annaxtNågon sa till mig att det ges ut fler än 365 olika kokböcker i Sverige varje år, vilket verkar lite överdrivet. Men visst, det finns många olika sätt att ta sig an matlagning. Och många skäl att vilja läsa kokböcker även om man inte är kock!
I min mammas efterlämnade boksamling finns en kokbok som heter ”Venus i köket, eller Kärlekskokboken”, och varje gång jag bläddrar i den tänker jag att någon borde göra en ”Julie & Julia”-film av den som skulle bli mycket roligare än J&J. Och mer ekivok!
”Venus i köket” är skriven av en dekadent gammal britt som hette Norman Douglas, född 1868, död 1952. Hans familj var österrikisk och skotsk adel med lorder och lairder men hans pappa dog i en bergsbestigningsolycka när han var sex år gammal. Redan som ung var han sexuellt opålitlig och ställde till med skandaler som bland annat fick honom utkastad ur diplomatkåren i Ryssland, förvisad från Capri och dragen inför rätta i England. Han gifte sig med en kusin och fick två barn men skilde sig efter att kusinen varit påstått otrogen. Då och då mellan sina snuskerier skrev han böcker: reseskildringar, monografier, romaner, sliriga limerickar och en och annan kokbok.
Venus in the Kitchen, or Love’s Cookery book, skrev han under pseudonymen Pilaff Bey. Förordet är skrivet av Graham Greene. Min mamma hade den på svenska, översatt av Marianne Höök som också har skrivit det svenska förordet där hon kallar Douglas för ”lastbar i ordets gammaldags bemärkelse, lastbar med inslag av demoni.”
Det är en samling olika afrodisiasiska* recept som från början inte var meningen att publiceras, men när recepten enligt författaren själv visade sig vara verksamma ville hans vänner absolut att han skulle ge ut dem i kokboksform.
I filmen ”Julie & Julia” är det en ung bloggare som tar sig an Julia Childs berömda kokbok och lagar sig igenom den från pärm till pärm, ett recept om dagen. Eftersom jag är en gammal bloggare som inte kan laga mat och troligen inte skulle kunna sno ihop en Rôti sans pareil även om jag kunde laga mat, pga bristen på ortolansparvar, lärkor, trastar och trappar i Konsums charkdisk, är det inte sannolikt att jag någonsin kommer att laga mig igenom ”Venus i köket”.
Men en Störsoppa à la Chinoise kanske jag kunde vispa ihop, eller en Hummer Sybarit? Eller en Piggvar i vitt vin med valnötter, Champignoner Bordelaise eller en Champagne-Sorbet? Den låter ganska enkel faktiskt:
”I trekvarts liter sockerlag lägger man skalet av en apelsin och en halv citron. Tillsätt en halvflaska champagne, saften av fyra apelsiner och en citron. Blanda, sila och frys ned i kylskåp. Tio minuter innan den ska serveras tillsätter man ytterligare en halv flaska champagne.”
Däremot tror jag att jag överlåter åt huvudpersonen i min tänkta ”Normann & Norman”-film ge sig på Paj på Tjurtestiklar, Afrikansk grävödlefile (tydligen en av Plinius d.ä.s favoritsnacks), Spädgris med ål, Baron på hare, Kokt trana, Leopardmärg och Biskopssås.
Och den ovan nämnda Rôti sans pareil:
”Tag en stor oliv, kärna ur den och fyll den med en massa gjord av ansjovis, kapris och olja.
Lägg oliven i en uppbunden och urbenad trädgårdssångare.
Fyll en fet ortolansparv med trädgårdssångaren.
Fyll en urbenad lärka med ortolansparven.
Fyll en urbenad trast med lärkan.
Fyll en fet vaktel med trasten.
Fyll en urbenad vipa med vakteln, inlidad i vinlöv.
Fyll en brockfågel med vipan.
Fyll en fet, urbenad rapphöna med brockfågeln.
Fyll en ung, urbenad och välhängd morkulla med rapphönan.
Fyll en urbenad krickand med morkullan, rullad i rivebröd.
Fyll en urbenad pärlhöna med krickanden.
Fyll en ung anka med den väl späckade pärlhönan.
Fyll en urbenad och fet höna med ankan.
Fyll en välhängd fasan med hönan.
Fyll en urbenad och fet gås med fasanen.
Fyll en kalkon med gåsen.
Fyll en urbenad trapp med kalkonen.”
Hela detta fågelhelvete ska sedan kokas med bland annat lök, baconstrimlor, selleri och en massa annat i tio timmar. Receptet är en förkortad version av Raimbaults orginal från 1814 och Douglas påpekar att det kan tyckas besvärligt att få fram alla dessa fåglar vid samma tid på året, och att stoppa en större fågfel i en mindre, som vipa i brockfågel.
Jag har ärligt talat lite svårt att se det uppeggande med den här maträtten. Om någon serverade mig den skulle jag antagligen snarare bli a) misstänksam att min värd var en slags fåglarnas Hannibal Lecter, och b) mätt intill exploderingsgränsen, vilket inte känns så erotiskt. Men smaken är ju olika!
* Jag hittade bara på en grammatisk form! Det är ju ett substantiv egentligen, afrodisiakum i singular och afrodisiaka i plural, kanske kommer jag att brinna i språkhelvetet för att ha adjektiviserat på detta ohämmade vis.