annaxtI början av februari i år åkte två män från Gällivare på en jakttur i fjällen. Några dagar senare hittades dom döda i sitt tält. Tidningarna skrev att dom båda var fjällvana och hade bra utrustning. Jag och min mycket fjällvana man pratade om vad som kunde ha hänt. Fjällvärlden är speciell på många sätt; ett är att vädret kan skifta väldigt snabbt, och snabbt bli mycket hårt. Därför är vädret nästan alltid en faktor när människor dör i fjällen.
Platsen där Gällivaremännen hittades, söder om Kebnekaise, är känd för sina väderomslag. Den ligger inte så långt från Tarfala forskningsstation (och STF-stugan där vi varit stugvärdar), där den värsta byvindstyrkan någonsin i Sverige mättes upp en vinter: 81 meter i sekunden. För snart 25 år sedan hände det en olycka i ett av bergen närmast stugan, som blivit känd som helikopterolyckan vid Kaskasapakte. Den gången var det också vädret som ställde till det — i kombination med beslut som visade sig vara dödligt fel.
Jag kunde inte sluta att fundera på vad som händer i den delen av hjärnan där man fattar beslut, om man är van men ändå hamnar i en situation där fel beslut kan leda till döden. Det kan såklart hända varsomhelst, hemma och borta, till lands och till havs. Men jag tänkte på fjällen. Jag är inte vad man skulle kalla erfaren. Jag har varit i fjällen många gånger som stugvärd eller stugvärdsfamilj, men förutom att gå till och från stugorna har jag inte gått på egna vandringar. Däremot har jag sett vad vädret kan göra, och hur farligt det kan vara att inte ha tillräckligt med erfarenhet.
Som vanligt började jag tänka på Anarisolyckan. Anaris var min första fjällstuga, 1986, min man var stugvärd där på sommaren och jag reste upp med vår treåring för att hälsa på. Vi hade några fina, mestadels soliga och lugna veckor, men på nervägen berättade en annan stugvärd om olyckan i Anarisfjällen på vintern åtta år tidigare. Det är en otroligt sorglig historia där åtta människor dog, flera av dom unga. Det finns länkar i slutet för den som vill veta mer om den, jag tycker att det är värt att lyssna och läsa eftersom det faktiskt ger en bra bild av hur viktigt det är att veta vad man gör i fjällen. Och att: ibland räcker inte ens det.
För vad är fjällvana egentligen? I dom här historierna, och många andra som jag hört talas eller läst om (ja, jag är lite jobbskadad) beskrivs människor ibland som erfarna. En del verkar också ha haft mycket erfarenhet, till och med utbildning, rätt utrustning och allt.
Nu är det såklart så att det går hundratals, kanske tusentals historier med lyckligt slut, på varje händelse som slutar sorgligt, fast dom inte alls får lika mycket uppmärksamhet. Men här fokuserar jag bara på olyckor där det har gått helt fel, trots erfarenhet och utrustning. Och obs att jag inte spekulerar i vad som har hänt i olyckorna, jag försöker bara förstå varför dom kan hända.
Stress är såklart ofta en faktor. Man kanske ska rädda någon annan och har ett väldigt litet tidsfönster, så att det känns som om man måste chansa. Andra faktorer kan vara utmattning, lågt blodsocker, att bli nedkyld, att vara ofokuserad av olika skäl. Ibland kan det vara det motsatta: att man är väldigt uppspelt och taggad. Allt sånt kan bidra till att fatta halvbra eller dåliga beslut. Beslut som folk efteråt skakar på huvudet åt: hur tänkte dom där? Det kan väl vem som helst räkna ut att det kunde gå på tok. Ganska säkert skulle personerna själva ha tänkt detsamma, om dom läst det om någon annan.
Därför har jag funderat på är hur mycket fantasi kan vara till nytta. Vissa människor verkar ha så mycket fantasi att dom kan föreställa sig allt som kan gå fel — inte bara extrem otur utan också sin egen otillräcklighet.
Andra fantiserar inte på det sättet. Dom stannar istället vid tanken ”jag vet exakt vad man ska göra, även när oturen är framme”, och lämnar inte utrymme åt möjligheten att man kan förlora kontrollen helt, om det vill sig riktigt illa.
Många människor vill helt enkelt inte tänka på såna saker. Dom tycker att det är onödigt, dumt eller obehagligt att föreställa sig att man kan somna av utmattning, trots att man vet att man inte får somna ifrån gasolkaminen i tältet. Trots att man vet allt om hur kolmonoxidförgiftning fungerar, trots att man lovat att ta första vakten. Eller att man kan bli så stressad av kylan att man glömmer att äta matsäcken, fast alla vet hur viktigt det är att hålla blodsockret uppe.
Efter tsunamin 2004 tog jag del av forskning som handlar om hur vi tror att vi ska reagerar i en katastrofsituation, jämför med hur vi faktiskt reagerar i katastrofen. Enligt den är det många av oss som tror att vi skulle reagera förnuftigt, men får panik istället, i värsta fall som i filmen Turist.
En vän som jag delade dom här tankarna med föreslog att det här med fjällvana och erfarenhet kanske kan bli en belastning, på så sätt att du känner dig självsäker och bekväm även i pressade situationer. Herregud, jag har ju minsann varit med förr och då gick det bra trots att blåste 25 m/sek. Eller när allt bara blev vitt omkring mig. Så den här gången fixar jag det också.” Erfarenheten kanske hindrar en från att se hela situationen. Att man inte vidgar synfältet. Att man inte kopplar på fantasin, för att lösa situationen och minska faran.
Jag menar inte att bara för att man har lite hälsosamt tvivel på sin egen förmåga så klarar man sig bättre i alla farliga situationer. Det kanske mer ofta innebär att man inte gör det där riskfyllda, just för att man tvivlar på att allt ska gå exakt efter planen. På gott och ont såklart – om tvivlet växer sig för stort så kanske man går miste om en massa bra erfarenheter.
Inte heller menar jag att alla som det gått illa för har sig själva att skylla för att dom var för säkra på sig själva. Man kan ha orimligt med otur, och det kan vara omöjligt att föreställa sig något man aldrig varit med om. Att så många svenskar förolyckades i tsunamin i Thailand berodde (bland annat) på att väldigt få svenskar hade sett, eller ens hört talas om en tsunami — dom fattade helt enkelt inte vad det var dom såg, förrän det var alldeles för sent. Sånt går ju inte att förbereda sig på, riktigt.
Och ibland får jag för mig att den där självsäkerheten kan fungera som en skyddande bubbla, som när somliga cyklar utan hjälm i hela sitt liv utan att göra sig illa en enda gång. Gud beskyddar barn och dårar, sägs det ju.
För att sammanfatta detta grubbel: jag undrar vad det är som får människor att fatta livräddande beslut. Kanske villigheten att tvivla på att man har total kontroll, att kunna föreställa sig att man kan komma att göra fel trots att man vet exakt att man inte ska, kan vara en av många olika faktorer. Sen behöver det inte hjälpa ändå.
Vad tror du :)
Mer om Anarisolyckan
- Wikipedia: Anarisolyckan
- P3 Dokumentär: Tragedin i Anarisfjällen
- SVT Nyheter: Åtta omkom i landets svåraste fjällolycka – Anarisolyckan
- Tidningen Turist: Han överlevde stormen runt Anaris