annaxtEfter att ha gått till jobbet i två veckor klädd som en journalist (läs slusk) bestämde jag mig för att göra ett ryck och snofsa upp mig. Eftersom jag verkligen hatar att handla kläder (får panik i provrum, misstänker att expediterna är utsända av Satan och tycker att allt över 300 kronor är på tok för dyrt) har jag hittat på det optimala sättet att ändå bli klädd: jag tvingar med mig P ut i affärerna. Hans uppgift där är att nicka eller skaka på huvudet åt de kläder jag pekar på, samt rycka på axlarna åt priset. Efter en sån övning kom jag hem häromdagen med en superfin kappa, en kofta, en klänning och mina första riktiga höga stövlar. ”Folk kommer att tro att du är modemedveten”, kommenterade yngsta dottern.
Superfina kappan från Indiska + en aldrig så liten skymt av X-IT-stövlarnaHon ångrade sig när jag stolt mannekängade med mitt allra senaste fynd; en kinesisk bygghjälm, inköpt vid ett besök på utställningen Spirande vita nätter på Bonniers Konsthall. Den är inte bara ett konstverk utan även snygg samt stötdämpande, vilket är bra eftersom jag cyklar till jobbet.
Jag vill ju inte ge folk en felaktig uppfattning.
Mitt verkliga förhållande till mode är att jag är uppriktigt intresserad av snygga och roliga kläder (jag kan tex följa efter folk en extra sväng på cykel för att studera deras intressanta hattar) men lika ovillig att följa det rådande modet. Häromdagen läste jag på en skobutiks hemsida följande föreskrifter:
”Ska man ändå visa mycket ben och ha mycket vidd i kjolen finner man ett bra tillfälle att låta nylonstrumpor i glada färger lysa upp. Till hösten ser vi mycket lila och vinrött, men i den ursprungliga 60-talslooken återfinns ofta även de vita stumpbyxorna. Välj antingen samma färg på strumporna som på din enfärgade trapeze-klänning, eller låt dem spela med och lägga till ännu en dimension till kontrasterna i färgblocken.
När höstvindarna så småningom oundvikligen börjar vina är det förstås en cape som ska på. Den bärs med armbågshöga skinnhandskar och på huvudet sitter baskern stadigt. Rosetter, rundade kragar eller krås i halsen är annars några av få godkända utsmyckande detaljer.
Håret bärs utkammat naturblont i mittbena eller klipps i mjuk lugg eller kortare pojkaktig page. Läpparna blekt rosabeiga, ögonen antingen naturliga eller målade med skarp flytande kajal för den grafiska känsla.”
Spelande strumpor och krås i halsen? Nja va. Höga stövlar och bygghjälm känns mycket mera jag.
Jag har ju sett både kappan och stövlarna IRL och kan intyga att de var jättesnygga. Synd att du inte hade med dig hjälmen bara!
Haha! Kul inlägg.. Speciellt om hjälmen, den är klockren (jag har ju faktiskt sett den iRL)Jag är inte nån fena på mode,skulle behöva ”nanokläder” som kunde designa om sig själva på studs, så man bara behövde ladda ner en ny look, vad sägs om det?
Precis den kappan har jag också provat och funderat på! Hjälmen har jag dock missat.Behöver också en P som stöd – har nästan ingen garderob kvar, och vad jag förstår, måste man ha kläder på sig utanför hemmets väggar (där man kan lufsa runt i vad som helst). Panik lurar runt hörnet!
Jag, som går i plommonstop, skulle vilja spatsera Drottninggatan fram med dig och din hjälm.
Jag kanske blir modigare med tiden (chansen finns!). Då kommer ni att få se mig spatserande både Drottninggatan och Avenyn fram i min vackra hjälm. Annika, hjälmen finns på Bonniers konsthall, och kanske i Shanghai.Max: jag vill också ha nanokläder! Och en nanohatt! Och en nanocykel!
Heja, Anna! Jag tror jag ska gå och titta på den där kappan, den var så himla fin. Jag fattade inte att den var nyinköpt.Tror du verkligen att hjälmen duger som cykelhjälm?
Vi kanske ska ha en bloggkappeträff? ;)Jag är så uppmärksamhetsutmanad att jag aldrig lyckats hitta ingången till Bonniers konsthall…
Den enda kappan av den modellen de hade kvar var för liten över axlarna – så då slapp jag fatta det beslutet. Inte blev det några stövlar heller …Massor av pengar sparade, med andra ord!