Inte som vi säger, men som vi gör

Ett upprop: Låt barn vara barn: Bränn alla behåar för barn. En mamma har upptäckt att många småtjejer vill ha behå och smink, och tycker att det är galet. Ja, det är galet! Det är inte nytt förstås, det bara kryper neråt i åldrarna. I slutet av 90-talet ville tioåriga tjejer ha stringtrosor, för det hade ”alla andra”. I en av mina döttrars klass vägde sig åttaåringarna varje dag inne hos skolsyster och tävlade om vem som var smalast. Diskussionen har pågått länge, men det är bra med nytt bränsle till behåbrasan.

Men det kanske inte räcker med att ifrågasätta klädkedjorna och föräldrarna som faller till föga för tjatet. En mycket bra text i Blekk sätter fingret på den ömmande punkten: det är vi vuxna som visar hur det ska vara. Vi lär dem maskeraden – klart att barnen vill gå. Vuxna kvinnor lägger ner enormt mycket tid och pengar på att vara så sexuellt attraktiva som möjligt (och är villiga slavar till mode- och skönhetsindustrin, man måste alltid följa företagens regler för vad som är sexigt, inte tänka själv). Så varför skulle inte barnen vilja göra likadant? De ser vad som är viktigt för oss vuxna: perfekt yta. Då vill de också ha en perfekt yta. Vi kan tycka att de är perfekta som de är i sina barnsliga kroppar men det hjälper inte, vi kan aldrig ha två helt olika regelsystem för barn och vuxna och hoppas att barnen ska gå med på det. Det har aldrig fungerat, kommer aldrig att fungera. De vill vara som vi, bli som vi. De går förhoppningsfullt i våra fotspår.

Det är precis så enkelt. Om vi verkligen vill att barn ska vara nöjda med sig själva som de är, då måste vi också vara nöjda med de vi är. Med den kropp och det utseende vi har.

Samma sak med nakenhet. Häromdagen hade jag det sjöblöta nöjet att vakta en väns barn vid en plaskdamm. Det var soligt och barnfamiljerna vallfärdade dit. På hundra påklädda ungar gick det en naken. Kläder mot skadlig solbränna är förstås bra, men oftast handlar det om något helt annat, om vår religion och kultur. På sommaren när det äntligen är möjligt att klä av sig ska vi ändå skyla oss, av ”anständighet”, det vill säga för att inte väcka sexuellt begär. Förr i tiden ansågs det behovet inte gälla småbarn, men idag vet vi att det finns störda människor som går igång på barn för att de inte kan hantera vuxen, jämlik sexualitet. Så vi låter inte barnen springa nakna, eftersom det kan finnas pedofiler som glor. Ändå är det många föräldrar som snarare förstärker det sexuella genom att köpa bikinis till sina småtjejer, med överdelar som som för tankarna till kvinnobröst och små trosor istället för badshorts, eller baddräkter som sitter högt uppe på låren, som för att framhäva benen.

Och jag sitter och funderar över hela nakengrejen. De föräldrar som låter sina barn springa nakna är modigast, bestämmer jag mig för. Om alla gjorde som de skulle vi avdramatisera nakenheten. Vad gör det om någon glor? Låt dem glo. Vi måste ta vårt vuxenansvar och fokusera på de verkliga problemen: att vi lever varje dag i en kultur som håller nere kvinnor, att vi är så ängsliga för att inte behaga, att vi är dåliga på sexuella relationer. Vi måste sluta vara så upptagna av oss själva och våra kroppar och börja titta på våra fotspår istället, där barnen går. Hur gör vi dem så bra som möjligt?