annaxtNär jag kom hem från en konferens Paris i september hade jag så många tankar och intryck i huvudet att jag knappt visste var jag skulle ta vägen. Jag sorterar dem fortfarande, men jag måste ju börja nånstans, så jag börjar med att berätta om några av människorna jag mötte där. OBS! Det här kommer att handla om människor som har överlevt ohyggliga situationer. Läs inte vidare om du tycker att sånt är mer sorgligt än intressant.
Den sjunde internationella konferens för drabbade av terrorism avslutades i Paris den 17 september. Jag var där i tre dagar och lyssnade på överlevande, sörjande, skadade, politiker, poliser, militärer, psykologer, forskare och journalister som samtalade om hur det är att drabbas av terrorism och hur hur man kan gå vidare efteråt. Det var också mycket tal om terrorism och hur terrorismen ska stoppas, och, eftersom vi var i Frankrike och huvudarrangören var en fransk organisation, hur det franska sättet att göra och se på allting är det bästa. Inte för att de ville skryta, men.*
Det var tre otroligt tankfulla och lite oroande dagar. Det finns så många frågor att ställa om offer och om terrorism men det är mycket svårt att ställa dem i ett sammanhang där nio av tio har förlorat en dotter, en son, en man, en mamma, en arm eller sin lust att leva på grund av att någon annan har slängt en bomb. Jag vill absolut återkomma till de frågorna, men först vill jag berätta om vilka otroliga människor jag träffade och pratade med i Paris.
Soad Begdouri Elkhammal från Marocko förlorade sin man och sin son i ett attentat i Casablanca 2003. Nu åker hon runt i skolor i fattiga områden och berättar om sitt öde, för att unga människor ska förstå hur terror drabbar oskyldiga.
Suzy Abitbol, vars man har varit fånge hos den colombianska FARC-gerillan i tretton år, och som varje år får nya bilder av honom där han står kedjad vid ett träd. Hennes femtonåriga dotter Viviana var också med och berättade för publiken hur det var att bara känna sin pappa från såna bilder.
Aneta Gadieva som var en av gisslan under det fruktansvärda gisslandramat i Beslan 2004, där 155 barn och nästan 200 vuxna dog efter att ha hållits i total skräck, terror och vattenbrist i tre dagar. Hon var en av de som släpptes, men hon fick bara ta med sig ett av sina barn.
Zakia Bonnet, vars man och sjuttonåriga son sköts framför hennes ögon på deras pilgrimsfärd till Mecka 2007. Sonen levde i fjorton timmar men hon fick ingen hjälp av någon, varken den saudiska eller den franska regeringen lyfte ett finger, inte ens läkarna på det saudiska sjukhuset dit hon kört sonen i bil, trots att kvinnor inte får köra bil i Saudiarabien. Till slut dog han i hennes armar.
Xavier Capdevielle, som kom hem en vårdag 1977 och upptäckte att hans pappa sprängts i småbitar av den argentinska juntan.
Camilla Carr, som hölls fången i fjorton månader, och våldtogs, av tjetjenska separatister. Hon var en av de få som inte ville kalla sig för ett offer. Hon hade tagit ett aktiv beslut att inte vara ett offer, sa hon.
Det var många, många fler, men jag får återkomma till dem.
Camilla Carr berättade att hon varit med på Formers-konferensen i Dublin 2011, en konferens som jag hörde talas om för första gången i juli och som jag verkligen önskar att jag hade kunnat vara med på. Det var Jared Cohen, en fd anställd rådgivare i Vita Huset och numera chef på Google Ideas, som tog initiativ till den. Han tänkte att man måste förstå terrorister för att kunna hejda dem (och märk väl att förstå inte alls behöver vara samma sak som att förlåta) och tog därför det modiga beslutet att bjuda in en mängd för detta gängledare, nazister, maffiamedlemmar, jihadister och andra terrorister för att tanka dem på information. Som om inte det var nog bjöd han även in några representanter för de drabbade.
Camilla sa att konferensen hade varit superintressant, men att de drabbade inte hade fått någon riktig plats. ”Det var väl för svårt att hantera på ett bra sätt”, trodde hon, ”och han är så ung också” om Cohen. Jag tycker iallafall att det är ett av de mest fantastiska och modiga handlingar jag har hört talas om, snudd på i klass med Lysistrate och Gandhi, och jag tänker skriva till Cohen och be att få bidra till nästa konferens om det finns nånting alls jag kan göra.
* Obs att detta inte på något vis är unikt för fransmän. Alla tror att deras land är bäst i världen på vad-det-nu-är.