annaxtJust när jag har lyckats linda in mig i de dubbla sovsäckarna, hittat en bekväm ställning i stolen och nästan dåsat till börjar en ung man bredvid mig slå på en liten trumma. Hans kamrater tar upp en entonig sång om en hjälte som rider vägen fram, vägen fram. Sången har många verser.
Det kommer att bli en lång, kall natt.
Det kanske verkar dumt. Varför försöker en medelålders mamma sova i en solstol på Medborgarplatsen en smällkall natt i november, omgiven av trumspelande unga män? Svaret är naturligtvis: För att få biljetter till premiären av Star Wars II. Eller Sagan om Ringen III, eller Matrix Re-Re-Reloaded, eller vad det nu kan vara för spännande film.
Och för att få se filmen klockan tolv på natten tillsammans med en massa galningar utklädda till långörade alver, grymma sither eller lurviga wookies. Detta är motivet: att få göra allt det roliga tillsammans med barnen. Det gör att jag trotsar kylan, balladerna och de obekväma sovställningarna. Men varför måste jag vara den enda mamman i alla köer, och ofta den enda människan över 25?
Man måste inte gilla film. Man kan köa med ungarna till en konsert, en match, en resa eller för att få skaka hand med en idol. Men just i filmköerna finns det nästan alltid – förutom gemenskapen som uppstår i alla dygnslånga köer – någon att titta lite extra på. Filmälskarna är ofta hängivna rollspelare, medlemmar i små udda föreningar eller bara väldigt, väldigt originella människor. I vår kö på Medis satt det grupper av hober, trollkarlar och alver, klädda i vackra hemsydda kläder av sammet, ull och silke.
Här och där gnistrade ögon långt inne i mörka kapuschonger – och var det inte en grönblek skugga som smet iväg runt hörnet vid kebabstället? Och när vi kom ut från biografen efter att ha sett fjärde delen av Stjärnornas krig fick vi se, helt sällsamt, hur ett stort antal rymddrottningar, sither och jediriddare hoppade in i sina mammors och pappors väntande bilar.
Man behöver inte vara utklädd själv – bara det faktum att man är där, just då, är ett tecken på att man är med bland de utvalda. Visst är det en extra pluspoäng om man har en tatuering med ”en ring att sämja dem, en ring att främja dem, en ring att djupt i mörkrets vida riken tämja dem” på alviska runt armen när man går på Sagan om Ringen-premiären – men det är inte ett måste. Man får se ut som en vanlig människofamilj också.
Tillbaka till Medborgarplatsen. De två äldsta barnen som var med hade klokt nog tagit sin tillflykt till den något varmare bilen och ett berg av filtar och kuddar. Vi kom till biografen fjorton timmar innan biljetterna skulle släppas och det var typ trehundra personer, eller alver, eller figurer, i kön före oss, så det var bara att försöka hålla värmen och humöret uppe. Det gick bra förstås, man är ju glad när man ska få se en bra film. Men var var alla ni mammor och pappor?
Tänk om vi kunde hitta varandra i köerna! Vi kunde göra egna läger, små öar av föräldrar-med-barnasinnet-kvar i havet av ungdomar. Vi kunde tända lägereldar och låta barnen vara med. Vi kunde prata om riktiga saker och låtsas att det inte alls var kallt och mitt i natten, vi kunde prata om banklån och bilverkstan och vattkoppor och ringens kraft.
Nästa gång jag köar ska jag ha på mig en tröja med texten: JAG ÄR EN MAMMA. Ser ni mig så tveka inte! Släpa fram stolen och trangiaköket till mig, jag håller platserna längst fram!