annaxtNär mina barn var små döptes man inte in i Svenska Kyrkan. Man föddes in i den, var medlem redan från sitt första andetag. Så vi som inte var så kyrkliga såg dopet mer som en namngivningsritual. Vi hade förstås helt fel, men så var det många som tänkte på det glada åttitalet.
Nuförtiden döps barn till medlemmar i kyrkan, vilket gör att många avstår från dopet. Man vill inte dyvla på sin bebis en tro eller ens ett medlemskap som de inte har bett om själva (så tänker till exempel Hemliga pappan).
Jag förstår dem, fast jag tycker att namnet är för viktigt för att inte få en speciell ceremoni.
Vårt första barn, Max, blev döpt i hemmet av samma sjömanspräst som hade döpt mig i min mammas vardagsrum 20 år tidigare. Visserligen hade prästen blivit biskop under tiden men det gjorde inget! Som dopfunt hade vi ett vackert engelskt tårtfat.
Lillebror Morgan döptes i samma tårtfat men utan präst och i champagne istället för vigvatten. Det var inte lika högtidligt men lite roligare, avslappnat med släkt och vänner.
När Isabel föddes hade jag fått världens trevligaste prästkompis. Hon döpte Isabel, hemma och med tårtfatet. Intet öga var torrt.
Minsta syster Julia är den enda som inte är döpt alls, och hon är fortfarande inte nöjd med det. Nu ångrar jag att vi inte ens hade en liten namnceremoni, men det hanns helt enkelt inte med i villervallan med fyra barn.
Härligt att läsa de olika dopceremonierna. Det var snudd på att vår yngste inte heller blev döpt alls, men vi tänkte att eftersom syskonen är döpta så ”måste” väl han också, annars hade det inte varit så konsekvent och han kanske hade undrat när han blev äldre.
Så borde vi också ha tänkt! Inte för att den odöpta verkar ha tagit skada, men för att det retar henne att ha missat en fest för hennes skull!