Doktor Jekyll och Mister Högläsare

Jag vet inte vad som flög i mig häromdagen, men jag fick plötsligt för mig att jag ville läsa högt en bit av vad jag hade skrivit samma dag. Så fort jag hade tänkt tanken blev den helt oemotståndlig, så efter middagen tog jag mod till mig och frågade de sju andra (familj och vänner) om de kunde tänka sig att lyssna på lite av dagens författarmöda. Det ville de jättegärna, påstod de, så jag hämtade datorn och läste ett stycke om när vi var i Himalaya och en av oss höll på att dö av höjdsjuka.

Först var jag tvungen att fråga en familjemedlem om det var ok att jag valde just den biten, eftersom h*n spelar en viktig roll i händelserna jag skriver om, och dessutom har uttryckt tveksamhet till att jag ska få ta med dem i boken. H*n sa att det var helt okej eftersom vi alla är nära vänner, så jag läste. Det var inte långt alls, knappt 500 ord, men det fick helt godkänt och efteråt utbröt en intressant diskussion om integritet, publicitet, personliga gränser och vem som har rätt att beskriva ens liv.

Nästa dag, igår alltså, kände jag suget igen. Till min förvåning insåg jag att jag har en inre bild av Författaren som läser upp sina alster för den andäktiga familjen varje kväll, kanske vid den sprakande brasan. Jag har ingen aning om var jag fått det ifrån, men det är en mycket lockande bild. Och helt emot mitt vanliga författarjag – inte så att jag förringar mitt skrivande, men jag brukar inte glänsa med det heller.

Hur som helst blev frestelsen för stor, så jag erbjöd mig efter middagen att läsa ett nytt stycke. Några av vännerna hade åkt härifrån, och en av de som var närvarande talar inte svenska, så jag översatte texten till knackig engelska. Återigen handlade det mest om en i familjen, men hon verkade helt nöjd med hur hon blev beskriven och hade bara synpunkter på hur händelsen (när hon jagade en enorm kackerlacka i flera timmar i Japan) hade gått till ”i själva verket”.

Efteråt frågade ett av barnen om det nu skulle bli högläsning varje kväll. ”Bara om ni ber på era bara knän”, svarade jag, väl medveten om att det aldrig kommer att hända.

Så nu får vi se hur länge jag kan hålla det löftet.