annaxtHar jag sagt att jag skrev min första debattartikel på Newsmill förra veckan? Den handlar om att ovetenskapliga råd till föräldrar som vill föda hemma skrämmer alla föräldrar. Dumt, onödigt och oansvarigt.
I tisdags var jag på mitt kanske sista utvecklingssamtal i skolan någonsin. Med fyra barn bör det ha blivit en 70-80 samtal, de flesta ganska likartade (”X är intelligent men pratar alldeles för mycket och lämnar inte in sina arbeten i tid”). Nu är skoltiden över. Hurra!
Den 5 mars var det Stora Bokbytardagen i hela landet. Jag träffade En annan sida och Boktoka på Sergels Torg, bytte böcker och åt bokbytarlunch på Panorama. Det var jättekul! Läs mer på Stora Bokbytarbloggen och ViLäsers blogg.
På kvällen kom det hem sex kompisar från förr, mina gamla Norra Latintjejer, och åt middag. En av dem lagade världens godaste jordärtskocksoppa i mitt kök. Vi har bara setts en gång tidigare, annars var det nästan trettio år sen. 30! Och det konstigaste av allt var att alla såg ut precis som då. Bara lite mer fårade. Erfarna. Man skulle kunna säga visare.
Fredagkvällen blev också rolig, fast på ett helt annat och överraskande vis. Ett av tonårsbarnen, som i vanliga fall väldigt sällan vill bli tröstat, var plötsligt helt nere i skoskaften och alldeles mammig. De planer vi hade fick ge vika för en kväll med pizza, monopol och film, bara ungen och jag. Vi sjöng Dylan och Spears (ganska högt) på pizzerian, jag spöade hen i Monopol hemma i sängen och sen såg vi hela Step Brothers (världens dummaste film) och halva Be Kind Rewind innan hen somnade. En sällsam och skön kväll.
På lördagen var jag på cellprovtagning, för tredje gången i mitt liv. Jag tog inga bilder. Inte ens Lotten tar bilder på cellprovtagningen (tror jag).
Och idag bloggar, flickrar, städar och tvättar jag. Slut!
Jag <>har<> tagit bilder under cellprovtagningen. Men de blev komplett ointressanta och menlösa. Vad jag ville var att läkaren liksom skulle sticka upp huvudet och le mot mig.Det ville läkaren inte alls, sa hon. Inte visste hon vad en blogg var heller, sa hon. Och helt normal var jag ändå, sa hon.
… ”att läkaren liksom skulle sticka upp huvudet och le mot mig” hade blivit en underbar bild! Men vad menade hon egentligen med att du var helt normal? :)
När vi i min gymnasieklass träffades för första gången på tjugo år kände jag genast igen alla sex stycken flickorna. Men när jag kom hem och såg fotona jag tagit av dem var det flera som jag hade svårt att känna igen!Så mycket betydde röst, uttryckssätt och kroppsspråk tydligen.Det var en häftig och nästan skrämmande upplevelse!
Ja, vad tusan kan hon ha menat med det, Lotten och Anna? Skulle det vara en komplimang kanske?