annaxtPå mitt jobb diskuterar vi (förstås) dagligen om vilka som är anhöriga och drabbade, och om hur vi kan hjälpa dem. Vi försöker underlätta deras liv i en vardag som ofta är ett helvete på jorden. Vi vet att det kommer att kännas bättre med tiden, men det är långt dit för många och under tiden gör vi det lilla vi kan.
Då och då får vi frågan: Varför hjälper ni bara tsunami-drabbade? Och vi svarar: Vi hoppas att det vi gör ska hjäpa fler, på sikt.
Men i början kändes det ofta dumt. I tsunamivågens eftersvall av chock och smärta ville alla hjälpa till, vara hjältar. Särskilt de som blev anklagade för att ha reagerat för långsamt. Det blev en del överkompenserande; löften, uppvisningar, extraordinära kramar och besök. Tsunamins offer erbjöds gratis hjälp och stöd, långt utanför ramarna för det vanliga. Och det var ju bra! Så ska det vara!
Men det ska vara så för ALLA. Antingen ska statsministern åka till ALLA barns begravningar, eller till inga alls. Antingen ska alla som fått sin familj utplånad få gratis advokathjälp, eller så ska ingen få det. Kraven på att deklarationen ska vara inne i tid ska undanta alla som är förlamade av sorg efter ett dödsfall.
Annars blir det fel för alla. De tsunamidrabbade har inte bett om specialbehandling. De vill bara bli humant behandlade. Det är inte deras fel om någon annan blir förbisedd.
Om jag fick bestämma skulle min arbetsplats heta ”Rådet för stöd till olycksdrabbade”, punkt. Och vi skulle ha ett uttalat mål att göra vårt land till en mindre jävlig plats att leva på när allting rasar samman.