Olycklig och ensam son

En mamma till en ledsen sjuttonårig kille (som vi kallar Emil) skriver så här:

”Jag behöver råd om min son Emil. Han är så olycklig. Delvis för att det tagit slut med flickvännen som han varit ihop med konstant i ett och ett halvt år, men mest för att han känner sej så ensam. Han har ett antal kompisar/bekanta, killar och några tjejer som figurerar då och då, men han tycker alltid det är han som får ta kontakt och ofta blir han sittande hemma framför tv:n fast han inte vill det. Ibland planeras nåt längre fram och han är jätteglad, men så har den han planerat med fått annat att göra, då blir han så besviken. Han tycker inte han har något liv.
Till sin personlighet är han ganska blyg. Tar inte för sig i stora sammmanhang. I skolan har han taskigt självförtroende för allt teoretiskt, men är otroligt estetisk och praktiskt händig. Han är den där snälla killen som alltid hjälper till lite i skymundan. Han har lättare med tjejkompisar än killar.
Igår ringde nån som lät vuxen på hans telefon. De hade ett långt samtal på hans rum, jag anade oråd och hörde hur han berättade att han bodde i en småstad, gick på gymnasiet, slappade just nu, brukade köpa märken av nån kille, nåt mummel om pengar och om hur det såg ut i samhället … det var det jag hörde genom dörren. Han blånekade till att berätta vem han pratat med, sa att det var en kompis. Till slut tittade jag på numret och ringde upp det, varvid han slängde igen ytterdörren och stack.
En artig kille svarde med sitt namn men när jag sa att jag var Emils mamma och var orolig och ville veta vem killen var och vad de pratat om, blev han som en mussla. Han tyckte att jag skulle ta det med min son istället, och jag röt att om min son håller på med nåt olagligt så berättar han inte det för sin mamma. ”Det här är inte olagligt – han ville bara köpa några märken med nationalsocialistiska symboler”. (Jag måste erkänna att det beredde mig ett visst nöje att få berätta för den där killen vad jag tyckte om främlingsfientliga yttringar)
Under tiden hade Emil stuckit hemifrån. Vägrade svara i sin telefon. Till slut kom ett sms, där han förklarade att han inte ville leva längre. Åtskilliga sms senare fick jag veta var han var för att kunna hämta upp honom och vi beslöt att ta en biltur. Då förklarade han hur eländigt ensamt hans liv kändes, så desperat var han nu att han tom tog kontakt med sverigedemokraterna. Han tycker att han kämpar och tar kontakt och inte får nåt tillbaka. Hans syskon (20 och 15) är sociala under, med kompisar omkring sig hela tiden. Men Emil har sällan kompisar hemma, ibland gör de saker ihop ute. Ibland är han med oss, i brist på bättre. Jag har sett att han lider, men vad ska man göra?”

Hej Emils mamma. Det är verkligen hemskt när ens barn lider, nästan outhärdligt. Man ska ju dessutom helst inte visa hur ledsen man blir, för det hjälper inte, man måste vara stark och lugn. Det riktigt svåra kan vara att känna tillit – men det måste man försöka, både för sig egen skull och barnets. Tonåringar har en fantastisk förmåga att läka och gå vidare. Men de behöver höra att man litar på den förmågan, att man är säker på att barnet kommer att hitta en väg framåt – naturligtvis med all den hjälp han eller hon behöver.

En annan viktig sak (som jag tycker är svår!) är att försöka skilja på vad som är deras problem, och inte blanda ihop dem med sina egna. Inte så lätt alla gånger.

Det är ju ändå väldigt naturligt att man deppar i den där åldern. Det är en så otroligt stor förändring, en svår tid för många. Man ser världen, sig själv och sin familj med helt nya ögon. Man jämför sig, känner sig kanske inte alls som en del av den omgivning man alltid haft. Man måste ta ställning till en massa man aldrig tänkt på tidigare. Värdera sig själv och andra. Försöka formulera vem man är. Lära sig att acceptera och tycka om den man är.

Om man mitt i det där måste bryta upp ur ett förhållande är det ju inte konstigt om man känner sig ensam i världen.

Många tonåringar, precis som många vuxna, har en tendens att se allt i becksvart under de deppiga perioderna, trots att man kanske är en positiv person när man mår bra. Så det handlar mycket om omständigheter. De allra flesta unga hittar ju sin plats i livet till slut, även om det kanske tar lång tid. Under tiden kan man bara hjälpa genom att lyssna och kanske peppa ibland.

Det är bra att du frågar honom, så att han själv får berätta hur han mår och vad han behöver. Om du vill kan du fråga om han vill prata med en psykolog. Jag kan verkligen rekommendera de som arbetar på Ericastiftelsen i Stockholm. De talar inte om vad man ska göra utan hjälper en att hitta sina egna resurser. De fungerar som bollplank, och det tror jag är det mest värdefulla i längden.

Så mitt svar är att man kanske måste räkna med en del lidande, och stötta så gott man kan under den tiden. Framförallt prata med barnet. Man kan vara tydlig med att man bryr sig, även om man inte vill verka orolig. Man kan säga att man vill höra hur ungen mår, om det finns något man kan göra just idag. Erbjuda sig att göra en kopp te, fråga om hon/han vill ta en promenad eller gå på bio. Om man går den där promenaden kan man prata om annat, sånt som är roligt, men också vara tydlig med att man gärna lyssnar om det är något jobbigt som ungen behöver få ur sig.

En bra sak tror jag är att säga att många, nästan alla, går igenom svåra perioder, att det kanske är nödvändigt för att man ska utvecklas som människa. Som själens växtvärk. Att det går över till slut.

Jag vet inte om du liknar honom eller dina andra barn mest – ibland blir man mer nojig över de barn som är som man själv var. Men man kan ju hämta tröst ur det också. Jag fick inte mina riktigt bra vänner förrän jag var över 25 och hade egna barn. Ibland är livet orättvist, men turen kommer alltid till slut. Det gäller bara att stå ut tills dess.

Sen är det klart att man ska vara vaksam på om det verkar handla om klinisk depression och självmordstankar. Men jag tror att det är bra om man inte är för rädd, för det är ändå så sällsynt jämfört med hur många som ”bara” deppar.

Typiskt det där med sverigedemokraterna. De fiskar verkligen bland de mest sårbara. Jäkla typer!

Hoppas att det blir bättre – det blir det säkert, men jag vet hur tungt det kan vara under tiden. En av mina bästa vänner var så orolig över sin son under flera års tid – ibland kunde hon inte sova på nätterna av oro för att han skulle hoppa ut genom ett fönster. Jag oroade mig förstås också. Det var ganska onödigt visade det sig några år senare, han hade aldrig haft några såna planer. Han tyckte visserligen att livet var skit men hade inga tankar på att avsluta det. Istället hade han fantiserat om att ta livet av en massa folk och ta över världen – också det helt normalt, påstår våra manliga vuxna bekanta! Nu är han hur som helst en glad och förträfflig ung man.

Läs vad andra skriver om , , , , ,

Säga sanningen

Hur mycket vet du om vad din tonåring gör, när inte du är med? Litar du på att han eller hon berättar sanningen, hela sanningen och ingenting annat än sanningen? Vad gör du om du inte gillar det du får höra?

Idag fick jag ett mail från Malin. Hon skriver:

”I somras ville min 15-åriga dotter åka till Tyresö (vi bor i Nacka) för att träffa en kille som hon lärt känna på nätet. Jag sa nej. Det blev bråk och hon tyckte att jag var överbeskyddande och respektlös! Sen dess har jag känt mig så osäker på vad hon gör, på ett sätt som jag inte gjorde innan. I fredags kom hon inte hem från skolan förrän vid åtta. Hon sa att hon hade åkt hem till en klasskompis efter skolan. Jag vet inte vad jag ska tro. Det känns som om hon ljuger, men hon kanske bara är arg. Jag kan ju inte hålla på och bevaka henne, eller förbjuda henne att vara ute efter skolan. Det känns som början på en kris.”

Det där känner jag verkligen igen. Det är hemskt när man inte vet om man kan lita på varandra i en familj. Man vill ju veta att den andra talar sanning. Men varför blir man så upprörd när man tror att barnet ljuger (eller inte säger som det är)?

Egentligen är det nog inte så mycket principer det handlar om. Snarare är man orolig för att det ska hända något farligt. Tänk om ungen går och gör något tokigt, av oerfarenhet, och så kan man inte vara där och hjälpa.

Problemet är att ungdomar alltid har varit hemlighetsfulla. De flesta av oss föräldrar var troligen (mer eller mindre) hemliga själva. För att vi värderade upplevelser, och risker, på ett helt annat sätt än våra föräldrar. Ibland var det vi som var oerfarna, och borde ha bett om deras råd istället. Ibland var det de som faktiskt inte förstod – kanske för att vi inte förklarade tillräckligt.

När man är tonåring vill man inte längre bli behandlad som ett litet barn, och det är en av förklaringarna till att man inte vill redovisa allt man gör. Man vill bli tagen på allvar och respekterad. Man vill få sina föräldrars förtroende, se att de litar på att man kan klara sig själv. (Det betyder inte att de alltid vill klara sig helt själva!)
De allra flesta tonåringar vill inte ha konflikter med sina föräldrar, om de får välja. Och de vill helst inte ljuga. Om de inte måste.

Själv är man alltså orolig. Man kanske tror att barnet ska dricka alkohol, ta droger, ha oskyddat sex, bli utsatt för våld av något slag eller bli utnyttjad på något annat sätt. Sånt händer ju.

Av den anledningen vore det bättre om man visste vad tonåringen planerade. Då skulle man ju dels kunna komma med sina invändningar, argument och kloka förklaringar i förväg, innan skadan kanske är skedd. Dels är man beredd att rycka in om något ändå händer, och så vet man var barnet är.

Nu kanske jag verkar lite väl praktiskt inställd. Varför inte bara förbjuda farligheterna helt enkelt? Jo, av tre anledningar:

för att en ung människa som bara stöter på förbud kan få för sig att det är enklast att ljuga

för att man missar tillfället att få reda på hur ens barn tänker, och förklara hur man själv ser på saken

för att om barnet trotsar förbudet – väldigt vanligt! – så kanske man inte har en plan B.

Sen finns det såklart tillfällen när man måste förbjuda. Eller snarare, där man måste säga klart och tydligt: jag vill inte att du gör det här. Det får bli över mina döda kropp, så allvarligt tycker jag att det är. Om du gör det kommer jag att vara livrädd och heligt förbannad. Jag vill verkligen inte att du gör det – jag vill att du låter bli, åtminstone för min skull!

Förvånansvärt ofta bryr sig tonåringen om vad man säger, om man är tydlig.

Jaha, men om man nu plötsligt drabbas av en tonåring som både vill göra farliga saker OCH vågar tala om det. Vad gör man då? Om man inte vill säga nej direkt, eftersom man vill uppmuntra ärlighet?

Ofta finns det sätt att göra farligheterna mindre farliga.

När min yngsta dotter ville träffa en person hon lärt känna på internet fick hon göra det, på vissa villkor som vi bestämde tillsammans. Hennes storasyster (som har bra omdöme och vågar säga ifrån) skulle gå med henne och inspektera personen ifråga. Dottern skulle följa med sin syster hem igen, utan snack, om personen skulle verka skum i systerns ögon. Träffen skulle ske två kvarter från hemmet och vara tidsbegränsad. Samt att dottern visste att jag skulle bli heltokig och ringa både brandkår och polis om hon inte kom hem på utsatt tid. (Alltihop förutsatte förstås att jag litar på även hennes omdöme och pålitlighet.)

Man kan bestämma att man hämtar eller lämnar, att man hörs på vissa tider, att man pratar med andra inblandade föräldrar först och så vidare. Man kan förklara begreppet ”frihet under ansvar” och även bevisa det, genom att ge mer frihet så fort man ser att ansvaret ökar.

Framförallt tror jag på att prata, förklara, prata. Att man först tänker efter varför man känner som man gör, och sen förklarar det för sitt barn. Och frågar barnet: Kan du förstå hur jag tänker? Hur tänker du? Vad tror du är det värsta som kan hända? Vad skulle du göra om …?

Då får man ju också veta mer om vad ens son eller dotter är för människa, vad han eller hon tänker i största allmänhet. Och det kanske är viktigare än att alltid veta vad ungen i fråga gör.

Andra bloggar om: , , .

Lita på en tonåring

– Vadå, litar du inte på mig?

Jag funderar. Litar jag?

Både och. Med viss reservation.

What, me untrustworthy?

– Jag litar på dig, fast …
– Fast vadå?
– Jag vet ju att du inte berättar allting för mig.
– Det är väl klart! Jag kan ju inte berätta allting!
– Nej, jag vet. Jag tycker att det är okej, jag ska inte veta precis allt om dig. Men därför kan du ju inte begära att jag ska tro på vartenda ord du säger heller, eller hur?
– Nej men vadå …

– Vi kan väl säga så här: att jag litar på att du vet vad jag vill, och försöker komma så nära det som möjligt. Jag litar på att du skärper dig när det gäller, och använder hela hjärnan.
– Jaja, det är ju det jag menar.

Spara

Spara