Trångbodda, schmångbodda

Nej men det här med att bo trångt. Svenska myndigheter verkar tro att det är så illa så att man kan dö av det. Ibland tror jag att Folkhems-Sverige fortfarande inte riktigt har hämtat sig från digerdöden. Att lortkontrollanterna fortfarande oroligt kikar in genom gardinerna, smyger ett diskret behandskat finger över dörrkarmen för att försäkra sig om att snusket inte är på väg att dränka oss igen. ”Sanitera mera” viskar de till varandra som igenkänningstecken, och sprejar lite så att allt otyg ska dö. De kan inte slappna av förrän alla svenska familjer sitter fastbältade i sina sittriktiga soffor med tvättbar klädsel och minst 56, 3 centimeter mellan varandra. Var sak på sin plats! Gärna familjeliv och relationer, men först en steril öken i varje hem.

Mina barn kommer att tycka att det är jätteskönt när de hittar egna lägenheter. Det är helt rätt, de är vuxna eller snart vuxna och vill ha sitt eget. Men som bostadsmarknaden ser ut i Stockholm idag kan de få vänta. Av alla unga vi känner som har flyttat hemifrån, alla barnens och våra kompisar under 25, är det inte en enda som har hittat sitt boende själv. De flesta bor inneboende, hos sin pojk/flickvän eller i en lägenhet som deras familj äger. Jag borde ha ställt barnen i HSB-kö när de var bebisar, men det gjorde jag inte. Däremot har de tre äldsta stått i Bostadsförmedlingens kö sen de var 18, och en av dem har fått ett erbjudande på sex år, om en alldeles för dyr lägenhet på nedre botten väldigt långt från jobbet.

Men det kommer såklart att lösa sig! Och ungarna kommer att dra en lättnadens suck när de kan packa ihop sina kartonger och hänga upp sin hatt på sin alldeles egna hatthylla. Jag gissar att några av dem kommer att njuta i fulla drag. Ett par av dem kommer att tycka att det plötsligt blev väldigt, väldigt tyst. Lite väl ödsligt! När man har bott tillsammans så många så länge som vi, då vänjer man sig vid att det alltid finns någon att bråka med, skratta med, fråga, hjälpa och bara vara med.
Och det är inte så bara.