annaxt
Karins pappa undrar vilken sorts trappgrind han ska köpa. Jag skyndar mig genast att skriva: Ingen trappgrind alls! Lär Karin att gå baklänges i nerförslut istället – det går fort och gör hennes liv så oerhört mycket tryggare och säkrare.
(Om du nu vill hoppa över mina argument mot barnsäkerhetsprylar och komma direkt på Gå baklänges-kursen: hoppa här!)
Vi har en stark tradition av barnsäkerhet i Sverige, och det finns tusen olika produkter som vi kan köpa: trappgrindar, spisskydd, lekhjälmar, selar och så vidare. Tanken är förstås god, men utgår från två idéer som är helt felaktiga:
1) Att bebisar inte har några egna instinkter
2) Att föräldrar inte kan lära sina barn hur de ska göra.
Om man vill ge sina barn tillit till sina egna instinkter och lära dem att använda sin hjärna så ska man inte använda säkerhetsprodukter annat än i yttersta nödfall (det finns såna, jag återkommer till det).
Det ÄR farligt att gå i trappor, använda knivar eller skruvmejslar, tända tändstickor och att använda spisen – om man inte vet hur man ska göra.
Därför är det tusen gånger säkrare att lära barnen hur man ska göra, istället för att förlita sig på produkter.
Dels för att produkterna kan gå sönder, vara felinstallerade eller inte vara på plats just när de behövs, men framförallt för att barnet förstår att det måste använda hjärnan, att det till stor del är han eller hon själv som ansvarar för sin säkerhet.
Det här tar förstås tid. Man måste visa bebisen, inte hundra utan tusen gånger, hur man går baklänges ner från sängen eller nerför trappan.
Man måste visa tusen gånger att plattan är varm genom att hålla den lilla handen ovanför (med sin egen hand under barnets så att man känner själv om det är för varmt) och säga: Ajaj, varmt!
Man måste visa tusen gånger hur man tänder en tändsticka, håller en kniv, ser sig för innan man går över gatan. Det tar lång tid och en hel del tålamod!
Men sen har barnet fattat poängen. Hon behöver inte smita in i garderoben för att tända de där spännande tändstickorna, för det är inte förbjudet. Han kommer inte att ramla och bryta nacken i trappan för att storebror glömde stänga trappgrinden. Hon springer inte över gatan bara för att det blir grön gubbe, utan att se bilen som just kommer att köra mot rött.
Om man är nära sina barn och visar dem hur man tar ansvar för sig själv, ger man dem en olycksfallsförsäkring som varar livet ut. Inte en garanti mot olyckor, men en trygghet i sig själva och ett sätt att bedöma risker som utgår från deras verkliga förmåga.
Allt detta sagt, så finns det ändå en del säkerhetsprylar som är bra att ha. När våra fyra barn var små hade vi säkerhetsproppar i alla elluttag, säkerhetskedjor på fönstren som satt högt över marken och säkerhetsbälte i bilen. Vi bedömde att varken vi eller våra barn kunde ta ansvar för den typen av olyckor.
Lär din bebis att gå baklänges
Varje gång din bebis är på väg mot ett nerförslut: ner från sängen, från soffan, nerför trapporna och så vidare – vänd på bebisen och säg ”Baklänges”!
Gör det inte för tidigt. Vänta tills barnet är så nära kanten att det blir riskabelt om han/hon fortsätter att gå framlänges. (Det behöver inte vara riskabelt i verkligheten, men låtsas att alla höjdskillnader är jättestora.)
Vänd bebisen vänligt men bestämt, mitt i krypet, så att fötterna kommer närmast kanten, och säg ”Baklänges”!
Fortsätt att hålla i bebisen (om det inte bara är några centimeter ner) och hjälp henne/honom att ta sig ner, baklänges.
Efter ett tag kommer du att märka hur bara ordet ”Baklänges!” får bebisen att vända sig om som en liten bandtraktor. Likaså vänder sig barnet självmant när det känner en lutning i underlaget.
Efter (mer eller mindre) tusen vändningar kommer barnet alltid att vända sig om i de situationer som krävs, och hasa baklänges nerför trappor, soffor och sängar. Det går dessutom oftast fortare än att gå framlänges.
Tills en dag! Då han/hon kommer att vilja gå framlänges, som alla andra. Men då är hon/han så stor och klok att det inte är någon fara längre.
Andra bloggar om: barn, bebisar, föräldrar, säkerhet, barnsäkerhet, trappgrindar, inlärning, instinkter, överlevnadsinstinkt, baklänges.
När jag tänker tillbaka på hur det var ed våra grabbar, så känns det somatt det kom ganska snabbt det där med baklänges.
De valde det själva för att det inte gick att ta sig ner säkert annars.
Men som sagt, en puff i början är väl bra.
Ja..inte en puff som i knuff dårå..
Låter lysande och jättebra och är väl också den princip vi har försökt arbeta efter men med två helt vilda tvillingpojkar har det funnits tillfällen då jag varit MYCKET tacksam över tex spisskyddet och trappgrinden.
Och kedjorna på fönstren, och pluttarna i eluttagen, och tippskyddet på bokhyllan, och lådspärrar och skåpspärrar.
Självklart ska man lära små barn att göra det rätt men för oss var det en nödvändighet att ha spärrar, lås och grindar eftersom pojkarna gick vid tio månader och klättrade på ALLT vid elva och jag var ensam med dem.
Pojkarna har alltid fått försöka själva och jag har visat och hjälpt till men innan eftersom jag tyvärr bara kunde vara på en plats samtitigt och det finns ett par begränsningar i min simultan kapacitet har ”skydd” varit nörvändigt för oss under en övergångsperiod.
Sandra: Tror också att det kommer av sig självt för många barn. Men det skadar nog inte att peka ut riktningen :)
C: Jag hade gjort precis som du. Min mening är inte att förbjuda säkerhetsprylar, bara att inte luta sig mot dem i onödan.
Systersonen bor trappfritt, men sov mestadels i vanlig vuxensäng som de tog bort benen på. Det första ungen fick lära sig i krypstadiet var ”rumpan först” och det funkar förstås utmärkt.
Spjälsäng användes bara några korta månader, för det var så mycket bekvämare med co-sleeping. Jag var ofta nattgäst och då var det självklart att jag kröp ner i pojkens vuxensäng och höll honom sällskap. Och tog hand om nattflaskor och blöjbyte så föräldrarna fick vila. Och sova tillsammans i den egna sängen.
Det svåra är att hindra dem från att kuta iväg! I affärer, mellan bilar, överallt! Är det helt fel att använda koppel? Du som är expert på barnuppfostran.
Perfekt! Hon har precis kravlat sig över 8 månader och börjar så smått kravla över allt möjligt annat också. Goda råd är sannerligen billiga i år! :)
Vi har en massa trappor i vårat hus. Och det där med att krypa baklänges kom helt naturligt för vår son. Jag tror att det är det sättet barn tar sig ann nedförslut på. Instinktivt.
Vi har ett par trappgrindar ändå, trots att vår son tar sig upp och ner för trapporna utan problem.
Vi har dem för att kunna hålla lite koll på honom. Om vi stänger grinden till översta våningen – så vet vi ju att han inte går upp dit. På så sätt kan vi slippa att ungen springer upp till övervåningen och river i sladdarna bakom tv:n medan vi lagar mat, eller diskar eller så. Trappgrinden är inte bara ett trilla-ner-för-trappan-skydd. Det är även ett stänga-av-huset-skydd, som kan vara nog så användbart när man är ensam hemma med knodden.
Det är inte alltid man har tid att sitta och passa på honom hela tiden.
Sedan kommer säkert ungen att rasa ner för trapporna ändå, hur mycket bakåtkrypande och trappgrindar man än idkar.
Vår son kraschade ner för trappan, trots att han kröp baklänges. Det krävdes bara att han skulle bli distraherad (i detta fall av en hund) för att han skulle tappa fokus och falla handlöst ner för trappan. Men det gick bra, som tur var.
Visst har vi lärt vår prinsessa att ta trapporna baklänges, men som Herr H skriver så behövs det så lite för att distrahera henne. Hon är snabb som sjutton och man hinner inte alltid med att vara där när hon ger sig iväg nerför trappan, så vi har en grind i alla fall och det känns väldigt skönt. Kanske ett sådant mellanting kan vara bra för oss lite mer räddhågade föräldrar?
Spännande info. Låter vettigt och känns spontant bättre än att bara förmana och gömma undan. Får se hu bra det går när vi kommer dit… :-)
Salt: Mina barn skrattade gott och länge åt att jag skulle vara expert på barnuppfostran :)
Herr R: För det första, visst kan trappgrindar vara användbara till mycket. Jag använde tillochmed hage vid några tillfällen när den förste var bebis, så jag är inget anti-grind-helgon om det nu var så det verkade.
För det andra, precis som du säger börjar de gå i trappor förr eller senare (titta på vilken femtonåring som helst!) och min poäng är att ju mer övning de har då, desto säkrare är det.
Aha: Självklart ska alla göra det som känns bäst för dem. Om en grind känns bra ska man ha en grind. Så länge man kommer ihåg att den inte är någon hundraprocentig garanti för olyckor. Vad jag försöker få fram är att om man INTE har en grind, så litar man inte på att grinden ska vara där! Varken som barn eller som förälder. Förstår du hur jag tänker?
Kajsa och Hakke: Lycka till! Det är ganska spännande att vara förälder :)
Ojojoj som vi har tränat ”bakåt” med Alma efter det att jag läste ditt inlägg. Och det går så BRA! Och varje gång hon når golvet med fötterna blir hon fullkomligt strålande och vi spontanapplåderar tillsammans. Fast vi säger som sagt ”bakåt” för ”baklänges” blir så jädrans långkrångligt. Skadad av bullterrieruppfostran måste jag dessutom försöka ampassa mitt ”NEJ!” till att bli liiite mer barnvänligt. Jag bli nästan rädd själv ibland :-D Men det sitter liksom i ryggmärgen, viss om att det är lika bra att dra på ordentligt från början om en bulle skall fatta. Något säger mig att Alma är lite mindre trög… Men oj! Nu spårade jag ur från ämnet – sorry. Ok; Tack för trapptipset, träningen går exellent!
Saring, visst är det härligt när ungarna hittar glädjen i kan-själv! Och du har nog rätt i att barn fattar snabbare än bullar :)
Tack for intressant input, vart lilla sockergryn ar 9 manader och kryper snabbare ar taget. nu har vi redan satt upp en grind till trappen (som gar ner och inte upp, eller ja sa klart att det gar bade och, men det vanliga ar ju att man ar i kok och vardagsrum pa bottenvaningen och har sovrum etc en trappa upp, men har lever vi alltsa tvartom)
Elin, det gör ju inget att man både tränar ungen i kan-själv OCH har en grind. Det kommer säkert tillfällen när sockergrynet vill ta sig upp- eller nerför något annat ställe, och då är det ju skönt att veta att hon/han klättrar med rätt ände först!
haha, nu är jag här igen :)
Sedan i förrgår är sockergrynet helt besatt av trappan, antagligen har hon varit här och läst!
Smart gryn!