Vi är alltså pseudomoderna

Köpte tidningen Philosophy Now på flygplatsen, satte den i händerna på sonen och förväntade mig bli upplyst, vis och förändrad. Det blev jag också: innan resan var slut hade jag dessutom blivit pseudomodern.

Alan Kirby är filosofie doktor och skriver i sin essä The Death of Postmodernism, and Beyond att vi redan lämnat det postmoderna bakom oss. Eftersom jag aldrig riktigt fattade vad det postmoderna innebar är jag ganska lättad – jag känner igen mig betydligt bättre i det pseudomoderna samhället.

Så som jag fick Kirbys tankar förklarade för mig liknar pseudomodernismen lite grann webb 2.0 – det är inte längre författaren, upphovsmannen som är huvudpersonen. Nyckelpersonerna är deltagarna – de som tillsammans bygger innehållet. Det kan vara bloggare, flickrare, bokmärkare, wikipedianer, mmorpg-spelare eller, på den ytligaste nivån, de som skickar sms till debattprogrammet eller dokusåpan. Att vi inte längre köper ett helt album från en artist vi gillar, utan istället mixar favoritlistor i våra mp3-spelare utan någon större respekt för artistens försök att ge oss något sammansatt helt, är ett typiskt pseudomodernt beteende.

Det är de nya teknologiska landvinningarna som har störtat oss in i det pseudomoderna, menar Kirby, och våldsamt förändrat relationerna mellan författaren, läsaren och texten – för alltid.

Kirby själv är inte särskilt glad över den här utvecklingen. Han är rentav ganska dyster och gnällig. Bara för att alla får vara med och använda den toppmoderna tekniken behöver inte resultatet bli särskilt imponerande, klagar han:

Optimists may see this as the democratisation of culture; pessimists will point to the excruciating banality and vacuity of the cultural products thereby generated (at least so far).

Han pekar också på att den så kallade interaktiviteten inte alltid är så långvarig. När man har skickat sitt lilla sms-bidrag, ringt in sin röst eller skjutit ner monstret återvänder man till sin passiva roll och har egentligen inte uträttat något av värde. Inte heller de pseudomoderna verken kan vara långvariga. Eftersom de bygger på spontant deltagande och ständig förändring förlorar de sitt värde när de körs i repris (”OBS! Du kan inte längre rösta”).

Banalt, historielöst och eländigt alltså:

The pseudo-modern era, at least so far, is a cultural desert. We are confronted by a storm of human activity producing almost nothing of any lasting or even reproducible cultural value – anything which human beings might look at again and appreciate in fifty or two hundred years time.

Tillochmed träskallar har skrivit mer spännande brev än vad många högutbildade idag skickar från sina mobiler, knorrar Kirby. Men folk födda efter 1980 kommer inte att hålla med, skriver han:

Those born before 1980 may see, not the people, but contemporary texts which are alternately violent, pornographic, unreal, trite, vapid, conformist, consumerist, meaningless and brainless.
Those born later might see their peers as free, autonomous, inventive, expressive, dynamic, empowered, independent, their voices unique, raised and heard: postmodernism and everything before it will by contrast seem elitist, dull, a distant and droning monologue which oppresses and occludes them.

Till slut förklarar Kirby att de typiska intellektuella tillstånden i det pseudomoderna samhället är okunnighet, fanatism och oro.

Bush, Blair, Bin Laden, Le Pen and their like on one side, and the more numerous but less powerful masses on the other.

Skrämda av en okontrollerbar omvärld drar vi oss undan i våra egna aktiviteter – kontrollerar vår egen lilla sfär. Vi ersätter de yttre auktoritererna med vår egen, lyssnar inte längre till husbondens röst, låter oss uppslukas av vårt klickande och styrande. Befriar oss in i tystnaden.

Så långt Kirby alltså. Själv är jag ganska optimistisk och tror att internet kommer att underlätta för mänskligheten att bli hitta sin mänsklighet igen.

PS Tack till sonen, Lexin och The Free dictionary som hjälpte mig att (hyfsat) förstå den engelska texten!

Andra bloggar om: pseudomodernism, postmodernism, filosofi.