annaxt”Maria Sveland har erkänt att hon njuter av att ha sina barn varannan vecka och av att leva vuxenliv den andra veckan” skriver DN Söndag idag. Artikeln citerar Sveland ur boken Happy, happy ”… dagdrömmar om mer egen tid, ett eget liv, tystnad, barn som lekte utan att störa. Nu hade jag plötsligt allt det där varannan vecka och njöt på ett helt annat sätt av barnens stök och ljusa röster som hela tiden ville prata och ställa frågor. Deras små kroppar som alltid tycks vilja vara exakt där jag är, något som kunde störa mig innan.”
Jag har inte läst Happy, happy. Känner inte Maria Sveland och har inga synpunkter på hur hon lever sitt privata liv. Har inga åsikter om att folk tar ut skilsmässa. Har full förståelse för folk som är trötta på sina barn och upplever dem som klängiga.
Men blir så FÖRBANNAD på folk som måste säga det till alla de känner och alla andra. Jävla pinsamma självömkande MEDIAONANISTER. Har ni tänkt på att era barn kan LÄSA? Och TÄNKA?
Jag tyckte att min mamma var skitjobbig många gånger de sista åren. Hon var alkoholist och det förmörkade både hennes och mitt liv. Samtidigt var hon helt försvarslös och beroende av mig. Jag skulle aldrig ha drömt om att lämna ut henne till media och allmänheten. Jag har varit trött på min familj många gånger, men även om jag skulle ha önskat i mitt stilla sinne att de kunde dra åt pepparn skulle det inte falla mig in att skriva om det offentligt.
Sveland säger i intervjun att ”Män kan sticka iväg på resor och jobba massor av timmar när de har småbarn utan att känna skuld, och ingen tycker nånting”. Det är kvalificerat skitsnack. BARNEN TYCKER NÅNTING. Inte om skulden. Vem bryr sig om ifall idioter känner skuld. Man vill inte att ens pappa ska vara borta, punkt slut. Dessutom är det ju exakt det beteendet hos pappor som vi kvinnor har protesterat mot i åratal nu.
Och att pappor beter sig som självupptagna rövhål är väl ingen ursäkt för att mammor ska göra det.
Åter igen: jag kan inte ha några åsikter om hur folk jag inte känner väljer att leva sina liv. Men jag har ett tips till alla föräldrar som känner att de vill vara borta mer från sina barn, som tycker att barnen vill ha för mycket uppmärksamhet. Här är tipset: Ge dem mer uppmärksamhet. Var tillsammans med barnen mer. Var närvarande när du är med barnen. Det är det ENDA som hjälper. Barn blir bara ännu mer klängiga när de märker att man inte är där, inte vill vara där. Det är ett rop på hjälp. Besvara det så lugnar de sig och klarar sig själva igen.
Till sist en låt av Harry Chapin, till alla mammor och pappor som tror att barnen ska vänta snällt tills ni har tid och lust att vara tillsammans med dem igen.
[youtube http://www.youtube.com/watch?v=zH46SmVv8SU]
.
Precis så, Anna. Och jag är så glad över tipset på slutet: var meeeeeer med barnen.
Inom ungdomsidrotten finns ett parallellfall (sex L i ett ord!) — föräldrar som parkerar sina barn och som sedan sticker. De ser inga matcher, deltar inte i aktiviteter och hjälper aldrig till med något. Jag begriper det inte.
Förresten måste jag dela med mig av en ypperlig cover på Cat's in the Cradle med Ugy Kid Joe.
Tack! Bra cover indeed.
Ja men herregud. Det måste väl gå bra att vara två glada vuxna i en familj. Det är klart att man kan ha eget utrymme i en familj. Det behöver barnen också, och när de snart tar sitt eget utrymme får man som förälder själv mer space, men man kanske inte kan ta det JUST I SAMMA SEKUND SOM MAN VILL, utan får anpassa sig.
Min erfarenhet är att man känner sig trängd och pressad när det blir för mycket med ANNAT, som jobb, tider att passa och andra stressorer som att man ska renovera, flytta eller byta jobb eller för all del när det rasslar in roliga (men för många) saker som kalas och aktiviteter. Det är inte barnens fel.
Men vad vet jag. Nu när barnen snart är åtta och sex år och knatar iväg själva på morgonen, får vi snart en till bebis. Och vi har bestämt oss för att vara familj hela våren, det vill säga vara hemma allihop så mycket vi kan. Då mår vi som bäst. Och då finns en bra bas att vara ”ledig” från, när man känner att man behöver lite tid för sig själv.
Nu när vi ändå är inne på att visa musikvideor kommer några fler.
Smörigt men sant: It won´t be like this for long
http://www.youtube.com/watch?v=y5zCaRaJ-kE&ob=av3n
Och så här vill jag vara som förälder: Finnas tillhands hemma för mitt glada svettiga äventyrsbarn, typ världens bästa video som jag tittade mycket på under slutet på förra graviditeten:
http://www.youtube.com/watch?v=v0NSeysrDYw&ob=av2e
Jag har funderat lite över det där med egentid. Vad betyder det egentligen? Alltså, tankarna bakom är ju bakom. Egen tid. Men det poppade upp lite helt plötsligt och har sedan varit allena saliggörande.
Anna T2: Det stämmer verkligen att man känner sig trängd och pressad när det blir för mycket med annat. Och vi ska ju nödvändigtvis göra allt på en gång: barn, jobb, roligheter, resor, gamla föräldrar …
Jag tänker allt oftare att det finns en mening med att man blir fertil redan i början av tonåren. Då har man inget annat man behöver tänka på än sin bebis (åtminstone i en värld, kultur eller familj där alla samarbetar och där alla barn är allas barn).
Jessica: Intressant! Vet du när det först användes?