annaxtNär jag var sjutton fick jag morfin inför en operation, och höll på att dö på kuppen. När jag vaknade var luftstrupen på väg att svälla ihop, och jag kunde knappt andas. Det blev kaos och spring och jag fick nån medicin och sen kunde jag andas igen, och stapplade hem på ostadiga ben. Tre veckor senare fick jag ett telefonsamtal från sjukhuset:
”Du är allergisk mot morfinbasderivat. Undvik premedicinering, Albyl med kodein, Treo Comp, Cocillana-Etyfin och heroin.”
”Ehh jaha” svarade jag. Detta var 1979 och jag var ganska osorterad, men att undvika heroin kändes ändå som nåt jag skulle kunna hålla reda på.
Sen gick tiden, och det hände absolut ingenting som fick mig att behöva heroin eller andra morfinbasderivat.
Men förra året fick jag cancer. Jag hade inte ont av det, men när jag skulle opereras kom jag ihåg telefonsamtalet från SÖS och sa till narkosläkaren att jag inte tål morfin. Narkosläkaren sa att det var inget alls att bekymra sig för, det skulle de se till. För säkerhets skull sa jag samma sak till varenda läkare och sjuksköterska jag träffade (ganska många!). Alla sa samma sak: inga problem! Vi löser det!
Sen vaknade jag upp från den första operationen och hade så ont att jag bara grät. En sköterska sa att han skulle hämta smärtstillande. ”Bara inte morfin” grät jag, vilket orsakade stor förvirring. Till slut hittade de andra tabletter. Samma sak hände flera gånger under canceråret, men jag ska inte gå in på det för nu ska jag komma till poängen: till slut träffade jag en läkare som sa ”Hmm, jaha, jag funderar på om du kanske är allergisk mot morfin på riktigt? Inte bara lite grann så där som många är, att de mår illa eller blir snurriga. Du borde nog ta tag i det här.”
Så jag pratade med min husläkare, som remitterade mig till allergimottagningen. Där fick jag först göra ett pricktest (som inte hade morfin som alternativ) och sen ett blodprov, som skulle visa om jag har antikroppar mot morfin.
”För det är så man vet om du är allergisk”, sa läkaren på allergimottagningen. ”Och tyvärr måste jag säga att även om provsvaret är negativt så finns det fortfarande 50 % risk att du är allergisk, för det var så länge sen du fick morfin och du har inte utsatts för det sen dess. De som är allergiska mot pälsdjur och gräs och sånt blir ju utsatta för det hela tiden, det går inte att undvika, så de har antikroppar i blodet hela tiden. Men det är inte troligt att du har det efter 38 år.”
Han blev mycket entusiastisk vid detta, för om provet visade sig vara negativt så är nästa steg en så kallad provokation, i detta fall en morfinprovokation. Det funkar tydligen så att de ger mig morfin under kontrollerade förhållanden: först 0,01 av en normaldos, sen om inget hänt efter en halvtimme 0,1, sen 0,5 och så vidare.
”Du behöver inte vara orolig! Vi gör provokationer flera gånger i veckan. Men du kommer att bli hög! Väldigt hög!” sa han och visade med armarna. ”När man får morfin utan att vara smärtpåverkad så blir det mycket större effekt. Så det är bra om du har någon med dig, som kan ta hand om dig sen.”
Häromdagen kom provsvaret som var negativt, så nu ska jag snart tillbaka till mottagningen för en provokation. Jag måste erkänna att jag inte ser fram mot det alls, fast många vänner och bekanta har uttryckt att det säkert kommer att bli ”jättehärligt” och ”riktigt mysigt”. Jag är liksom inte den rusiga typen alls, det enda knark jag nånsin har gillat var några roliga blad som jag rökte som tonåring och som fick mig att fnissa en hel dag, och tro att jag kunde prata med delfiner. Hasch och alkohol och allt sånt lugnande gör mig bara orolig eller fånig.
Men å andra sidan – jag hörde tillräckligt mycket smärta på sjukhuset för att inse att jag måste ha en plan B om jag blir sjuk igen. Så det är bara att bita ihop och bli hög. Men önska mig gärna lycka till!
Vilken underbar illustration!
Jag håller tummarna för ett lagom högt morfinrus utan alltför allvarliga efterverkningar.
Tack! Ja visst är den? Med risk för att vara morfinromantisk :o
Morfin har jag inte prövat men opium, eller i alla fall opiumderivat är kul! Jag minns fortfarande den lyckligaste dagen i mitt liv trots att jag bara var 8 år. På senvintern blev jag hostig igen efter flera långdragna bronkiter och min mamma läkaren sa till min pappa att han skulle ge mig hostmedicin innan jag gick till skolan. Tyvärr fick jag en medicin som inte alls var lika god som den vanliga; den smakade riktig illa. Men sedan flög jag till skolan och hade en underbar dag. Och smittade nästan hela min klass med mässlingen.
Lycka till med flygturen!
Haha tack! Ser nästan fram mot det nu!
Lycka till, blir det bara hälften så kul som på bilden så är det ju värt det.
Skämt åsido: Hoppas det avlöper som det ska. Jag fick morfin nyss när jag sprängde njursten. Killen före mig svävade runt och gillade allt å alla. Jag fick maxdos under proceduren, hade asont ändå och blev inte det minsta hög. Kasst, på min ära!
Kasst verkligen. Har förstått nu att det finns såna som morfinet inte biter på. Nästan som en superkraft, fast kanske inte så användbar :(
Lycka till! (Okej, men jag fokuserar hellre på formuleringen ”och jag var ganska osorterad” – ljuvligt!)
Säg till om du vill ha sällskap som dokumenterar!
Osorterad var nog lite i underkant, men. Det var ju länge sen nu, nu har jag ordning på precis allt! Nästan. Ibland. I en del ljusa ögonblick.
Hur som helst!
Jag blir alldeles fnissig vid tanken på dig som tar bilder och antecknar och ställer en miljon frågor till läkarna medan jag seglar omkring i mitt morfinmoln. Vi kommer att göra succé på allergimottagningen!
Jag är ”allergisk” på det vanliga viset, d.v.s. jag mår illa (rent praktiskt också) i många timmar. Har också upplevt att jag inte blir lyssnad på när jag säger att jag inte vill ha nåt morfin. Det ges ju rutinmässigt även vid små ingrepp. Senast, och det var verkligen ett litet ingrepp och polikliniskt, sa jag ifrån att jag inte skulle ha nån premedicinering. Jag är inte särskilt smärtkänslig, inte orolig inför narkos heller så det är inga problem. Men sen hade jag fått morfinpreparat i droppet efter op i alla fall. Det innebar att jag kräktes oavbrutet i timmar på uppvaket, kunde inte stå på benen och ville bara sova. Klockan åtta på kvällen när man stängde avdelningen bedömde man att jag kunde klara mej själv och jag blev utställd vid entrén. Där fick jag vänta i trekvart på en beställd taxi, mådde sk*t hela tiden. Kunde givetvis inte ta mej de 12 milen hem, utan fick ta mej till en väns soffa där jag slocknade och sov ända till morgonen. Så morfinist blir jag inte. Heller.
Det verkar klokt att kolla upp alternativen i alla fall. Man vet ju aldrig.
Fy vad illa! Ibland känns det som om sjukvården är ett totalt lotteri. ”Utställd i entrén”, det är ju skamligt.