Om att vara förälder och fatta svåra beslut

Alla gör sitt bästa som föräldrar, och försöker att fatta de bästa besluten för sina barn. Jag är övertygad om att det är så, i alla normala fall. Ändå fattar föräldrar helt olika beslut, och många gånger tänker man att de som gör det motsatta måste vara galna eller inte bry sig om sina barn. Det är såklart fel: vi har bara olika utgångspunkter och har inte alltid tagit del av samma information.

Men när alla går åt ett håll, då är det svårt att gå åt andra hållet. Man är så sårbar och osäker som förälder. Om någon säger att man skadar sitt barn är det lätt att bli illa till mods och tveksam.

Jag går ofta åt andra hållet, och är ofta tveksam. Jag kanske verkar säker, men det är jag nästan aldrig. Jag grubblar JÄMT. När andra är tvärsäkra blir jag avundsjuk eller misstänksam. Sen tröstar jag mig med att det säkert mest är en fasad. De riktigt tvärsäkra, de som aldrig tvekar en sekund eller har fjärilar i magen när de fattar beslut, de finns nog inte.

 

Däremot finns det många som känner sig övertygade om att någon annan vet bättre. Att experterna vet bäst. Det måste de ju göra, varför skulle de annars kallas för experter? Men jag är inte alls lika övertygad. Jag har träffat och intervjuat så många experter, och jag vet att de också är vanliga människor som tvekar ibland. Eller som ändrar sig, eller som har en viss uppfattning för att de har tagit del av viss information men inte annan. Vetenskap och politik är visserligen olika saker, men ibland blir gränsen mellan dem svår att urskilja. Även forskare och experter har oftare än man kanske vill tro politiska eller ideologiska agendor. De har lika svårt att gå mot strömmen som alla andra.

Det är väl fullt mänskligt och normalt, och skulle egentligen inte behöva vara ett problem, om det inte vore för att 1) de flesta svenska föräldrar tror så benhårt på att experterna alltid vet vad som är Riktigt och Sant, och 2) experterna själva är väldigt dåliga på debatt, öppenhet, självrannsakan och ödmjukhet. Det slår mig alltid som både lustigt och sorgligt att till exempel läkare och andra inom sjukvården alltid är lika tvärsäkra på att det de gör just nu är det Allra Bästa, fast de var lika säkra på att rutinerna för 10–20 år sen, som man har förkastat nu, var det Allra Bästa då. Som att ha amalgam i tänderna, röntga i tid och otid, ge Neurosedyn till gravida, droppa lapis i ögonen på nyfödda och så vidare och så vidare.

Att det är så här är ingenting jag bara hittar på. SBU, Statens beredning för medicinsk utvärdering, slår fast att

Idag är det inte alltid de bästa metoderna som används i vården. Många rutinmetoder för att upptäcka och behandla sjukdom är föråldrade och ineffektiva.

Så hur vet man då om man blir behandlad på ett modernt och effektivt sätt? Eller om behandlingen är föråldrad och ineffektiv?

Svaret är att man inte kan ta någonting för givet. Man kan inte bara förlita sig på vad barnmorskan, läkaren, tandläkaren eller myndigheten säger. Det är ens ansvar som förälder att kolla upp, ifrågasätta och fundera på vad man tror är bäst för barnet.

Jag skrev i förra inlägget att jag inte bara litar på min intuition, men den är inte helt oviktig heller. För hur det än är: om man frågar tio olika läkare eller forskare om en viss metod så kommer man att få minst två olika svar. Väl underbyggda svar. Det är mycket få metoder/behandlingar/rutiner/mediciner som det inte finns olika åsikter om. Så i slutändan måste man ändå känna efter vem man litar på mest. Och sen ta risken.

När vårt första barn föddes 1983 åkte vi in till sjukhuset när han skulle födas. Inte för att vi hade gjort ett informerat val om att sjukhuset var den bästa platsen att föda barn på. Vi hade inte tagit något aktivt beslut över huvud taget, inte ens funderat på att inte åka till sjukhus. Det var ju så man gjorde, det var så alla gjorde. Vi gjorde som flocken.

Nästa barn blev till 1987. En kompis hade nyligen fött hemma, och rekommenderade mig att göra likadant. Jag var ytterst tveksam, till att börja med. Men jag läste på. Jag plöjde ett antal böcker, artiklar och forskningsrapporter, och allting jag läste tydde på att det var ett bra val. Som till exempel i WHO:s skrift ”Having a baby in Europe” från 1985 där det stod att det för en frisk mamma med en normal graviditet var lika säkert, eller säkrare, att föda sitt barn hemma:

It has never been scientifically proven that the hospital is a safer place than home for a woman who has had an uncomplicated pregnancy to have her baby. Studies of planned home births in developed countries with women who have had uncomplicated pregnancies have shown sickness and death rates for mother and baby equal to or better than hospital birth statistics for women with uncomplicated pregnancies.

Ändå var personalen på mitt MVC mycket kritisk. Släkt och vänner var kritiska. ”Det är ju jättefarligt, ni riskerar livet på ert barn, ni är själviska, ni är flummiga” fick vi höra. Högteknologiska förlossningar på sjukhus var det enda säkra. Gärna kejsarsnitt, om möjligt. Att sätta sig i en bil och köra till och från BB var tusen gånger säkrare än att föda hemma, för vem har hört talas om att man kan dö i trafiken?

Idag, snart 25 år senare, är det inte bara Världshälsoorganisationen som påstår att det är tryggt och säkert att föda hemma för de allra flesta. Även den största och mest vetenskapliga undersökningen visar att det är så. Och eftersom allt fler inom vården har fattat att själva sjukhusrutinerna ofta är boven i dramat när förlossningen blir lång, smärtsam eller komplicerad försöker man göra födselklinikerna så hemlika som möjligt. Stockholms läns landsting subventionerar kostnaden för hemfödsel. Vi gick mot strömmen, och vi kände oss osäkra många gånger, men det visade sig att vi gick rätt.

Nästa gång tänkte jag skriva om vaccin i största allmänhet.