” innan vi kan hjälpa andra. Texten publiceras i en tid när det också talas om att vårt land är på gränsen till kollaps, och Marteus skriver till exempel att ”vittnesmålen duggar om att skolor och socialtjänst går på knäna runtom i landet”.

Kanske är hon orolig på riktigt, men det blir ändå fel. Jag tycker att alla, särskilt ledarskribenter, ska vara väldigt försiktiga med den sortens uttryck och ord. De ökar ångesten hos de oroliga och blir prima virke till brasan som rasisterna (eller ”invandringskritikerna”, ”de förnuftiga”, sverigevännerna” och vad de kallar sig) eldar under.

(Läs gärna vad SKL skriver om det ökade trycket på kommuner och landsting, de har den bästa informationen jag har sett hittills. Många är oroliga för hur de ska klara sina uppdrag, med rätta. Men få går på knäna, eller är på gränsen till kollaps.)

Göran Greider skrev igår: ”Den överväldigande majoriteten av svenska folket har i sina vardagsliv knappast märkt av något alls av den kraftigt ökade flyktingstillströmningen. Men ledande opinionsbildare och ledande politiker – inte bara sverigedemokrater – tävlar med varandra om att beskriva läget som en systemkollaps. Stämningen trissas upp. I själva verket skulle en jämnare fördelning av flyktingmottagandet lösa mycket av problemen.”

Tillbaka till nationalstaten. Marteus återger vad Lars Trägårdh, professor i historia, har sagt:

”Det finns två starka, konkurrerande ideal i Sverige. Det ena är medborgaridealet eller folkhemsidealet: i nationalstaten Sverige jobbar landets medborgare, betalar skatt och förtjänar rättigheter.
Det andra idealet är, som Trägårdh uttrycker det, ”organiserat kring en retorik om mänskliga rättigheter”. Här prioriteras relativt öppna gränser och migration.”

Jag tycker att han driver en idé snarare än reder ut begrepp. För det första är hans beskrivning av nationalstaten väldigt romantisk och vitmålad, jag återkommer till det.

För det andra måste det inte alls vara en motsättning mellan att uppfatta medborgarna som innehavare av både plikter och rättigheter, och att vilja öppna gränserna så att fler kan bli medborgare.

För det tredje är det ett klassiskt misstänkliggörande att kalla det ”en retorik”. Mänskliga rättigheter är ingen flummig utopi. Och det är inte heller någon motsättning till medborgerliga plikter.

The Entry of King Gustav Vasa of Sweden into Stockholm - color

Tanken om en nationalstat, som Marteus målar upp den, är superproblematisk. Den är exkluderande. Den är otydlig, romantisk och orealistisk.

Hon skriver: ”Den välfärd vi har i Sverige beror inte på riklig nederbörd av manna från himlen. Den är en följd av att vi har ett suveränt fungerande samhällskontrakt: en överenskommelse om att alla som bor här arbetar, betalar ordentligt med skatt och får ordentlig hjälp när behov uppstår.”

Men det är ju att förenkla ner på dagisnivå. Den välfärd vi har i Sverige är inte ett resultat av vårt ”samhällskontrakt”, snarare har vi råd att försöka upprätthålla den sortens samhälle tack vare vår välfärd.

Välfärden är i sin tur byggd framförallt på utnyttjande av billig arbetskraft. På slaveri, utnyttjande och tvång. Den här nationalromantiska bilden av hur våra förfäder harvade den steniga svenska jorden och blandade den med sin svett till guld: den är helt enkelt inte sann. Vi hade fortfarande harvat och vallat getter och ätit stekt sill till frukost, lunch och middag om det inte hade varit för den industriella revolutionen, och den industriella revolutionen vilade tungt på slaveriet, koloniseringen och Europas hänsynslösa utnyttjande av afrikanska och amerikanska resurser och människor.

Vi har aldrig betalat det fulla priset av vad vår utveckling har kostat, och vi betalar fortfarande inte vad det verkligen kostar att ha en sån levnadsstandard som vi har.

Med det sagt fick naturligtvis många av våra förfäder slita hårt. Först som trälar, sen som statare, sen som arbetare. Men vi hade aldrig haft det välstånd vi har idag om vi inte hade haft tredje världen som vår egen godisburk.

För att inte tala om invandringen. Hur skulle vi ha klarat oss utan invandrare, sedan 1400-talet? Inte alls. Och hur många av oss är här på grund av att våra förfäder invandrade hit? Alla. Tur för oss att inte SD fanns på den tiden, och stod och skränade vid Öresunds inlopp.

Marteus skriver vidare att ”Den minoritet som inte kan försörja sig, sörjs beredvilligt för av kollektivet.” Men det är ju också romantiserat. Det är så vi (många av oss) VILL att det ska vara, och tycker att det anständigtvis BÖR vara. Men det funkar ganska dåligt, både sörjandet för och beredvilligheten. Vi har utslagning, utanförskap, marginalisering, skuldbeläggande, segregation, rasism och allt möjligt som inte känns beredvilligt alls. Vi har hemlösa, knarkare, svårt sjuka som måste bråka med Försäkringskassan, arbetslösa som förnedras av Arbetsförmedlingen och så vidare. Många svenskar känner sig redan undanknuffade eller uteslutna från samhällskontraktet. Bygget kroknar redan. Sedan länge. Det är verkligheten, utan romantiska filter. Och i den verkligheten kan vi fortfarande både ta hand om oss själva, och hjälpa andra.

På Tidholm skrev i somras: ”Det var inte kurderna som flyttade industrierna till låglöneländer, det var inte palestinierna som stängde post- och bankkontoren och flyttade statliga jobb till städerna, det var inte somalierna som byggde volymhandelsområden som tömde stadskärnorna, sålde ut apoteken och privatiserade sönder landets järnvägsunderhåll. Det var inte syrierna som genomförde försämringarna i sjukförsäkringssystemet. Och det var faktiskt inte ensamkommande barn från Afghanistan som lade ner byskolorna och sänkte A-kassan.

Det är viktigt att komma ihåg i vilken ordning saker skedde och att minnas att frikyrkans gamla kursgård och de kommunala hyreshusen faktiskt stod tomma innan flyktingarna flyttade in, och att skolan var på väg att läggas ned innan de nya eleverna anlände, och att det blev jobb, liv, rörelse, handel och folk på bussarna och inte minst plussiffror i kommunernas befolkningsstatistik för första gången på en väldig massa år. Och har vi tur väljer några att stanna när pappren är klara, slå sig ned permanent för att bli tandläkare, jobba i äldrevården eller starta lokala serviceföretag. För det behövs verkligen.”

Marteus och Trägårdh menar att det är skillnad på de plikter vi har mot en fattigpensionär i Malmö och en flykting från Syrien. Men det resonemanget förutsätter att fattigpensionären inte är en flykting från Syrien. Och att flyktingen från Syrien aldrig kan bli pensionär i Malmö – fattig eller ej.

De som talar om nationalstaten vill få oss att tro att vi bara behöver bry oss om vissa människor. Att vi bara HAR RÅD att bry oss om vissa människor.

De vill också (ofta) få oss att tro att vi är utvalda, att vi har någon slags given, självklar rätt att ha det bättre än andra. Det är därför de talar så mycket om ”förr i tiden” och ”anletes svett” och ”svenskhet”. Därför kan vi bara hjälpa ”de andra” om det inte kostar oss vårt överflöd. Vi kan bara hjälpa dem om vi kan räkna hem kostnaderna. Vi kan bara hjälpa dem om de är tacksamma. Vi kan bara hjälpa dem om det inte rubbar våra cirklar.

En vän sa till mig: ”Det är löjligt att tala om kollaps. Men jag önskar nästan att hela världen skulle komma hit så att vårt samhälle verkligen kollapsade. Då skulle vi kunna bygga upp något nytt igen, som fungerar för alla. Som inte stänger ute de svagare.”

Jag tror att vi måste tänka om, vi ”infödda svenskar”. Vår lilla bubbla har spruckit, vi kan inte längre låtsas som om Sverige är vår fredade lilla park där vi får leka hur mycket vi vill. Världen blöder, och vi har del i ansvaret för det, och för att få den att läka igen. Bland annat genom att dela med oss. Än så länge har vi råd, och mer därtill. Det är faktiskt bara en fråga om att fördela resurserna.

 

Uppdatering: Här finns texten på Facebook också, för er som hellre hänger där!

Katarina Taikons glöd får inte slockna

Vi orkar inte ta emot för många zigenare sa Palme på radion, och min mamma blev så arg så hon slängde diskborsten i väggen. Det var 1969, och den socialdemokratiska regeringen hade just fattat beslut om att utvisa 47 franska romer från Sverige. ”De får ju inte stanna någonstans” ropade min mamma i telefon till någon vän, ”varken i Danmark eller Tyskland eller i Frankrike! I Frankrike får de inte ens stanna två timmar på samma plats! Två timmar!! Fega jävla Palme!”

För några månader sen fick jag boken ”Den dag jag blir fri” av Lawen Mohtadi, som handlar om Katarina Taikons liv och hennes kamp för romernas rättigheter. Och i söndags såg jag filmen Taikon, som bygger på boken, av Lawen Mohtadi och Gellert Tamas. Och blivit översköljd av minnen från min barndom: demonstrationer, Kamratpostens redaktion, de gånger vi träffade Katarina (och hennes barn, och Rosa tror jag, men minnena är lite suddiga).

Katarina var känd av alla svenska barn när jag var liten, för sina böcker och serierna om Katitzi. Jag läste dem tills jag kunde dem utantill.

Katitzi KP 73-05

Katitzi KP 73-05

(Böckerna har precis kommit ut igen, med nya illustrationer av Joanna Hellgren. Läs dem!)

Katarina hade en glöd, en eld inombords som drabbade alla. Henne själv inte minst, till slut dukade hon under och dog alldeles för tidigt. Men hon brann för romerna, för de utstötta, hon kämpade in i det sista för deras sak och mot fördomarna som de allra flesta svenskar hade. Och det var inte förgäves, tillsammans med sina närmaste lyckades hon ändra mycket, upplysa många. Se till att romerna fick riktiga bostäder och utbildning. Visa att romer var lika svenska (och lika olika svenska) som alla andra svenskar.

Men utvecklingen har gått bakåt sen dess, och den svenska luvan har glidit ner över ögonen på många. Rasismen och fördomarna frodas. Romer nekas fortfarande bostäder, de släpps inte in i butiker, de har svårare att få arbete, som Sofia Mirjamsdotter skriver i Sundsvalls Tidning. Polisen upprättar register över romer. Det känns som om ingenting hänt sedan 1969.

När filmen slutade i söndags var jag inte den enda i biosalongen med tårar av sorg och ilska rullande nerför kinderna. Vi måste bära Katarinas glöd vidare, inte ge oss förrän romer och andra utsatta behandlas jämlikt i alla lägen. På taikon.se finns fakta, länkar och verktyg för att fortsätta att belysa frågan. Men börja med att läsa boken och se filmen!

Mer läsning:

 

 

Samtidigt, på Facebook: Leklandet och arbetslinjen

Texten ”Iscensatta aktiviteter på fängslande lekland” på Expressen Kultur har fått många att bli arga, den heter  och handlar till det yttre om ett lekland, till det inre om barns roll i vuxenvärlden. Jag skriver om den här.

https://commons.wikimedia.org/wiki/File%3ADavid_playing.jpg By Julie Kertesz from Paris neighbourhood, France (Flickr) [CC BY 2.0 (http://creativecommons.org/licenses/by/2.0)], via Wikimedia Commons

David playing, by Julie Kertesz from Paris neighbourhood, France (Flickr) [CC BY 2.0], via Wikimedia Commons

(från Facebook http://ift.tt/1OzeY7q via IFTTT)

Svenskar, stäng era hjärtan för MÄN

Vice talmannen skriver på sin Facebook att han inte tror att ”den mördade mamman och sonen på Ikea i Västerås skulle hålla med ex-statsministern” om att svenskarna ska öppna sina hjärtan för flyktingar.

Bortsett från allt annat som är dumt och lågt och billigt med det påståendet, och hur pinsamt det är att en av Sveriges högst uppsatta politiker skriver en sån sak, så är jag nu så #¤%&* trött på detta sjuka fokus på invandrare så fort det händer något, när det istället är MÄN det handlar om.

Jag önskar att vi kunde dra igång en kampanj där vi byter ut hudfärg mot KÖN i alla våldshändelser, och visar hur det åter och åter och åter är MÄN som är problemet, tills vi har täppt till slukhålet på rasisterna. Gärna med rasisternas retorik exakt återgiven, med krav på att utvisa alla MÄN och hålla alla män ansvariga för enstaka mäns dåd, och misstänkliggöra alla män och kalla dem för hemska namn, tusen gånger värre än gubbslem.

De är män, de är vita, de heter Björn. UT MED DEM!

De är män, de är vita, de heter Björn. UT MED DEM!

Det enda som hindrar mig är mitt samvete, som vägrar att spela med i ett sånt taskspel, och min respekt för de män som aldrig skulle bete sig skitstövligt.

Och att jag inte tror på riktigt, med mitt förnuft, att det hjälper mot rasismen att hetsa och härja.

Egentligen är det som Magnus Betner säger: vi i västvärlden lever tryggare än någonsin. Men rasisterna vill få oss att tro att det är krig.

Ett orimligt förbud

Jag är lite nyfiken på hur långt tiggeriförbudsivrarna har tänkt att gå. Vad är det som ska räknas som tiggeri, hur ska det definieras? Jag gör ett försök:

”Det ska vara förbjudet att sitta eller stå på offentlig plats med en pappmugg eller annat uppsamlingskärl i handen, eller med utsträckt hand, i syfte att förmå förbipasserande att lägga pengar eller andra gåvor i sagda kärl eller hand.”

Men då måste ju gatumusiker, gatuartister och folk med insamlingsbössor också förbjudas. För att inte tala om försäljare av telefonabonnemang!

Nytt försök:

”Det ska vara förbjudet att be om allmosor.”

Hmm. Då ryker ju alla hjälporganisationer direkt. Och hela kungafamiljen.

Men det här då?

”Det ska vara förbjudet att dra uppmärksamheten till sig i enda syfte att få pengar.”

Det vore inte så dumt faktiskt! Då blir vi av med all reklam på en gång.
fyranyansertiggeri (2015_05_29 10_15_33 UTC)

”Folk som inte har nåt riktigt jobb ska inte få be andra om pengar.”

Kungen igen. Och alla andra med hittepåjobb.

”Det ska vara förbjudet att behöva hjälp av andra för att överleva.”

Nej svårt va?

Hur vi än vrider och vänder på det tror jag att det kommer att falla på sin egen orimlighet att förbjuda en handling som faktiskt inte drabbar någon annan, mer än som en obehaglig känsla och kanske ovälkommen påminnelse om tillståndet i världen. Det är ju fortfarande så att den som verkligen inte kan eller vill ge inte är tvungen, på något sätt. Det finns de som bara ger ibland och det finns de som aldrig ger, och de riskerar inget annat straff än det eventuella dåliga samvetet, och det är faktiskt ingen annans fel.

”Men det är inget brott att vara fattig eller hemlös, och det är inget brott att vara alkoholist eller narkoman. Det är inget brott att behöva gå på allmänna toaletter för att uträtta sina behov, att tvätta sina kläder, att be om hjälp för att ha råd att äta eller att samla burkar eller rota i sopor. (…)
Det värsta vi kan göra är att fastna i rasistiska eller stereotypa förklaringsmodeller och rikta blickarna åt fel håll.
Det bästa vi kan göra är att rikta blickarna mot oss själva och de vi har runt oss, och ställa oss den enda frågan som kommer att leda framåt:
‘Hur kan jag bidra till ett bättre samhälle, och hur kan jag vara en förebild för andra?'”

skrev Mårthen Gunnarsson i en (ytterligare väldigt läsvärd) krönika i Expressen nyligen, och jag hoppas att det är så våra lagstiftare tänker, även när det gäller de som inte ser någon annan utväg än att tigga. Det vore ju synd för kungen, menar jag.

(PS – när jag läste igenom den här texten lät den som ett eko av nånting, och det slog mig att det var Sofia Mirjamsdotters läsvärda ledarspalt från i maj i år, som jag måste ha assimilerat. Om du inte läst den redan, passa på nu!)

Bra karl reder sig själv

Alltså jag måste verkligen hålla med alla de här Sverigekristdemokraterna och svenskvännerna och allt vad de heter. Det borde verkligen vara förbjudet att tigga! Det är osvenskt att tigga. Vi riktiga på-riktigt-svenskar har ändå byggt det här landet, ända sen vi var bebisar, och våra förfäder har byggt det ända sen DE var bebisar på stenåldern. Med svett och blod har vi byggt det, sten för sten och plastbit för plastbit, och vi har klarat oss helt själva och aldrig behövt nån hjälp. Vi har gjort RÄTT för oss. Vi har förlöst varandra, ammat varandra, bytt blöjor, ordnat dagis, hållit skola och tagit hand om våra barn helt själva. Vi har skött all sjukvård själva, och kört alla bussar och lastbilar, vi har byggt alla bilarna också och alla husen. Och städat allting själva och odlat all mat. Lagat maten har vi också gjort. Vi svenska svenskar alltså. Vi har skrivit alla böcker och spelat all musik och gjort alla filmer, och tänkt alla tankar. Själv är bäste dräng! har vi tänkt. En bra karl reder sig själv! Bättre en rövare i poolen än tio turkar i skogen! har vi också tänkt (lite oklart varför, men på ett helt svenskt vis.)

svenska sockerconny

Socker-Conny! Se där en riktig svensk, med järnrör och allt. Sprungen ur Joakim Pirinens snille.

Ja nu kom jag från ämnet men vad jag vill säga är att tiggare FUSKAR. De tror att de kan komma hit och bara FÅ våra surt förvärvade slantar. Att de bara kan komma och titta liksom bedjande och typ verka fattiga och så ska vi ge dem våra enkronor och kanske femmor? Alltså, femmor? Vad tror de? Att vi ska kunna ignorera dem bara? Att vi ska kunna titta bort? Hur skulle det gå till? Nej fan man är ju SVENSK, man har fått en helsvensk uppfostran så man vet vad som är rätt och fel! Så då gör det ju ont att inte ge, att bara gå förbi. Så kommer man hem och har ont i magen, i sin helsvenska mage! Det borde fanimej vara förbjudet.

Och vad ska vi säga till våra svenska barn? ”Jo förstår du lilla gumman, när du blir stor behöver du inte skaffa nåt riktigt jobb! Du kan bara sätta dig på gatan och tigga ihop enkronor och femmor av stackars lättlurade svenskar. Fiffigt va?” Är det det vi ska säga? Ska vi visa dem ”nu ger pappa den här tiggaren en femma FAST han säkerligen inte har gjort ett dagsverke i hela sitt liv, fast han säkerligen har sin diamantklädda bmw parkerad här bakom hörnet, full med jungfrur och skökor och madonnor som lyder hans minsta vink. Pappa ger honom sin fina blanka femma! Vad lär du dig av det? Att det lönar sig att vara lat, lilla gumman, kom ihåg det!

Nej, förbjud tiggeriet säger jag, förbjud allting som kan göra svenskar olyckliga och förvirrade. Ställ en varm korvgubbe i varje gathörn istället! Eller en dragspelare! Eller ett äkta helsvenskt, lyckligt fyllo! Vadsomhelst som inte gör ont i min helsvenska mage.

 

(Obs! Denna text var satirisk.Bäst att lägga till för nytillkomna läsare.)

 

 

Ungdomen nuförtiden

Det där om att ungdomar är så lata nu för tiden. Det är ett tankefel, men jag tror att det händer när folk jämför sig själva som unga med några unga som de träffar nu, och så glömmer de att de själva kanske inte var representativa för en hel generation.

Det är ju sällan en enskild individ är det!

Om jag jämför mig själv med ganska många som är unga idag så framstår de som superambitiösa och medvetna och fokuserade. Jag är å andra sidan verkligen inte representativ för alla som är födda på 60-talet.

Den som letar i bara några minuter i internetarkiven hittar många exempel på detta tankefel. I mitt arkiv till exempel, en Aftonbladetartikel från 1978:

ungdomen_ab7803

Svenska arbetsgivare beskriver de som är födda på sent 50-tal och på 60-talet.

”De är ointresserade, saknar initiativförmåga och kommer och går som de vill.”
”Utan framåtanda, utan intresse för annat än lönen.”
”Slarviga, kommer inte till jobbet när de inte har lust.”
”Inte intresserad av att arbeta.”

Känns det igen?

Detta bildspel kräver JavaScript.

Redan de gamla grekerna tyckte säkert att ungdomarna var bättre för, på deras tid (även om Sokrates tydligen inte alls sa det där om att ungdomar är ouppfostrade och tyranniserar sina lärare).

1911 skrev en reporter i det amerikanska magasinet The Atlantic:

What we’re currently witnessing is different from anything we have ever seen in the young before. Parents teach nothing wholeheartedly and things come so easily to children nowadays that they fail to develop any self-discipline.  Forget about traditional values:  Today, it’s just a “culte du moi.”

Och en svensk statlig offentlig utredning från 1945 (SOU 1945:22):

Med stigande oro får vi dagligen bevittna, hur det alltmer tilltagande nöjeslivet och den samtidigt starkt ökande ungdomsbrottsligheten hotar att leda till katastrof för hela vårt folk.

Så nej, det var inte bättre förr. Snarare är skillnaden att unga idag mindre rädda för auktoriteter. Kanske går vi i så fall mot ett samhälle och en kultur där alla, unga och gamla, vågar ifrågasätta mer. Där vi inte behöver vara lydiga robotar, inte slavar. Där arbetsgivarna inte kan behandla arbetstagarna illa, där vinsten inte får betyda mer än hur människor mår. Det vore en lysande utveckling!

Hur man krossar ett självförtroende

I snart två år nu har jag på nära håll bevittnat två unga människors försök att få jobb, nästan vilket jobb som helst. Sett dem skriva nya cv:n och personliga brev, enligt alla konstens regler, skriva ut på lånade skrivare och dela ut som om de vore flygblad i varenda kiosk, bar, café, butik i närheten och dessutom skicka med epost till mängder av olika företag som har annonserat ut jobb. Samt svarat jakande på diverse förslag på Facebook som verkat hyfsat seriösa.

Resultatet? Jag önskar nästan att jag kunde säga ingenting, för det hade varit bättre än det som faktiskt hänt. Men de har inte bara fått konstatera att så gott som ingen arbetsgivare ens bemödar sig om att svara, inte ens de som aktivt annonserat eller visat intresse och tagit emot mina vänners förfrågningar.

Utan dessutom har de tvingats ”provjobba” gratis, om och om igen, under förnedrande former. Första och andra gången det hände trodde jag att det var en slump, att det var bara just dessa två arbetsgivare som dragit nytta av den växande arbetslösheten och tagit sig friheten att välja och vraka samtidigt som de får en dags gratis arbetskraft.

Men snart insåg jag att detta är satt i system. På det ena stället efter det andra har mina vänner, vi kan kalla dem M och C, fått höra att de passar jättebra för jobbet men att de måste provjobba några gånger innan de kan få ett kontrakt (och innan de kan få ett öre i lön, visade det sig). Detta provjobbande kan vara i allt från en dag till flera månader.

C fick ett erbjudande om att provjobba från 20:00 till 24:00 på en känd, internationell smörgåskedja mitt i Stockholm. C jobbade till två på natten, i stort sett ensam. Nästa dag sa arbetsgivaren att C var välkommen att provjobba igen nästa helg. Efter andra gången sa han att C måste jobba en helg till, eftersom han själv inte var den riktiga chefen, utan den riktiga chefen skulle komma nästa helg och kolla hur C jobbade. ”Den riktiga chefen” var naturligtvis inte där när C jobbade sin tredje natt, inte heller den fjärde natten (då C fick gå först klockan fyra på morgonen). Den femte natten var en ny person där, som sa att han skulle tänka på saken, men nog måste se C i arbete minst en gång till. C återvände inte dit, och fick aldrig en krona i lön, trots sin ödmjuka bön om att få betalt för åtminstone de sista två nätterna.

Jag ville gå dit med ett baseballträ när jag fick höra detta, men C ville inte att jag skulle göra en stor affär av det. ”Då blir jag säkert bränd i hela kedjan” resonerade C, som är 20 år gammal.

M har flera gånger råkat ut för män som erbjuder henne städjobb och liknande dagjobb via Facebook, och som säger att de ska plocka upp henne i sin bil och köra henne till adressen eftersom ”det är så krångligt att hitta dit”. Hon har nekat hittills, men blir alltmer desperat och benägen att tro på dem som ”ändå verkar hyggliga”.

Ingen av dem är med i facket. Det enda de har hört om facket är att chansen att få jobb är ännu mindre om arbetsgivaren får höra att du är med.

Vad är det för värld vi ger våra unga?

Och då är C och M ändå ganska lyckligt lottade. De har tak över huvudet, familj och vänner. M får studiebidrag, C blir försörjd av sin familj. De talar svenska, ser bra ut, är kloka och trevliga. De är en del av prekariatet, men inte på det understa steget där de papperslösa och flyktingarna befinner sig, som Niklas Orrenius beskriver i reportageserien ”De osynliga”.

Men deras självförtroende är i botten. Liksom deras ekonomi. Jag läser gnälliga drapor om hur ungdomen nuförtiden bara blir latare, och gnisslar tänder. C och M, och säkert de allra flesta arbetslösa unga, är värda bättre! De är inte lata, de är desperata. Och de tror att det måste vara dem själva det är fel på, jag ser hur gnistan slocknar hos dem, långsamt men säkert är den på väg att dö helt.

Och här är jag tvungen att säga det som jag först skrev som rubrik, men strök för att jag tyckte att det lät för hårt. Men det är rena rama sanningen: Sådan är kapitalismen.

Och: Jävla skitsamhälle!

 

Vi måste prata om vaccin

Förra veckan hade jag med en text på ETC Debatt om att vaccinera, eller snarare om vaccindebatten. För att få plats i tidningen fick jag korta den från 14 000 tecken till 4 000 (på fyra timmar!) och antagligen blev den kortare texten, som du kan läsa här, mycket bättre. Men här följer orginaltexten!

Frågan om vi ska vaccinera våra barn eller inte är mycket viktig, men debatten liknar pajkastning, och det är barnen som förlorar.

Vem vet vad som är bäst för mitt barn? Det är en fråga som knappt går att besvara, men den belyser en skiljelinje i det svenska samhället. På ena sidan står de som anser att samhället är gott, att experterna vet bäst, att myndigheterna jobbar för det allmänna bästa. På andra sidan de som känner sig lurade, tvingade eller överkörda, av olika skäl. Var man står är ofta, men inte alltid, en fråga om samhällsklass. Som förälder är man extra sårbar och osäker, och det kan kännas som ett alltför stort ansvar att själv ta beslut om sitt eget och andra barns hälsa. Många varken kan, vill eller orkar forska själva – man har helt enkelt inget annat val än att lita på experterna.

Förvisso är Sverige ett gott samhälle på många sätt. Jag har snart tio års erfarenhet av att jobba inom svenska myndigheter, och min uppfattning är att de allra flesta vill göra gott. Men det betyder inte att de alltid vet bäst. Verkligheten är mer komplicerad än så. Även experter är bara människor. Vi påverkas av så många olika faktorer, och sanningen är ingen praktisk och stabil konstant, hur gärna vi än önskar att det skulle vara så.

Så i vår strävan efter det goda, omhändertagande samhället, efter en tillvaro där vi kan lita på och luta oss mot de gemensamma erfarenheterna, måste vi ännu ett tag till vara källkritiska, tänka själva och försöka göra så informerade val som möjligt. Och där behöver vi hjälpa varandra!

Mitt bidrag är det här: att börja bygga på en plattform för respektfull dialog. För diskussionen är superviktig. Inte i första hand om vacciner och mediciner i sig. Jag tycker visserligen inte att vacciner är guds gåva till mänskligheten. Som alla mediciner kan de överanvändas och användas fel, och vaccinets inverkan på den sänkta dödligheten i infektionssjukdomar är starkt överdriven, det kommer långt efter förbättrad folkhälsa och global ekonomi . Men det är en viktig uppfinning som har varit avgörande för att kraftigt minska förekomsten av vissa farsoter från stora delar av världen. Och det är en del av vår vardag. Liksom valet att vaccinera. Så det jag tycker att vi måste diskutera är hur vi ska vaccinera, med vilka vaccin, i vilka sammanhang. Och hur vi kan hjälpa varandra att göra våra val på ett informerat sätt, inte bara gapa-svälj.

Min egen utgångspunkt: jag tillhör de tveksamma. Mina fyra barn är vuxna nu, men när de var små valde vi att inte följa vaccinationsprogrammet. Det var inte lika kontroversiellt då (på 80- och 90-talet) som det är nu, men det ansågs absolut som udda. Att vaccinera sitt barn har varit självklart för de flesta svenska föräldrar sedan 40-talet (eller egentligen sedan 1800-talet om man räknar med smittkoppsympningarna). Men det har också funnits ett motstånd hos en del föräldrar, ända sedan 1800-talet, för vaccinationsfrågan är en sådan vattendelare.

Just nu är motsättningarna större än någonsin. Vaccinförespråkarna (sjukvården, pressen och de allra flesta föräldrar) känner sig hotade av vaccinmotståndarna, även om de är få. De är rädda att motståndet ska öka, de är irriterade på många av de ogenomtänkta argumenten, de är oroliga att den så kallade flockimmuniteten ska försvagas och att fler barn ska bli sjuka. Vaccinmotståndarna är som sagt få, bara några procent av befolkningen, men det finns ytterligare fler som är osäkra, de som ännu inte har bestämt sig och de som vill vaccinera, men inte enligt vaccinationsprogrammet. Många av dem känner sig hotade av vaccinförespråkarna, utpekade som oansvariga fast de kanske är mer pålästa än andra, oroade över det grupptryck som kanske slutar i gruppförtryck och i några fall oroliga för att vara utsatta för ett strukturellt, politiskt våld.

Respekten och viljan att diskutera lyser med sin frånvaro på båda sidor. Men de som gör mest skada i vaccinationsdebatten, enligt min uppfattning, är de så kallade ”skeptikerna” (som de kallar sig för att de är skeptiska till allt som de inte anser vara vetenskapligt bevisat, de är alltså för vaccin). Deras debatteknik är ofta högljudd och hånfull. Det verkar vara en medveten strategi – i USA har ”skeptiska” pro-vaccin-bloggare nyligen börjat uppmana till att skämma ut föräldrar som inte vill vaccinera och föreslå olika sätt att förlöjliga dem offentligt. Kanske ger det ”skeptikerna” en känsla av att vara smartare och bättre än andra, kanske också mer moraliskt högtstående. I vilket fall är det en dålig förutsättning för en viktig diskussion.

Många journalister bidrar också negativt till diskussionsklimatet. Dels när de spär på föräldrars rädsla för barnsjukdomar på ett överdrivet sätt, och dels när de motverkar den respektfulla dialogen genom att skriva raljant och tendensiöst om de som tvekar att vaccinera. Som till exempel när DN för några veckor sedan skrev på ledarplats att ”forskningen kan segra över epidemier, men aldrig slutgiltigt vinna över dem som gjort sig immuna mot fakta”. Alltså: de som är tveksamma till vacciner är obildbara, de, riskerar sina barns och andra barns liv av ren dumhet. Eller till och med ondska, om de har valt att med flit ”göra sig immuna” mot fakta. Tidningen Metro skrev häromdagen att de skulle ”avliva sju myter om vaccinationer”. Tyvärr var det en rörig artikel som möjligen avlivade en myt, inte sa något alls om det mesta och snarare gav bränsle åt de redan misstänksamma. Mässlingen målas upp som en överhängande fara i Sverige, och de som ifrågasätter risken pekas ut som ansvarslösa, farliga dårar.

Tonfallet börjar likna det som fanns i svensk press vid utbrottet av svininfluensa 2009, och som ledde till panik och upptrissade motsättningar mellan föräldrar. Då skrev en av Sveriges största kändisar i sin blogg: ”De som inte vaccinerar sina barn borde dö!”
En panik som delades av många, även inom myndigheterna. Och man fattade det olyckliga beslutet att använda ett i hög grad oprövat vaccin, Pandemrix, som visade sig ha oförutsedda och svåra biverkningar och som ödelade många människors liv.

Därför önskar jag att svenska journalister tar sitt ansvar och börjar skriva mer sakligt och korrekt om vaccin och barnsjukdomar, just nu särskilt om mässling. Mässling är en allvarlig sjukdom, precis som svininfluensan, men den behöver inte orsaka panik i ett land där de flesta är friska och välnärda. Många journalister drar i skräcktrådarna istället för att vara tydliga med fakta. Som till exempel när de skriver att ”mässlingen skördar liv” utan vidare förklaring. De hänvisar till WHO men verkar inte ha läst WHO-texten själva. Världshälsoorganisationen talar nämligen om hur mässling främst drabbar den som redan har ett nersatt immunförsvar, på grund av underliggande sjukdomar, undernäring eller liknande:

”Severe measles is more likely among poorly nourished young children, especially those with insufficient vitamin A, or whose immune systems have been weakened by HIV/AIDS or other diseases. In populations with high levels of malnutrition and a lack of adequate health care, up to 10% of measles cases result in death.”

”The overwhelming majority (more than 95%) of measles deaths occur in countries with low per capita incomes and weak health infrastructures.”

”Measles outbreaks can result in epidemics that cause many deaths, especially among young, malnourished children. In countries where measles has been largely eliminated, cases imported from other countries remain an important source of infection.”

Precis som det var med svininfluensan, där de få svenskar som faktiskt dog hade väldigt dålig hälsa redan innan. Stark oro är befogad i ett fåtal fall: vi andra måste hålla huvudet svalt och se hur vi kan hjälpa andra och varandra, utifrån våra olika förutsättningar, utan att utöva tvång och våld.

När jag fick mitt första barn för över 30 år sedan hade jag inte en tanke på att låta bli att vaccinera. Däremot ville jag veta att vaccinerna han skulle få var bra. Min morfar var läkare och min mamma journalist, jag var uppfostrad av båda att hålla mig informerad och själv ta ansvar för min hälsa. Men mina frågor möttes av höjda ögonbryn. Varför ville jag veta? Litade jag inte blint på läkarna? Vem trodde jag att jag var?
En enda läkare (en helt vanlig barnläkare på ett BVC i Göteborg) hade vänligheten att upplysa mig om att det fanns olika vaccin, att det var mycket kvicksilver i vissa vaccin, att det fanns föräldrar som valde att skjuta upp vissa vaccinationer några år för att barnens eget immunförsvar skulle ”hinna bli starkare”.

Detta gav mig något att tänka på. Jag fick tre barn till, och ännu mer anledning att sätta mig in i frågan om vacciners verkan. Jag läste många texter, intervjuade många föräldrar och läkare, benade i många rapporter och mycket statistik. Det jag kom fram till var att det inte går att säga säkert att alla barn gynnas av vaccinationsprogrammet. Enligt min uppfattning är detta fortfarande giltigt. Det finns vissa vacciner som troligen är mer eller mindre viktiga att ta och andra som troligen är mer eller mindre dåliga att ta. Det finns omständigheter som spelar roll för effekten av varje vaccin.

Därför måste jag som förälder göra ett så informerat val som möjligt när det gäller varje vaccin, varje vaccinationstillfälle, varje barn. Jobbigt! Men viktigt.

Vi valde alltså att vaccinera, men inte utifrån vaccinationsprogrammet. Vi väntade några år med att ge vissa vaccin, vi fick hjälp att hitta vaccin med mindre eller inget kvicksilver i eftersom alla de vanliga vaccinen då hade för mig oroande höga kvicksilverhalter. Vi var privilegierade nog, och prioriterade hårt, för att kunna ta oss den tid och energi som krävdes. Ändå var det ingen lätt sak att hitta en egen väg genom det öronbedövande larm av skrik, panik och propaganda som vaccindebatten förs i. Det är alltid svårt att behöva ta beslut själv. Som förälder är man extra osäker och de allra flesta vill helst bara att experterna ska tala om hur man ska göra.

Problemet med det är att det alltid kommer att finnas experter som säger emot varandra. Vetenskapen är fantastisk på många sätt men det finns ALLTID utrymme för tolkning, varianter och oväntade effekter. Att även seriösa forskare och kliniker kan ha olika uppfattningar kan bero på allt från ren övertygelse (det allra vanligaste skälet, tror jag) till grupptryck, ekonomisk ångest, psykologiska problem, helt omedvetna prioriteringar, kopplingar till industrier och så vidare.

Hur vi föräldrar än vänder oss så har vi ändan bak, och vi kommer ALDRIG att ha några garantier för att våra barn inte blir sjuka och dör, vare sig vi vaccinerar eller ej. Vi kommer troligen aldrig heller att få total klarhet i om det finns en koppling mellan vissa vaccin och vissa sjukdomar, om flockimmuniteten verkligen påverkas av vaccinationsgraden eller bara av immunitet på grund av genomgången sjukdom, om det är hälsosamt för (i övrigt friska) barn att få barnsjukdomarna, om vaccinet kan vara skadligt för vissa på grund av hur just deras kroppar och hjärnor är sammansatta, om hur stor risk det är att man smittar trots att man är vaccinerad. Och så vidare, och så vidare.

Vi kan alltså inte få några entydiga svar på vissa frågor. Ändå måste vi fatta beslut, även när vi känner oss ensammast i världen. Därför är det enda vi kan göra att ta del av så mycket information vi kan, vara så källkritiska som möjligt – och sedan hålla tummarna.

Därför är vaccindiskussionen föräldrar emellan, och den mellan föräldrar och sjukvården, och mellan myndigheter och medborgare, enormt viktig. Föräldrar måste kunna stötta varandra i att göra informerade val. Sjukvården och myndigheterna måste stötta föräldrarna i att göra informerade val. Val som naturligtvis aldrig kan se exakt likadana ut, eftersom alla föräldrar har sina egna erfarenheter, olika alla andras. Men som alltid görs med barnets bästa som mål. Vi måste utgå från att vi kommer att välja olika, och se hur vi ändå kan leva sida vid sida.

Därför måste vi rikta vår oro åt rätt håll! Inte slå varandra i huvudet utan hjälpas åt att ställa krav på myndigheterna, medierna och företagen. Krav på att alla vaccin ska vara grundligt testade innan de används, och att etiska regler gäller för testning. Att myndigheternas beslut ska vara helt öppna och ärliga. Att alla kopplingar mellan läkemedelsföretagen och sjukvården ska synliggöras och problematiseras.

Vi måste diskutera hur samhället och våra rutiner kan göra oss sjukare eller hjälpa oss att vara friska. Hur allvarlig är till exempel karensdagen för folkhälsan? Hur kan näringslivet, arbetsgivarna och myndigheterna bidra till att vi får vila mer, äta bättre och ta hand om oss på ett hållbart sätt?
Hur kan vi själva ta ansvar för att stärka vårt eget immunförsvar, så att vi inte blir sjuka lika lätt, inte drabbas så hårt av sjukdomar vi ändå får? Hur kan vi se till att inte smitta andra om vi ändå blir sjuka? Hur skyddar vi de med autoimmuna sjukdomar och andra särskilda förutsättningar?

Om vi inte vänder vaccindebatten till något konstruktivt nu, genast, är jag rädd att vi kommer att landa i en situation där föräldrar tvingas fatta ofrivilliga eller ogenomtänkta beslut. För våra barns skull måste vi börja lyssna på varandra, med respekt.

Laglottsskyddet är en illusion

Programmet ”Efter tio” i TV4 har haft tema ”arv” och bjöd in först Björn af Kleen (med Erik af Petersens) och sen mig för att prata om arvsrätt.

Det blev lite missförstånd när jag kom dit, jag hade blivit tillfrågad av programmets redaktörer om jag ville kommentera den nya arvslagen som kommer i höst som rör svenskar som bor (eller äger) i utlandet. Den öppnar ännu flera möjligheter för de som vill göra sina barn arvlösa, och jag ville gärna diskutera den frågan generellt. Men när jag satt hos Malou i studion hade de ändrat sig om upplägget, och det blev egentligen bara en intervju om den arvstvist som jag var inblandad i. Så jag tänkte skriva helt kort här det jag egentligen hade hoppats få prata om!

Experten som citeras i artikeln säger ”Vi har ju en laglott i Sverige, vilket innebär att man inte kan testamentera bort barnens arv”.

Laglott är en lagstadgad rätt för bröstarvinge att ärva hälften av sin arvslott. 7 kap. 1 § står detta i. Genom denna bestämmelse anses att bröstarvinge fått skydd för åtminstone hälften av vad bröstarvingen skulle ha rätt till enligt lag” säger Wikipedia.

Det vill säga: du kan testamentera hälften av dina tillgångar till ett katthem om du vill, eller till bara ett av dina barn, men den andra hälften är laglotten och den ska alla barn få dela lika på. Så är det bara. Punkt slut.

Alla vanliga människor som jag har pratat med om laglottsskyddet tror att det är väldigt starkt, och att man som svensk inte kan göra ett barn arvlöst. För i Sverige har tanken om laglott funnits sedan medeltiden. Troligen, och bland annat, för att söner ärvde betydligt mer än döttrar. I den lagbok som skrevs 1734 står det i ärvdabalken att söner som var bosatta på landet ärvde dubbelt så mycket som sina systrar. De som bodde i en stad ärvde lika mycket. För att reglera detta skrevs en förordning 1845 som sa att son och dotter alltid skulle ärva lika mycket – men reglerna om vad man kunde testamentera bort, och hur mycket, var otydliga. En ny förordning 1957 ersatte dem, och det blev tydligare fastslaget att söner och döttrar i normalfallet skulle ärva lika, och att man i normalfallet inte skulle få kringgå denna princip genom att skriva ett testamente.

Tanken med laglottslagen från 1957 är alltså att garantera bröstarvingars rätt till arv, och se till att det inte blir orättvisa mellan bröstarvingarna. Och den har i stort sett varit oförändrad sen dess.

Så det är kanske inte så konstigt att de flesta tror att det är en vattentät lag. Men det är den ju inte! Det finns många olika tricks för att slingra sig undan laglottslagen, som i mitt fall där advokaterna sa att viss egendom inte kan ärvas av oäkta barn. Eller man kan skriva över sina tillgångar på sin man/fru, som gåva och enskild egendom. Eller man kan skriva ett brev till det barn man vill favorisera (om man till exempel vill att det yngsta barnet ska få ärva huset, men inte det äldsta) där man låter det framgå tydligt att man vill bli av med huset för att det är så jobbigt att ta hand om det. Enligt en ansedd advokat jag pratade med är detta ett effektivt sätt, eftersom det andra syskonet i de allra flesta fall böjer sig för förälderns vilja och låter bli att tvista när de får se brevet (”ett fult, men effektivt knep”, kallade han det). Eller så kan man metodiskt överföra förmögenhet och värde genom gåvor under lång tid. Och den nya ”utlandslagen” är ännu ett tricks.

Jag tycker att det här är fel. Antingen ska arvslagen vara lika för alla, eller så kan man slopa den helt och hållet. Att säga att ”laglotten gäller” och samtidigt ha en massa kryphål i den, som framförallt rika människor kan använda sig av, är inte rätt.

Den svenska arvslagstiftningen är naturligtvis inte den enda möjliga. Det finns andra sätt som kanske också kan fungera. Jag gillar till exempel idén att all egendom som finns kvar när någon dör ska tillfalla en statlig fond, som delar ut en summa till alla som förlorar en förälder, lika mycket till alla. Ett annat förslag är att vi tar bort arv helt och hållet och att all egendom som blir över när någon dör går till att utplåna fattigdomen, eller till valfritt välgörande ändamål.

Men OM det ska fortsätta att vara så att föräldrarnas egendom ska övergå till barnen så måste det vara rättvist. Har du satt ett barn till världen så får du ta ansvar för det. (Här är en jättebra text om varför lagen behöver fortsätta att skydda särkullbarn.)

De som vill ta bort laglotten brukar antingen argumentera på en politisk nivå: att den allra viktigaste principen är att alla ska få göra vad de vill med sina egna pengar. Det brukar formuleras ungefär att ”laglotten medför inskränkningar i form av begränsningar i människans möjlighet att själv få bestämma över sin egendom efter döden”. Alltså att det viktigaste är att man ska få fortsätta att bestämma över sina älskade pengar, även efter sin död!

Jag skulle vilja påstå att den uppfattningen, att äganderätten är det heligaste av allt heligt, präglar svensk lagstiftning generellt. Det är inte för inte den kallas Sveriges Rikas Lag, bakom sin rygg.

Det andra argumentet kommer från de som vill se arvet som en belöning. De menar att det är fel att man ska tvingas ge sina pengar (efter sin död) till barn som varit respektlösa, inte hållit kontakten, varit odugliga bla bla.

Men det de missar TOTALT då är att denna lagstiftning kommit till som en generell princip, för att skydda alla, utan undantag. Då kan man inte göra egna lagar för sig själv, bara för att man gillar sitt ena barn bättre än det andra, eller av något åsiktspolitiskt eller ekonomiskt skäl. Utan då får man finna sig i att så här funkar lagen, lika för alla.

Det var mina tankar om detta. Vad tänker du?

 

Malou ”Efter tio” fredag 27 februari 2015

 

Zombieinvasionen är redan här

När svenska och amerikanska myndigheter informerar om hur du bäst skyddar dig mot en zombieattack känner jag mig inte särskilt orolig, jag har mest tyckt att zombier och vampyrer är ganska tråkiga. Men igår insåg jag att de odöda redan finns ibland oss. Och de här zombierna är oroande på riktigt!

Ett fåtal av överväldigande många empatibefriade kommentarer

Jag skriver inte det här för att raljera, jag menar inte att alla som tycker att en nioåring kan förtjäna att få spö av en vuxen bjässe till man är totalt döda inombords eller att de livnär sig på att äta små barn. Men jag tror på riktigt att många av de som kommenterar så här, på nätet eller privat, har en farligt låg nivå av empati. i många fall säkert för att de inte har fått särskilt mycket empati själva – det man inte har fått känna själv kan man inte få andra att känna.

 

PS: precis som troll och älvor finns på riktigt vilket jag skrev om här, när internettroll fortfarande inte var ett känt begrepp i Sverige.

Rasisterna har rätt: det finns ingen rasism

Vad trött jag är på den här senaste grejen, att rasisterna förnekar sin rasism. Helt korrekt utifrån sin egen ståndpunkt att de inte är såna där gammeldags frenologer som delade in människor efter skallstorlek och annat bs. MEN DET ÄR INTE DET VI PRATAR OM. Vi pratar om det som kallades främlingshat eller främlingsrädsla för inte så länge sen, tills några påpekade att många av de som hatas inte alls är främlingar. Det är att blanda ihop orsak och verkan tycker jag, för de som hatar gör ju det för att de upplever tex annan hudfärg som främmande, det är förstås bara så i deras små förtorkade huvuden men det är fortfarande så de tänker. Hursomhelst, vi slutade säga främlingshat och återgick till att kalla det rasism, vilket var olyckligt för varenda rasistiska fårskalle vet att spela Inte-rasist-kortet. Istället pratar de om nationer, kulturer, traditioner – bara för att det fortfarande går att komma undan med, eftersom vi inte använder kulturalist, nationalist eller traditionalist på samma sätt som vi använder ordet rasist till att betyda ”någon som har fördomar om andras ras”.
Här är ett exempel: SR/Ekot intervjuar en man som är admin i Facebookgruppen ”Nej till tiggare i Sverige”. Det blir snabbt uppenbart att personen i fråga är främlingsfientlig och har rasistiska åsikter, till exempel i följande svar:

Varför kallar era medlemmar de som tigger för smuts, kackerlackor och parasiter?
Tiggeri är en sak som upprör folk och alla har inte perfekt svenska eller journalistutbildning utan är helt vanligt folk. Därför kan språket och inläggen uppfattas som vulgära men det är av desperationen att inte kunna uttrycka sig på ett bra sätt som gör att är vissa inlägg blir dåligt formulerade.
Uttryck som zigenarplågan, tattarplågan, smutz, parasit, kackerlackor, råttor och pack, det är inga ord som jag själv skulle använda men ska man börja censurera olika ord och texter så är det censur. Vi är fria människor och vi får uttrycka vad vill.

Men naturligtvis är inte gruppen rasistisk enligt denna plattnacke. Han säger att

Rasism är inte tillåtet i någon form i gruppen. Men det är tillåtet att framföra och debattera olika kulturer. Rasism är ett ord som gärna journalister och politiker använder för att döda en debatt och visa sig lite finare än alla andra.

Som sagt!

rolling eyes mary
Jag hörde ett förslag om att börja kalla det ”rasistiska handlingar” och ”rasistiska åsikter” i stället för rasism, men jag ser verkligen inte hur det skulle hjälpa om jag nu vill påkalla uppmärksamhet till ett visst beteende.

Samtidigt är jag tudelad. Egentligen tror jag det vore bättre att skippa allt namn-kallande, polarisering och skanderande (inte minst för att det skulle låta så lamt att skandera INGA PERSONER SOM UTFÖR RASISTISKA HANDLINGAR PÅ VÅRA GATOR). Att bara fokusera på att hitta lösningar istället.