Ett ögonblicks yrsel

När jag gick in genom svängdörren till Södersjukhuset i morse låg det en farbror på golvet. Han var helt orörlig och såg rädd ut. En kvinna satt lutad över honom och två personer var på väg med en bår.

Jag gick förbi raderna med bänkar. Alla tittade på farbrorn.

När jag hade träffat läkaren på allergimottagningen skickade han ner mig till labb för att ta blodprover. Väntrummet var överfullt, det stod folk längs väggarna. När jag gick på toaletten var det en kvinna som fick panik och började banka på dörren. Jag skyndade mig att bli klar och öppnade, men då satt hon och gungade sakta fram och tillbaka på en stol,  med huvudet i händerna.

När jag kom ut från sjukhuset och tog min cykel satt det en ung kvinna på gräsplätten utanför akuten, omgiven av väninnor. Hon grät så hon skakade och ropade ut sin sorg över någon hon just förlorat. En av vännerna la armen om henne. Jag cyklade vidare. Solen sken. Fåglarna kvittrade. Under ett träd i Rosenlundsparken satt en kvinna och läste en saga för en liten klunga barn.

Livet. Vad ska man säga? All lycka, all smärta, allt på samma gång, hela tiden. Varje sekund ramlar en farbror omkull, får någon panik, föds ett barn, dör någon som är älskad, läser någon en saga under ett körsbärsträd, gråter någon rakt ut och blir omfamnad. Överallt. Varje sekund.

Och vi bara stultar omkring, mitt i alltihop. Somliga av oss med vidöppna ögon, andra kisande för att inte tappa fotfästet. För att inte hjärtat ska sprängas. Hur kommer det sig att vi ens kan fatta alltings oändliga, orättvisa, kaotiska, ljuvliga smärtsamma obeveklighet? Skulle vi inte vara mycket lyckligare om vi inte visste nånting om nånting, om vi bara var som skogsmöss, hoprullade på en sten i solskenet med svansen under nosen?

Eller är det att vi fattar precis för lite? Skulle vi bli lugna om vi verkligen kunde få in hela bilden? Om vi plötsligt kunde förstå hela kosmos?

Jag vet inte. Jag vet bara att jag blir yr när jag cyklar ibland.

Spara

Spara

Det blir nog bra allting till slut

Ibland blir livet inte som en tänkt sig. Ganska ofta faktiskt! Och det vet vi ju alla, sen vi var små. Vi springer på våra knubbiga små barnsben efter en rolig katt och plötsligt står vi på näsan i gräset eller gruset istället. Det hade vi ju inte tänkt, att det skulle bli tårar och skrubbsår och ingen rolig katt alls. Och så där fortsätter det.
Ändå tar vi sällan med de här snubblingarna i våra tänkta (eller halvt tänkta) planer.

plans vs reality

Bildlån från Doghouse Diaries

Jag hade till exempel inte alls räknat med att bli allvarligt sjuk, bara sådär mitt i allting. Att cellerna i min kropp skulle bli trasiga och bli till cancerceller. Va, var kom det ifrån? En typ av cancer som särskilt drabbar rökare, folk som jobbar med petrokemiska produkter och de som är över 70. Inget av det stämmer på mig, så antingen var det bara otur eller så har forskningen inte hittat alla samband ännu. I vilket fall som helst: oväntat! Oplanerat! Och så klart väldigt ovälkommet!

Samtidigt: efter den första chocken, och känslan av att världens största katastrof inträffat, blev allting ganska vanligt igen. Inte helt vanligt förstås. Mycket tröttare och ledsnare än vanligt. Men också samma vardagsbestyr, och vardagslycka. Barnbarnet är ju fortfarande det mest underbara och roliga som går på två knubbiga små ben! Himlen kan fortfarande vara blå, sommaren somrig, koltrasten ekvilibrildrillande, människorna kärleksfulla och tågen i tid. Dagarna efter cellgifterna är av-sky-vär-da. Men när det vänder! När maten smakar som den ska igen! Och det går att tänka klart! Det är nästan konstigt, att en kan känna sig så himla lycklig. Trots cancer.

Nu säger läkarna att mina utsikter att bli frisk igen är mycket bra. Jag får (avskyvärda) cellgifter och sen ska jag opereras och sen ska det bli ordning och reda igen, säger de. Så det fokuserar jag på. Jag googlar inte på cancer. Jag vill inte läsa om hur länge folk som har samma sorts cancer som jag lever i genomsnitt. Jag stänger öronen, så gott jag kan, när folk berättar för mig om alla de känner som dött (jag förstår att det inte är illa ment men det hjälper mig verkligen inte!) och när de kommer med snälla men ogenomtänkta råd. Istället suger jag i mig av alla lyckönskningar och det-gick-bra-historier – och det finns många nuförtiden, det är väldigt glädjande! Och fokuserar all energi jag har (sannerligen inte så mycket som vanligt) på att bli frisk igen, ta hand om mig. Bli frisk, bli omhändertagen. Jag har lyxen och turen att vara väldigt omhändertagen, av familj och vänner. Och av sjukvården förstås, även om den är ett långt kapitel för sig som jag inte ska skriva om nu.

För det finns ju så mycket annat att skriva om! Jag har inte bara cancer, jag är vanliga Anna också. Som tänker på livet och döden ungefär lika mycket som vanligt, och på ekorrars smaksinne, och på revolutionen och hur det skulle kännas att bli omsimmad av en blåval och på vaxning och prägling och önskelåtar och främlingsrädsla och en massa annat. Och det ska jag skriva om, nu medan jag håller på att bli frisk igen.

För jag tänker så här, att min tid egentligen inte mer utmätt än någon annans. Någon som är kärnfrisk kan bli överkörd av en lastbil en solig morgon. (Jag kan bli överkörd av en lastbil samma dag jag kommer ut kärnfrisk från sjukhuset, det vare ju himla snopet!) Alla vet att det är så: att livet, vårt liv som vi planerar så gott vi kan, kan ta slut i vilken sekund som helst. Så vi tittar oss för innan vi går över gatan. Men bara för det ligger vi inte och grubblar varje kväll och morgon över den där lastbilen. Jag tror att det är till det bästa: vi kanske behöver prata mycket mer om döden och om vår egen dödlighet än vad vi gör idag, och jag tror att många borde se över sina prioriteringar och fundera på vad de gör med sin tid, eftersom den ju faktiskt är utmätt, ofta mer överraskande så än de trott. Men att enbart fokusera på att vi kanske snart ska dö blir också ohållbart.

Dessutom känns det inte som om jag kan leva tillräckligt länge, hur länge det än blir. Jag kommer ändå aldrig att hinna ordna upp alla mina grejer. Och jag vill ju hinna vara med om allting! Barnbarnsbarnen! Revolutionen! Utvecklingen!

deepdarkfears02

Just så, som det beskrivs på Deep Dark Fears

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara