annaxtVi var på Medborgarplatsen i lördags, för att visa vårt stöd till de unga män och kvinnor som riskerar att utvisas till ett av de mest krigshärjade länderna i världen. Jag har varit där flera gånger, bara suttit på trappan en stund och pratat med folk. Varje gång har jag slagits av vilken lugn och civiliserad demonstration det har varit. Ungdomar har kommit fram och pratat vänligt med mig, på flytande eller bruten svenska, de har lekt med mitt barnbarn, bjudit på fika och varit allmänt trevliga. Folk har rört sig lugnt, promenerat omkring, sjungit, lyssnat på musik, pratat och skrattat. Detta trots att de riskerar fruktansvärda umbäranden, i värsta fall döden, om de blir utvisade. Trots att många av dem redan har haft mer skräck och elände i sina liv än jag ens kan föreställa mig. Trots att det nu är tredje veckan de sitter på Medborgarhusets hårda trappa, trots att många av dem sover där på nätterna för att de inte har något annat boende i Stockholm, i regn och rusk och med främlingsfientliga som kommer och skriker och spottar på dem. Så olikt bilden av demonstrationen som många ”Sverige-vänner” vill sprida, av våld och kriminalitet och farlighet. Det är klart att det finns några kriminellt belastade på trappan, men det finns det överallt. En samkörning mellan brottsregistret och gästerna på Gröne Jägaren valfri kväll skulle förmodligen vara betydligt mer skrämmande.
I lördags hade många kommit till Medis för att visa de främlingsfientliga vad som verkligen behövs i Sverige: mod, solidaritet, respekt. Vi var ombedda av arrangören till sittdemonstrationen, Ung i Sverige, att bilda kedja mellan trappan och övriga Medborgarplatsen, och att följa deras anvisningar.
Anledningen till att vi skulle stå just där var att det pågick en flera timmar lång uppvisning av Hammarby Handbolls juniorer mitt på torget, samtidigt som en grupp på knappt hundra ”motdemonstranter” hade samlats på andra sidan handbollsplanen. Deras grupp bestod förutom vanliga svenska främlingsrädda, inte-rasist-men-typer, SD-anhängare etc, även av ”nationella” och andra våldstyper. Så det fanns en viss oro för att både handbollsbarnen och de utvisningshotade skulle råka illa ut. När vi kom dit såg vi dock att rassarna var väldigt få, kanske 70-80 personer, och de solidariska så många fler. Som det väl alltid egentligen är, fast det inte alltid syns så tydligt.
Det var ändå en skrämmande grupp människor. Dels för att många av dem verkade så fulla av hat. De hade skrivit på sitt Facebookevent att det skulle vara en tyst demonstration, ett fika. Ändå var det många av dem som skanderade rasistiska tillmälen, hot om våldtäkt, ”inga afghaner på våra gator”, ”ut med packet”. Det fanns säkert de som bara ville visa sin avsky och rädsla genom att sitta tysta, men för de flesta verkade hatet ta över.
Jag kanske inte borde grubbla så mycket över hatarna, men jag gör det. Jag tror att det finns många nivåer av både förnuft, hat och rädsla representerade hos de främlingsrädda, och jag tror att det är viktigt att förstå det och ha den utgångspunkten när man konfronterar dem. För att så effektivt som möjligt eliminera både deras rädsla och deras inverkan på samhället.
Det är både lärorikt och oerhört deppigt att prata med dem och att läsa vad de skriver. Helt klart är att de minst uppjagade, minst rädda och hatiska, mest klarsynta och logiska är i stark minoritet (men de finns och ska inte glömmas bort, för de är de mest mottagliga för sakliga argument och fakta). De flesta av dem är djupt, djupt oroade, på ett sätt som knappt går att förstå. ”Nu står afghanerna och skriker ’kärlek åt alla’, det här är så fruktansvärt, vart är världen på väg” skriver till exempel en kvinna. Och oron tar sig uttryck i frustration och ilska, som blir ännu större för att ingen vettig människa vill lyssna. Inte ens de egna kan alltid förstå varför man måste skrika ”horor” och ”ut med packet” några meter från barn som har uppvisning i handboll.
Många såg också ut att vara ledsna, arga, olyckliga och slitna. Det sägs att de i stor utsträckning lever i utanförskap, verkligt eller upplevt. Det är lätt att tro när man ser dem. Och vad är det för samhälle vi har, som får folk att känna sig så oviktiga, så osedda och obrukbara? Det är inte det minsta konstigt, tycker jag, att så många av dem väljer att tro på fascisterna som pekar ut de ännu svagare som problemet. Det är för smärtsamt, för svårt och för skrämmande att rikta blicken uppåt, mot de verkliga utsugarna, de som med flit splittrar vårt samhälle, som bygger sin rikedom på andras möda.
Det är förstås bara en förklaring, ingen ursäkt. Och det är inte bara såna som ser skruttiga ut utanpå som står där och hatar. Det är också unga, muskulösa män som förmodligen är lika trånga i sin syn på omvärlden som de är breda över axlarna: ”nationalister”, ”identitära”, människor som ser ut och låter som vore de med i Nordisk Ungdom eller Nordiska Motståndsrörelsen. Flackande blick, malande käkar. De ser exakt likadana ut som de jag såg på Medis första gången för sju år sedan, nynazister som marscherade in på torget med sina grönvita flaggor, helt utan rim och reson, med den enda önskan om att inge rädsla.
Vid ett tillfälle gick fyra fjuniga män, man skulle kunna kalla dem skäggbarn, in i vår stöddemonstration och ställde sig mitt ibland oss. Mycket bredbenta och med händerna på ryggen, för att skrämmas och visa att de minsann vågade, får man förmoda. Vad de kanske inte hade räknat med var att ett tiotal småtjejer, unga kvinnor och gamla tanter skulle ställa sig runt dem, väldigt nära, lika bredbenta och ropa ”Kärlek! Kärlek! Kärlek! Kärlek!”. Killarna flinade nervöst, tittade på varandra och visste inte vad de skulle göra. Efter någon minut kom fyra ännu biffigare män, med liknande frisyrer men med sladdar dinglande ur öronen (civilpoliser). De behövde bara peta på killarna så backade de ut ur kvinnocirkeln.
Vi kunde inte stanna mer än ett par timmar pga sjukt barn som ville att vi skulle komma hem. Men det kändes bra att ha varit en del av den stora majoriteten solidariska där. För att det blir allt viktigare att vi agerar. Jag kan inte gå på alla demonstrationer eller aktioner, jag har fortfarande väldigt lite energi sen operationen för ett år sen. Men jag kan inte sitta hemma hela tiden heller. Ibland, just nu, är det extra viktigt att visa att de allra flesta inte känner att Sverige håller på att gå sönder på grund av de som flyr hit från krig.