annaxtDet sista sonen sa innan han reste på sin väldigt äventyrliga resa i tisdags var att jag skulle ta det lugnt. Som i att inte jobba och hålla på för mycket. Han har rätt, men det är inte så enkelt alltid (eller jo det är enkelt men det känns svårt.)
Jag är helt urkramad efter alla begravningar och bortresta barn. Jag skulle behöva vila en månad inlindad i silke och rosa ull i ett tempel på en bergstopp, omgiven av fågelsång och välvilliga andar som serverar te på bambubrickor.
Nu tror jag inte att precis det kommer att hända, men jag ska verkligen försöka att cykla lugnt, jobba lagom mycket, meditera en halvtimme om dagen och andas. Andas är bra. Här är en karl som har bra andningstips.
MEN DU BLOGGAR JU!
Oj, det var inte meningen att det skulle bli versaler. Fast det ser ju riktigt bra ut.
Jag har tre kompisar och två släktingar som har blitt spritt språngande galna av denna höst och vad därtill hör — och de har inte ens begravt sin mamma eller skickat iväg sina (vuxna) barn. Så
1) du har all rätt i världen att vara trött
2) jag kan komma med en väldigt ful silkesblus från 1989 som du kan få svepa in dig i.
Men bambubrickor? Nä, de låter rangliga och ostadiga. Massa spill och kladd, känns det som.
En väldigt ful silkesblus från 1989, några gamla ullvantar och en kopp te är förmodligen allt jag behöver för att bli människa igen. Jag känner mig redan mycket piggare!