annaxtJag skrev i förra veckan om alla fördelar det finns med att bli förälder när man är ung. Jag fick några kommentarer här, några på Twitter och några i mailen. En anonym person skrev att det var illa nog att såna som jag blev föräldrar innan jag hade fattat vad livet handlar om, och att jag borde skämmas som vill förstöra det som mödravården försöker bygga upp.
Jag skäms inte en sekund, och jag tror inte att mödravården önskar att jag ska skämmas heller.
Naturligtvis finns det fördelar med att få barn när man är över 25 också. Naturligtvis är det ingen garanti att man blir en ”bättre” förälder för att man är under 25. Jag känner många helt fantastiska föräldrar som har fått barn sent i livet, frivilligt eller ofrivilligt. Det handlar inte om individer här.
Unga föräldrar får ta så mycket skit idag, så jag tyckte att det behövdes lite tonårsföräldra-propaganda. Som motvikt till exempelvis filmer som den här sinnessjuka propagandafilmen på YouTube, producerad av hälsovårdsmyndigheterna i engelska Leicester, där cirka var tjugonde artonåring blir gravid per år. (BBC News skriver om filmen här.) Maken till barnfientlig smörja har sällan skådats. Leicester är en av de mest invandratäta städerna i England, och man behöver inte vara överdrivet misstänksam för att undra vilka värderingar som frodas bland stadens äldste.
Dessutom finns det anledning att diskutera den ökande medelåldern hos förstagångsföräldrar, även om de generellt är underbara och kloka människor. Statistiken från SCB visar att:
• 1973 var de svenska förstföderskorna i snitt 23 år. Färre än 2 procent var över 35 år.
• 2003 var de svenska förstföderskorna i snitt 28 år. Cirka 11 procent var över 35 år.
• 2006 var de svenska förstföderskorna i snitt 29 år gamla. (Jag vet inte hur många procent som var över 35, men på BB Stockholm är 53 % av alla födande mellan 31–35 år, 13 % är mellan 36–40 år och 4 % är 41 år eller äldre).
Orsakerna är framförallt två:
1) Ekonomin har förändrats till det sämre för unga föräldrar. I en mycket läsvärd artikel i Upsala Nya Tidning säger Thomas Lindh, professor i nationalekonomi vid Uppsala universitet och forskningsledare för temat ”Ekonomisk utveckling och fördelning i det åldrande samhället” vid Institutet för Framtidsstudier, att den största höjningen av förstföderskornas snittålder har skett under samma period som stora ungdomsgrupper drabbats av försämringar i studiemedelssystemet, avskaffandet av bostadssubventioner och en hårdare arbetsmarknad.
2) Det ses som ett allt större projekt att bli förälder. Trenden idag är att man är ansvarslös mycket längre i sitt liv. Först är man barn tills man är 16-17, sedan ungdom tills man är 30. Att få barn är ett enormt stort steg. Allt roligt är slut för alltid. Man kan aldrig vara fri mer. Och man måste bli en perfekt förälder, med pengar på banken och ett lyckligt och stabilt äktenskap.
Historikern Kristina Engwall är också intervjuad i UNT:
– Man väntar tills den perfekta mannen eller kvinnan dyker upp. Och när man väl fått barn är det viktigt att ge sina barn en perfekt barndom. Livet innehåller i dag så många fler valmöjligheter, vilket i sig kan leda till beslutsångest och stress. För många handlar det om att välja rätt hela vägen och att det får ta den tid det tar.
Men det där väntandet kan alltså drabba både de blivande föräldrarna och samhället i stort.
– Om man väntar för länge med att försöka få barn kan man hinna bli infertil under tiden. Många vuxna tror att nedgången i kvinnans fertilitet inträffar först vid 45 års ålder. I själva verket sjunker den stadigt efter cirka 25 års ålder. (källa: BarnTotal.se)
– Beslutet att skjuta på graviditeten ökar risken för att det barn som föds inte är friskt. (källa: Fertilitetsguiden)
– Vi får fler åldringar som måste försörjas av den arbetande befolkningen, som i sin tur minskar, säger Tomas Lind i UNT-artikeln.
Han och andra av de forskare som intervjuats är inne på att samhället borde satsa på ungdomar och unga föräldrars villkor, och att sjukvården borde informera unga människor om att de inte ska vänta för länge med att bli föräldrar.
Återigen: Det handlar inte om att man är en sämre förälder för att man är över 30. Det handlar om att tillåta, inte att förbjuda. Vi behöver börja se på barnafödande och föräldraskap som någonting positivt, naturligt och enkelt. Vi måste bygga ett arbetsliv och ett samhälle som inkluderar barn och föräldrar. Föräldrar måste sänka kraven på sig själva och inse att det är tid och respekt som barn behöver, inte pengar och perfektion. Arbetsgivarna måste sluta tvinga isär barn och föräldrar. Staten måste satsa mycket mer på föräldrar, kanske genom bidrag och subventioner. Göra det billigare att plugga och bo. Vi måste hjälpa varandra mer och ta hand om varandras barn.
Man talar om att alla barn måste vara välkomna. Låt oss ännu hellre sträva mot nolltolerans – inga barn ska vara ovälkomna.
Läs vad andra skriver om barn, föräldraskap, tonåringar, unga föräldrar, gamla föräldrar, barnvänligt samhälle.
Klokt skrivet Anna! Och väl underbyggt. Min mamma är barnmorska och hon har alltid pläderat för att försöka få barnen tidigare i livet av just alla de orsaker som du hänvisar till.
Jag var 29 när jag fick mitt första barn och var nästan först i hela min bekantskapskrets. När jag fick mitt andra barn började mina vänner med sitt första.
Jag fick barn i ett mycket osäkert ekonomiskt skede i mitt liv. Visst var det tufft ibland men man kan klara sig om man inte känner pressen från hela bebisindustrin som med litteratur, prylar och livsstilmagasin trycker in i oss, vad vi absolut inte kan klara oss utan som nyblivna föräldrar. Köp, skaffa, flytta, upplev….
Jag tror att det där kommersiella trycket har ökat lavinartat för dom som får barn nu. Allt ska vara så perfekt. Den ultimata bärselen, haklappen, vagnen och det perfekta välanpassade boendet, bebisaktiviteterna…..
Usch.
När vi fick vårt första barn för sjutton år sen var jag 25. När vi fick vårt sjunde i januari var jag 42. Är jag gammal eller ung förälder? Det beror på vilket föräldramöte jag är med på…
Jag tycker att du har en fin poäng Anna, generellt sett vore det trevligt om attityden vore att barn är välkomna *även* tidigt eftersom det finns goda praktiska skäl till det. Jag och min fru skaffade barn tidigt av ett mycket praktiskt skäl som du inte tar upp – vi ville ha många och vill man ha det kan man inte börja när man fyllt fyrtio. Åtminstone inte om man ska ha dem tillsammans.
Jag har heller inte ett dugg emot folk som skaffar barn sent i livet, folk får göra som de vill, men det är synd om anledningen till att folk skaffar barn sent i livet beror på rädsla.
Men jag är extremt tveksam till statlig propaganda och subventioner – jag skulle hellre se sänkt skatt så att jag själv kunde bestämma över större del av mina pengar för att då kanske se möjligheten att lägga dem på just familjebildning – även som ung…
Och när man ändå önskar kanske en arbetsrätt som gjorde det enklare för unga att komma in på arbetsmarknaden och just få resurserna (arbete, pengar, självförtroende) som ger möjlighet att ens fundera över att skaffa barn?
För övrigt heter den nye, sjätte killen Kalle :-)
Jag har sett många som har väntat på det perfekta tillfället. Och det kom aldrig eftersom livet har en tendens att bara anlända mitt i.
Själv kan jag inte få barn. ”Det gör ju saken enklare”, sa läkaren i ett försök att trösta. ”Du kan aldrig uppmanas att försöka i x tid när du vill bilda familj. Du kan få remiss vidare när som helst.” Mannen har jag nog hittat men något när som helst blir det inte.
Ett intressant ämne för diskussion nån annan gång är att ska man kunna få fertilitetsbehandling under vilka omständigheter som helst?
>Vi måste bygga ett arbetsliv och ett samhälle som inkluderar barn och föräldrar. Föräldrar måste sänka kraven på sig själva och inse att det är tid och respekt som barn behöver, inte pengar och perfektion. Arbetsgivarna måste sluta tvinga isär barn och föräldrar. Staten måste satsa mycket mer på föräldrar, kanske genom bidrag och subventioner. Göra det billigare att plugga och bo. Vi måste hjälpa varandra mer och ta hand om varandras barn.< Ack ja. Du har så rätt, och jag känner mig så gammal och cynisk när jag tänker: ”Jo, jo, hoppas kan man ju alltid.” Suck.
:(
Mrs Li: fint att ha en mamma som är barnmorska!
Vi var luspanka hela småbarnsåren, men det gick ändå. Tufft som sagt, men roligt för det mesta. Långt ifrån perfekt förstås. Och tänk, vi är inte perfekta än idag :)
Mattsson: grattis till Kalle och alla de andra! Vilken rikedom att ha sju barn, det har min bästa kompis också.
Du skriver att skulle föredra sänkt skatt och arbetsrätt för unga framför subventioner. Jag har inga invändningar – allt som hjälper är bra! Om jag fick bestämma skulle man få föräldralön.
Jessica, du skriver att ”livet har en tendens att bara anlända mitt i”. Sant, och fint uttryckt.
Diskussionen om vem som ska få fertilitetsbehandling är svår. Har du skrivit om det?
En annan sak jag har funderat på är hur man i vissa andra kulturer ser det som självklart att alla barn är allas barn. Där även de som inte kan få egna barn ändå ofta har nära relationer till syskonbarn, grannbarn och så vidare. Det verkar inte vara lika självklart här.
Lena: Man ska väl aldrig sluta hoppas!
Jag har också velat ha förälödralön, länge. Och jag vill att båda föräldrarna (eller t ex en tonårsmamma och hennes mamma eller moster eller vad som nu finns) ska vara lediga tillsammans hela det första året. Jag saknade att inte uppleva det första året med barnen tillsammans med min man, den tiden hade jag velat dela – förutom att det blev isolerat och kämpigt att vara ensam på dagarna, trots att jag var överlycklig.
Det är inte modersrollen som är fel, det är samhället som är felkonstruerat. på sextio- och sjuttiotalen ville vi ändra samhället så att barn och föräldrar fick mer tid tillsammans. Nu är lösningen att <>varken<> mamma eller pappa ska vara hemma. Fnoskigt.
ab: absolut rätt. Barn borde få vara tillsammans med båda sina föräldrar OCH andra närstående vuxna minst hela första året. ”It takes a village to raise a child”, som en känd tant uttryckte det för några år sen.
Här i Skåne har Perstorp den lägsta förstföderskeåldern och Lomma den högsta. Tar man det stadsdelsvis har nog Rosengård i Malmö lägst och Lunds centrum högst. Analysen att den höjda åldern för föräldradebuten skulle bero på att det skulle råda sämre ekonomiska villkor för för unga föräldrar nu än då, verkar inte stämma; det handlar nog mest om högre utbildning och jordenruntresor för medelklassen.
De unga föräldrar jag träffar varje dag får inte ta nåon skit. Inte alls. Tvärtom uppfyller de normen i den kontext de verkar i.
Sen ska du kanske fundera något lite på frågorna kring jämställdhet och föräldraskap. Min erfarenhet är att de flesta som skaffar barn tidigt lever extremt tradidtionellt; jag var som sagt alltid ensam som ung föräldraledig pappa, medan jag som medelålders fjärdegångspappa alltid träffade män i min ålder som var föräldralediga.
(har inte läst alla kommentarer)
Tror många tänker att man ska utbilda sig och jobba några år först. Vips ryker ju lätt 7-8 år.
Kanske skulle högskolorna uppmuntra äldre sökanden, typ införa poängtillägg för föräldraår (om man lever med barnet, inte för föräldrar som sticker) så som man åtminstone förr fick tillgodoräkna sig vissa arbetsår eller värnplikt…
Anders, för mig var det tvärtom (igen). Det fåtal unga föräldrar jag kände när jag var ung förälder (med låg utbildning och låg inkomst) var väldigt jämlika. Inte för att vi var representativa säkert. Men så var det för mig.
annalin, kul att du kom hit! Bra förslag tycker jag, att göra högskolorna mer föräldravänliga. Det finns ju många sätt att göra livet enklare för barnfamiljer om man tänker efter lite.
Anna, det står på min att skriva om lista. Just när jag fick beskedet då hade jag inga direkta planer på barn (som i barn här och nu), jag hade inget fast förhållande. Just efteråt blev jag väldigt fokuserad på barn. Jag såg barn överallt, barnvagnar, gravida kvinnor (hur kunde alla vara på smällen samtidigt va, va, va?!). Det är så mycket som sägs vara en mänsklig rättighet nuförtiden, som att få barn. Själv har jag mina tvivel, inte för att förringa barnlöshet. Fertilitetsbehandling är ingen rolig grej och om man ska se till min specifika situation skulle metoder som inte är tillåtna i Sverige bli aktuella (äggdonation). Men jag undrar allt mer om ju EGNA barn är en mäsnklig rättighet, varför det för så många är det där biologiska bandet som avgör precis allt.
Hej, jag tycker att den biologiska aspekten på ålder blir intressant när jag läser ditt inlägg!
Flickor kommer i puberteten och får mens i allt yngre < HREF="http://www2.unt.se/avd/1,1826,MC=47-AV_ID=878312,00.html?" REL="nofollow">åldrar<>, medan man håller kvar sin ungdomliga (ansvarslösa?) livsstil allt längre upp i < HREF="http://www2.unt.se/avd/1,,MC=0-TYPE=paperarticle,00.html?db=UNTW&search7_guid=UNT200905120271" REL="nofollow">åldrarna<>! Hjärnan är inte färdigutvecklad förrän vid 25, men då är den klar! Då ska risktagande övergå till planerande, enligt forskare på området. Jag får det inte att gå ihop med hur verkligheten ser ut!
Jag fick barn när jag var 23, började plugga (och ta ansvar?) när jag var 29 och älskar livet när jag är 40!
Att förhindra tonårsgraviditeter i socialt nedgångna storstadsområden är främst en social välgärning och inte en fråga om moralism. Tonårstjejerna som blir mammor (killarna blir faktiskt inte pappor i någon högre grad, om vi menar mer än att de bidrar med spermier) kommer oftast från miljöer där de vuxna redan varit arbetslösa i generationer. De är dropouts från skolan och har faktiskt inga reella möjligheter att växa och ta tag i sina liv. Drogmissbruket är utbrett långt ned i åldrarna och att förhindra fler barn att födas till ett liv i misär kan bara vara en välgärning.
Filmen är dock helt knas.