annaxt
Vi är så himla moderna i Sverige, eller hur? Eller är vi stenålders? Ibland vet jag inte. När jag ser hur vuxna och barn reagerar på en pojke i klänning så vet jag faktiskt inte. Men ibland vill jag ta dem i deras stenåldersaxlar och ruska dem hårt!
Häromåret valsade en klänning runt på internet, med frågan om betraktaren skulle beskriva den som blå eller vit. Jag har en annan, mycket viktigare fråga: är det här en klänning till en flicka eller en pojke?
En mig närstående fyraåring älskar sina klänningar. Han älskar också sina shorts, sina bilar, sina pangare och sin fotboll, sånt som är mjukt, som är glittrigt, som är rosa och allt möjligt som många ungar i den åldern gillar, oavsett kön. Men jag har hört flera historier nu om hur bekantas sexåringar har kommit i sin fina klänning till första dagen på sexårs och blivit retade av andra barn, för att pojkar inte ska ha klänning, och aldrig velat ha klänning igen.
Var har de barnen fått det ifrån? Sina föräldrar? Men vilka föräldrar säger till sina barn att pojkar inte ska ha klänning? Och varför säger de det?
Vad är det för jäkla stenålderstänk?
Ursäkta men jag blir verkligen upprörd.
När vi går på stan han och jag, och om han har klänning, då utbrister var och varannan främling vi pratar med vilken gullig liten flicka! Jag rättar dem aldrig för jag orkar inte. Och honom gör det inget – än så länge – för han har ännu inte fattat att det är viktigt om en är pojke eller flicka. För att hans kloka föräldrar inte har lagt någon vikt vid om barn är pojkar eller flickor.
När jag hade mina älskade kortbyxor på mig när jag var liten på 60-talet blev jag kallad för en söt liten pojke. Det hade jag inget emot alls, det var ju tufft att vara en pojke. Definitivt roligare än att vara en flicka. Tyvärr verkar inte mycket ha förändrats på den punkten sen stenåldern, förlåt 60-talet. De flesta små killar vill inte bli kallade för tjej. Vuxna män vill inte heller bli kallade för tjej. Och de vågar inte ha klänning.
Men en sak kan jag lova: vi är inte ens i närheten av ett jämlikt samhälle i Sverige förrän klänning är ett fullt ut accepterat plagg för män.
Inte för att det i sig kan förändra maktfördelningen. Och som jag skrev för flera år sen, om vi klär våra barn i klänning eller shorts, i rosa eller blått, löser inte heller problemet.
Utan för att det kommer att vara ett tydligt bevis på att vi närmar oss jämställdhet i praktiken, inte bara på pappret. Eftersom klänning är en av de tydligaste symbolerna för det vi kallar kvinnlighet, den yttersta utposten för kvinnliga attribut, det som får alla att tänka på så kallat kvinnliga egenskaper som mjukhet, ömhet, empati, ömtålighet och så vidare. Egenskaper som är anledningen till att män kallar varandra för ”tjej” endast i nedvärderande mening. Den dag alla killar vågar ha klänning på jobbet, då vet vi att vi har kommit en viktig bit på vägen.