Fortfarande flätad

Idag är det sju år sedan min pappa lämnade det här jordelivet. Varje år den åttonde februari tänker jag på morgonen när min bror ringde, hur vi åkte till hans hus vid havet, satt vid hans säng. Jag kommer fortfarande ihåg drömmen några veckor senare, när han kom körande i en liten racerbil med min farmor i baksätet och sa att jag inte behövde vara ledsen, att han skulle hänga kvar ett tag, tills han såg att allt var bra med mig. Det kändes bra!

Jag tror att man sugs upp i Det Stora Hela när man dör, men att så länge man har någon som minns en och tänker på en så har man fortfarande ett slags, vad ska jag kalla det, manettrådar, radiokontakt, kvantsammanflätning med livet här. Och jag tror att det är tryggt för oss som är kvar att ha den där sammanflätningen och kontakten med dom som vi saknar, men att det är skönt för alla inblandade när det tunnas ut till slut och försvinner. När man får lätta ankar helt, och fara i frid.