annaxt
I fredags morse stod jag i en fullpackad tunnelbanevagn, på väg till jobbet. Framför mig stod en barnvagn med en påpälsad treåring i. Pappan, en söderhipster med keps och tv-glasögon satt på sätet bredvid. Treåringen babblade på på treåringars vis:
– Pappa, titta!
– Mhm.
– Pappa, titta!
– Pappa är trött.
– Va?
– Pappa är trött.
– Sova på jobbet?
– Haha ja det skulle vara skönt men det får man inte. Jag får nog köpa en Red Bull istället.
– Va?
– Jag får nog köpa en Red Bull istället.
– Va?
– Jag får nog köpa en Red Bull istället.
– Pappa köpa … sova … sova … köpa säng!
– Nu ska vi snart gå av.
– Vill inte gå av …
– Vi ska gå till dagis, det blir väl kul?
– Neejeeee vill inteeee …
– Gillar du inte dagis?
– Nej!
– Men du som alltid brukar leka där med Emma och Sigge.
– NEJ!
– Nehe så du brukar bara sitta där hela dagarna och göra ingenting.
– Va?
– Så du brukar bara sitta där hela dagarna och göra ingenting.
– Va?
– (med löjlig röst) Vasaru?
– Va?
– (med löjlig röst) Vasaru?
– Va?
– (med löjlig röst) Vasaru?
Jag fick bita ihop för att inte skrika SKÄRP DIG! till pappan. Det var som att se Kenny Starfighter fast på riktigt. Han verkade inte elak, bara helt okänslig för sitt barns sätt att kommunicera. Kanske han skämdes lite för att svara på barnets frågor, om han hade varit en 50-talspappa kanske han hade sagt till barnet ”Tyst nu Tommy, det där pratar vi om när vi kommer hem.”
Men nu var han en typisk 70-talspappa, och är det nånting som är typiskt för sjuttiotalister så är det att de knappt kan prata utan att vara ironiska. Helt obegripligt för oss gamlingar, men de kan sitta genom en hel middag och säga de mest häpnadsväckande saker till varandra utan att någon höjer ett ögonbryn. 70-talisterna har gett deadpan ett ansikte, så att säga.
När mina kids var små stod det i alla handböcker att barn inte kunde förstå ironi förrän de var 13 år. Nu finns det forskning som tyder på att vissa barn kan hantera ironi redan när de är så små som fyra år, om det inte är fråga om ren sarkasm. Men jag vet inte jag. Att många barn har sinne för humor väldigt tidigt är en sak, och det finns säkert ungar som är vana och fattar även ironi. Men ändå!
Det här är ingen allmän dissning av föräldrar som är födda 1970–1979. Av vad jag har sett är nog sjuttisarna på många vis bättre föräldrar än vad vi var: coolare, mjukare och mer jämlika med sina barn. De verkar lyssna och ha stor respekt för vad barnen vill.
Så därför undrar jag: hur går det ihop med ironi och underskruvar? Är Kennypappor och Kennymammor typiska moderna föräldrar, lika vanliga som lattemammor och lattepappor? Och kommer det isåfall att driva Generation Z till terapisofforna? Vad tänker ni?
Jag hatar ironi. Också som vuxen. Jag kan ha svårt att läsa mellan raderna. Att människor är cyniska, det förstår jag men ironi där man inte kan förstå att någon är ironisk, det är ursvårt.
Hade en läkare en gång som var ironisk hela tiden. Jag mådde väldigt dåligt vid tillfället och en ironisk läkare är inte det roligaste i den situationen.
Jag fick lära mig, när jag jobbade, att rakt av undvika ironi när man talar med människor man inte känner just för att det kan missförstås så fullständigt. Och med barn… hallåååå
Själv kan jag gilla torr och kanske en smula ironisk humor men det får inte spela över så att man konstant måste tillägga att nej, jag är inte ironisk utan fullständigt allvarlig.
När människor uttrycker sig cyniskt menade jag. Den biten i en konversation förstår jag.
Bristen på insikt om hur man är närvarande och utbyter tankar och prat med ett barn bekymrar mig fasen så mycket mer än ironin som så. Jag är själv en mycket ironiskt för att inte säga sarkastiskt lagd person. Mina ungar har fått sin dos av sarkasmen; nu är de själva likadana. Men ironi som inte går fram är ju bortkastad möda så jag har fått tåla mig tills de varit stora nog för att uppskatta min skämtsamhet. Haha.
Fast när det gäller såna typer som du beskriver så hänger det väl ihop. Tondöv. Kan inte anpassa budskapet efter målgruppen.
Jag har en relativt ny arbetskamrat som är mycket exakt och bokstavligt sinnad. Jag får tänka efter hela tiden.
Ironi är lite som ett eget språk, alla pratar det inte lika bra och alla förstår det inte lika bra. Jag kan absolut tänka mig att ungar som växer upp med det förstår det bättre än andra. Våra barn växte upp med, och lärde sig tidigt förstå, en väldigt skruvad humor som inte alla deras kompisar i samma ålder behärskade.
Just med pappan jag beskriver var det nog ren tondövhet. Men jag är nyfiken på hur många av dagens föräldrar som tänker på det här!
Jag har inget emot ironi med människor som jag känner eller där ironin är tydligt specificerad, eller vad man ska kalla det. Själv använder jag ett överflöd av smileys för att inte bli missförstådd eller hamna i konflikt med någon över en struntsak.
Så gör jag med.
Och så är det ju de danska barnen… De lär förstå ironi redan vid 3 års ålder.
Just det Bengt-Erik! Det låter fantastiskt men kanske stämmer. Kan det hänga ihop med att de måste lyssna mer uppmärksamt för att förstå sina föräldrars grötiga språk alls? Eller är danskar öht mer ironiska än svenskar?
Jag och T är födda på 70-talet men pratar aldrig så här med våran 3-åring, lite taskig pappa tycker jag faktiskt. Lustigt att du skriver att 70-talsföräldrar kanske är mer avslappnade än äldre föräldrar för jag känner precis så inför 80-talsföräldrar! Dom verkar så himla avslappnade och låter sina ungar springa iväg långt bort från dom och bryr sig inte om att torka bort kladd runt munnen efter maten. He he.
Jojo: utvecklingen går framåt! Hoppas jag iallafall.
Skönt att höra att ni inte är ironiska med ert barn, men ser ni till att inte vara det just med barnet eller är ni inte ironiska mot varandra heller? Jag menar alla gör kanske inte det, bara för att de är födda på 70-talet :o
Här finns intressant läsning om danskarnas humor och ironi. Missa inte sista kommentaren! http://catalanskpige.blogspot.com/2009/10/danskerne-og-catalanerne-ironiske-folk.html
Intressant om det stämmer att det finns platser i världen där man är mer ironisk än andra. Undrar vad det isåfall beror på!
Sen att danskarna ska vara så glada, det har ju inget med ironi att göra. Och barn kan ju som sagt ha en ganska avancerad humor och ändå inte riktigt klara ironi.
Eller är det för att ironi och sarkasm ligger så nära tillsammans som det är svårt? Nu blir jag ännu mer förvirrad :o
Ja, jag är inte helt säker på att jag kan avgränsa där. Vad det ena är och det andra. Men förvirring är ett bra tillstånd. Det brukar följas av utveckling. (Eller apati.)
Haha, jag har varit förvirrad så länge jag minns. Lite utveckling ovanpå det vore inte helt fel :)