annaxtTv-serien Barnmorskorna (SVT 1 onsdagar 21:00, repris lördagar 10:55 och söndagar 00:10) har fått jättefina recensioner efter första avsnittet i onsdags. Föräldrar och kritiker är alla lika tacksamma. Ledarbloggen på Helsingborgs Dagblad får representera den allmänna uppfattningen:
Barnmorskorna lotsade vant och varmt inkännande utmattade mammor och nervösa pappor genom deras livs stora upplevelse. Proffsigt och ändå med starka känslor inblandade, även från personalens sida. Ett fantastiskt yrke, med ett otroligt ansvar. Ge dem betalt därefter! Och missa inte fortsättningen.
Inte en kotte verkar ifrågasätta bilden av de födande föräldrarna som hjälplösa kollin. Ingen feminist höjer ett ögonbryn när svenska kvinnor behandlas som mindre vetande. Ingen skriver om den industrialiserade svenska förlossningsvården. Märkligt!
Självklart snyftar jag också när bebisarna föds. Livets kraft går inte stå emot, glädjen när man får bevittna ett barns födelse är berusande. Barnmorskor har det näst bästa jobbet i världen! Och ett enormt ansvar. De är i många fall oerhört kompetenta och kärleksfulla. Självklart ska de ha bra betalt och bra arbetsvillkor, det handlar inte om det.
Det jag vänder mig mot är den helt ensidiga bilden av barnafödsel som något som bör ske på sjukhus, som måste övervakas noga med många tekniska och kemiska hjälpmedel, som kräver expertisens bekymrat rynkade pannor. Jag vänder mig emot att det ses som helt normalt att man tar med sin oro in till den födande mamman, att man skrämmer upp föräldrarna – både de som tittar och de som föder.
Jag vet att det är tabu att kritisera förlossningsvården. Om jag säger att det läggs för många snitt i onödan trampar jag samtidigt tusentals snittade mammor på tårna. Men mammorna borde inte bli arga på mig utan på rutinerna i den svenska förlossningsvården, på de många politiker, läkare och forskare som inte vågar ta sitt ansvar och granska sambanden mellan dessa rutiner och besvärliga förlossningar.
Mest arg blir jag när jag läser den blogg som en barnmorskorna skriver på svt.se. Dels för att hon kommer med helt galna påståenden som att det måste bli kejsarsnitt om barnet ligger i ansiktsbjudning med näsan upp. (Det sas konstiga saker i programmet också – bland annat kunde man tolka ett uttalande av en barnmorska som att alla förstföderskor spricker, vilket är totalt nys.)
Dels för att hon vid ett par tillfällen ger uttryck för en hyfsat nedlåtande attityd mot de födande föräldrarna. En pappa blir orolig när barnmorskan vill ta hål på hinnorna. Kanske vet han att värkarbetet ofta blir våldsamt och smärtsamt när man spräcker hinnorna manuellt, och att det är något man verkligen inte bör göra i onödan. Men han möter ingen förståelse från barnmorskan:
Det går långsamt fram för min ”förstis”, så jag bestämmer mig för att ta hål på hinnorna för att stimulera igång mer värkar. Blivande pappan är av ”lejonhannesorten” och behöver lite handpåläggning för att lugna sig och förstå att allt just nu är helt normalt. Tålamod…!
Den överlägsna tonen kanske är omedveten – jag tror faktiskt att hon menar väl. Men det är just det som är skrämmande. Många som jobbar inom förlossningsvården är helt övertygade om att de är så mycket viktigare än föräldrarna, att de alltid borde få sista ordet. Trots att det är väldigt få barnmorskor, och ännu färre politiker, forskare och läkare, som någonsin har sett en helt ostörd, opåverkad barnafödsel.
Alla vill det nyfödda barnets bästa. Men alla har inte samma tankar om hur man når dit. Frågan är varför det bara är ett sätt som får råda. Vem tjänar på att alla svenska föräldrar åker till sjukhus för att föda barn? Vem tjänar på att födande kvinnor är rädda och känner sig maktlösa, att de vill ha läkemdel och maskiner omkring sig?
Intressant, jag var förstföderska, sprack ingenting och min dotter kom dessutom i ansiktsbjudning med näsan uppåt! Jag födde på Huddinge, dock inte med någon av de barnmorskorna som är med i tv-serien!Jag var mycket mycket nöjd med både Huddinge och min barnmorska dock!
När kommer det en ”realityserie” för oss ensamstående utan barn och när skall vi slippa höra allt snack om blöjbyten, första tänderna etc. etc. på kafferasterna? Ja, jag fikar allltid ensam på jobbet. Jag är sååå innerligt trött på att Sverige består av barnfamiljer och annat slödder som i princip borde avrättas enligt menigheten och våra politiker. De senaste 20 åren har barnfamiljerna i hyresrätt fått 10 000 SEK mer i månaden i disponibel inkomst och en ensamstående garantipensionär 100 SEK, ja en futtig hundralapp! I all media översköljs man av allt detta jollrande. Det går inte att värja sig mot blöjreklam och politiska utspel som ger ännu mer till barnfamiljerna. Skall jag och övriga ensamstående behöva emigrera för att få lugn och ro. Vi som avskyr barnaskri och hysteriska mammor finns och vi är många!
Petra, skönt att höra att du hade en bra barnmorska och att du var nöjd med Huddinge. Det kanske inte är så många gånger i livet man föder barn, då vill man gärna att allt ska stämma!Min fyra var som din etta, hon föddes med näsan i vädret. Vi var hemma, men det gick bra ändå, men det kändes verkligen i ryggen jämfört med de andra födslarna!
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Anonym: Jag hoppas att du får de tv-serier och fikakompisar som du vill ha. Jag har inget tips på var du ska flytta, så vitt jag vet finns det barn i alla länder. Men lycka till iallafall!
Du har så rätt – inte sprack jag heller, men smärtsammare och mer skrämmande än nödvändigt blev det, för jag fick inte göra som jag instinktivt ville – dvs stå upp eller stå på alla fyra. Jag kände mig som en sköldpadda på rygg! Men just det har väl i alla fall ändrats sedan sextiotalet?
ab: ja och nej. Ja, för att det har hänt massor sen sextiotalet. Bland annat har man insett hur viktigt det är för kvinnor att få välja olika ställningar och låta tyngdkraften hjälpa till. Att låta kvinnor föda på rygg var ju bara något man införde för att underlätta personalens arbetsställning. Nej, för att vad du än känner instinktivt så är det ändå personalen som har sista ordet. Om de är övertygade om att du måste ligga på rygg så kommer de inte att låta dig stå upp eller stå på alla fyra. Eftersom det är de som har (eller upplever sig ha) ansvaret.
Jag har inte kollat en sekund (jo, en halv trejler) på Barnmorskorna, just för att jag vet att jag blir så där arg och ”mäh va f-n”. Eller, jag antog att det skulle vara en sådan serie och jag ser ju av ditt referat att jag hade rätt;-)Trist. För det finns ju så många andra sätt att föda. Tänk om man kunde få lov att skildra det utan att folk gastar DUKTIGHETSKOMPLEX och NATURSUGGA efter en.
Natursugga! Det hade jag nästan glömt. Det kräver nästan ett mot-tillmäle. Vad skulle man kunna säga? Apparatkossa?
Varför kalla varandra namn?Jag var inte stark och kaxig nog att föda hemma och det fanns definitivt inget stöd för det då inom förlossningsvården där jag bor.Jag är full av beundran för er som vågade, även om det också känns fånigt: Vi är väl gjorda för att föda.
Det hade varit otänkbart för mig att planera mitt födande på något annat ställe än på ett sjukhus. För mig var det jätteviktigt med tryggheten att veta att alla tekniska hjälpmedel fanns inom nära räckhåll om de skulle behövas. Sedan blev det ju inte så, men när jag fick en enorm blödning några timmar efter förlossning nr 2 var jag väldigt glad att vara där jag var.
Lena, du har helt rätt i att namn är onödiga. Det var dumt!
Ullah, skönt att du fick vara där du ville.
Och skönt för dem som inte vill föda på sjukhus att slippa det!
För ordningens skull: Jag har inte fött hemma. Ett barn är fött i Dublin med allsköns ”metoder” som jag fick ägna ganska mycket tid åt att mota undan. Två är födda på saligen insomnade ABC på Sös. Lovely.
Nu har jag sett ett avsnitt och måste säga att jag instämmer i ditt inlägg, Anna. Jag vill sannerligen inte ifrågasätta enskilda kvinnors val, men däremot kan man ju undra varför så många väljer som de gör… En sådan här tv-serie (och väldigt mycket annat i medierna förstås, inte minst föräldratidningar och forum) som utger sig för att visa den helt normala vardagen på ett sjukhus har stor genomslagskraft. I går ville en barnmorska som var relativt ny på stället att narkosläkaren skulle lägga en PCB i stället för att börja greja med spinal när den blivande mamman var öppen 7 cm. ”Jag är inget bra på det” sa narkosläkaren och ville göra som de alltid gör… Så går kompetens och kultur förlorad, kvar blir en ändlös räcka EDA, instrumentförlossningar och snitt.Jag tycker man kunde ha bemödat sig om att hitta åtminstone NÅGOT blivande föräldrapar som vill göra lite annorlunda.
Håller med dig helt Cruella. Och så vitt jag vet finns det fortfarande inget moment i utbildningen till varken barnmorska eller obstetriker när man får se hur en helt ostörd barnafödsel går till. Där kan man tala om kultur och kompetens som gått förlorad!