annaxt(triggervarning: vardagsrasism)
När jag kom ut från porten häromdagen hade någon försökt såga av mitt cykellås, slanglåset,och lyckats till häften. Men det satt också ett nytt lås på som jag inte alls kände igen! Mycket mystiskt, men sen kom en man med en hund gående förbi och förklarade att han var en granne och att det var hans lås.
Han berättade en historia från föregående kväll, nära midnatt: hur han kommit hem från hundpromenaden och sett en man sitta och knipsa på slanglåset med hovtång. Gått fram och sagt: ”Är det där din cykel? Annars måste du genast sluta”. Mannen hade lommat iväg, men när grannen tittade ut genom fönstret en stund senare satt han där igen. Grannen hade lutat sig ut och sagt: ”Stick, annars ringer jag polisen”, men utan reaktion.
”Då tog jag en ispik med mig och gick ut igen”, sa grannen med hunden till mig. ”Men när jag kom ut hade han försvunnit. Då satte jag på mitt eget lås på cykeln, ifall han skulle komma tillbaka igen.”
I detta ögonblick frös mitt tacksamma leende. ”Oj” svarade jag med sjunkande hjärta, ”du tänkte försvara min cykel med en ispik? Och kanske sätta ditt liv i fara? Det var ju … väldigt …”
”Ja jag hatar sånt där” sa hundgrannen. ”Man ska inte behöva få sina saker stulna! Det är för jäkligt!”
”Ja, jo, det är klart, men det kanske är nåt man får räkna med ändå, i dagens samhälle där klyftorna bara ökar och allt fler blir desperata …”
Grannen rynkade ögonbrynen ett ögonblick men svarade: ”Jo, och det sa jag till frun nyss, att vem vet vad man skulle göra i samma situation. Om man inte hade något jobb och så. Det var ju en av de där tiggarna.”
”Var det?”
”Ja, när jag gick ut igen tidigt i morse såg jag en av dem, en kvinna, som stod och tittade länge och väl på det nya låset. Så det var väl ett beställningsjobb. Inte för att man måste vara oärlig för att man är rom! Absolut inte. Det finns ärliga och oärliga överallt. Du kan åka till Afrika och finna ärliga och oärliga människor i en negerby. Så är det.”
Här fick jag lite kortslutning. Jag var naturligtvis tacksam för att min cykel inte var stulen. Det är min första nya cykel på tio år, inte lika underbar som min gamla Svalan, men ändå bra. Balanserad, robust. Jag cyklar överallt och är helt borttappad utan hoj. Så jag var mycket tacksam för att han hade lyckats skrämma bort cykeltjuven.
Samtidigt ville jag inte uppmuntra denna smygrasistiska vigilante till granne att springa omkring och hota folk med ispik. Jag älskar min cykel men den är inte en familjemedlem, den är inte värd att någon spiller sitt blod för den.
Plus att det är svårt att konversera lättsamt med folk som använder n-ordet utan att blinka.
Nu hade han lämnat detta ämne och berättade om en polismästare som han kände som var välvilligt inställd till romer ända till den dag han blev bestulen av dem. ”Åttatusen i kontanter, rakt ur rockfickan!”
Jag avbröt hans svada, tackade återigen så varmt jag bara förmådde för att han räddat min cykel och lovade honom att skaffa ett nytt och bättre lås.
Och det har jag gjort nu. Både för min skull, och för eventuella cykeltjuvars.
När det gäller n-ordet, som man definitivt ska undvika, har jag absolut överseende med den äldre generationen (men be mig inte definiera ”den äldre generationen”) som använder ordet utan att blinka.
Hur mycket de än läser om ordets olämplighet, kan det helt enkelt vara så att det faller sig helt naturligt att använda eftersom det ju var helt naturligt att använda under de, säg, tre-fyra första årtiondena i livet. Hade mannen någon ond avsikt och uttryckte han illvilja och hat med sitt ord? Om inte: då är det kanske bara lapsus.
Jag diskuterar detta på mina föreläsningar varje vecka och de som hasplar ur sig ordet under diskussionens gång slår sig raskt för munnen och säger FÖRLÅT! – och förklarar att ”det bara kom ut”. De saknar helt enkelt den språkliga känslan för olämpligheten och menar verkligen inte att vara nedsättande.
(Själv har jag väldigt svårt att inte svära när jag talar med präster trots att jag ju vet att det i de flesta fall är synnerligen olämpligt.)
Frågan är verkligen viktig och intressant. Jag råkar känna världens mest respektfulla och tonkänsliga person, och bad hen läsa igenom texten innan jag publicerade den. Då hade jag skrivit ut hela n-ordet två gånger, men på hens förslag ändrade jag det ena förekomsten (hen tyckte egentligen båda) och la till en triggervarning.
Hela anledningen till att jag bad denna artiga person att läsa texten är att jag, som iallafall snart är den äldre generationen och vit svensk, inte har nån särskilt finstämd känsla för vad som kan vara sårande eller upprörande. (Inte bara för de som känner sig utpekade, mind you, även många unga vita svenskar tar lika illa upp som många präster gör av svärord. Eller som nästan alla gamla av könsord.)
Och jag har kommit till den slutsatsen att jag inte har något behov av, eller anledning, att såra i onödan. Därav triggervarningen.
(Här finns en jätteintressant, om än lite oredigerad, artikel om varför det är hyggligt att triggervarna)
Men jag tror inte att gubben använde ordet med varken hat eller ondska. Däremot är jag säker på att han är smygrasist, och med det menar jag nån som aldrig skulle erkänna den minsta rasism, men som i själva verket bara menar ”Det är väl inte rasism att säga att alla (fyll i valfri folkgrupp här) stjäl som korpar? Det är ju bara ett faktum” eller ”Det är väl knappast rasistiskt att säga att (valfri folkgrupp) är bra på att dansa, det är ju bara positivt? Jag önskar att jag kunde dansa lika bra som de” eller liknande.
Snarare okunskap (eller dumhet eller hur en vill se det) än ondska. Men fortfarande ett hinder för lättsam konversation! En så kallad deal breaker.
Därmed inte sagt att alla som råkar använda n-ord eller andra nedsättande ord för att de är lite gamla och dimmiga (som jag) är varken dumma eller smygrasister. Det kommer bara ut och de flesta av oss inser i samma ögonblick att det var onödigt.
Men det skadar inte att tänka lite extra på! Så att de där orden kommer ut för att de faktiskt måste, inte bara för att hjärnan var på lunch.