annaxtFredrik Livheim är psykolog och jobbar i Kometprogrammet. Han menar att det finns strategier för att få samarbetet i familjen att fungera smidigare. En av dem är uppmärksamhetsprincipen:
Vi fungerar ganska lika, vare sig vi är små eller stora. Det vi får uppmärksamhet för kommer vi att fortsätta med. Även om uppmärksamheten är tjat, gnäll och utskällningar!
Därför är det mer effektivt att ge beröm och uppskattning när personen gör som vi bett om, eller gjort något som är ”bra”.
Många tonårsföräldrar resonerar nog omedvetet så att det är vi som SKA bestämma, våra barn SKA göra som vi säger. Så blev vi ju själva uppfostrade! Men om det inte hjälper oss att uppnå det vi vill måste vi kanske tänka om. Tjat, hot, martyrskap eller bestraffningar fungerar oftast bara kortsiktigt och i närheten av den som tjatar/bestraffar. Generellt är det mer effektivt att använda sig av beröm, uppskattning eller belöningar – extra veckopeng, få övningsköra, vara uppe längre, gå på konsert, bio, äta god mat, köpa en cd-skiva, hyra film eller liknande.
Oönskade beteenden ska däremot få minimal uppmärksamhet – det vill säga ingen kritik eller tjat. Det gäller även beteenden som svordomar, smäll i dörrar, ostädade rum och slarv med hushållsuppgifter. (Allvarligare saker som tyder på att barnet är deprimerat, missbrukar droger eller liknande ska man naturligtvis reagera på, även om man inte vet vad man ska göra eller säga. Problemen får man lösa allteftersom på vägen.) Fundera istället ut motsatsen till det oönskade beteendet, och försök sedan att belöna och uppmuntra detta motsatsbeteende.
del 7: Gemensam problemlösning
Den här texten ingår i broschyren Närkontakt, Om tonåringar och föräldraskap som jag skrev i mars 2006 på uppdrag av Stockholms Stad, och i samråd med psykologer i Kometprogrammet. Broschyren skickades ut till alla familjer med barn mellan 13-17 år i Stor-Stockholm. Du kan läsa alla texterna här, eller gå till broschyrens hemsida där du även kan ladda ner den som pdf-fil.