Att orka höja rösten

Jag grät i morse när jag läste Kristian Petris berättelse om sin pappas sista dagar i äldrevården. Precis som jag grät av ilska och sorg när jag läste  Jonas Gardells krönika Vad väger en kissblöja?, och Inger Edelfeldts text om vårdvalsen. För att det kan vara precis så illa när man har en gammal och sjuk förälder. För att det kan vara ännu värre.

Sen tänkte jag på något annat. På hur mycket jag bråkade och höll på, för att min mamma skulle få rimligt god vård. För att hon skulle få komma bort från Tanto servicehus till Ersta till exempel. För att hon skulle få stanna kvar på sjukhuset några dagar till när hon knappt var kontaktbar efter sin operation. För att sjuksköterskan på Tanto inte skulle glömma att ge henne medicinerna. För att de skulle se till att inte liggsåret blev värre så att hon måste amputera andra benet också. Och så vidare och så vidare. Jag ringde, tjatade, skällde, pratade högt och argt med läkare i sjukhuskorridoren, skrev och överklagade, lämnade meddelanden, gick på möten, var besvärlig.

Och varje gång tänkte jag på alla som inte vågar bråka. Alla som är för väluppfostrade, eller som är rädda för att det ska bli värre för deras anhöriga om de ställer krav. Jag var också rädd för det, men jag kände inte att jag hade något val. Dessutom är jag van att vara envis och ifrågasätta. Jag vet att det nästan alltid är rätt, fast det kan vara obehagligt.

Det finns de som engagerar sig mycket mer än jag gjorde, som vågar vara ännu tuffare Men de allra flesta gör inte det, de bara hoppas att det ska finnas nån rättvisa, att det ska bli bra till slut.

Och så blir det inte det.

Vi måste hjälpa varandra att bråka!

Skoja bara

I fredags morse stod jag i en fullpackad tunnelbanevagn, på väg till jobbet. Framför mig stod en barnvagn med en påpälsad treåring i. Pappan, en söderhipster med keps och tv-glasögon satt på sätet bredvid. Treåringen babblade på på treåringars vis:

– Pappa, titta!
– Mhm.
– Pappa, titta!
– Pappa är trött.
– Va?
– Pappa är trött.
– Sova på jobbet?
– Haha ja det skulle vara skönt men det får man inte. Jag får nog köpa en Red Bull istället.
– Va?
– Jag får nog köpa en Red Bull istället.
– Va?
– Jag får nog köpa en Red Bull istället.
– Pappa köpa … sova … sova … köpa säng!
– Nu ska vi snart gå av.
– Vill inte gå av …
– Vi ska gå till dagis, det blir väl kul?
– Neejeeee vill inteeee …
– Gillar du inte dagis?
– Nej!
– Men du som alltid brukar leka där med Emma och Sigge.
– NEJ!
– Nehe så du brukar bara sitta där hela dagarna och göra ingenting.
– Va?
– Så du brukar bara sitta där hela dagarna och göra ingenting.
– Va?
– (med löjlig röst) Vasaru?
– Va?
– (med löjlig röst) Vasaru?
– Va?
– (med löjlig röst) Vasaru?

Jag fick bita ihop för att inte skrika SKÄRP DIG! till pappan. Det var som att se Kenny Starfighter fast på riktigt. Han verkade inte elak, bara helt okänslig för sitt barns sätt att kommunicera. Kanske han skämdes lite för att svara på barnets frågor, om han hade varit en 50-talspappa kanske han hade sagt till barnet ”Tyst nu Tommy, det där pratar vi om när vi kommer hem.”

Men nu var han en typisk 70-talspappa, och är det nånting som är typiskt för sjuttiotalister så är det att de knappt kan prata utan att vara ironiska. Helt obegripligt för oss gamlingar, men de kan sitta genom en hel middag och säga de mest häpnadsväckande saker till varandra utan att någon höjer ett ögonbryn. 70-talisterna har gett deadpan ett ansikte, så att säga.

När mina kids var små stod det i alla handböcker att barn inte kunde förstå ironi förrän de var 13 år. Nu finns det forskning som tyder på att vissa barn kan hantera ironi redan när de är så små som fyra år, om det inte är fråga om ren sarkasm. Men jag vet inte jag. Att många barn har sinne för humor väldigt tidigt är en sak, och det finns säkert ungar som är vana och fattar även ironi. Men ändå!

Det här är ingen allmän dissning av föräldrar som är födda 1970–1979. Av vad jag har sett är nog sjuttisarna på många vis bättre föräldrar än vad vi var: coolare, mjukare och mer jämlika med sina barn. De verkar lyssna och ha stor respekt för vad barnen vill.

Så därför undrar jag: hur går det ihop med ironi och underskruvar? Är Kennypappor och Kennymammor typiska moderna föräldrar, lika vanliga som lattemammor och lattepappor? Och kommer det isåfall att driva Generation Z till terapisofforna? Vad tänker ni?

Smärta, hjärta

Häromnatten låg jag vaken och kände att mitt hjärta var alldeles ömt, som om det hade fått ta en massa smällar och fått blåmärken. På sätt och vis är det sant: jag har begravt min mamma, min morbror och pappan till tre av mina gudbarn i år. Tre begravningar på sju månader är mycket, det känns. Och det var sant som folk sa till mig i somras: att sorgen kommer sen, efter begravningen, när allt praktiskt är över. Kanske inte så mycket sorg över att min mamma inte är kvar i det här livet längre. Hon var gammal och hade levt ett långt, intressant liv, och jag känner mig rätt säker på att hon är på en bra plats nu. Men sorg över alltings förgänglighet. Höstlöv, skymning, vemod … Ibland när jag möter en gammal tant eller farbror på gatan blir jag orolig att de ska ramla ihop och dö. Livet går för fort.

Så där låg jag med mitt värkande hjärta och tänkte att fan, tänk om jag aldrig blir glad igen. Nu när jag äntligen har vant mig vid att vara glad. När jag var liten var jag rädd för allting, och som tonåring deppig och angstig. Men med tiden har jag blivit optimist. Till min häpnad. Mitt inre har liksom förvandlats från bly till kork – jag kan fortfarande deppa, men sen flyter jag upp igen. Tänk om det är slut med det nu?

Men igår började det kännas lite ljusare igen. Idag var också en bra dag. Det ordnar sig nog.

Så beredd man nu kan vara

Häromnatten drömde jag att jag satt vid min mammas säng och pratade med henne. Hon var frisk och glad och pratade bra. Jag kramade om henne. När jag vaknade var jag fortfarande glad, inte förrän jag satte på tekokaren kom jag på att det bara var en dröm.

Tre timmar senare ringde läkaren på sjukhemmet där hon bor, och sa: ”Du måste förbereda dig på att det kan vara slut snart”.

Läkaren sa att min mamma tynar bort. Det är inget akut, hon har ingen feber eller ont, men alla värden sjunker. Antagligen är det bara reservkrafterna kvar. Och när de tar slut så är det slut. Det kan ta timmar, dagar, veckor eller månader – ingen vet.

”Men om du vill prata med henne om nånting behöver du göra det nu”, sa doktorn.

Jag har suttit hos henne en stund varannan dag sedan dess, och jag har mobilen på dygnet runt ifall de skulle ringa. Men när jag träffar henne känns det ganska lugnt. Hon sover mest, men om hon är vaken när jag eller barnen kommer så ler hon, och hälsar med svag röst. Första dagen satt jag i flera timmar medan hon sov, och funderade på vad jag borde säga. Jag kom fram till att det inte är något särskilt. När min pappa dog hade jag en hel del på hjärtat, men så är det inte nu.

Min mamma och jag har inte haft det lätt tillsammans. Vi har bråkat otroligt mycket. Men vi har också älskat varandra mycket, och jag är inte alls arg på henne längre. Vi är bortom det. Till slut är allting ändå som det är.

Sanningen om sjuttitalisterna

Såg Henrik Schyfferts föreställning The 90’s igår. Den var bra, överraskande ärlig och rolig. Jag som är född 62 kände igen mig i många detaljer, och fick många ledtrådar till hur vi som är födda på 60- och 70-talen har präglats av tidsandan.

Men jag hade hoppats att få veta mer om varför sjuttitalisterna är så … lågintensiva.

Det är någonting jag har insett alldeles nyligen. Jag känner ganska många som är födda på 70-talet, men umgås oftast med 60- och 80-talister. Men just i år har jag varit på tre tillställningar, varav två middagar, där jag var den enda över 35. Trevliga kvällar, med trevliga människor. Ni som är födda på 70-talet är generellt väldigt väluppfostrade, artiga och vänliga. Ni är hyfsat framgångsrika, smarta och roliga. Här har vi den där berömda ironin. Ni kan föra långa samtal utan att höja ett ögonbryn, och så visar det sig att det bara var på skämt.
Men det är väldigt stillsamt. Ni är lågintensiva. Det händer liksom inget!

Brevid er verkar vi sextitalister som druckna dårar. Vi höjer rösten, eller skriker i mun på varandra på våra middagar, innan vi ens har börjat dricka. Vi spiller ut saker, skrattar så vi ramlar av stolen och blir dödligt osams över småsaker. Vi är inte särskilt lyckade, men vi är lyckliga (eller olyckliga) så att det syns och hörs. Egotrippade, finns det de som säger.

När jag upptäckte det här blev jag lite orolig. Varför är ni så tysta? Är sjuttitalisterna en förtryckt generation? Får ni inget utrymme? Är ni klämda mellan oss bullriga, besvärliga sextitalister och våra känslosamma, kaxiga åttitalsbarn? Har det att göra med att ni är den första dagisgenerationen? Måste ni hävda er genom att bli rikare än vi? Eller är jag helt ute och cyklar?

PS Rubriken skulle egentligen ha varit ”Spaningen om 70-talisterna”, men det lät så lamt.

PPS Det här handlar inte om just dig! Utan om de andra.

PPPS Inget av ovanstående är ironiskt. Jag vill gärna ha riktiga svar.

PPPPS Uppdatering: Bloggvärldsbloggen har just nu tema: ålder. Håll utkik efter fler ålderstankar där!

Heja unga föräldrar!

Idag har jag gått och tänkt på alla fördelar som finns med att vara ung förälder.

– Man är stark och energisk när man är ung

– Man har inte hunnit vänja sig vid att bara behöva ta hänsyn till sig själv – det blir inte en lika stor omställning att sätta bebisens behov främst

– Man behöver inte ge upp ett intressant jobb och karriär

hej du!– Man är inte lika ängslig

– Man tycker inte att föräldraskapet är så märkvärdigt

– Man är fortfarande öppen för att lära sig

– Graviditet, förlossning och amning är ofta mycket lättare när man är mellan 15 och 25

– Man har lätt att bli med barn, och hinner få fler om man vill ge barnet syskon

– Ens egna föräldrar är inte för gamla för att hjälpa till och vara delaktiga

– När barnen blir tonåringar är inte åldersskillnaden så enorm

– När barnen flyttar hemifrån har man fortfarande ett långt liv kvar för att resa och göra roliga saker

– När man får barnbarn är man fortfarande tillräckligt stark för att orka vara tillsammans med dem och ta hand om dem

Grattis alla som blir unga föräldrar!

Medelåldersgrisen

Var på Författarcentrums vårmingel för ett ett tag sen. Fick cykla omkring i Östermalmskvarteren flera varv innan jag hittade det, lilla Stenbocksgatan ligger väl gömd. Därinne var det mest tanter, jättetrevliga tanter, och en och annan farbror. Tre av tanterna omringade mig och vi pratade om bokförlag, konst, barn och barnbarn. När jag sa att jag var 45 år blev de helt häpna.
– Va! Vi trodde att du var mycket yngre! Du rör dig så ungdomligt!
– Ehh … hurdå?
– Du håller din jacka så här, visade den ena damen och höll sin jackärm i handen.

Ett ungdomligt grepp: tröj- eller jackärmen drages ned och hålles mot handflatan med ett lätt tryck av fingrarna.

Det fick mig att fundera. För ett par veckor sen satt jag på tunnelbanan och lyssnade på två tonårsbrudar som kritiskt granskade reklamen för Rolling Stones nya skiva Shine a light.

Den gamle och magen

– T-shirt och tajta jeans, sa den ena tjejen och rynkade på sin lilla näsa. – Han är väl ändå över femti. Eller sexti.
Den andra skakade sorgset på huvudet.
– Medelålderskris. De kan inte acceptera att de är gamla helt enkelt.

– Meh! ville jag ropa, men var tvungen att gå av i samma nu då tåget nått min destination Mariatorget. – Hallå! hade jag sagt annars. – Det var vi, eller de menar jag, som uppfann tajta jeans och t-shirt. Ni bara härmas ju! Kan väl inte vi hjälpa att ni inte kan komma på nåt eget. Jeans, tatueringar, Star Wars: det mesta fanns innan ni var påtänkta ens.
Men det vet ni inte. Ni tror (precis som vi gjorde i er ålder) att det är ni som har hittat på ALLTING själva. Och så tittar ni på oss, som bara fortsätter att se ut som vi alltid gjort, med våra jeans och våra munkjackor. Och så skakar ni sorgset på era lockiga huvuden och mumlar medelålderskris.

Tillochmed bilar fanns det förr i tiden. James Dean fanns också, ett kort men underbart ögonblick. Sniff.

Men sen började jag undra. Vi kanske är den första generationen som inte svidar om till medelålderskläder när vi kommer i medelåldern? Kan det vara så? Var det annorlunda förr? Fanns det liksom en viss ålder då man förväntades börja klä sig som en tant eller farbror? Är det isåfall förklaringen till att alla tanter och farbröder klär sig som gamla tanter och farbröder? Eller ser de likadana ut som de alltid gjort? Och vad är medelåldern förresten?

Andra bloggar om: , , , , ,