En varning till alla tågfipplare därute

För att jag läste på Lottens blogg och nästan skrattade te ur näsan åt hennes halkanden, snubblanden och huvudstupa fallanden fick jag för mig att berätta om hur jag själv trillade dumt i långfredags, smärtsamt och pinsamt:

Först satt jag på tåget till Fisksätra, där min dotter med familj bor och där jag är varje vecka. Jag hade med min gula ryggsäck och en stor kasse med mat, ägg, vin, blommor till farmor som vi skulle ha påsklunch med nästa dag, påskägg till barnbarnen, pysselgrejer och en massa annat.

Sen satt jag och läste en intressant sak på instagram och missade Fisksätra. Ingen fara, jag åkte vidare till Igelboda som är nästa station, hoppade av och bytte till tåget som går tillbaka mot stan – det står alltid inne på spåret på andra sidan perrongen när tåget från stan kommer dit.

MEN! precis när dörrarna stängdes kom jag på att jag GLÖMT KASSEN! Ryggan hade jag på mig, men kassen åkte vidare mot Saltsjöbaden! ¤#&*!

By I, Kildor, CC BY-SA 3.0, Link

När vi kom fram till Fiskis sprang jag längst hela tåget till konduktören som just var på väg in i vagnen och flämtade fram mitt dilemma. ”Kom med in så löser vi det, skynda skynda” sa han, så jag fick hoppa på tåget tillbaka till stan igen.

Han ringde ett samtal från förarhytten och sa sen att min kasse hade fått lämna tåget i Neglinge, stationen efter Igelboda. ”Gå av här” sa han (vi hade kommit till Saltsjö-Duvnäs), ”tåget mot Saltsjöbaden kommer in precis nu, jag säger åt dem att vänta på dig. Spring, spring!” la han till just när dörrarna öppnades, så jag sprang, nerför trappan och fram till bommarna som gått ner över spåren (som jag måste över för att komma till det andra tåget).

Stressad som jag var glömde jag bort att han skulle säga till den andra konduktören att vänta – jag kunde bara tänka på att jag måste skynda mig för att inte behöva vänta 20 minuter på nästa tåg, medan min stackars kasse kanske blev stulen av nån manschettförbrytare i Neglinge. Så jag stressade förbi bilarna som stod och väntade, knölade mig under bommen men ryggsäcken var tung och när jag skulle resa mig igen och springa över spåret fick jag inte tillbaka balansen, sladdade i gruset och …

… föll handlöst ner på spåret. Där låg jag i vad som kändes som en evighet, med blicken stadigt fäst på tåget mot stan, på samma spår som jag, som skulle gå om en sekund om inte konduktören kom ihåg att kolla först om det låg nån galen tant på spåret. Sen tittade jag på det andra tåget, som stod och väntade på mig. Och sen hann jag också skämmas i en evighet för vad de i bilarna bakom bommarna tänkte om mig, och hoppades att de hade täckt över sina barns ögon med händerna (om de hade barn i bilen) så att de slapp förklara för barnen vad som kan hända om en springer över spåret när bommarna är nere, och varför det ränner galningar lösa i Saltsjö-Duvnäs mitt på blanka långfredagen.

Efter dessa evighetslånga kanske tre sekunder lyckades jag kravla mig och halta över spåret och med MÖDA krångla mig under nästa bom. Sen upp på perrongen och in i tåget. När jag damp ner på ett säte såg jag att det hade gått hål på knäna och blödde ganska mycket på ena, och på armbågen och båda händerna, på utsidan. Men jag levde! Det var glädjande. Jag hade inte blivit krossad under Saltsjöbanan för att jag satt och fipplade med min mobil och inte kom ihåg att gå av på rätt station.

När jag kom tillbaka till Fisksätra (med kassen som jag hämtat i stationshuset i Neglinge, där en uniformerad dam stod och höll den i ett stadigt grepp och sa ”Jag förstår att du inte ville bli av med den här, så mycket fint som var i!”) blev jag omplåstrad av dottern.

Jag bad henne lova att aldrig berätta på min begravning att jag dött av för mycket mobilfipplande, om det skulle hända nåt liknande fast värre nån gång, men hon sa att hon visst tänkte berätta det, som en cautionary tale. Så därför kan jag lika gärna berätta det själv för er. Tågfipplande kan sluta med döden!