Hur gör man nya terrorister?

Terrordåden, jakten på terroristerna och dödsskjutningen av den oskyldige elektrikern väcker många frågor i mitt huvud. Till att börja med: Vad är terrorism?

”The term ’terrorism’ is controversial and has many definitions, none of which are universally accepted” skriver Wikipedia. Problemet är ju att det beror på vem man frågar. Ingen kallar sig själv för terrorist – det är en benämning man ger den andre, fienden.

Och vad får terroristerna att spränga sig själva och andra? Jag har läst så många förklaringar och alla verkar rätt förenklade. Man skriver att de hatar frihet, att de är onda, iskalla, vill ta över världen. Man säger att det beror på deras religion, att de älskar döden mer än livet.

Men kommer man någon vart med att resonera så? Finns det verkligen såna människor? Vad är det som säger att inte de själva anser sig älska friheten och livet, kanske ännu högre än fienden? Det är troligare att de, precis som alla vi andra, anser sig veta vad som är sant och rätt och är beredda att slåss för det.

Vi borde ligga lågt med att utmåla terroristerna som onda eller goda, ropa ut alla våra tankar om vad det är som driver dem. Det enda vi åstadkommer är att göra dem ännu mer främmande för oss. Mer omöjliga att förstå sig på, komma till tals med. Lättare att skjuta ner, som äckliga insekter.

Ser man det historiskt så har det aldrig lyckats för de ”goda” att utrota ”de onda”, särskilt inte genom att förakta dem. Det enda man åstadkommer är tränga in dem i hörn, göra dem ännu mer beslutsamma och fanatiska, stärka deras känsla av utanförskap och maktlöshet. Vilket får dem att beväpna sig mer och döda ännu fler oskyldiga för att visa att de inte ger upp.

En annan diskussion är vilken sida vi svenskar ska stå på. Hur långt ska vi sträcka oss för att hjälpa Bush i hans krig mot terrorismen? Många anser att vi fortfarande är relativt trygga mot terrordåd för att vi inte skickade några svenska soldater till Irak. Men att vi utsatte oss för en risk när vi lät USA hämta de två terrormisstänkta egyptierna för att förhöras med hjälp av tortyr. Andra menar att vi är naiva som tror oss skyddade, att vi borde ta i med hårdhandskarna mot misstänkta individer redan i skolan och att vi självklart ska applådera militanta insatser mot militanta grupper.

Jag menar att vi inte ska acceptera några krigiska lösningar. Jag önskar att Göran Persson skulle ställa sig upp och deklarera klart och tydligt att Sverige inte tänker stödja vare sig USA, England eller terroristerna. Vår väg måste vara icke-våld, annars bidrar vi bara till ett upptrappat krig som ingen någonsin kan vinna, som kantas av oskyldigas lik på båda sidor.

Dessutom kan vi inte ställa upp på ännu mer övervakning. Det kommer inte att lösa problemet, och som historikern Anders Björnsson påpekar är det övervakning som är det verkliga hotet mot det öppna samhället, inte terrorismen. Ju mer vi övervakar, desto mer påverkar det vanliga och oskyldiga människors liv. En hundraprocentig trygghet mot terrordåd är bara möjlig om alla låter sig övervakas överallt. Och det är faktiskt både otänkbart och omöjligt.

Dessutom dödas tusenfalt fler människor varje dag av svält, aids, bilolyckor, naturkatastrofer, knark och cancer. Vi har inte råd att lägga pengarna på att bekämpa död genom sprängning i den utsträckning som skulle krävas för att uppnå ett supersäkert samhälle.

Det här kanske låter som om jag tyckte att vi bara ska vända andra kinden till, eller att det inte spelar någon roll om folk blir sprängda i småbitar. Det tycker jag inte. Tvärtom. Men jag är rädd (och helt säker på) att vi bara förvärrar situationen genom att sätta hårt mot hårt. I värsta fall är det precis vad terroristerna vill: att människor ska bli misstänksamma och aggressiva mot varandra, att maktens män ska visa sig vara hårdföra fascister under ytan, att polisen ska skjuta oskyldiga och rycka på axlarna.

Det är klart att vi ska leta efter, och straffa, människor som bryter mot lagen genom att spränga folk. Precis som vi gör med rattfyllerister, seriemördare eller andra skurkar. Men vi får inte tappa huvudet. Vi måste alltid leta efter fredliga lösningar, rättvisa lösningar. Vi måste visa att vi vill uppnå fred. Om jag vore Tony Blair eller George Bush skulle jag dra tillbaka mina trupper från Irak. Om jag vore polischef Ian Blair skulle jag mana mina poliser att vara dubbelt så noga och lugna som vanligt.

Just nu hör jag polischefen på radio: han ber om ursäkt för att Londonpolisen sköt ihjäl en helt oskyldig man. En brasiliansk elektriker vid namn Jean Charles de Menezes som verkade misstänkt för att han hade en varm jacka fast det var varmt ute, och som sprang från polisen. (Poliserna var civilklädda och hade vapen – hur skulle de Menezes veta att de var poliser och inte skurkar?) Ändå kommer polisen att fortsätta skjuta för att döda, säger Ian Blair. Hur tänker han då?

Jag har läst kommentarer på flera bloggar, där folk skriver att det var synd om elektrikerns familj men att man inte kan undvika att oskyldiga offras i kampen mot terrorismen. Om vi resonerar så, hur skiljer vi oss då från terroristerna som anser att det kan vara nödvändigt att oskyldiga offras i kampen mot oss?

Nu vet jag inte om de Menezes hade barn – men om han hade det, hur kommer de barnen att se på polisen, på myndigheter, när de växer upp? I värsta fall har Ian Blair fött nya små terrorister.

Spara