När äpplena tystnar

Fick syn på en bild i pappersupplagan av DN/Ekonomi idag, en högt uppsatt vd och inflytelserik man med godmodigt utseende som just nu är väldigt aktuell.
Som alltid när jag ser honom påminns jag om en kuslig upplevelse, ett möte jag hade med honom i slutet av 1998.

IT-bubblan hade ännu inte spruckit men det fanns många som tvivlade. Vårt lilla medieföretag drev ett community för föräldrar. Vår partner i ett joint venture var ett betydligt större jättemegastort medieföretag, som nu plötsligt fått kalla fötter och skulle lägga ner alla sina internetsatsningar. Vid ett stort möte i en trång konferenslokal hade vi och ett tiotal andra småföretag fått veta att vi inte längre kunde räkna med någon finansiering från storkoncernens sida. Det var tack och adjö i några snabba powerpointbilder: här är vi tillsammans, här är ni på egen hand. Lycka till!

Nu hade vi blivit kallade till ett möte med den nytillsatte vd:n för koncernens online-avdelning, en kille som kallades ”Städaren” för sin förmåga att effektivt sopa bort de mindre lönsamma projekten och personerna i alla företag han kom till. Vi visste att de andra som samarbetat i onlineprojekt med storföretaget hade fått sina avtal avslutade abrupt och utan att få ett öre med sig på vägen – några hade till och med fått betala.

Vi var ganska oerfarna som affärspersoner. Vi var ganska nervösa.

Fem minuter före utsatt tid kom vi till möteslokalen, ett litet rum i slutet av en lång korridor två våningar under jord. Ingen var där när vi kom. Det gick inte att tända ljuset i rummet men korridoren var upplyst och gav ett skumt sken in genom glasfönstret i dörren.

Fem minuter gick, tio minuter. En kvart. Plötsligt dyker han upp i slutet av korridoren. Städaren. Han är lång och går med långa, långsamma steg. Han äter på ett äpple.

När han kommer in i rummet och slår sig ner mittemot oss vid bordet äter han fortfarande på äpplet. Det är ett stort, grönt äpple. Varje tugga krasar högt. Vi stirrar som förhäxade medan han äter upp hela äpplet, till och med kärnhuset och stjälken.

När Städaren ätit upp hela äpplet tar han fram sina avtal och börjar förhandla med oss. Troligen var han säker på att ha fått oss paralyserade av skräck, viljesvaga. Men vi hade ett äss i rockärmen och en god vän som pluggade affärsjuridik, så vi gick från mötet betydligt rikare än när vi kom.
Men det är en annan historia.

Hursomhelst kan jag inte se på den där bilden i DN utan att tänka på Hannibal, förlåt äppelätaren i det skumt upplysta rummet.

2 thoughts on “När äpplena tystnar

  1. Anonyma A says:

    Jag har också haft med JK att göra, fast några år tidigare på en annan ort i Sverige. Han körde med äppelgrejen redan då.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *