Bakom uniformen finns rädslan kvar

Rektorn för en friskola på Söder i Stockholm funderar på att införa skoluniform. Inget av mina barn går på den här skolan, men alla känner till den. Den anses vara en snobbskola och vi känner till att skolan har stränga regler, genomsnittligt sett höga betyg och en kontroversiell syn på vad som är passande klädsel för barn.

Min femtonåriga dotter tycker att skoluniform verkar vara en ganska bra idé.
– Om vi hade det på min skola skulle jag inte behöva fundera varje dag på vad jag ska ha på mig, säger hon.
Hon har en egen stil som skiljer sig från den allmänna stilen på hennes skola och tycker att hon blir utstirrad ganska ofta.
– Om alla hade skoluniform skulle jag ju slippa det, påpekar hon.

Invändningen att hon lika gärna skulle kunna börja klä sig ”som alla andra” för att slippa bli uttittad förkastar hon, med all rätt. Om hon får välja mellan att ha en uniform som alla måste ha för att skolan har bestämt det, eller att ha en klädstil som har bestämts av majoriteten, väljer hon naturligtvis skoluniformen. Då har ju inte bara hon tvingats ändra stil, det är inte bara hon som är fel från början.

Jag tänker på min egen skoltid och ryser. Jag gick på en riktig snobbskola i högstadiet, inte för att jag var en snobb utan för att min klass från en helt vanlig skola hade placerats där av skoladministrativa skäl. Där hade ALLA, utom jag och en till tjej, dyra märkeskläder. Det var LaCoste-tröjor, Catalinajackor och jeans från Gul&Blå som gällde. Allt annat var töntigt och jag hatade att vara en tönt, att vi inte hade råd att köpa de riktiga märkena. Jag hade gladeligen offrat en arm för en riktig Catalinajacka, för att inte känna mig utanför. (När min mamma till slut hittade en Catalinajacka på rea och köpte den till mig var det förstås redan ute med Catalina. Livet var för jävligt.)

Så jag kan köpa femtonåringens argument. Men hennes storebror som går andra året på gymnasiet är av helt motsatt uppfattning. Han är en övertygad individualist och anser att man inte kan tumma på individens rätt att klä sig som den vill, bara för att det kan innebära konflikter som drabbar vissa osäkra personer.
– Det är de konflikterna som är problemet, inte kläderna, säger han.
– Om det uppstår konflikter på grund av att folk är olika så är det väl det man ska ta itu med?

Jag håller nog med om det. Skoluniform är ingen dålig idé, men det är ingen lösning på problemen i skolan. Det är en snabbfix, en smitväg för att komma undan det riktiga och svåra arbetet med att få elever att acceptera varandra som de är.

Visserligen har den här friskolan en helt annan infallsvinkel; de talar inte alls om elever som mobbas på grund av att de har fel sorts kläder. Istället menar rektorn där att ”en extrem klädstil kan störa undervisningen”. Alltså att om en tjej kommer med alltför urringad tröja, eller för stora örhängen, eller om en elev är överdrivet piercad eller har för randiga byxor så drar det uppmärksamheten till sig och rubbar det fokus på studier som eleverna på Maria Elementar bör ha.
Jag har inget att invända mot resonemanget, och för övrigt får en friskola ha vilka regler de vill (inom ramarna för Skolverkets stadgar förstås).

Men jag tycker ändå att förbudet mot en viss sorts kläder, eller påbudet av skoluniform, bara är att sopa problemen under mattan.
Tänk engelska internatskolor: uniformer OCH pennalism.

När min äldste son började på högstadiet hamnade han i en skola där mobbning var mycket vanligt. Med sin punkiga stil blev han trakasserad av de ledande mobbarna på skolan som själva klädde sig som nynazister. Rektorn på den skolan löste problemet genom att förbjuda alla typer av nazistsymboler. Det hjälpte förstås inte. De ”hårda tagen” mot mobbarna hade ingen verklig effekt; åsikterna gömdes under ytan men fortsatte att ta sig lika våldsamma uttryck.

Hade den skolans rektor varit tuff på riktigt hade hon involverat hela skolan, alla elever och alla lärare, i öppna konfrontationer, debatter, diskussioner och konfliktlösning. Upp med eländet i ljuset. Inte utestänga och fördöma, men diskutera, få folk att tänka, känna och diskutera.

Till sist: Den där andra tjejen, hon på min äckliga snobbskola, hon som inte hade märkeskläder: Hanna hette hon, men kallades för Kommunisten. Hon hade runda glasögon och ett ATOMKRAFT? NEJ TACK!-märke på mahjongjackan. Jag vet inte hur många gånger hon blev retad och slagen för sin stil, men det var ofta. Ändå fortsatte hon att komma i sina manchesterkläder, osminkad och med rakt hår. Varje dag. Till skillnad från mig och alla andra mesar i den där skolan vågade hon vägra uniform.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *