Fredagsfyra om föräldraskap

Jag upptäckte just en fredagsfyra som redan har susat förbi men som jag tänkte hejda i flykten och svara på ändå, eftersom det är ett så förtjusande och fascinerande och förvirrande ämne, nämligen föräldraskap. Jag har läst flera av svaren och förundras över hur säkra och övertygade många låter …

1. Vilket förhållningssätt skall man ha mot sitt barn? Sträng lärare, kompis, förebild eller något annat?

Ja, den som det visste. Jag tror att man ska vara sig själv, men uppmärksam på sina brister och öppen för förändring. Det är ju toppen om man kan vara och göra rätt utan att behöva fundera på det, men så är det inte alltid för mig. När jag ser på andra föräldrar tycker jag mig se att de som själva har fått en fungerande uppfostran själva blir bra uppfostrare – de är stränga eller coola när det passar, utan att grubbla så mycket på vilket.

Det finns ett citat jag gillar: ”Innan jag gifte mig hade jag sex teorier om barnuppfostran. Nu har jag sex barn och inga teorier.” Det var den vise earlen av Rochester som sa så, luttrad av livet och ungarna. Jag känner igen mig lite i det – när min första son var liten var jag så himla noga med allting; när fyran växte upp var det mera hipp som happ. Dels för att det inte fanns lika mycket tid att vara noga, dels för att jag hade upptäckt att det är roligare att säga ja än nej.

Men det är ju inte bara så enkelt som att säja ja och nej vid olika tillfällen. Man säjer ganska ofta fel om man inte passar sig. Man kanske säger nej för att man tror att alla andra säger nej, eller för att ens egen mamma skulle ha sagt nej. Man kanske säger ja för att man inte orkar bråka eller för att man vill få en billig poäng, eller för någon annan korkad anledning som ligger djupt därinne och försöker göra sig osynlig.

När mina barn var ganska små hörde jag en gång en kompis’ kompis prata med sin femtonåring i telefon. ”Men guuu!” skrek hon till dottern. ”Sa han verkligen så? Du är inte kloook! Jaja, du får väl stanna där då, men imorgon kväll är du hemma!” Jag minns att jag tänkte att jag ALDRIG skulle bli en så jönsig kompis-morsa. Nu har jag en femtonåring som kan vara ganska så avvisande när hon vill, så när hon pratar snällt med mig i telefonen faller jag pladask. Bara en sträng blick från hennes pappa får mig att komma tillbaka till verkligheten och kräva att hon ska hålla sig till den tid vi kommit överens om.

2. Vems ansvar är det och hur rättar man till det om man uppfattar att ens barn börjar komma snett?

Vad är det att komma snett? Pratar vi om slarv i skolan, konstiga politiska åsikter, konstiga frisyrer, tjuvröka eller sniffa lim? Menar vi när ungen försöker spela tuff, eller när den känner sig missanpassad och ledsen?

Jag tycker nog att devisen ”alla barn är allas barn” gäller, det vill säga att det är dens ansvar som gillar barnet i fråga. Samtidigt måste man låta barnen ta ganska stort ansvar för sig själva (inte min starka sida). Och till sist måste man lära sig att balansera mellan nödvändigt ingripande och respekt för integriteten. Puh. Vem sa att det är lätt att vara förälder?

3. Är det en rättighet att ha barn?

Nä, men det är det väl ingen som tror. Däremot verkar det som om många tror att de har rätt att vara hur de vill mot sina barn. Det tycker jag är hemskt.

4. Hur gör man för att ge ett barn en så bra start i livet som möjligt?

Håhå jaja. Hur, verkligen. Till att börja med är det väl bra om man gillar sig själv, vet vem man är och vad man vill och verkligen har frigjort sig från alla sina barndomsknutar. (Hur många börjar sin föräldrabana där? Inte jag.)

Kärlek är viktigt förstås. Och tillit, det är nästan ännu viktigare. (När min äldste son var några år sa jag till hans pappa att det vore bra om man kunde ha ett slags radiohalsband på barnen så att man alltid visste exakt var de var. ”Så att de inte går iväg ut i skogen och bryter benet eller så”, sa jag. ”Hellre bryta benet än att ha ett radiohalsband” sa pappan. Då blev jag inte riktigt klok på vad han menade, nu (20 år och fyra barn senare) är jag nog böjd att hålla med. ) Tillit till barnets egen förmåga att lösa problem är det enda, skulle jag vilja påstå, som kan ge barnet självförtroende.

Pengar och yttre omständigheter spelar däremot ingen roll. Skönt nog!