annaxtHäromnatten drömde jag att jag satt vid min mammas säng och pratade med henne. Hon var frisk och glad och pratade bra. Jag kramade om henne. När jag vaknade var jag fortfarande glad, inte förrän jag satte på tekokaren kom jag på att det bara var en dröm.
Tre timmar senare ringde läkaren på sjukhemmet där hon bor, och sa: ”Du måste förbereda dig på att det kan vara slut snart”.
Läkaren sa att min mamma tynar bort. Det är inget akut, hon har ingen feber eller ont, men alla värden sjunker. Antagligen är det bara reservkrafterna kvar. Och när de tar slut så är det slut. Det kan ta timmar, dagar, veckor eller månader – ingen vet.
”Men om du vill prata med henne om nånting behöver du göra det nu”, sa doktorn.
Jag har suttit hos henne en stund varannan dag sedan dess, och jag har mobilen på dygnet runt ifall de skulle ringa. Men när jag träffar henne känns det ganska lugnt. Hon sover mest, men om hon är vaken när jag eller barnen kommer så ler hon, och hälsar med svag röst. Första dagen satt jag i flera timmar medan hon sov, och funderade på vad jag borde säga. Jag kom fram till att det inte är något särskilt. När min pappa dog hade jag en hel del på hjärtat, men så är det inte nu.
Min mamma och jag har inte haft det lätt tillsammans. Vi har bråkat otroligt mycket. Men vi har också älskat varandra mycket, och jag är inte alls arg på henne längre. Vi är bortom det. Till slut är allting ändå som det är.
Man (=jag) vill utbrista i något klokt. Men det som dyker upp är ”oh dear” eller ”kära nån”, vilket är både fjuttigt och slitet. Och inte särskilt intressant.
Jag nöjer mig med att fokusera på dig och ger dig beröm både för hur du hanterar detta och hur du beskriver det.
Kära nån, när det kommer från nån som man vet bryr sig, är jättebra. tack!
Precis som det var för mig med båda mina föräldrar, det var som om de bestämt sig, min Alzheimermamma t.o.m. väntade på att jag skulle hinna upp, började äta omigen men så fort jag kom så slutade hon och tynade bort. Precis som din. Du har rätt, vad kan man egentligen säga till någon som ligger och dör än att man älskar dem och hur mycket de betytt för en. Iallafall var det så jag kände och det kändes som om det var viktigt att få sätta ord på den kärlek jag känner för dem.
Det känns som jag är där igen, jag önskar att jag kunde vara till hjälp mer än att sända många tankar till dig.
Vet inte om du kommer ihåg.. jag är dotter till Marietta Bohlin som var mkt god vän med din mamma en gång i tiden.
Mina tankar kring det du skriver går till hur du och din mamma hade det och hur ni fick ett alldeles speciellt förhållande till varandra pga allt kämpande.
Min egen mamma gick bort Mars -06 (ironiskt nog strax efter din far) och för mig håller saknaden i sig. Men med tiden kommer jag ihåg allt mer roliga saker som vi upplevde medan de tråkiga ”fade away” (tappar orden på väg).
Hoppas du trots allt mår ok. Vill även att du ska veta att jag beundrar och titt som tätt tänker på dig, du är så duktig!// Kicki
Tack Ilva och Christina för era vänliga rader. Jag tror att alla varma tankar som någon tänker om en när det är tungt hjälper och faktiskt gör det lättare.